Jag är så trött på att bli bortvald. Det är en känsla jag hunnit vänja mig vid under mig fem år långa äktenskap. Natten vinner alltid över dagen. Min man väljer alltid festen, ruset, pulsen framför mina känslor. Det här har lett till många tårar. Jag har blivit förnedrad, sårad, bedragen och krossad så många gånger. Men dagen efter är han världens finaste. Alltid förlåtande, insiktsfull och villig att ändra sig.
Sen händer INGENTING.
Jag förstår att jag är medberoende, och van vid att leva i det här kaoset. Min mamma har varit alkoholmissbrukare i hela mitt liv. Jag har vant mig vid att bygga fasader, att förlåta, att stå vid sidan om och vänta in förändringen.
Jag ser mig själv som en intelligent, välutbildad, driven och känslomässigt mogen människa. Men när det gäller min man beter jag mig som en naiv tonåring som sväljer varje löfte. Men nu är känner jag mig bara tom. Ordet "förlåt" har inte längre någon innebörd. Ingen resonans.
"Han är snäll när han är nykter" är frasen man brukar raljera över, men det är verkligen så. Hur kan man vara två människor samtidigt? Hur kan man se den man älskar i ögonen, torka hennes tårar och själv brista ut i gråt och panikångestanfall över den skada man vållat? Och sedan, nästa helg, göra om samma misstag igen? Jag förstår inte hur det fungerar! Men jag borde vara expert, eftersom jag lever med mannen med dubbelansikte.
Hur kan jag någonsin mäta mig mot alkoholens positiva effekter? Jag har ingenting att sätta emot nattens puls. Jag vill inte ha kvar alkoholen i vårt liv alls, men kan jag begära det? Jag förstår ju hur socialt handikappade vi kommer bli.
Så min fråga är väl, hur gör jag för att orka lämna, eller för att orka stanna kvar? Det är omöjligt för mig att känna efter vad jag egentligen vill. Jag är så förstörd av det här kaoset att jag inte heller kan föreställa mig en annan verklighet.