Tid att läka.

Nu har jag och arbetsgivaren haft vårt första möte med företagshälsovården. Jag är väldigt lugn för att jag har en så bra arbetsgivare som fattar och agerar klokt när det nu är som det är med mig. Jag försöker vara så öppen och ärlig som jag bara kan men inser att det är svårt att sätta ord på allt. Tänker att det kanske jag inte behöver kunna heller om jag ändå kan reflektera och förstå mig själv någorlunda? Allt en känner har kanske inte någon explicit förklaringsgrund? Nåja, det där hinner jag säkert fundera mer kring. Det som ska hända framåt är Missbruksutredning. Reagerade inte under samtalet men nu när jag ser det skrivet syns det hårt, fyrkantigt, formellt. Hur som helst ska Missbruksutredningen ge svar på vad det är för problem jag har (jag blir väldigt förvånad om utredningen inte pekar på just ett alkoholmissbruk. Sedan ska det till en gemensam handlingsplan. Inget av detta kommer dock att ske denna veckan, knappast nästa heller. Vi är ju många som behöver hjälp, så... Å andra sidan har jag inget problem med att vänta lite, att skynda långsamt. Förr eller senare kommer den där utredningen att bli gjord och förr eller senare kommer det att finnas en gemensam handlingsplan. Fram till dess gäller min personliga handlingsplan lika som de senaste sex veckorna dvs att klara mig fint utan sprit.

@Onkel F Tack för en klartänkt (nykter!) kommentar. Jag tolkar det som att du gjort en sådan utredning, har jag rätt? Innerst inne tänker jag som du skriver, oroar mig inte så mycket just nu och mina veckor utan alkohol tuffar på utan några större besvär. Känner mig löjligt nog privilegierad eftersom jag fått (får) fint stöd både från sambo och arbetsgivare. Att våga tala öppet om Den Stora Hemligheten är största steget och det känns oväntat bra. Återkommer här när jag har något att berätta 😊

@vår2022 Ja, allt blir helt klart så mycket enklare om en vågar vara ärlig i detta. Synd att jag inte kom på det tidigare men nu är ju nu och det var väl dax då. Livsglädje låter härligt, det ser jag fram emot att ladda mer av :)

BAD HAIR DAY. Ser mig i spegeln och ser ett troll. För en vecka sedan hade jag kunnat ta en selfie med vovven a la ”sådan matte sådan hund” men jycken gick på spabehandling i måndags och har just nu en perfekt frilla. Nu ska i hur som helst masa oss ut i novemberdagen. Har varit på resande fot onsdag-torsdag och är ledig idag (kanske smygjobbar lite men inget allvarligt). Min chef ringde strax före 8 och meddelade att jag ska Missbruksutredas på fredag fm om en vecka. Ser på något perverst sätt fram emot att det ska stå klart att få diagnosen ställd och att få hjälp med resten av mitt nyktra liv 🌹

@Onkel F Sorry (kan inte heller låta bli 😉), det är ett strikt hundseparatistiskt spa där tvåbeningar utan päls göre sig icke besvär!

TOG MIG ÄNTLIGEN I KRAGEN, förnyade årskortet och har nu kört ett pass på gymmet för första gången sedan jag bröt handleden i början av augusti. Ska bli morgonrutin igen! Tjohooo! Hängde med oväntat bra undantaget armhävningar som får bli en senare fråga.

DEN ÅTTONDE FREDAGEN i min räcka av alkoholfria dagar startade tidigt. Jag var på gymmet vid 7-tiden, efter det promenad med hunden och en lugn stund vid köksbordet. Hämtade ett paket i centrum på vägen till Missbruksutredningen och sambons farfarsklocka hos urmakaren på hemvägen. Nu är stenen alltså i rullning eller vad det heter. Samtalade en dryg timme med alkoholterapeuten som ska göra själva testet av min missbruksstatus på måndag. En nyfiken typ men det är väl hens jobb kan jag tro. Nästa vecka kommer utvärderingen att visa…

SITTER PÅ ESPRESSO HOUSE med macka och kaffe. På bordet intill står en skylt med budskap. "Visste du att social interaktion är det bästa sättet att bekämpa ensamhet? Ett hej eller ett leende kan göra stor skillnad.". Jag ser mig omkring: uuupå behörigt avstånd sitter en ung tjej och sugrörssuger något ur en stor pappmugg. Hon och jag är de enda gästerna. Ingen av oss verkar nämnvärt intresserade av "social interaktion" där vi befinner oss. Vi pillar istället med våra mobiltelefoner. Jag inser plötsligt att jag trivs i min relativa ensamhet. Skulle någon komma på att med ett leende säga hej skulle jag antagligen titta upp, nicka och hoppas att vederbörande ska gå någon annanstans. Själv kommer jag under denna helgen att få social interaktion tills den står mig upp i halsen. Jag ska på jobbkonferens med kollegor från hela landet. I en annan tid gör inte särskilt länge sedan skulle jag i denna stund ta en tur till Systembolaget som nyss öppnat. En vinflaska som försäkring när det börjar krypa i kroppen och surra i hjärnan. Men faktum är att jag efter snart åtta helnyktra veckor har tappat intresset för den medicinen. Faktum är att jag trivs mycket bra just för jag sitter och väntar på bussen som ska ta mig och min kollegiala flock till en kursgård. Faktum är att jag kommer att vara både intresserad av dessa människor och engagerad i våra arbetsuppgifter. Ska bara sitta kvar här en stund till, vila i lugnet, innan jag ger mig ut i djungeln för att leta upp den där bussen. Det blir en bra helg. Let's be careful out there!

IDAG HAR JAG SVARAT PÅ Missbruksutredningens frågebatteri och förstått att det blir minst ett möte till i utredande syfte. På måndag om en vecka ska jag få ta del av resultatet/utvärderingen. Sedan kan det äntligen tas fram en relevant handlingsplan. Det skaver lite i mig när terapeuten, vilken jag i allt övrigt fått ett stort förtroende för, redan nu nämner att enda vägen att få ordning på mina problem går via 12-stegsprogrammet. Känner direkt oroliga vibbar på grund av förutfattade meningar. Men jag ska ge det en chans och lovar att lyssna öppet uppmärksamt och så fördomsfritt som möjligt om metoden förklaras ur ett professionellt perspektiv. Jag skulle verkligen vilja gå till botten med mitt själsliga virrvarr <3

Hej på dej, @Torn. Du har naturligtvis rätt i det du skriver. Jag har läst en del i trådarna här med tacksamhet över alla som generöst delar med sig av såväl framgångar som motgångar. Jag gillar den goda tonen i inläggen och den konstruktiva andan. Med det sagt så är det inte tillräckligt för mig att inte dricka alkohol, jag behöver också hjälp som reder ut de dåliga tankemönster som jag gång efter annan fastnar i och som (ve och fasa) går så lätt att bota med stora mängder alkohol. För många år sedan hade jag kontakt med en alkoholterapeut som själv var frälst genom 12-stegsmetoden och AA. Det var ingen positiv kontakt och det har naturligtvis färgat min åsikt om det konceptet. Men som jag skrev igår kväll är jag beredd att ge den modellen en chans. Förhoppningsvis har det hänt något på 14-15 år och oavsett det är det säkert stor skillnad på terapeuter och terapeuter liksom det är det på patienter och patienter.
Stort tack till dig och alla andra generösa människor här. Jag önskar dig en fin dag. /E

MINNS I NOVEMBER…
https://www.youtube.com/watch?v=9S-3srZqgfA
Det är så mycket som jag behöver öva på nu när jag inte kan bedöva mig med alkohol längre. Det är förstås inget märkvärdigt, bara lite enkla förändringar som till exempel att…
…möta andra med nyfikenhet och kärlek (avstå från att använda röntgensynen som bara får folk att känna sig obekväma med mig).
…vara snäll mot mig själv (sluta boosta självförtroendet och jobba på självkänslan).
…somna och att sova gott hela natten (inte vrida och vända – fysiskt och mentalt – halva natten och lyssna på ljudbok andra halvan).
…fortsätta med de nyktra dagarna i kombination med små, små läkande steg på vägen mot mitt riktiga liv.

To be continued…

GRUPPTERAPI, NEJ TACK?!
Jag vill inte gå i gruppterapi. Det måste väl finnas någon annan rehab-form som min arbetsgivare gör tumme upp till? Jag har alltså gjort mitt tredje besök hos alkoholterapeuten som haft uppdraget att fastställa att jag är alkoholist. Jag har svarat frankt, öppet och ärligt på alla Missbruksutredningens frågor (fick till och med ”beröm” för att jag var så ”transparent”). Själv har jag inte tvivlat en sekund på att mätinstrumentet skulle slå i botten på röda sidan men företagshälsovården ville ju vara säker innan det föreslås en behandling. Nu känner jag mig lite snärjd och lurad. För alla tre besöken jag gjort hos alkoholterapeuten har pekat i en enda riktning, nämligen mot den behandling som hens företag erbjuder. Under mina nu snart nio veckor som nykter har jag inte behövt kämpa en enda dag för att avstå från alkohol, jag har pratat med mina närmaste om Den Stor Hemligheten, min alkoholism och jag har reflekterat mycket och landat i att jag är en person som inte dricker alkohol. Jag förnekar inte mitt behov av känslomässig utveckling men jag skulle gärna se att den kan ske på annat sätt än genom att ”anamma” 12-stegsprogrammets principer i mitt liv.

FÖRFRUSTRERAD. 1: Jag är en alkoholist som ska underkasta sig en rehabiliterande behandling som explicit går ut på att anamma 12-stegsprogrammets principer. Fakta 2: Jag är en alkoholist eftersom jag inte kan kontrollera mitt alkoholintag, när jag en gång knäckt en flaska vin super jag tills jag däckar. Fakta 3: Jag är en alkoholist men jag är också en människa och som sådan ett betydligt mer komplicerat väsen än vad som kan definieras av en etikett.
JUST NU KÄNNER JAG mig uppgiven på ett sådant sätt som för drygt två månader sedan ovillkorligen lett mig raka vägen till Systembolaget för att skaffa vin innan ångesten slår till. Ja, jag vet att det är ett uselt alternativ. Nej, det kommer inte att ske. Jag gjort en reell uppryckning, tagit ratten och styrt om mitt liv åt ett håll som känns bra för mig. I den processen ingår en hel del smärtsamma insikter som jag behöver hjälp med att reda ut, som jag vill ha hjälp med att reda ut. Men jag är inte övertygad om att 12-stegsprogrammets principer och underkastelse kommer att göra mig gott. Ändå står jag här, som inträngd i ett hörn, och kämpar för att inte förvandlas till ett viljelöst ynk med förkrympt själ!
HAR JAG VARIT DUM som trott att transparens och ärlighet skulle kunna bygga ömsesidig tillit och förtroende mellan mig och min arbetsgivare inför valet av behandling? Intuitivt upplever jag i alla fall att det kan bli tvärt om. Eftersom Missbruksenkäten utvärderats med en stor fet ALKOHOLIST-stämpel kommer allt jag säger i förhållande till det att kunna vändas emot mig – ”Det är sjukdomen som talar” – det vill säga att mina önskemål och förslag tolkas som försök att manipulera och förneka min verkliga situation. Det jag nu skrivit kan för övrigt också vara ett utslag av alkoholism, paranoia, sjuklig misstänksamhet.
SÅ HAR JAG MÅLAT fan på väggen och för stunden fått ur mig det mesta av förfrustrationen (den som följer av ett ihopfantiserat framtidsscenario). Sista ordet är dock ännu ej sagt så det återstår att se hur det verkligen blir.

Spot on, @Kennie! Det är klart att jag kommer att tala om min syn på sakenmen har en känsla av att det är ganska utsiktslöst då rehabprogram à la 12-steg är det enda som verkar finns på bordet. Att det rekommenderas beror förstås på att det varit och är till stor hjälp för många (statistiska bevis finns) och att det är den behandlingen som erbjuds av det företag som företagshälsovården samarbetar med. Jag tror inte någon i min närhet medvetet reducerar mig till en diagnos. Däremot är jag klar över att en generell uppfattning om vad en alkoholist är också påverkar den dialog som förs med mig om detta. Min historia talar också för att den som misstror mig nu har all anledning att göra det med tanke på tidigare misslyckanden. Jag vet ju att både mitt syn- och handlingssätt förändrats radikalt de senaste två månaderna och min sambo vet det också, men varför skulle min arbetsgivare tro på det? När jag sagt liknande tidigare har det ju inte varit riktigt sant. Nå väl, jag har börjat ta emot hjälp (till och med bett om den) och på den vägen är det. Naturligtvis kommer jag att göra mitt bästa med vad det nu blir. Det är fullt möjligt att jag hakar upp mig för mycket på anden och de verb som används (underkasta (sig), anamma, kapitulera, rannsaka osv). Med risk för att det bara är min grandiosa självuppfattning som talar påstår jag att det finns mycket i mig som är friskt och även om jag varit allt alkoholdjävlulen allt för trofast betvivlar jag starkt att det är någon annan kraft än jag själv som kan "befria" mig. /E

Ja, @vår2022, jag hakar upp mig på vissa ord. Helt enkelt på grund av att ordval har betydelse för hur budskap uppfattas. Jag kan till exempel inte bortse från att ”underkastelse” och ”rannsakan” är begrepp som har direkt auktoritär värdeladdning. Å andra sidan är det helt sant att jag har underkastat mig brännvinsdraken alldeles för länge, liksom att jag har rannsakat mig intill hudlöshet och ändå fortsatt dricka. Nu har jag valt att fortsätta på en annan väg och varje dag som jag lever mitt liv utan alkohol börjar jag känna igen mig själv lite mer. Jag försöker lämna ältastadiet bakom mig och börjar reflektera på ett (för mig) sunt sätt och i och med det börjar även min självkänsla växa. Det känns bra... Lev väl! /E

DET BLIR NOG BRA.
Jag har fått lära mig att man ska välja sina strider. Mitt professionella jag är rätt så bra på det. När det kommer till alkohol har jag däremot inte valt utan bara fallit till föga. Efter tio helnyktra veckor fick jag i går kväll besked om behandlingen. Naturligtvis är den 12-stegsprogrambaserad och den startar i princip nu. Även om det återstår att se tror jag möjligen att jag kan ha haft fel om detta. Jag hittade nämligen en bok som förklarar vad det handlar om på ett för mig mer begripligt (sakligt) sätt. Boken ”Livsstegen: 12 steg till inre hälsa” är skriven av Olle Carlsson och nyanserar och förklarar i en kontext och med ord som jag inte behöver försvara mig emot. Det känns alltså lite lättare nu även om min misstänksamhet fortfarande ligger på lur.

@vår2022 Ja det är väl ett mänskligt privilegium att få lov att ombestämma sig?! Jag brukar ju se mig själv som ett hårt skal med ett okänt söligt inre, och vem vill slå hål på ett hårt skal utan att veta vad som kommer att rinna ut? Det är säkert bättre att se sig själv lite som en halvrutten lök, börja med att skala av de dåliga lagren och använda de friska. Det skulle faktiskt kunna vara så. Ha en fin torsdag 😊

Hej 🐘 och hej @Svartkråka. Tackar för poddtips, det är alltid välkommet även om jag mest går runt med en kriminalroman i örat 😊 & ja, den här gången går det bra för mig. Uppriktigt gillar jag mitt liv utan alkohol, utan allt tidskrävande smussel och ljug. Jag läste någonstans att "den bästa av lögnare börjar alltid med att lura sig själv” och det stämmer ju men jag vill inte vara en sådan person, jag vill vara mig själv som jag känner igen mig. Att inte få ihop sina egna värderingar med sitt eget beteende är plågsamt. Det är sånt och annat jag har att jobba vidare med. Behandling har jag ju inte bara bejakat utan till och med önskat och bett om. Jag hade hoppats på att få vara lite delaktig i rehabplanen men det är bara inte att tänka på så den delen har jag gett upp och tänker i stället att det blir bra så här. Det kan ju hur som helst bara bli bättre än tidigare alternativ. Tack vänner för ert stöd 💕

Tack @Allegra. Roligt att någon uppskattar min humor 😅. Jag hoppas också och tror på detta. Ha det fint /E

DESSA PRÖVNINGAR. Igår lämnade jag blodprov som ska analyseras för leverskador och alkoholmissbruk. Som med allt som jag inte vet något om känns det lite oroligt. Framför allt undrar jag mina levervärden ser ut. Hur märks leverskador egentligen? Kommer det att synas i provresultaten att jag helnykter i 74 dagar? Å andra sidan får jag ju snart nog svar, svart på vitt. De här proverna ska ge en referenspunkt så vi kan följa hur mycket friskare jag kommer att bli av behandlingen så provtagning två blir mer intressant. Btw läste jag någonstans att det aspartam i lightläsk påverkar provresultaten. Det verkar ganska oroligt men om det är sant kommer jag att ligga j-ligt illa till pga Trocadero Zero 🤫

Hejsan @Kebne1 & @Tikka. Ja, jag googlade ju på leverskador och blev förskräckt. Framförallt inför insikten om att symptom på leversjukdomar inte visar sig förrän det är för sent. Har också klämt och känt på höger sida under revbenen men känner ingenting annat än underhudsfettet. Jag får alltså tåla mig tills provsvaren kommer. Att troccan skulle ge utslag på alkoholtest verkade ju otroligt från början och julmust är inte min favvo så de felkällorna är alltså uteslutna ☀️😅 /E

MIN KÄRLIGE SAMBO. För snart tre månader sedan väckte jag sambon tidigt med storgråt och meddelade att jag är alkoholist, att jag ville ha hans hjälp men om han så önskade kunde jag flytta redan dagen därpå. Men han tyckte inte alls att det var nödvändigt med uppbrott. Istället hade han öst ut all alkoholhaltig dryck som fanns i huset när jag kom hem från jobbet och dagen därpå åkte vi på två veckors (alkoholfri) semester och hade det bättre än på länge tillsammans 🥰. När jag senare berättade att jag ska på alkoholistrehab kom hans kommentar automatiskt: ”Ja, du får i alla fall inte säga ”Hi, I’m Bruce and I’m a meateater…” för du är ju vegetarian”. Jag inser att jag varken är van vid villkorslös kärlek eller tillit på det sättet som denne man levererar. Han köper hela grejen med att alkoholism är en sjukdom och vill hjälpa mig att må bra. Och det gör jag ju, eftersom jag är nykter. Han har däremot börjat smygsupa. Någonstans finns en spritgömma, sannolikt en flaska sötsliskig likör som han gillat att sippa på ibland, men numera bara när jag är borta över natten (=inte särskilt ofta). När jag frågar om han festat på likör medan jag varit borta förnekar han det totalt. Jag tycker det är lite sött (!) 💕

Så klart @vår2022 ska man inte ljuga men jag är ganska säker på att min sambo gör det av, må vara ologisk, omsorg. Hans fyrkantiga ingenjörshjärna antar nog att det ingår i sjukdomen att söka, finna och dricka alkohol om det finns hemma…. Önskar dig en riktigt nice helg ☃️☃️☃️

Ja, @Helahea jag uppskattar verkligen den självklara attityden. Typ; Nu är det så här, och då blir det så här. Inget drama, inget tjat. Bara tillit och kärlek…

SÅ HÄR LÅNGT ÄR ALLT GOTT OCH VÄL. Godkända alkoholprov (CDT 1,2 och Peth <0,05) men saknar levervärdena... Jag har varit nykter i tre månader det känns skönt både i kropp och själ. Jag sträcker på mig, tänker snabbare och snart börjar rehab 🙃. Det bästa är att alla viktiga personer i mitt liv, inklusive chef och arbetskamrater är så fina. De vet hur det är ställt, är uppriktigt glada för min skull och nyfikna på förändringen. Inga konstigheter alltså. Jag är också glad för min skull och hoppas och tror att jag en dag ska känna mig hel, att den där oron som lurar mig att ta första glaset ska försvinna 🫠… ☃️

PÅ VÄG TILL 12-STEGSPROGRAMMET. Dagen då jag ska kliva in i 12-stegsbehandlingen närmar sig. I grund och botten tror jag fortfarande att det finns bättre rehabiliteringsalternativ för mig men har insett att detta är icke-förhandlingsbart. Av pur självbevarelsedrift gör jag ett försök att sätta mina egna ord på det jag ska utsättas för. Det är möjligen respektlöst (?). Å andra sidan är jag ju (och har tänkt fortsätta att vara) en egensinnig person!

1. Att inte kunna ”dricka som folk” innebär att ha utvecklat ett beroende som inte går att kontrollera viljemässigt. Den egna viljan är svagare än den kraft som finns i flaskan. Först när den kunskapen sitter i hela kroppen går det att göra upp med beroendet och ta ansvar för att läka sig själv.
2. Att leva ett gott liv utan alkohol förutsätter att en kan bottna i ett tillitsfullt förhållande till andra människor. Ensam är inte stark i något sammanhang och den kollektiva klokheten i en grupp med gemensamma värderingar hjälper en att förstå verkligheten som den är och till att lösa de problem som finns.
3-5. För att ta sig ur ett beroende som inte går att kontrollera viljemässigt krävs stöd och hjälp från andra. Att hitta personer som i sig är goda exempel att orientera sig efter.
6-8. Att dricka alkohol som medicin är ju inledningsvis ett helt rationellt beteende. Någon gång har en kommit på att det fungerar som snabbt och effektivt sätt att dämpa starka känslor. Med tiden blir det en drog som förvandlar alla känslor till ett rus som skjuter upp behovet av att konfrontera innehållet i en självbild som inte är autentisk, där värderingar och beteende inte går ihop.
9. Som nykter, frisk och stark måste en ta tillbaka förmågan (och viljan) att packa upp det motsägelsefulla, tunga, jobbiga ur ryggsäcken, sortera innehållet, laga det som är trasigt eller helt enkelt rensa bort det som är oanvändbart/destruktivt.
10. Insikt! Alkoholen har tagit över och gett näring åt verklighetsflykt och ren eskapism. Beteendet är egoistiskt även om orsakerna till beteendet har helt andra grunder. Att förstå hur ens beteende påverkat, kanske till och med skadat, andra. Att formulera grunderna för skuld- och skamkänslor. Att förlåta och få förlåtelse (inklusive att förlåta sig själv). Ju fler viktiga personer i ens omgivning som vet och kan förstå hur det är ställt desto större krets av människor att spegla sig i och få kraft ifrån, alltså att återerövra tillit och förståelse för andra människor!
11. Frihet, harmoni, helhet!
12. Missionera!

@🐘 En av de stora fördelarna med att vara nykter är ju att bli mer klarsynt 😊. Din husgud predikar riktigt bra förhållningssätt för den som är motiverad och kan se fördelarna. Min inre alkoholist är en stark rackare som tjatar om en enkel lösning när tillvaron skaver. Nu tränar jag regelbundet och känner (på riktigt!) att min styrka ökar för varje dag som går utan alkohol men det är lurigt och skulle vara lätt att (som så många gånger förr) falla på eget grepp. Kram /E

I BEHANDLING. Jag har överlevt första veckan i 12-stegsprogrammet. Jag har blivit en i en grupp av missbrukare som står inför uppgiften ”att förstå problemet”. Jag skulle vilja påstå att jag vid det här laget redan gjort det och är redo för andra övningar. Men det ska jag inte säga högt för det skulle nog inte ses med blida ögon. I behandlingen följer alla samma ordning. Utrymmet för kritiskt tänkande är minimalt. Det är bara att erkänna och att kapitulera. Gruppens sammankomster kallas ”möten” och dessa möten följer en ritual som jag antar härstammar från AA. Vid inskrivningen fick jag en arbetsbok och Stora Boken, Anonyma Alkoholisters grundtext. Vad jag ska göra med arbetsboken har ingen berättat ännu men jag har på eget bevåg läst och börjat med uppgifterna. Det är relevant och intressant med ett krav på ärlig reflektion. Jag utforskar mitt inre och det känns naturligt där jag befinner mig, helnykter sedan 13 veckor igår. Härligt. Den stora boken ska tydligen användas som referenslitteratur men jag ger den en chans från pärm till pärm, tentativt. Min målbild för närvarande är lugn och tålmodig, go with the flow, följa flocken. Återstår att se vad det kommer att göra med en egensinnig själ. Dagarna i gruppen har börjat med ett slags incheckning där en säger hej, sitt namn och ett ord som beskriver varför en sitter där. Några säger att de är beroende, andra säger alkoholist och några säger narkoman. Jag säger att jag är alkoholist för det är jag ju, bland annat, den här veckan är jag till exempel också gräsänka. Har passat på att fira jul med min vuxne son och hans pappa som har annat för sig till helgen. Vi hade en trevlig kväll och sonen – som skrivit ”sprit och knark” på önskelistan – blev glad för presentkort från Naturkompaniet. Jag fick en fin tekanna. Önskar alla en god jul!

@Kennie @🐘 Tack för kloka kommentarer och ni har givetvis rätt som alltid. Jag behöver lugna ner mig och inte ha så förtvivlat bråttom, inte vara så förbaskat kompetent och effektiv hela tiden. Det kommer nog att ta sin tid och det får det göra. Kan ju inte göra annat än acceptera det jag inte kan påverka och göra det jag kan av resten. Ja, som ni förstår är även jag på väg mot omvändelse 😁. Ha't fint i helgen och julkramar. /E

ABSTINENSSKOV. Jag har börjat känna mig bedrövlig igen. Först förstod jag inte men ju mer jag vrider på saken kan det inte vara annat än abstinens. Det började när min sambos mamma och hans barn kom på mellandagsbesök och det dröjde inte länge innan jag kände anspänningen, irritation. Kylen fylls med märkvärdiga veganska substitut för kött och havremjölk. Det ligger fotoalbum med kort från barndomen all over the place. Badrummet är proppat med linskoppar och vätskor, allt är vått, från golvmattorna till toalettpappret (hur gick det till?) och det luktar (!) parfymdofter i hela huset. I stället för att stryka utmed väggarna i mitt eget hem flyr jag till jobbet. Ja, jag fattar att det inte är deras fel att jag känner så här. De är helt normala unga vuxna. Det är jag som är fel. Jag överdriver. Tidigare kunde jag ladda en väl avvägd berusningsgrad under detta slaget av prövningar. Nu står jag bara där som det svikna barn jag är; avundsjuk då sambons uppmärksamhet riktas bort från mig och obekväm över att det stökas och lånas saker helt respektlöst. Jag trivs inte alls med mig själv och ju mer jag tänker desto svårare att släppa känslan. Efter morgontimmans träningspass åkte jag till köpcentrum för att skaffa nya dojjor men det fanns inga som jag ville ha så jag fortsatte till Systembolaget. Det var nära och det hade varit så enkelt… …men så tänkte jag på min rad av nyktra dagar och insåg att oavsett hur jag känner är det helt ovärt att vara påverkad av alkohol. Jag gick in på Systembolaget, köpte två flaskor alkoholfritt bubbel och ser fram emot att fira min 100:e helnyktra dag på nyårsafton 🥳 – Tacksam att detta forum finns ❤️🙏

@Rosette @vår2022
Tack för era fina kommentarer. Jag tycker att det känns bra både att läsa och att skriva eget. Jag blir på något sätt tydligare för mig själv när tankarna är publicerade i ett lite större sammanhang (än i en privat dagbok). Låter kanske 🤔 flummigt och egocentriskt men det funkar för mig och om det hjälper andra är det ju ännu bättre 💕 /E

…OCH JAG ÄR ALKOHOLIST! Nu var det länge sedan sist jag skrev något här. Dagarna liksom flyger iväg. Nyss var det jul och nu är det (snart) mitten i februari. Halva delen av grund-rehab är avklarad. Det betyder att jag är redo för "uppflyttning" till ny grupp. Det är samma folk som jag mött tidigare men en annan terapeut. Hen är vänlig och rar på alla sätt och vis men jag gillade den första bättre, kanske just för att den var där från början av min nyktra resa? I "nya gruppen" ska jag redovisa konsekvenser av mitt alkoholpimplande och förbereda mig för steget över till eftervård. Allt i enlighet med 12-stegsprogrammet och vägledd av "Gud Så Som Jag Uppfattar Honom". Under veckorna som gått har jag fått höra att jag ska jobbande min kritiska sida. Jag förstår att den hämmar mig och jag försöker verkligen även om det är svårt. Skäms förfarande över att jag inte är som andra. Känner ångest när jag slängt ur mig något på skämt som inte landat helt klockrent hos mottagaren. Bannar min snabbkopplade hjärna trots att jag borde vara stolt över den! Sådan är min upplevelse av att börja tillfriskna efter att ha haft ont i själen ett helt liv... 🧡

I MORGON HAR JAG VARIT HELNYKTER I 24 VECKOR! Jag tänker en del på hur eländigt det var för bara ett halvår sedan. Behöver påminna mig själv om den totala galenskapen. Jag är tacksam över att fasaden sprack. I misären visade det sig att det fanns många som ville mig allt gott. Det hade jag aldrig trott. Även om jag inte planerade att ta livet av mig på något dramatiskt sätt så fanns tänkarna på att dö med mig varje dag. Jag var en usel människa och förtjänade inget annat än det sämsta av allt. Jag drack tills jag stupade för jag ville inte finnas. Det är en annan person som skriver i detta nu. En kvinna som börjar hitta tillbaka till sig själv. En som vill leva och må bra. I morse körde jag ett pass på gymmet och eftersom det är invägningsvecka fick jag svart på vitt att min kropp, trots allt, fungerar. Något kilo ner och lite muskelmassa upp. Det jag kämpar med är tålamodet, att allt ska ha och ta sin tid. Jag fastar rent intellektuellt att tolvstegsbehandlingen är bra för mig men har svårt för alla upprepningar, ritualer, långsamma predikningar och pladder. Fast egentligen blir jag mest trött på mig själv. I går kom terapeuten fram till mig i en paus och gav mig spontanfeedback: ”E, jag vill bara säga att jag beundrar ditt engagemang” sa hen. ”Tack” sa jag och mumlade något om att jag gör så gott jag kan. Nu undrar jag vad det står för. För jag känner mig inte särskilt engagerad utan snarare som en ”go-with-the-flow”-person som kämpar med sin inre kritiker, undviker att opponera och bejakar behandlingen (eller som den ”rätta terminologin är: ”underkastar mig detta enkla program…”).

Tack för vänliga hälsningar och pepp @Andra halvlek & @Himmelellerhelvette 💃💃💃

MÅSTE BARA SKRIVA AV MIG LITE. Nu är det länge sedan jag publicerade något här. Jag har haft nog med att ”vara i behandling” och mina egna stunder av eftertanke. Efter en tredjedel av rehabiliteringstiden ska jag på tisdag nästa vecka kanske (?) redovisa det andra steget av tolv. Fram till nu har jag surfat på nyktert välmående och tagit vara på de tips och insikter som känns relevanta i mitt liv. Det var när behandlingen efter 14 veckor bytte karaktär som tvivlet kom över mig igen. Min sinnesro är rubbad. En ny terapeut, ett nytt sammanhang, en mindre grupp. Jag kan fortfarande inte kontrollera mitt kroppsspråk. När min kritiska hjärnaktivitet utsätts för prövningar syns det på utsidan och terapeuten ser mig i ögonen och undrar: ”Vad tänker du om det som händer här just nu?” och jag känner mig avslöjad men svarar ärligt att jag inte vill engagera mig i hens dialog med en enskild gruppmedlem som vädjar om hjälp med privata angelägenheter. Så nästa fråga: ”Vad gör det här i dig?” och jag svarar att jag känner mig exkluderad, att jag investerar tre timmar i veckan för att bli fri från alkoholberoende och just nu slösas det med min tid. Jag tycker att de problem som avhandlas borde lösas i ett annat rum. Jag saknar inte empati, men… Jag förstår att mitt uttryck är obekvämt och det är tydligt att det inte är okej – det är uttalat bara jag som upplever detta. Alla andra kan uppenbarligen se att det allmängiltiga handlar om kommunikation, att en inte kan ändra en annan människa som inte vill bli ändrad på. Dessutom handlar ju detta [behandlingen] om så mycket mer än alkoholen, det är själva essensen i Sinnesrobönen. Jo, jo, mycket ska en höra med bibehållen hörsel efter snart 60 jordsnurr! (To be continued…)

FORTSÄTTNING PÅ SAMMA TEMA. Jag kom fram till att jag behöver samtalsstöd för att klara gruppterapin och bokade in tid hos kuratorn på hälsocentralen. Hur sjukt är inte det? Hen har inte tid förrän 22 maj. Det gör inget att jag måste vänta. Antagligen är det bra för då hinner jag samla tankarna och formulera frågorna jag vill ha svar på. Egentligen är jag nog bara ute efter något slags bekräftelse. Vilka är egentligen oddsen för att bli en bättre version av sig själv, är jag helt fel ute, förledd av mitt stora ego? Sedan dag ett på rehabstället har jag varit följsam. Nyfiket utforskande. En aktiv deltagare. Jag har tagit till mig och trott att jag förstått något. Antar att de flesta i samma situation känner så. En i gruppen beskrev att hen kände sig vis och jag hoppas att hen kan behålla den känslan. Själv har jag raskt gått från vis till vissen. Ju mer jag måste tänka över mina dåliga sidor desto mer dominerande blir de för mig. Impulsiv; okänslig; kritisk; dömande; grandios. Fy f-n vilken usel människa jag är. För ett halvår sedan hade hälften varit nog för att fly in i alkoholdimman men det lockar mig inte alls längre. Så långt har jag i alla fall kommit.

Tack för att du tog dig tid att kommentera @Vår2022. Att torteras till döds och sedan återuppstå känns väl (som framtidsutsikt betraktat)”så där...” - men jag förstår hur du tänkt 💕 Nej, jag lider inte någon nöd. Jag vet att förutsättningen för att vara nykter och skärpt (=mitt bättre jag) är att jag tar hand om mig. Jag tycker att 12-stegsprogrammet hjälper mig samtidigt som jag inte får ihop logiken i alla delar av gruppterapin. Jag tappar fokus när det blir för surrigt, hinner inte med att bearbeta andras uttryck. Ibland tror jag inte mina öron, men det är en annan sida. Jag vill verkligen vara en god människa bland alla andra men ju mer jag anstränger mig desto svårare blir det. Ta till exempel det här med att inte döma och värdera. Min självkänsla är låg och min självkritik kan vara förödande. När jag möter nya människor är min fasta övertygelse att de är bättre än jag ända tills de bevisar motsatsen. Jag blir ofta besviken. I teorin fattar jag ju att ingen kan göra bättre än hennes förutsättningar medger. För att stå ut med mig själv slätar jag över och rationaliserar, mitt eget dåliga beteende som andras. Hon hade nog bara en dålig dag? Alla kan väl inte vara bra på allt? Jag gjorde i alla fall så gott jag kunde? Jag tycker trots allt själv att jag har gjort stora framsteg, är mer förnöjsam och benägen att ”acceptera det jag inte kan förändra”. Gillar att min högre kraft är min moraliska kompass. Längtar efter den där ”andliga spänsten” som drogterapeuterna talar om.

Hej igen @vår2022. Det är nog bra att dividera lite 🙃 Jag tänker klokare när jag skriver. Det jag söker bekräftelse på är att jag inte är så konstig och fel som jag känner mig i gruppterapin tror kanske att ett samtal med ett klokt proffs kan hjälpa mig att förstå varför det känns så fel för mig när ”alla andra” tycks gilla det. Det där med självkänsla och självförtroende är lurigt. Jag ställer stora (inte alltid ens rimliga) krav på mig själv och förväntar mig ofta för mycket av andra som så klart sällan lever upp till mina förväntningar… Knasigt 🤪 förstås men det är sån jag är.
Kram <3

Jag tycker det är intressant det du skriver @vår2022. Det här med att människor är olika och att det som passar en inte nödvändigtvis passar en annan tar i alla fall inte 12-stegsprogrammet hänsyn till. Sjukdomen är samma för alla substansberoende och det finns vara en sak som hjälper, nämligen ”att anamma detta enkla program”. Raljerar jag nu? Kanske? Har du någon erfarenhet av 12-stegsbehandling? Hur som helt förstår jag ju att många av mina otyglade mönster både i tanke och handling i mycket har sin grund i uppväxten. Jag har kämpat med det i stort sett hela livet. Bland mina besvikelser 😢 seglar min så kallade mamma i en särskild topposition. Jag förstår att de som inte vet något om bakgrunden tycker det är känslokallt och elakt av mig att säga så. Att jag borde inse att mina föräldrar gjorde så gott de kunde & jadajada… Men jag säger som Bojan: ”Jag kan förlåta men aldrig glömma!” 😎 Jag pratar alltså sällan eller aldrig om min mor. Min partner har aldrig träffat henne. Jag fantiserar lite om att ta upp mammatråden i gruppterapin men är inte riktigt hemma där än. Gruppterapin, ja, den är en prövning. Å andra sidan skulle det kunna vara något jag behöver (i det avseendet är jag alltså gravt ambivalent).

Tack än en för att du gett mig mer att fundera och svara på ❤️ Kram

@vår2022 Ja, vi får kämpa på! Önskar dig en riktigt fin helg 🌟

ÄNTLIGEN PÅ STEG FYRA. Redovisade tredje steget i 12-stegsprogrammet i tisdags. Det känns bra. Fin respons från människorna i gruppen som jag kan ta till mig men nu kommer den verkliga prövningen då jag ska ”företa en genomgripande och oförskräckt moralisk inventering av mig själv”. Huvva 😱. Eller? Det handlar om att inventera och se mönster som påverkar mitt mående (”tillfrisknandet” som di bokstavstrogna säger). Vilka personer triggar min bitterhet och vad gör den med mig? Vad är jag rädd för och varför? Hur fungerar min sexualitet? Faktum är att jag redan vet mycket om mitt mönster. Jag gillar inte mig själv som jag är och därför har mitt liv blivit en ohanterlig kamp på liv och död. Men det positiva i kråksången är att jag förändras i rätt riktning. Någon kan ju tycka att det var på tiden när en närmar sig 60-årsdagen men jag är glad 😀 över att det äntligen händer. Livet pågår ju medan jag lever och andas så det gäller att ta vara på det goda. I min nykterhet är jag verkligen som pånyttfödd. Det är stora ord men icke desto mindre sant 🌟 Framförallt känns det som en befrielse att känna mindre stress och mer tillit i vardagen. Jag fixar utan att bli en rastlös och ångestfylld prokrastinerare på flykt in i alkoholdimman och det är helt fantastiskt 👏 👏👏. Jag körde fort på väg till alkoholistgruppen i tisdags när det plötsligt stod en polis i gatan och vinkade in mig till sidan. Men det var ingen stor sak, bara en körkorts-och nykterhetskontroll. Som sagt: Livet är underbart. Önskar alla en lika härlig sommar som jag är på väg att få 😍😍😍

INGEN BRA FREDAGSKÄNSLA. Min sambos vuxna döttrar är på besök hos oss. Det är så klart en viktig grej för honom men själv känner jag mig helt onödig i sammanhanget. En dotter har sin nye kille med sig. Vi har tacofredag och dagen till ära står vin och öl på bordet. Att de firar med alkohol rör mig inte, jag kör ju min nyktra grej och slipper vakna bakis i morgon. Det som är jobbigt är känslan när M skålar med grabben och döttrarna och hälsar välkommen till familjen. Det vill säga till deras familj, för jag är plötsligt inte med. De pratar om flickornas mamma och min sambo hyllar hennes fantastiska sociala skills. Jag upplever att stämningen är ’konstig’ och att jag tassar på tå i mitt eget hem, vet inte var jag ska vara eller vad jag ska göra. Så jag ursäktar mig och går en promenad med hunden och nu har jag dragit mig undan för att odla min bitterhet och harm i ensamhet. I morgon ska jag stiga upp tidigt, äta frukost i trädgården och ta ett pass på gymmet. Ser fram emot en fin lördag med gott humör 🌼

SÅ MYCKET BÄTTRE! Hittade en liten solfläck på altanen och där sitter jag nu med min morgonkaffekopp till höger och vovven ska pälsmonstret A till vänster. Noterar fågelsång och trafikbrus. Med detta sagt fick jag en god natts sömn och är redo att fejsa en ny dag, för övrigt min tvåhundrasjuttionde dag som fri från alkoholen. Till @Andrahalvlek och @vår2022 som tittade in i mitt flöde med funderingar kring min kommande ”genomgripande och oförskräckta moraliska inventering” kan jag säga att jo, den ska mig helst gå på djupet men görs i strukturerad form på ett sätt då en börjar med att hitta (destruktiva) mönster i ens känsloliv för att sedan metodiskt ”avlägsna dem” i ett kommande steg. Apropå nykterhetskontroller och att stolt sträcka på sig för ingenting särskilt lämnade jag 4,5 dl blod till behövande för ett par dagar sedan. De är vänliga och sticker så bra på blodgivningen. Det boostar mig återigen med tacksamhet över att ha en stark och frisk kropp igen. Tack 🤩 🙏 och lov för att jag valde att leva vidare i fortsättningen utan alkohol 🌼 & nu är kaffekoppen tom och dags för 🐶-promenad /E

PIGG OCH GLAD 😀 I morse när vi åt frukost i skuggan frågade sambon om jag ändrat min medicinering på något sätt. ”Du har ju sovit så mycket tidigare men det senaste halvåret mer normalt, ungefär som jag”. Jag svarar något om att det är så det går när ens kropp återhämtat sig efter en lång oskön misshandel. För så är det. Jag är så himla glad över min kropp belönar alla mina nyktra dagar med styrka och smidighet, både fysiskt och mentalt. Hurra för den och mitt (nåja) morgonpigga jag 🥳