Avgiftning påbörjad, nu ska åtta års missbruk avslutas

Nu är det dags att fronta skiten, och själv börja skriva i detta forum.
Jag har läst trådar i många år, har gjort halvdana försöka att skriva själv, att sluta dricka och att börja leva.
Har inte gått så bra.
Igenkänningen i många trådar är stor.
Just nu är jag fruktansvärt bakfull efter några dagars rejält drickande, självmedicinering de luxe.
Jag mår väldigt dåligt men tar en timma i taget. Ligger i sängen och försöker fixa avgiftningen själv.
Dock är min vuxna dotter hemma.
Jag känner till riskerna och har koll på abstinenssymtomen.
Nu gäller en timma i taget.
Aldrig mer. Jag vill verkligen ALDRIG mer hamna i den här vidriga situationen igen.
Jag vill möta ett annat jag, det måste ju finnas något bra kvar inom mig, bakom spriten och vinet.
Jag vill våga leva mig genom livet nykter.
Jag är snart 60 år men lite glädje finns nog att hämta fortfarande på livets höst.
Jag måste ge det en chans. Jag VILL ge det en chans.

Oj så klok jag var 2016 när jag försökte sluta. Stor i orden, liten på jorden.
Läser min gamla tråd som ligger kvar men som är låst. Tyvärr blev den kort, men jag hann skriva många fina ord...
Varför blev det då inte till verklighet mer än några vita månader här och där?
Tog hjälp av samtalsstöd.
Mådde bra under mina vita perioder.
Och ändå är jag nu tillbaka på ruta 1, eller snarare på ruta -1.

Den fegaste förklaringen är att livet fortsatte slå rätt hårt.
Tre nära dödsfall på ett år.
Min man kraschade.
Min mamma blev svag.
Mina barn fortsatte (och fortsätter) att ha det tufft.
Det känns som så mycket av andras väl och ve hänger på mig, och alkoholen blev ånyo min förrädiska krycka.
Jag vet att den tillfälliga lindringen och styrkan i dropparna är tillfällig, och jag vet att jag måste betala en vidrig ränta för den snabba och falska hjälpen.
Jag vet det med förnuftet, men känslan får mig ändå till att ta till flaskan, gång på gång på gång...och som så många andra beskriver, det eskalerar efter varje försök till vit period.

Nu är det så allvarligt att jag tror att det finns risk för att jag på det ena eller andra sättet kommer att supa ihjäl mig om jag fortsätter. Och innan dess försvinner utseende, livsglädje, egenrespekt och självkänsla. Sakta men säkert.
Numera har jag troligen också utvecklat ett starkt fysiskt beroende.

För en tid sedan mådde jag så dåligt att jag tyckte det kunde kvitta. Då gjorde jag programmet här, och fick faktiskt många insikter. Det gick inte bra att sluta dricka då, men nu känner jag mig mer redo.

Det viktigaste i att jag tror mig kunna lyckas denna gången är att jag har en tydligare målbild om var och vad jag vill vara som nykter. Jag vill till något bättre, snarare än att bara komma ifrån något dåligt.

Hur märkligt det än låter så ligger jag här i min misär med ganska jobbiga abstinenssymtom och känner en viss framtidstro. Jag har haft mina skyddsänglar under hemska fylleslag, jag har kvar ett liv och det kan bli bra igen. Jag är så tacksam för det.

Ja, jag ska både skriva och läsa mycket här.
Det har redan hjälpt mig genom denna dag.
Jag har både lyckats få i mig mat och ta en skogspromenad.
Det trodde jag inte i morse.
Nu ska jag fortsätta tro på min förmåga, för den finns kvar någonstans under vinmarineringen.

Tack Se klart, ja igår kände jag lugn, idag mår jag desto sämre.
Men jag vet att det går över om jag bara står ut, och att det snarast är ett bevis på att jag är förgiftad.
Har förgiftat mig själv.

Tänkte på en liknelse i natt när jag inte kunde sova:
Du får besked om att du har en dödlig sjukdom.
Du får också veta att det finns en behandling.
Behandlingen har ganska svåra biverkningar i början, men besvären avklingar på sikt.
Utan behandlingen avstannar inte sjukdomen.

Inte hade någon i detta fall tvekat en sekund att ta sig genom behandlingen, hur illa biverkningarna än var i början.
Jag ska försöka tänka så, nu i min första vånda.
Alkoholism är min dödliga sjukdom, avhållsamhet är mitt botemedel.
Det känns överjävligt nu, exakt i denna stund, men om 90 dagar (eller faktisk "bara" 89 nu :)) kommer det att vara så mycket bättre.
Då tar jag nästa beslut,
Och fram till dess: Blott en dag, ett ögonblick i sänder. Vilken tröst vad än som kommer på.
En tröstepsalm sedan länge i andra sammanhang för mig. Nu får den trösta även i detta elände.

Det som hände precis nu ska jag ta med mig in i framtiden.
Så märkligt.
Hade ångest från hell hela natten och fram tills för bara en timme sedan, livrädd, abstinenssjuk och allt kändes bara helt omöjligt. Meningslöst.
Om det hade funnits någon alkohol hemma finns det en klar risk att jag hade tagit till den i natt.
Men jag läste forumtrådar istället.
Tog mig precis upp ur sängen för att hunden skulle få mat.

Och nu har plågorna lindrats. Ganska mycket. Utan alkohol. Tillfälligt lugn.
Om det kan komma stunder av lindring mitt i denna värsta plåga så kan jag stå ut.
Mitt enda ögonblick i taget.
Låt så ske.
Jag ska klara det här.
För att jag vill.

Tack för fina ord, de hjälper.
Jag har tuffa utmaningar i mitt liv. De känns vissa dagar omöjliga att hantera.
Men just nu är mitt motstånd mot alkohol starkare än min längtan in i dimman.
Tänker ungefär: "ja, mycket är tungt. Dina livsdrömmar sprack. Men allt blir värre om du dricker. Om några år kan mycket se ljusare ut, och då vore det tragiskt om du var ännu djupare ner i alkoholträsket utan att kunna ta tillvara resten av ditt eget liv".

Att göra slut med förhandlaren som Du, Andrahalvlek, skriver gör mig lugnare, det blir enklare så.
En dag/timme/minut i taget gör mig mindre rädd för att misslyckas.
Även 90 vita dagar känns bra. Ett konkret och tydligt delmål, inte alltför långt bort.
Har så klart allt att vinna och inget att förlora (mer än ögonblickslugnad som jag sedan betalar dyrt med eskalerande kemisk ångest).
Och om jag mår mycket sämre efter 90 dagar som nykter än vad jag gör nu, så kan jag ju ta ett aktivt beslut att börja dricka igen.
Men allt det tar jag där och då. Idag är jag nykter.

Tack Se Klart, vi skrev samtidigt och det andas lite samma känsla :)
Om jag är en bra rådgivare till mig själv beror det mycket på all klokskap och erfarenhet som jag fått i detta forum.
Hade jag fortsatt skriva här för 4 år sedan hade jag kanske varit nyktrare nu.
Nu gäller det att hålla detta forum i handen hela tiden framöver.
Önskar er alla en fin lördag. Och tack igen <3

Har sovit dåligt, mitt huvud väger ett ton, jag mår illa och kallsvettas.
De tunga tankarna knackar på.
Men det finns än så länge inte någon som helst önskan om att döva med alkohol.
Tvärtom så blir jag än mer stärkt i att rida ut abstinensen. Aldrig mer återställare. Hur jävligt jag än mår så är det en fin känsla att stolt kunna se sig själv i spegeln med orden; jaja, men du är i alla fall nykter.
Större tröst än en återställare!

Dessutom var gårdagen bra. Jag fixade både middag och badtunnebad hos grannarna där även min man var med (vi bor i varsitt hus men är fortfarande gifta. Han är också alkoholist och min allra största trigger). Alkoholfri öl – självklart och enkelt. En ensam och harmonisk hundpromenad efteråt, under stjärnhimlen vid havet.
Så kan livet också vara. Så ska livet oftare bli. Amen.

Så sant och hoppfullt, allt du skriver Se klart, tack!

Jag har ofta druckit mig stark i stunden för att orka fixa en massa saker, stötta suicidala barn, sitta vid anhörigas dödsbädd, högprestera på arbetet, vara medberoende diplomat och hjälpa en elak alkoholist till man, vara roligast på festerna, ja listan kan bli hur lång som helst. Detta har jag insett sedan länge, och förstått att det är kontraproduktivt.
Men de tidigare gångerna jag har försökt att bli nykter har främst tagit avstamp i viljan att bygga upp en ny drömtillvaro. Denna gången är det inte så. Drömmarna är slut. Men hoppet är kvar. Jag går skakad och lite rädd, men också nyfiken, mot en fullständigt oviss framtid, och den får bli som den blir. Det enda jag vet här och nu är att det sker utan alkohol. Idag.

Sovit dåligt och känner mig bakis, är glad att jag inte är det.

Står inför en riktigt tuff vecka. Det var kanske till och med katastroftankarna på den som ledde till mitt senast återfall.
Några tunga situationer med anhöriga och djur som ska hanteras. Stora och viktiga utmaningar på jobbet, nästan av överlevnadskaraktär (är egenföretagare i Coronatider). Och ovanpå allt en stor fest i dagarna tre som jag långt tidigare lovat mitt svajiga barn att vara behjälplig med för att den var så viktig för hens livsglädje.

Att allt detta krockar under en vecka är absurt, och något som jag definitivt hade försökt ta mig igenom med hjälp av alkohol tidigare.
Nu har jag istället bestämt mig för att koppla på någon form av autopilot och "Just do it" mentalitet.
Inga grubblanden, ta en sak i taget, släpp perfektionismen till fördel för "Good Enough".
Är fast besluten om att vakna nykter nästa måndag och pusta ut.
Ska också skriva här varje dag, om så bara ett par rader. Vill gärna befästa den vanan.

Blir så glad och styrkt av att ni skriver till mig.

Orkade inte hela vägen, några punkter kvar på gårdagens att-göra-lista men bättre än att ta till den farliga bensinen (på pricken beskrivet, Se Klart, det är denna opålitliga överväxel som har fått mig att krascha som värst de senaste gångerna). Och ja, Andrahalvlek, här och nu får bli mitt mantra under överskådlig framtid. Dock en utmaning för ett planeringsfreak som jag :)

Den klassiska frågan som man ska ställa sig när uppgifter känns övermäktiga är ju:
"Vad är det värsta som kan hända?"
Och svaret just nu är "Det värsta som kan hända är att jag börjar dricka igen".
Alltså fokuserar jag på det. Allt annat är underordnat för tillfället.
Det känns faktiskt befriande, och även lite ångestdämpande.

Nästan som en paradox, istället för att dämpa med vin dämpar jag med tanken att "det ENDA som är riktigt viktigt här och nu är att avstå vinet".

Sitter och stirrar på jobbskärmen, helt oförmögen att få ur mig något som helst vettigt.
Vet att det hade lättat efter ett glas vin. Då sprudlar kreativiteten. Faktiskt.
Men jag behöver inte ens vita knogar för att avstå.
Blir förvånad.
Har jag äntligen tagit in på riktigt, i hjärtat, att jag inte är mina prestationer?
Att mitt mående är viktigare än mitt företag.
Kommer så klart att komma sämre tider.
Men idag är jag nykter och sitter och duger.

Och igen, tack alla, för stöd, insikter och känslan av att inte kämpa ensam.

Går in på dag 8.

Erfarenheter så här långt:
- Jag ska aldrig ha alkohol hemma.
- Min man och mitt äldsta barn är mina starkaste triggers (= självmedicinering).
- Beslutet att aldrig förhandla, beslutet om ett absolut nej, nu, idag och 90 dagar, hjälper mig. Kapitulationen har gjort mig lättad på något sätt.
- Att jag har lovat mig själv att skriva här hjälper också Jag formulerar inlägg i huvudet, och känner hur mycket skönare det känns att skriva att jag lyckas, mot hur det vore att skriva att jag faller. Det där är ju också lite prestationsinriktat, men det får det väl vara, all hjälp är bra hjälp så här i början.

Det har varit tuffa stunder, men det går alltså bra hittills. Skönt dock att jag har en bit till Systembolaget. Reptilhjärnan hinner få sig en match mot min andra vilja.

Nej, det höll inte hela vägen.
Jag kämpade emot länge, men i lördags blev det helt enkelt för mycket när dessutom alkohol stod i varje hörn av huset. Jag föll. Drack inga katastrofala mängder, men för mycket.
Det var dock meningslöst. Inget blev bättre. Bakisångesten fick syre.

Till saken hör att jag egentligen planerat att starta den nyktra resan först nu, efter monsterveckan.
Så nu gäller ursprungsplanen igen, dessutom med 11 vita och goda dagar innan helgen, dagar som jag troligen hade druckit bort annars.

Så nu känner jag mig än mer motiverad att ta nya tag.
Börjar om med mina 90 dagar.
Är inte rädd för dem längre, ser tvärtemot framemot kampen.
90 dagar, ett ögonblick i sänder.
Bring them on!

Igår tog jag återställare, fullt medvetet, och planerade för denna vita period.
Så nu inleds Dag 1.
Jag har rensat i kalendern så mycket det går, och kommer att ta det extremt lugnt med jobbet och sociala kontakter resten av månaden för att åtminstone undvika de triggers som jag själv kan påverka.
Nu ska jag unna mig själv nykterhet.

Tack Varafrisk, Andrahalvlek, Torn och Se klart.

Igår var jag trött, tröttare, tröttast. Fick gjort det absolut nödvändigaste men gick och lade mig runt åtta trots allt som borde fixas i huset efter maratonfesten. Tillät mig. Sover dåligt, men inte sämre än med alkohol i kroppen, vaknar hela tiden. Men det där vet jag kommer att bli bättre.

Efter att ha läst och skrivit i Mics tråd kom jag på en (något tramsig) idé, som gifter sig med det som ni skriver om att se ljusglimtarna varje dag. Det är 99 dagar fram till julafton, och varje kväll ska jag fram tills dess notera något positivt som har hänt under dagen, stort som smått.
Som en låååång julkalender. Förhoppningsvis öppnar det luckor till ett ljusare seende (är egentligen smått allergisk mot klämkäcka uppmaningar om att se positivt på allt, men jag testar ändå.)
Så idag ska jag med öppna och nyktra ögon nyfiket undersöka vad som kan dölja sig i första luckan i mitt nya liv.
Spännande ju. Barnsligt, javisst, men jag ÄR barnsligt förtjust i julkalendrar :)

Jag har ju inte kommit så långt att jag ser tydliga förbättringarna utan alkohol än...är på dag 3, en dag som snarast präglats av den förväntade rastlösheten.
Men jag känner mig fast förankrad i mitt beslut. DET är positivt!
Jag passade även på att (förhoppningsvis) förankra min nyktra närmaste framtid än mer, genom att berätta för mina barn och en av mina bästa vänner (som jag dessutom älskar att dricka vin tillsammans med).
No big deal. Jag sa att det hade varit för mycket för länge, och att jag behövde mental och kroppslig återhämtning utan alkohol i tre månader. "Kaffe är också gott" var vännens kommentar, så det blir fika istället för vinkväll nästa gång.

Tack till er alla som tror på mig <3, imorgon blir det en ny nykter och positiv lucköppning :)

Det jag tar med mig ifrån gårdagen är den ärliga – och faktiskt njutbara – känslan av här och nu, som jag upplevde både på lång hundpromenad och på café med mitt äldsta barn i snällaste septembersol. Det får bli min lucka 2. Om jag inte fattat det absoluta beslutet om helvita tre månader så hade jag nog mest längtat hem till vinet. Eller haft det med i petflaska för att dricka i smyg.

Dagens positiva aha-upplevelse är redan fixad. Vaknade i ottan med tungan klistrad mot snustorr gom, autopiloten tryckte direkt ångestknappen i botten: "Usch, hur mycket drack jag egentligen igår..."
Sen kom jag ihåg att jag var nykter. Och bara törstig efter en massa salt mat.
Den känslan var så nära lycka som jag kan komma just nu, tror jag :)

Jag blir glad över att ni gillar min kalender. Ja, det är en fin idé att göra den även i fysisk och färggrann form. Kanske blir ett julpyssel, men först en dag i sänder här på forumet.

Igår övervann jag ett starkt motstånd mot en social situation där jag med hundra procents sannolikhet hade druckit mig modig tidigare. Eftermiddagsträff med en vän som jag inte sett på 30 år (!).
(Ett möte som jag så klart bokade in i en tid när jag fortfarande drack. Jag bokar alltid in en massa saker i fyllan, som jag tror jag vill göra, men sen oftast tycker är jättejobbiga när det är dags. Också måste jag dricka för att orka mig genom allt. Hysterisk ond cirkel.)
Jag har en image av att vara glad, smart, snygg och stark, en bild som det blivit allt svårare att leva upp till på äldre dagar, men vinet har hjälpt mig att låtsas. Igår åkte jag till restaurangen helt utan alkoholkryckan. Och det gick hur bra som helst. Är förundrad över hur lätt det var. Ett par alkoholfria öl kanske gav lite placebo-effekt, men det tycker jag är helt okej i så fall.
Gårdagens lucka – jag kan uppenbarligen både prata och ha väldigt roligt även utan alkohol.

En intressant betraktelse är att jag inte tycker det är det minsta jobbigt att stå för min nykterhet.
Ganska tidigt under träffen sa den nygamla återupptäckta vännen "nästa gång får vi skåla med något starkare i glasen." Och jag sa bara "just nu och under överskådlig framtid dricker jag inget alls".
Jag har förstått av andra trådar att många tycker det är problematiskt att berätta att man inte dricker. Jag är både lättad och lite förvånad över att det inte är så för mig, det hjälper mig att stå starkare tror jag.

Kennie, men åh, vilken underbar idé med bok. Det skulle jag verkligen vilja göra. Dessutom är jag vilande hobbykonstnär, så att även få illustrera den vore en dröm. Kanske i akvarell... Men som sagt, det är många dagar kvar att vandra innan det kan bli verklighet.

Och igår var ingen jättelätt vandring. Jag tog mig ut på en rejäl långpromenad, men trots favoritväder, höstsol över havsglitter, så blev det ganska tunga steg, med sug som kom och gick. (Note to self – kom ihåg..."och gick", för sug går de facto över).
Det är mycket som ska bearbetas, och än så länge försöker jag nog undermedvetet förtränga mycket för att koncentrera mig på att vara nykter. Inte ett dugg konstigt om det poppar upp skit i alla fall. Är ju dessutom fortfarande i abstinensfas, bara en vecka a-fri.
Hur som helst så dök det upp en något morbid tröstetanke. "Om jag skulle dö knall och fall just nu, så kommer obduktionen i alla fall inte att visa att jag var alkoholpåverkad." Och hur knäppt det än låter så kändes det SÅ bra.
Så det får bli gårdagens lucka. Just den "glada" överraskningen kan bli svår att illustrera i en bok :) men på djupet handlar det om att jag inte ska lämna kvar mina barn med traumat att deras mamma söp ihjäl sig. För oavsett vad som händer, så tänker den här mamman faktiskt inte göra det. Punkt.

Rule74, vi körde bil båda två så även vännen drack alkoholfritt. Hon kändes dock inte helt bekväm med mitt ställningstagande, ville veta ganska mycket om varför. Fick känslan av att hon själv dricker en hel del vin. Men jag känner mig självklar i mina svar, den korta versionen är helt enkelt "Jag har haft det tungt i många år, vilket fick mig att dricka alldeles för mycket, och det är inte bra för någon".
Jag skäms över vissa saker som jag gjort på fyllan, men jag skäms inte över alkoholproblematiken i sig, det är kanske därför som jag har lätt att outa att jag nu är nykter. De 100 dagarna hjälper också mig att förklara, det är ju vanligt med olika hälsoutmaningar nu för tiden, och man kan ju se detta som en sådan.
Men Andrahalvlek, det är i ärlighetens namn inte "redan" :) jag har försökt att bli nykter i fyra år så jag har väl bearbetat detta mentalt under lång tid.

Det är en helt makalöst fin och solig septembereftermiddag och jag har precis doppat mig i ett spegelblankt kristallklart hav. Har badrocksavstånd till mitt hav, och på vägen tillbaka kände jag hur bra livet var precis i den stunden. Men samtidigt ryggade jag reflexmässigt inför tanken.
Jag är så rädd för att börja tro på ett bättre liv. Det har varit alltför många bakslag, alltför många år. Och då menar jag inte främst alkoholrelaterat. Så snart jag har trott att livet börjat ljusna, och börjat hoppas på någon form av vila och harmoni, så har en ny tung livshändelse inträffat.
Det där måste jag bearbeta med proffshjälp så snart nykterheten känns mer självklar, jag behöver koncentrera mig bara på den ännu en tid. Jag är i alla fall inte rädd för mina vita kommande dagar. Fortfarande mest nyfiken.

Vaknar till Dag 9. Eller vaknar är nästan för mycket sagt, jag är så ofattbart förlamande trött. Både i kropp och hjärna.
Efter badet igår föll hela jag ihop på något sätt. I ren och skär trötthet.
Hade blivit orolig om jag inte läst på forumet att det verkar vara ganska vanligt så här i början.
Att föra tekoppen till munnen var som att bestiga ett berg, och tankarna var sega som sirap så att jobba var inte att tänka på.
Jag lät det vara så. Jag tillät mig. Jag tänkte att när jag vilar så gör varje fiber av min kropp och varje gnista i min själ samtidigt sitt jobb i det tysta, genom att bearbeta och fortsätta hålla mig nykter. Lade mig med en ljudbok vid 19 och har sovit till nu, men tyvärr som vanligt med många uppvaknanden under natten.
Den positiva lucköppningen: Jag tillåter mig vilan utan att piska på mig själv, för jag tror att vilan är nödvändig för att tillfriskna.

Jag mår verkligen inte särskilt bra just nu. Men jag dricker inte. Den dörren känns helt stängd, mer än vad jag har känt vid något tidigare försök. Det är tack vare alla er som har fått mig att förstå vikten av ett låst nollförhandlingsläge, vad som än händer.
Just nu är det dock mest vita knogar som gäller, det får vara gott så. Tills glädjen över nykterheten kommer tillbaka. För det tror jag att den gör. Det till och med VET jag att den gör. Förnuftet finns kvar någonstans långt inne, även om känslorna löper amok.

En konkret positiv sak är, oavsett mitt mående, att jag sparar mycket pengar på att inte dricka. Så nu har jag beställt en blomsterprenumeration. Första buketten kommer idag, och sedan får jag snittblommor till dörren varje torsdag året ut, en bukett som ska påminna mig om, och lysa upp, varje vit vecka. Jag har haft svårt att unna mig snittblommor tidigare, de är dyra och förgängliga, men nu är ett gyllene tillfälle. Det kommer ändå inte att bli lika dyrt som vin, och oändligt mycket sundare. Jag älskar det vackra.

Jag har sovit fyra timmar inatt och inte ens sammanhängande.
Idag är det en svart och jobbig dag.
Men – jag tycker inte synd om mig själv. Det är skönt.
Jag tror på att bättre dagar ska komma.
Jag är tacksam över att jag hade valet att sluta dricka och jag kan se att mycket gott fortfarande finns kvar omkring mig.

En tung dag 10 med trötthet, ångest och tårar blev till en fin kväll.
Ljummen hundpromenad, levande ljus, nybakat bananbröd och en kopp te.
Och min första bukett var färgsprakande och höstvacker.
Tillförsikt.

Underbart citat, Kennie, borde broderas. Jag kanske gör det, nu när tid finns för roligare saker än att pimpla vin.

Idag har jag verkligen upplevt fördelarna med nykterheten.
Gårdagens mående hade tidigare garanterat inneburit minst en flaska vin igår, samt tidig start idag – senast till lunch, kanske redan till frukost – in i den förrädiska dryckesstyrkan för att klara dagens måsten. Jag hade fått ur mig något halvdant på jobbet, fortsatt dricka, somnat till någon film, vaknat ett par timmar senare, druckit ur glaset som stått bredvid sängen, sovit några timmar, fortsatt dricka, etcetera. Antingen hade helgen försvunnit i ett trist halvlummigt rus eller så hade det blivit ännu värre.
Men nu...
Eftersom jag inte drack på känslan igår mådde jag bättre redan i morse. Fortfarande väldigt svårt att prestera rent arbetsmässigt dock. (Jag tror inte enbart att det beror på avsaknad av alkohol och abstinens, jag tror även att det är äkta känslor som knackar på och vill bearbetas, existentiella reflektioner som fått stå tillbaka så länge i vindimman.)
Jag tog helt sonika ledigt ytterligare en dag. Besteg tvättberget, gick långpromenad i ösregn och läste en bra roman istället.
Jag kommer troligen ändå att hinna fixa mina deadlines på jobbet. Nästa vecka är kanske hjärnan med mig igen. Och om inte, så får jag lösa det ändå på något sätt. Utan farligt speed-bränsle.
För det finns bara ett riktigt viktigt måste i mitt liv just nu – 0 alkohol.
Befriande att ha ett enda tydligt fokus.

Trevlig helg, alla ni underbara stöttande människor i detta forum!

Vaknar till dag 13, sovit lite bättre inatt efter en utmanande lördag med en typ av aktivitet som gör mig sjukt nervös, och som tidigare betytt "lugna sig med vin i pet-flaska". Jag fixade det, men ärligt talat – om det hade funnits något alkoholhaltigt här hemma att ta till så hade jag nog gjort det. Nästa lördag ska jag ha en tjejmiddag (läs tantkväll ;)). Jag har en plan för hur den ska hanteras nyktert från min sida, men jag måste också uppenbarligen se till att direkt bli av med all eventuellt överbliven dricka.

Så till den positiva luckan...den får bli så prosaisk som att magen numera sköter sig helt normalt, till skillnad från under fylletiden :)

Jag läser i min gamla tråd från 2016. Det gör ont, men jag måste riva upp mina sår för att få dem att läka inifrån.
Alkoholen har varit plåster och förband, men på slutet alltför skitiga sådana, som gjort att själen snarare har infekterats utan att det har synts på ytan.

Så här skrev jag 2016:

"Jag övergick från att festdricka till att vardagsdricka i samband med en djup kris i samband med att mitt barn mådde så dåligt att hen inte längre vill leva. Under ett par år kan jag ärligen säga att vinet hjälpte mig att hålla ihop. Ångestdämpningen fick mig att fungera, jag klarade av att vara stark och i kombination med den överlevnadsreflex som slår igång när ens barn behöver hjälp var det för mig helt enkelt en bra lösning. Jag står fortfarande fast vid åsikten att alkoholen var den krycka jag behövde, där och då.
Men nu måste jag inse att det riktiga livet är tillbaka, och det förtjänar att levas fullt ut. Mitt barn mår bättre. Just här, just nu, finns det inte någon försvarbar anledning för att döva och slipa bort tillvarons vassa kanter. Nu behöver alla äkta känslor komma fram utan skyddsnät.
Jag behöver vara nykter för att fatta avgörande livsbeslut."

"En stor anledning till att jag dricker är att jag har svårt att hitta min plats i den nya otrygga tillvaron som kommer att vara min under hela återstoden av mitt liv.
Paniken när jag minns de stunder när jag faktiskt trodde att mitt barn hade tagit livet av sig. De många dagarna i ovisshet. Det tunga ansvar som det innebar att själv göra allt, precis ALLT, för att förhindra.
Och sorgen, den kommer också alltid att finnas kvar. Sorgen över att mitt eget älskade barn mådde så fruktansvärt dåligt.
Rädslan över att hens demoner kan komma tillbaka. Den blir jag aldrig kvitt.
Kort sagt så försvann min grundtrygghet i samma stund som insikten kom att mina barn kan välja att dö. Jag kommer nog aldrig att få tillbaka tryggheten. Jag måste lära mig att leva sida vid sida med mina rädslor. De kan bara dränkas för stunden i vilket fall som helst.
Jag suddade ut mig själv under de svåra åren, och nu måste jag börja skissa upp en ny kvinna. På ett sätt känns det spännande. På ett annat sätt känns det fruktansvärt skrämmande."

Så långt 2016. Då hoppades jag att allt skulle vända. Men livet fortsatte att ge mig rätt rejält hårda sparkar och slag. Jag miste tre människor som på olika sätt stod mig nära och betydde mycket för mig, alla i hastiga och oväntade dödsfall under loppet av ett år. Den yngsta var 25 och hen dog i en olycka.
Min man kraschade totalt, han har inte fungerat på två år. Vi har separerat på mitt initiativ, men vi bor grannar, och han suger ut min kraft varje dag. Mitt svajiga barn vill att jag ska ta hand om honom...

Jag har stått i stormens öga och druckit mig förrädiskt stark.

Men nu orkar jag som sagt inte mer. Ska vara nykter och tillåta mig att bryta ihop.

Vaknade tidigt men piggare och tillbringat en solig förmiddag med att mocka skit efter hästar och hönor. Älskar´t. Idag känns livet värt så mycket. Kanske en vändning, eller en tillfällig topp. Spelar mindre roll. Skönt att vara nykter.

Tack för era kommentarer. En av många tunga insikter var också att jag och min man inte kunde stötta varandra så bra under den värsta tiden. Jag stod väldigt ensam, försökte hitta samtalsstöd och psykologhjälp men det fungerade dåligt. Men nu känner jag mig på riktigt redo att tackla och njuta resten av livet.

Fick det där jobbiga samtalet från mitt svajiga barn som jag i princip alltid går och väntar på och alltid bävar för.
Hen har det värst under hösten och i press. Det var tungt, men jag drack inte efteråt som jag brukar.
Och fixade ett digitalt jobbmöte på det.
Nu mår jag redan riktigt bra igen.
Det går faktiskt framåt.
Är redan på dag 15 idag.

Slarvade bort min enda bilnyckel i morse, har letat sedan dess och den är verkligen helt oförklarligt totalt spårlöst försvunnen. Kanske tappad på hundpromenad, men har gått samma lilla runda tre gånger nu så oavsett så är det sjukt märkligt. Reservnyckel på annan ort, får den först på söndag och behöver bil extremt mycket både idag och hela helgen. Gah...får bli kostsam hyrbil.
Men jag är ändå superlättad att det hände i nyktert tillstånd ;)

Jag hade en bra plan för min dammiddag, men – på ren svenska – det sket sig.
Mitt goa gäng hade en överraskning till mig. En väldigt alkoholstinn sådan.
Och jag orkade faktiskt inte ta striden.
Senare på kvällen sa jag "Jag kommer inte att dricka mer under resten av året".
Den landade väl sådär.
Men jag har sett ljuset (herregud så pretentiöst det låter) och är än mer övertygad efter denna kväll.
Drack lite igår för att slippa fokus på mina alkoholproblem.
Vi behövde prata om annat.
Slutade dricka tidigt.
Såg de andra bli vinfula och hörde att de tappade trådar.
Drack inte upp alla slattar.
Drack inte efter att gästerna gått hem.
Kommer inte att tro att jag kan dricka normalt, även om det gick bra igår.
Är fortfarande på banan.
Det som retar mig mest är att julafton inte längre är 100 dagar, det var så symboliskt fint på nåt sätt.
Men nu blir det en bit in på 2021 istället.
Glad!

Så är det, du har helt rätt Torn. Denna kväll var inbokad sedan ett halvår tillbaka, liksom monsterveckan då jag drack senast. Nu är det helt tomt i kalendern året ut, både när det gäller sociala kuligheter och svåra prestationer på jobbet. Och så ska det förbli.

Jag är kanske naiv, men jag tänker inte på gårdagen som ett misstag. Det kändes mer som ett socialt experiment. Tycker ännu mer om nykterheten idag. Och ja, jag skriver till Mic. Men det är ju helt och hållet hans beslut om han vill hänga på eller ej.

Har lagt 3 vita dagar bakom mig nu efter guppet som blev djupare än det skulle bli.
Hällde inte ut vinet som var kvar, det var en oöppnad BiB som skulle lämnas tillbaka till Systemet. Och några öl.
Men sedan, strax efter att jag hade skrivit mitt senaste inlägg ovan så ville jag bara ge fingret åt mig själv. Den destruktiva deppiga mörka Blenda berättade för den självgoda klämkäcka präktiga Blenda att hon hade tagit för mycket plats på sistone, så nu var det dags att sätta henne på plats.
Så jag drack upp allt istället.
Efter några dryckesdagar så var den mörka sidan nöjd, jag mådde riktigt fysiskt dåligt en natt, och nu är jag lugn och nykter igen.

Ska fundera mer på vad som hände för att undvika återfall framöver. En personlig teori är att jag varit alltför positiv för mitt eget bästa. Jag förstår om det klingar konstigt hos er som tror på positivt tänkande, men min grundstämning är de facto i moll, och det måste få mer luft även i nykterheten för att inte explodera och kräva en sup.
Mitt liv ÄR rätt tungt, och kommer att så förbli även nykter, jag måste lära mig att bejaka och leva mig genom även de mörka stråken, inte bara lägga ett glatt lock över sorg och smärta.
Så jag pausar min julkalender, det VAR en bra idé men kanske inte just för mig och åtminstone inte just nu :)

Ska försöka hitta en bra terapeut. Vet dock inte om jag ska prioritera missbruket eller livshändelserna, allt måste upp i ljuset men det är ju lite olika ingångar.

Ramlade precis över en dikt av årets Nobelpristagare Louise Glück.
Den heter Snödroppar. Tack för den slumpen (?), du märkliga liv.

"Vet du vad jag var, hur jag levde?
Du som varit förtvivlad, du förstår vad vintern innebär.

Jag trodde inte att jag skulle överleva, utan kvävas av jord.
Jag förväntade mig inte att vakna igen,
att märka att min kropp i den fuktiga jorden åter reagerade
och efter så lång tid ännu mindes hur man öppnar sig
i den tidigaste vårens kalla ljus –

rädd, ja, men bland er igen
gråtande, ja, riskera glädje

i den nya världens råa vind."

Tack Torn och Andrahalvlek för att ni bryr er.
Och jag menar inte att jag INTE ska lyfta det positiva. Men det krävs mycket mer för att det ska fungera.
Att tänka destruktivt, grubbla, känna skam & skuld, nej – det är så klart kontraproduktivt.
Men jag är tyvärr lite allergisk mot självhjälpsböcker och enkla lösningar.
Jag måste ner i mitt mörker, våga vara i det, våga ta emot alla negativa känslor och våga göra det nykter.
Inte låtsas och försöka lura mig själv.
Även om solen skiner den stund som jag mår dåligt så kommer det inte att hjälpa mig i längden att skyffla ångesten under mattan för att istället försöka tänka på allt som är bra och gå ut och sola.
Jag måste ligga under täcket, kanske gråta, kanske skrika (allt utom att dricka :)).
Då, först då, kommer jag hel ut på andra sidan.

Ungefär som en skadad katt som lägger sig under sängen och slickar sina sår, tills det är dags att möta livet igen.
Men ge upp? Aldrig. Har förhoppningsvis, precis om katten, nio liv. Minst :)

Kramar tillbaka, jag önskar er, och alla andra som läser, en fin fredagskväll!