patientanonymitet, delning av patientjournaler och delning av information, såsom för körkort och säkerhetsprovning.

Patientanonymitet är tyvärr bara att glömma! Jobbar själv i vården och vet hur detta funkar. Dina journaler blir tillgängliga i alla instanser. Vg läs mitt senaste inlägg i min tråd. Har du barn blir även soc inkopplad

Läkaren har även skyldighet att meddela transportstyrelsen

Ni som arbetar inom vården och menar att sekretess och anonymitet ständigt överträds, jag undrar lite om det är så illa som ni beskriver det? Är det inte lite generaliserat? Min erfarenhet är att mottagningar specialiserade på missbruk har stor kunskap samt stor respekt för parienterna. Och läkare måste inte orosanmäla om de inte upplever att det finns en risk. Jag tycker det är synd att piska upp en stämning där vården blir en fiende. Och jag tycker också att man kan väga den eventuella skammen om någon skulle få reda på ens missbruk mot hur man mår som alkoholist. Om inte anonyma resurser som AA hjälper, ska man då sitta kvar i sitt beroende och bli sjukare och sjukare? När det faktiskt finns hjälp att få? Ibland tänker jag att den där skammen är beroendets främsta vapen, den blir nästan en ursäkt för att inte göra något. Dessutom tror jag att vi med alkoholproblem förstorar upp det mesta när vi är inne i vårt missbruk, det är ju lite så alkohol funkar. Vi tror att varenda människa bryr sig om huruvida vi dricker eller inte. I själva verket är det få som höjer på ögonbrynen om de får veta att någon får behandling mot alkoholberoende. Jag tror dessutom att en normalt funtad människa känner respekt för någon som kämpar.

Jag kikar in för att dela med mig av min erfarenhet. Jag sökte hjälp i beroendevården och när jag var färdigbehandlad där efter 6 månader bad jag dem låsa journalen för resten av vården. Det var inga problem och jag är 100% trygg med att det har fungerat som de sa. Har varit en del i vården efteråt då jag varit utmattad och ingenting har fått mig att misstänka att någon har sett journalerna från beroendevården.

Ni delar en del länkar i den här tråden och det är alltid bra att hålla sig informerad men jag vill bara flagga för att inte läsa alltför bokstavstroget. T.ex. "Enligt körkortslagens 10 kap. 5 § är samtliga läkare i Sverige därtill skyldiga att anmäla den körkortshavare som bedöms vara medicinskt olämplig för fortsatt körkortsinnehav." Jag tänker här att det faktum att man är alkoholist inte kan likställas med att vara medicinskt olämplig. Varken läkare eller Transportstyrelsen tolkar lagen på det sättet, det skulle bli orimligt i så fall.

Jag är inte jurist men arbetar nära bl.a. lagstiftning och är därför inte obekant med tolkningar. Min bild/erfarenhet på detta bara.

Självklart ska man söka vård om man överväger att det är värt det. I 99 procent av fallen är det säkert värt det. Men jag tillhör inte dessa 99 procent av fall. Jag har mycket god insyn och vet vilka skyldigheter/lagar som finns. Jag har själv varit patient dessutom. Allt beror på ens omständigheter. Inte alla vill ta de konsekvenser som hör till vård och missbruk. Jag personligen dör hellre. Men detta har att göra med mitt förflutna. Jag vill dock vara ärlig i att skretess knappt existerar. Finns något som heter NPÖ. Googla. Man kan låsa sina journaler, visst, men som doktor blir man oerhört frågande till detta.

Mycket handlar också om tur, dvs vilken läkare man får. Rent lotteri. Finns många som är knäppa, men även flera som förstår. Gör det som är bäst för DIG. Pest eller kolera. Men som svar på dina frågor så svarar jag med insyn i vården. Sen kan man ha tur. Jag vet flera som haft. Jag vet dessutom hur jag är i min profession

Det jag framför allt ville med mitt inlägg var att nyansera bilden av vården, samt att väcka tanken om den här starka misstron mot behandling i själva verket är beroendet som talar, som vill ha kvar sin drog och hindra oss från att bli nyktra. Jag säger inte att det är så, det är bara en misstanke jag har. Jag vet i alla fall att jag själv blev en aning paranoid när jag drack och reagerade starkare på saker som jag nu inte stressas av. Och det finns många som klarar att sluta dricka med hjälp av tex AA och många andra vägar att gå, men när det inte räcker tycker jag det är sorgligt att skammen väger tyngre än allt annat. Jag tänker också att de flesta läkare bara väger in alkoholproblem vid åkommor där alkohol kan ha en negativ effekt på diagnosen, om de nu ens ser ens journal. Jag har blivit tillfrågad vid läkarbesök om de får ta del av tidigare journaler, och då utgår jag ifrån att de inte använder dem om jag säger nej. En mottagning som jag läst mycket gott om är Riddargatan 1.Jag tror att de även har online behandling.

@Kennie stöttar det du skriver till 1000.

Min erfarenhet av soc är väldigt dålig. Det var en läkare som anmälde inom psykiatrin. Detta eftersom jag bett min make att gå och prata med någon. För att vår kommunikation hade låst sig. Vi behövde hjälp helt enkelt.

Väl där diskuterases väl det ena och det andra. Läkaren hade frågat om missbruk varvid det hela diskuterats. Flaska hit och dit. Detta blev då huvudspåret kring allt och vår oförmåga att kommunicera fick sin förklaring. Läkaren menade att han själv inte hade erfarenhet av alkoholism men där var anledningen och han kände sig tvungen att rapportera. Detta mot makens vilja. Maken blev livrädd för min reaktion vilket föranledde att soc och maken gjorde upp en process bakom min rygg.

Dessvärre var jag hemma när de hade ett av sina samtal som jag överhörde. Detta gjorde att jag tvingade till mig numret till soc och ringde upp. Där insåg jag att det varit en hel del samtal bakom min rygg och att de kommit överens om att ha inledande samtal med mig, barnen och maken. Alla gemensamt. Jag försökte få en chans att ge min förklaring men nekades detta. Vi skulle alla istället infinna oss på ett introduktionsmöte hos soc där de skulle förklara processen som nu var i rullning.

Jag bönade och bad alla om eget möte innan. Även min mamma ringde upp soc eftersom jag var helt förtvivlad. Hade vid det tillfället även fått läsa läkarens rapport där det stod att jag var självmordsbenägen varvid man skulle vara försiktig med mig. På riktigt! Så otroligt felaktigt! Vem tusan kom fram till detta???

Jag ville ha med mig mamma in då jag kände mig utsatt. Nekades till detta då det enbart var ett introsamtal i all enkelhet för att beskriva processen som ju läkaren tvingats dra igång. Inget att oroa sig för så min mamma skulle inte behövas på detta enkla möte.

Väl där startade processen med att en alkoholexpert beskrev, inför mina barn, riktad mot mig vilken hjälp jag kunde få. Han höll monolog i 30 minuter non stopp. Han såg inte ens att han tappat mig redan första sekunden. Efter 30 minuter sa min make jag är inte säker på att min fru håller med.

Har aldrig i hela mitt liv känt mig så lurad och förnedrad. Jag kan än idag inte förstå hur de kunde starta en process med dessa steg. Jag hade ju dessutom innan mötet skickar ett långt mail där jag gav konkreta bevis på att jag vare sig var självmordsbenägen eller hade druckit på två veckor. Detta hade även min mamma och maken bekräftat.

Om vi pratar om skam. Visst är det konstigt att soc driver en fråga så? Fast de intervjuat min mamma innan.

Utredningen pågick sedan i 3 månader. Jag fick själv ringa och fråga vad tusan som händer med den efter 3 månader. Några veckor senare fick jag veta att den lagts ner.

Jag har läst allt material. Även barnens redogörelse. Den redogörelse från psykolog vi gick till med. Ja, det känns ärligt som de inte visste hur de skulle hitta ut ur en galen process vilken de själva insåg gick rakt överstyr. Det handlade snarare om att en handläggare inte skulle tappa ansiktet. Det är min analys av hela denna harang. De hittade iaf inget att dra vidare men förorsakade en massa smärta i min process iaf.

Jag är väldigt frågande kring att ingen verkar förstå skam. Då hade man inte tagit dessa stegen. Då hade man väl sätt till att vinna över mig när jag bönade och bad om ett eget möte utan barnen? Istället började de att beskriva alkoholmissbruk inför mina barn.

Innan vi rundade mötet av la min son handen på mig och sa. Mamma skulle det inte kännas skönt att få hjälp? För mig var nykterhetsarbetet inga problem. Denna process har dock jagat både mig och maken. Riktigt utmanande att reda ut alla efterdyningar och bristande förtroende.

Jävligt stolt dock att vi lyckats! Det förtjänar ett pris tycker jag 🤗.

Jag tänker att vi har olika erfarenheter av vården. Vad jag själv har upplevt kan inte bli sanning för hela vårdkedjan. Jag tänker att det är viktigt att poängtera att det är ens egna upplevelser/erfarenheter av att jobba inom vården/vara patient.
Jag själv arbetar inom vården. Har endast tillgång till det journalsystem min arbetsplats journalför i samt ett annat journalsystem. Det är ju brottsligt att gå in ngn annanstans än där jag själv har behörighet till.

Visst är det viktigt att inte dra alla över en kam. Däremot kanske vi borde börja värna om korruptionsindex och säkerhet. Sverige tappar på världsarenan så helt naiva borde vi inte vara. Även våga lyfta avvikelser speciellt om man ser mönster. Det är otroligt lätt att bara ducka i så här utsatta situationer och bli helt överkörd. På något sätt bör man ju granska att processen faktiskt uträttar det den avser att göra. Det borde ju vara så att nummer 1 är att säkra hälsosamma familjerelationer för barnens skull.

I mitt fall fick jag efteråt veta att standardprocessen är att alltid ta in en alkoholexpert under första uppstartsmötet. Så gör man tydligen alltid i vår kommun. Verkligen märkligt och inte speciellt neutralt. De hade ju inte pratat med mig och dessutom fått motstridiga uppgifter innan. Att man kallar in soc när det är konflikter kan ju inte vara ovanligt. Viktigt då att de klarar att förhålla sig neutralt.

Fick även veta att jag inte hade rätt att ta med 3:e part. Det hade jag tydligen visst.

Hur kan de göra upp processen innan de pratat med mig bakom min rygg i samråd med min make? Det betyder ju att de tagit ställning innan de ens pratat med mig. Är det fler som varit utsatta för detta undrar jag?

Sedan kanske den största frågan. Hur kan man ha en instans som både är kontrollerande och ska stödja samtidigt. Ett systemfel enligt mig. Går inte ihop. Borde delas upp i två olika neutrala instanser.

Sedan undrar jag. Hur kan man göra detta inför någons barn när det tydligt signaleras motstånd och meningsskiljaktigheter. I mitt fall blev detta ganska turbulent för mina barn. Även onödigt då jag redan slutat dricka. Inte bidrog vår process till en stabil familj. Det blev istället rena cirkusen.

Nu vet jag att det finns rena felaktigheter i journalerna från läkaren. Det står att jag var självmordsbenägen och man därför skulle undhålla mig information. Därav all cirkus. Det är därför ett tips. Begär ut informationen så ni vet vad som står. Ska något redas ut är det ju viktigt att det görs med rätt fakta. Att man åtminstone får möjlighet att bemöta det som står. Hade jag inte begärt uppgifterna hade jag inte haft en aning varför allt blev så snurrigt. Nu har jag iaf viss förståelse. Att det finns två sidor av myntet i dessa situationer borde väl te sig självklart för alla?

@Lora När jag skrev mitt inlägg skrev jag mer generellt. När jag läser din berättelse tänker jag att det måste ha begåtts stora fel. Det vore kanske något för IVO och Patientnämnden att granska men som enskild individ ska man ju också orka.

När du skriver om en instans som både är stödjande och kontrollerade tänker jag att du menar Socialtjänsten. Jag själv är socionom och jag tänker att arbeta där är ett otroligt intressant och viktigt jobb men otroligt svårt. Du ska stödja barn, unga och vuxna beroende på vilken enhet du arbetar på samtidigt som du har myndighetsutövning och ska regelverket styr. Det är ju därför som IVO finns för att granska arbetet. Ledsen för din skull att du och din familj blivit så illa bemötta/behandlade/att det har gjorts fel.

Kram

@Lora Herregud, vilket fruktansvärt trauma! Aldrig i livet att jag söker "hjälp". Vi inom vården vet som sagt, och utan mina barn kan jag lika gärna supa ihjäl mig.

@Varafrisk Hade det varit dig vi träffat hade du troligtvis fått sparka ut mig ur rummet då du inte hade mer tid. Vi hade helt säkert funnit varandra och du hade förstått. Så viktigt att man klickar tror jag i det läget. Att någon lixom har det där i sig så man fångas upp. Att man inte känner sig dömd och förminskad.

@ISE Det du nämner är ju oerhört viktigt. Kanske det viktigaste att man kan svara upp till. Hur skapar man en process där folk är trygga, inte känner att man riskerar sina barn om man anmäler? En process som stödjer på riktigt. Någon måste förklara tanken bättre med hur det fungerar idag och hur man undviker att folk hamnar i skamvrån med känslan att risken är att man kan förlora sina barn?

Fattar att det i vissa fall är oerhört viktigt att fånga upp barnen. Men om det sker på bekostnad att folk inte vågar ta steget är det ju väldigt kontraproduktivt. Ett systemfel. Att få läsa nej kan detta höra till din alkoholhjärna blir ett dubbelt övergrepp om ni förstår vad jag menar. Har varit nykter i flera år och denna process avskyr jag fortfarande. Den har verkligen inte hjälpt. Det är inte min alkoholhjärna som talar. Ingen lyssnade och man fortsatte hårt köra sin process.

Jag har tagit det med hela enheten där jag bor. Försökt skapa förståelse i förhoppning att andra kanske kan hjälpas. Att man blir medveten om hur skam kan te sig och hur blottande processen faktiskt var. Kontraproduktivt. Helt ärligt är jag inte säker på att de tog det så bra. Blev nog mest skalman där. Någonstans landade det väl för jag var väldigt tydlig.

Hoppas man kan fundera över processen. Göra modifieringar. Tror inte lösningen är att säga till folk bara våga. Detta ligger djupare än så.

Jag håller med Vara frisk om att man inte ska basera sin bedömning på sin personliga erfarenhet. Vad du som jobbar på en viss arbetsplats vet gäller inte nödvändigtvis för alla arbetsplatser. Och jag tycker att ert svartmålande av vården är lite farligt eftersom det så lätt blir sanning och kanske hindrar människor som skulle behövt det att söka vård. Jag förstår att fel begås, och då bör de naturligtvis anmälas. Men min känsla utifrån vad jag läst och hört är att både vården och socialen försöker och vill väl. Min andra tanke är som sagt att beroendehjärnan kanske överdriver faran av att söka vård och istället för att välja vägar som kan hjälpa en att bli frisk ägnar mycket kraft åt att hitta fel med de alternativ som finns. Kan det finnas en sanning i det? Jag utgår här från hur jag själv funkar, att jag ibland vet vad som vore vettigt att göra, men jag känner motstånd mot det och försöker undermedvetet hitta skäl till att inte göra så. Jag försöker inte övertala er att söka vård, jag förstår att det är uteslutet för er del, och jag tror säkert ni hittar andra vägar att bli nyktra. Kanske ska vi inte diskutera detta mer, det kanske bara tar kraft och fokus från det vi alla här har gemensamt, att vi vill leva nyktert och i balans. Våra vägar dit ser olika ut, men med tålamod och vilja leder de till slut rätt.

@Kennie Å där fick man den igen. Undrar vilken gång i ordningen? Jag pratar inte om ett fall. Jag härleder från mitt fall. Jag är nykter sedan 5 år. Har inte en person runt mig som sliter med skam. Har flera. Försöker få fram att det finns ett systemfel. Pekar dessutom rakt på dem utan att röja andra. Når inte ens fram hos de mina. Märkligt.. Får fundera på den.

Om man märker att saker inte fungerar. Att saker går i baklås. Blir det bättre av att säga till folk du är problemet. Att lägga ner? Förminskad och förpassad igen. Det kommer aldrig upphöra.

Hej alla här inne!

Hoppas det är okej att jag tittar in lite i din tråd, GrusGrus. Välkommen hit till Alkoholhjälpen! Det verkar som det blivit en liten diskussion här inne kring detta med att söka vård. 

Det är många gånger väldigt tungt att söka vård, en stund blir det ett letade av att hitta rätt och det är svårt att veta vem kan hjälpa en och vem kan jag lita på. Vården och olika insatser kanske kan kännas som ett straff snarare än hjälp och för en del personer har det verkligen blivit fel. Det är förståeligt att behöva prata om och dela tunga saker som hänt och få stöd kring det. 

Här inne vill vi att det ska få vara högt i tak och en ska få diskutera, tänka och tycka olika. Det finns olika vägar och sätt att få hjälp och det kan vara en risk att generalisera utifrån egna erfarenheter, det behöver inte vara så för alla. Även om det just i den här tråden delas upplevelser där det känts fel, finns det också många berättelser här på Alkoholhjälpen om hur personer blivit hjälpta av andra instanser, såsom vård och socialtjänst. 

Det är fint att ni stöttar och finns där för varandra. Samtidigt vill vi på admin be er om att undvika att helt svartmåla andra hjälpande instanser som finns i samhället trots att de ibland inte har upplevts som hjälpsamma. Hoppas att ni har förståelse för det. 

Allt gott, Rosette, Emilia & Nell
Alkoholhjälpen

Jag väljer att skriva samma sak här som jag skrev i mitt föregående inlägg i min egen tråd för ett par dagar sedan.

” För min del, kan jag inte söka vård av flera anledningar (jobbar själv i vården dessutom). Jag vet hur saker och ting fungerar. Jag vill inte ta dem konsekvenserna, då dör jag hellre. Risken för anmälan till soc är stor (vissa läkare anmäler för minsta lilla) och jag vill inte bjuda min exman på detta. Vi har ett gemensamt barn och han vill mig detta. Han var mycket elak och vill se mig sluta såhär. Jag vägrar bjuda honom på det. Jag tycker det är helt sjukt. Man pratar om sekretess i vården, men det är skitsnack. Kommer en anmälan till soc så får även den andra vårdnadshavare information om ens tillstånd. Det spelar ingen roll vad det handlar om. Exempelvis, jag blev våldtagen en gång för tre år sedan (jag var absolut ej påverkad/full eller what so ever). Jag var påväg hem från jobbet. Mitt barn var på sin pappavecka. Så jag sökte vård för dokumentation och polisanmälan. Men så har vården en rutin att alltid göra en orosanmälan vid våldtäkt. Så min exmake fick reda på precis allt, han som själv utsatt mig för skit en gång i tiden. Sen kommer han med nedvärderande kommentarer till mig att det var rätt åt mig osv. Så vården, sekretess och allt är åt helvete. Jag tog kontakt med sjukhusadvokaten och ifrågasatte detta, jag gjorde en ivo anmälan och fick rätt att driva det vidare. Men jag var i så dåligt mentalt skick att jag inte orkade.

Därför har jag ingen möjlighet att söka vård. Jag vet att min exmake kommer börja att trycka ner mig igen, mobba mig, skratta åt mig och säga att jag är nobody utan honom osv. Jag kommer återigen bli djupt deprimerad och vi är igång igen. Jag vägrar bjuda honom på detta. Plus att jag känner de flesta här i vården. Jag har ett brett kontaktnät. Jag förstår de som inte vill/vågar söka vård. Finns så många anledningar och det är så synd. Jag tänker att så många fler hade kunnat räddats och fått hjälp om man hade vågat. Exempelvis, kommer jag aldrig mer söka vård om jag blir våldtagen igen. Så är det bara. Så jag tror att man måste göra om systemet till det bättre. Det finns stora brister här i mycket! Skulle gynna både individen själv och samhället i stort om folk söker. Men nu är det vad det är. När jag blir tillräckligt frisk och orkar så har jag full möjlighet att dyka in i dessa brister och försöka driva till en förändring så att fler vågar söka. Jag har full insikt, både som patient och vårdpersonal. Just nu försöker jag att bli frisk på egen hand och med hjälp av denna grupp samt aa. Funderar även på att söka vård utomlands, håller på att planera för det. Där är jag anonym iaf.”

@Rosette Jag vill påminna om att vi har yttrandefrihet i Sverige. Denna text blir styrande i debatten med andemening att bromsa densamma utan att för den delen lyssna, resonera, besvara och i yttersta fall bemöta kritik. Jag vänder mig mot att ni lindar in resonemanget på det sättet. Förväntar mig mer av personer som jobbar i dessa forum.

Ingenstans går det att utläsa att man tar till sig av de brister som nämns. Ingenstans utläser man att det ens finns brister / systemfel att ta tag i. Det slätas snarare över som att det kan ha blivit fel i vissa fall. Sedan blir det lite locket på.

Är evinnerligt trött på locket på attityden. Nu går vi vidare. Skulle mycket hellre se att man kan ta till sig av kritik som framkommer, resonera och jobba igenom densamma. Inse att alla system defakto har brister. Finns inga förträffliga system.

@LauraE Starkt av dig att stå upp. Inte bara en gång. Utan gång på gång. Det blir ofta väldigt ensamt när man driver förändring. Kanske märkligt att just jag skriver... Är bara så himla van vid att det blir tyst när man ryter ifrån. I hear you sister 🤗!

@Lora
Jag tycker att du ser påhopp där ingen sådan avsikt finns, åtminstone inte i mina inlägg. Då blir de svårt att diskutera brister nyanserat så som du efterlyser. Jag retar mig på när någon säger att de vet hur det funkar inom vården. Det är som när en lärare säger att de vet hur skolan funkar. De vet hur deras egen skola funkar, men för varje dålig skola finns minst lika många bra. Men av någon anledning är det ofta de negativa rösterna som hörs mest och om man inte håller med upplever de det som nån sorts kränkning och skruvar upp tonläget. Då blir det lätt tyst om man själv ogillar när det blir hetsiga slå-i-huvet-diskussioner. Systemfel, ja, visst kan det vara så. Det blir naturligtvis osäkert när individer tar beslut. Men det är svårt att hitta andra alternativ. Kanske skulle det alltid krävas en second opinion för att göra orosanmälan? En sak är du och jag överens om, skam lägger hinder i vägen och förstör. Jag har som du varit öppen med varför jag inte dricker längre. Kanske är det så man släpper skammen, berättar för en person i taget, bygger vidare på den trygghet som ett gott bemötande ger.

@Lora Vi ber om ursäkt om vi har varit otydliga. Ni har rätt till era upplevelser och er kritik av hur vården har behandlat er. Att vi har skapat möjligheten till anonym hjälp via nätet är bl a för att personer som har negativa upplevelser, eller som är oroliga för negativa konsekvenser ska kunna börja så här. Just nu håller vi faktiskt även på med en vetenskaplig studie för att förstå olika hinder som finns för att söka hjälp. Ett av syftena med att göra detta är att kunna påverka vården i en positiv riktning. Om någon av er skulle vilja delta i denna undersökning så kan ni läsa mer här: https://redcap.ki.se/redcap/surveys/?s=RLRWMM47Y4DRJ3KK

Som bl a @LauraE beskrivit så anmäls oro för barns situation till socialtjänsten. Det är en laglig skyldighet i vården och ska inte blandas ihop med om vårdpersonal sprider uppgifter om en persons alkoholproblem till andra som inte är inblandade i denna vård. Den typen av informationsspridning eller läsande i andra enheters journal är olagligt. Det är så klart inte mycket till tröst om det har drabbat dig. Jag uppmanar er dock att anmäla det om det händer. Det är också bra att som patient vara försiktig med att ge vårdpersonal eller andra tillstånd att titta i alla journaler. Det är inget som de heller ska begära utan att tydligt förklara varför. Vi arbetar aktivt med att utbilda vården i alkoholfrågor och då bl a att alkoholvanor inte får vara ett skäl att neka vård.

När det gäller anmälan angående oro för barn så är det något som vi alla i de flesta fall vill ska finnas. Om t ex ditt ex gör saker som kan påverka ert gemensamma barn, så är det bra om någon får reda på och kan ställa frågor om det. Samtidigt så måste detta kunna göras utan att socialtjänsten utsätter någon av föräldrarna för starkt obehag eller mer utsatthet (som ni beskrivit). Det låter direkt olämpligt att kanske t om olagligt eftersom varje förälder har rätt till sin egen sekretess i förhållande till den andre föräldern.

Samtidigt är syftet med Alkoholhjälpen främst att hjälpa personer att ändra sina alkoholvanor. Som några användare påpekar så finns det många människor som söker och får bra hjälp av sjukvården eller socialtjänsten och där sekretess och integritet hanteras på ett bra sätt.

Vänliga hälsningar

Magnus
Rådgivare på Alkoholhjälpen

@GrusGrus angående dina frågor så skulle jag säga angående 1 säga att det ska gå att ha kontakt med specialistvård utan att primärvården känner till det. Jag skulle rekommendera att du ringer till mottagningen anonymt först och frågar hur du gör för att säkerställa detta. Du bör sedan vara försiktig med att lämna samtycke till hela din journal. Det ska endast behövas i särskilda fall. Tyvärr kan du inte vara anonym inom sjukvården. Däremot har en del socialtjänst och kommunal verksamhet möjlighet till visst samtalsstöd anonymt.

När det gäller 2. så är sjukvårdens sekretess är ganska omfattande och det krävs annan lagstiftning eller ditt samtycke för att bryta denna. Jag vet tyvärr inte vad som gäller säkerhetsklassade uppdrag. Om det är en myndighet gör den bedömningen, så kan det vara så att de har laglig rätt att ta del av din journal. Men även detta bör du kunna få tydlig information om innan.

@Magnus Tack för ditt svar. Jag har tagit del av undersökningen. Besvarat den och även angivit mitt nummer för att delta. Jag ville verkligen delta. Jag ville hjälpa till. Man fick fylla i när man var tillgänglig för uppföljningssamtal. Jag gjorde det men ingen ringde. Detta var vid jul.

Det finns en podd. Under ytan. Flera avsnitt som handlar om vårdnadstvist. Det märkliga med den är att inget tagits upp i media. Faktiskt otroligt märkligt med tanke på innehållet. Där finns en rad inspelade samtal i alla instanser inklusive med domare som lämnar mycket övrigt att önska. Farligt att inte bemöta och borsta bort när podden finns där och lyssnas av massor. Inger inget gott förtroende för systemet precis. I alla fall inte hos mig som är otroligt trött på locket på.

Jag tror inte man tar sats som @LauraE om det inte finns en reell anledning. Jag vill se att man klarar att förhålla sig neutralt och professionellt till henne baserat på hennes erfarenheter. Att man fångar upp henne och övriga. Att man gör något! Det krävs en riktig kraftsamling att våga uttrycka sig som hon gjorde. Att hon skriver att hon vet hur det är. Att hon känner massor inom vården. Hon kanske har en poäng där hon befinner sig? Hon är ju så otroligt tydlig med sin rädsla. Den kan man inte bara vifta bort. Inte bara hon - det finns ju fler här som uttryckt oro för vården. De kan ju ha en poäng? Vem kollar upp det? Karolinska tex. Det är ju ganska känt att de har grava problem i ledningen. Så ni får ursäkta. Jag är inte förvånad över att det bubblar över. Snarare förvånad att man inget händer.

Det måste finnas utrymme för individen före systemet. Hon ska inte behöva leva sitt liv så. Har hon inte sagt nog för att någon ska ta sig an henne på riktigt och faktiskt komma fram till en process där hon har förtroende? Varför inte kontakta nu och bolla med henne? Vad mer krävs? Vad är alkoholhjälpens funktion här?

Vi är inte speciellt skolade på att fånga upp riktigt trängda personer. Det blir lite låt gå. Det är tröstlöst att gång på gång försöka ta upp saker men det blir ingen förändring. Ingen orkar på riktigt lyssna och är redo med papper / penna att hitta lösningar. Man kommer inte tilltals och blir bortviftad. Det tär på en.

Här finns ju även en guldgruva i form av input. En undersökning är säkert bra men jag tror redan vi har en hel del info att oavsett den undersökning som nu pågår. Visst har ni väl dragit vissa slutsatser här hos Alkoholhjälpen om saker som inte fungerar i systemet? Förslag på hur man kan utveckla samhället baserat på info även från detta forum?

Borde finnas en standardiserad process med utvärdering av soc med. Ett tungt och dyrt system där skattebetalarna borde kräva att det uppfyller det man avser. Det är ju hur många somhelst som trillar igenom systemet. Fråga dem. Var detta till hjälp? Vad skulle du föreslå som förbättringar? Vad gav bäst stöd etc. Då får man en gedigen databas. Ser om man täcker upp en lagom mängd eller om det gått inflation i systemet. Gör den online. Det var förslag...

@Lora @LauraE Vi vet, tyvärr. Styrka till er.

Alla vi alkoholister som inte bor i storstadsregionerna har en mycket brantare uppförsbacke mot att söka vård än ni i sthlm eller gbg. Det är sanningen,

@ISE Läste precis din tråd. Försökte förstå vad din rädsla kom ifrån? Kommer själv ifrån en väldigt liten stad. Alla känner alla. Att gå till sjukhuset där... aeh... Vet inte vem som skulle gjort det? Det skulle direkt bli samtalsämnet på stan. Skulle sprida sig som en löpeld så som alla andra rykten. Det är verkligen sant. Små städer är något helt annat.

Den lilla stan jag kommer ifrån dracks det dock friskt. Hembränt flödade. Så skulle jag åka tillbaka är det nog väldigt många har fastnat. Rädslan för ryktesdrev skulle jag dock tro gör dem väldigt ensamna i sitt drickande. Galet & kontraproduktivt på alla sätt men kan verkligen sympatisera med det.

Alltså det går ju att bli nykter helt på egen hand med. Frågan är nog snarast vad känner du att du vill ha för stöd? Vad tror du på? Fungerar dessa forum eller behöver du mer?

@Magnus skrev:"När det gäller anmälan angående oro för barn så är det något som vi alla i de flesta fall vill ska finnas. "

Faktiskt inte, det har gått för långt. Man skyller på barnen och tar den vägen igenom för att nå fram. Frustrationen över att inte nå fram är så stor ibland att det är det spåret man använder. Här kan många trycka på en avtryckare. Granne, vän, läsare på en blogg, farmor, dagis etc. Vem som helst. I min mening har det gått inflation i detta. Det är inte bra för någon. Det jag efterfrågar är att man tänker en extra gång på syftet och vad man vill uppnå?

I vårt fall var det en läkare. Han hävdade att han var tvungen. Sedan bar det av. Ingen tänkte på all skam. Inte ens idag är det någon som bryr sig. Det borstas bort. Man hade på flera nivåer enbart fokus på min mans ord. Mitt var ointressant. Jag var redan dömd. Jag var alkis.

Om man tänkt på syftet. Allt pekade ju mot mitt alkoholmissbruk i all hantering. Här fanns inga nyanser och dokumentation innehöll dessutom grava felaktigheter. Då alkohol var det enda soc och alla övriga tog sig an. Då får man fråga sig. Bidrog de till att det upphörde? Vem äger rätt att besvara den frågan? Är mitt ord betrott här? Är det ens intressant?

Jag svarar absolut nej på den frågan. De bidrog och bidrar än idag till ett trauma.

Jag efterfrågar att man försöker sätta sig in i vad som händer med en människa när man anmäler. Om nu syftet är att få någon nykter? Att göra det inför ens barn. Att göra det inom ramarna för samma system som kan trigga igång att barnen tas ifrån en sätter en enorm press på någon som försöker bli nykter. En som redan ligger på gränsen.

Sedan är det nog så att de som anmäler inte alltid har just alkoholen som ett grundsyfte. Ens partner kan vara så frustrerand att de tar detta tillfälle för att trycka till. Få sin röst hörd och gråta ut. De är ju per definition medberoende. De klarar inte själva sätta gränser. Så jag förstår det behovet. Stöttar det. Men att göra det under de första skälvande dygnen när man försöker bli nykter är i min mening grymt. Fräckt tom. Här borde soc vara beredda och tänkt till så att processen tar höjd för detta. Nu tror jag inte ens man tänker på det. Att det finns med som en komponent när man rullar ut processen.

Om det då sker inför ens barn sätter man ju igång ett maskineri av saker som man inte från soc sedan tar ansvar för. De ska ju hantera barnen säger de...

Att även systemet är byggt så att man bygger ihop stöd och straff i ett gör det i min mening kontraproduktivt. Hur många sitter kvar i källaren och dricker ensamma på grund av just denna orsak?

Hade det inte funnits en poäng att strunta i soc och istället fokusera på att hitta en process som den med problem skulle känna sig hjälpt av? För att komma åt problemet? Vi pratar om barnen att det är därför men det är ju inte det man fokuserar på sedan. Det är ju missbrukaren.

Om syftet är nykterhet. Vi vet ju alla hur alkohol bidrar till konflikter och dysfunktionella familjer i bisats. Ge den beroende mycket mer utrymme att komma tilltals. Utgå ifrån den så den känner sig trygg. Nu är det tvärt om! Systemet före individen. Systemet är byggt för medberoende inte missbrukare. Detta trotts att nyckeln till förändring bygger på att man får med sig missbrukaren.

Jag har sett att ni anser att jag borde tagga ner så jag gör ett försök till för att förklara mig. Jag vet dessutom att jag är långt ifrån ensam om mina tankar. Frågan är bara om man är beredd att på riktigt granska systemet och dess effekter? Om man är beredd att öppet fundera över vad det är vi håller på med eller om det är viktigare att hålla fast vid det vi har? Ett gammalt system som är i rullning och skulle kosta massor att genomlysa från grunden?

Frågan i tråden är viktigt. Här finns det uppenbarligen folk som är osäkra. Detta i en tid när all energi borde läggas på ett system som stödjer den med problem att bli nykter och undanröjer alla sidospår.

@Lora
Vi verkar ha haft liknande erfarenheter. Så synd och tragiskt. Det finns barn som far illa påriktigt och jag tycker då att soc är superbra att de finns, men tyvärr sker det misstag även då när de inte lyssnat på viktiga signaler och barnen kommer till skada. Till och med avlider i vissa fall.

Jag minns vilken chock jag fick när läkaren sa till mig på gynakuten att det är deras standard och rutin att ALLTID orosanmäla vid våldtäkt, trots att inget barn varit närvarande eller att jag varit påverkad/gjort något. Jag bönade och bad, förklarade att jag inte vill att min exman ska veta om att jag blivit våldtagen. Berättade om situationen, vilken ytterligare påfrestning det skulle bli för mig, men ffa mitt barn skulle fara mer illa av en orosanmälan. Men de måste följa sina rutiner. Och ja, samma sak bad jag även till soc när de ringde, men förgäves. Helt absurt och helt sjukt. Man pratar om barnens bästa. Det är skitsnack. Förlåt mig, men jag är uppriktigt förbannad över systemet. Man tar så lätt på detta.

Jag minns en gång för inte sålänge sedan när jag jobbade på akuten. En flicka kom in med sin pappa som var sjuk. Jag hade flera kollegor som var på mig att jag måste göra en orosanmälan då flickan hade smutsiga kläder, men jag lyfte detta med pappan istället. Och han förklarade att han vobbade, dvs fickan var förkyld och var med honom när han jobbade på verkstan. Så jag vägrade en orosanmälan och faktiskt blev flyförbannad på mina kollegor. Folk fattar inte vilken stress det kan drabba en familj. Sen såklart ska man orosanmäla när man verkligen är orolig och har misstanke om att barn far illa.

Hade jag varit orolig för mitt barn pga mitt beteende, så hade jag tveklöst sökt vård och faktiskt inte brytt mig om vad min exmake får reda på. Allt för mitt barn. Men nu är jag orolig för MIGSJÄLV och jag vill verkligen söka/få vård/hjälp, för jag kommer dö tidigt i denna sjukdom, men kan inte då jag inte vill ha med soc att göra, och min exmake har inget som helst med min hälsa att göra. Jag vill inte förlora mitt barn och jag VET att hen kommer fara mer illa av detta.

Usch, jag blir så ledsen. Jag vill verkligen ha vård. Jag vill ha antabus :( jag vill ha hjälp. Men kan inte pga som systemet är uppbyggt.

Förlåt hörni för mitt inlägg. Jag ville bara skriva av mig!

@LauraE Ja, jag förstår precis. Även jag blir förvånad av att det ska anmälas vid våldtäkt. Vad är syftet? För vem? Någon ringer desperat, bönar och ber. Herregud, jag har faktiskt inga ord... Det är bara grymt.

@Lora skrev:"Vad är alkoholhjälpens funktion här?"

Jag tycker att det är en intressant fråga och jag lär mig mycket av att ni vill dela med er av era upplevelser. Jag kan kolla efter helgen och återkomma till dig kring studien. Hoppas även att det är ok att jag läser och kommenterar mer då.

/magnus

@Lora
Ja precis, jag ställde mig också frågan. Syftet är att den andra vårdnadshavaren ska ”stötta upp” då det är en väldigt traumatisk händelse för en kvinna. Men syftet tappar sin funktion i många fall, så som i mitt då han istället gick på mig. Jag tycker detta ska vara frivilligt. Samma sak när jag frivilligt sökte för alkoholöverkonsumtion en gång. Självklart blev det en orosanmälan , det blev kaos. Han blev ju involverad och jag fick ord till mig som ”fyllo”, ”tragisk”, ”samhällets bottenskrap”, ”värdelös mamma”, ”ego” osv. Jag drack inte mindre för det och lyckades både dra mig ur vården och soc. Idag är allt ” bra”, men nej det är det inte. Gud hjälpe mig, kommer supa ihjäl mig. Hållit mig en vecka nu. Varit på ett aa möte och ska på fler. Återigen, vård utomlands är ett alternativ för mig, det får bli en ekonomisk kostnad, men värt det.

@Magnus Absolut, personligen hoppas jag ni kan få mer mandat i samhället och att det finns en länk in till de som ansvarar för detsamma. Ni ligger på många sätt så nära källans båda sidor och borde kunna ha relevant, neutral input till systemet för att utveckla detsamma.

Utvecklingen kring social media och utveckling i stort kring människor och dess känslor har ju utvecklats rejält sedan AA uppfanns. Det vore ju naturligt att även systemen ses över kontinuerligt för att säkerställa att de uppnår det de åsyftas att göra. Det finns ju flera sätt att bli nykter på. Detta forum är ju ett.

För mig att min drivkraft de stora siffrorna som visar på riskbruk. Det är få som söker hjälp och ännu färre som blir permanent utan problembruk. Det blir lätt vi silar mygg och sväljer kameler med det som görs idag. Det behövs en rejäl funderare kring samhället i stort för att på riktigt göra skillnad.

@LauraE skrev:"Syftet är att den andra vårdnadshavaren ska ”stötta upp” Återigen, systemet före individen. Det hade ju varit fint om du fick bestämma om det var till hjälp eller inte. Tydligen känner staten att de vet bättre än dig i det fallet.

Återigen blir straff & stöd ihopblandat i en instans. Man mår skit vid en våldtäkt och plötsligt ska soc in i den röran. Då ska man sitta där och förklara sig. Med rädslan att inte hålla ihop. För då tar de barnen...

Jag tror inte ens det behöver vara en konflikt mellan par här. Jag klarar att prata med min man själv och har 0 behov av ytterligare instanser. Vi är olika. Vissa kanske tycker soc är ett utmärkt komplement vid övergrepp. Uppskattar att de finns med. Då kan de ju fråga den som är utsatt. Det hade ju varit snyggt.

Vårt fall hade nog inte gått vidare om jag inte hade satt mig så på tvären. Om soc känt att jag satt med mössan i handen och tackade dem för fin insats. Det gjorde jag ju ej som ni förstår. Då blev plötsligt psykolog, föräldrar, barn etc indragna. Blev intervjuade efter "alkoholexperten" sagt sitt på uppstartsmötet. Från övriga framkom inget. Psykologen pekade på helt andra saker som uppkomst av konflikt än alkohol.

Man utgick väl från att denna bråkstake ska sättas på plats. Alla varningssignaler drogs igång när jag surnade till. Hon ska bli hjälpt av systemet.

Jag var förbannad över att de inte var neutrala. Att de direkt tog makens parti. Att de pratade bakom min rygg med maken. Så jag sa till sekreteraren du är inte professionell. Du är inte neutral. Det skulle jag inte gjort om jag velat glida under radarn. Då bar det av. Hon blev förbannad och beskrev sitt CV. Mitt svar blev bara. Vidare processen får visa om du klarar att vara neutral. Alla blev informerade om vad jag ansåg. Även gruppchefen.

Resultatet:
- Min mamma fick inte följa med på uppstartsmöte
- Första mötet startade med alkoholexpert körde 30 minuters into om vilken typ av stöd jag kunde få. Mao hade de redan bestämt vilka problem jag hade utan att fråga mig.

Efter det vägrade jag delta. De fick fråga vemsomhelst om vadsomhelst. Jag gick inte dit igen. Gjorde klart för dem att förtroendet var helt förbrukat.

Det är mänskligt att bli förbannad när någon ryter ifrån som jag. Jag förstår att jag tillhör 1% som tar till ord som så. De flesta hade fogat sig in i systemet. För mig är det inte viktigt att jag sattes dit. För mig är det viktigt att man har system för att lösa grundproblemet.

Vi skulle fått ny handläggare direkt enligt mig. Förtroende var ju totalförbrukat från start. Man måste ju även anse att jag hade rätt. Hon var inte neutral och man fick lägga till material i efterhand då man insåg att viss info var felaktig. Man skrev ett politiskt svar där man ursäktade processen. Jag tror ingen bryr sig. De är mest frustrerade över att jag så ifrån. Så jag hoppas med detta att man kan bygga in någonsorts system / struktur för att undvika att saker totalt låser sig vilket blir kontraproduktivt för alla.

@Lora @LauraE Jag är så ledsen för er skull. Allt lidande ni gått och går igenom. Det är slitsamt nog att vara beroende. Ledsen för att vi mammor inte kan söka hjälp, att vi inte tros vara bra för våra barn.

@ISE Det är nog min slutkläm med. Människosynen. Den låser in folk i källaren. Att man tror att har det inte gått och man hamnar på soc så är hot i ena handen och stöd i andra handen melodin. Att man tror att det går att trycka igenom folk. Tala dem tillrätta som ett barn. Jag tror det är fel väg att gå. Man vet sina problem i det skedet. Man är skör. Man är rädd. Man försöker hålla uppe fasaden.

Systemet är förlegat i min värld.
Om man istället blev betrodd. Att inte koppla ihop hotet om barnen. Att man själv fick komma tilltals med värdighet. Då hade det gått lättare. Bort med soc stämpeln och in med självutvecklingstämpel. In på retreat typ.

Detta är som första steg på samhällsarenan för att utveckla systemet så fler kommer ut.

När sedan fler folk får koll på vad detta handlar om och vågar öppna sig kan vi kliva vidare i samhällsstrukturen. Börja prata öppet om problematiken under en kafferast. Utan att vi håller på och dömmer / forserar oss över den beroende för att styra densamma. Detta för något så enkelt som att man blivit beroende av en drog som flödar i samhället.

Sluta sammankoppla soc. Rädslan denna process medför och okunskapen som finns i samhället kring vad detta handlar om blir kontraproduktiv. Vi silar mygg och sväljer kameler med denna struktur. Vi vet att man kan bli ett svin av alkohol. Det ligger i drogens natur. Frikoppla från soc och inför en mycket mer harmonisk stämning där individen får komma tilltals. Berätta vad den behöver.

Jag tror egentligen två saker måste klicka. Att se sin situation med klara ögon och frikoppla sig från den skam det medför. Sedan att hitta sina egna steg för att bli fri.

I mitt fall valde jag att ta smällen direkt. Jag berättade rakt av som det var utan omsvep för alla. I och med det kände jag att snacket skulle dö. Jag styrde min historia. Sedan har jag undan för undan släppt greppet om skammen. Det går. Om man tar det steg för steg. Tränar i små proportioner. Börjar med de man litar på. Det är ingen lätt resa. Verkligen inte. Men den är så grymt värd det. Jag har ett liv idag. Ett väldigt fritt liv dessutom med familjen i behåll.

@Lora Jag har egentligen inget att tillföra i den här debatten mer än att jag tycker att det borde anmälas till Soc så mycket det bara går om barn far illa. Det finns så många alkisar som aldrig kommer bli nyktra, och då gäller det att enbart tänka på barnens bästa.

@Torn Då har vi olika synsätt. Jag tror inte att man kan sätta sig på folk på det sättet. Jag tror det ligger djupare än så. Har du gått igenom en soc process? Vet du vad det innebär? I så fall får du gärna tillföra i debatten hur det hjälpte dig att bli nykter.

Hej på er och trevlig söndag! På forumet gäller anonymitet. Det är finns inga undantag från detta. Jag har redigerat inlägg på eget initiativ för att undvika spekulationer om detta.

Vänligen
/magnus
Alkoholhjälpen

@Torn För mig har det inte varit skammen. Det är sättet man gått på som gjort att de låst sig för mig. Jag tror inte jag kan förklara det bättre här tyvärr. Hela mitt system låser sig vid påhopp. Det blir tilt i skallen. Jag känner mig kränkt.

Något att tänka på om man ska prata med en beroende kanske? En sådan som mig hade det varit kört med här. Ridån hade gått ner. Ingen hade nått mig iaf. Det kanske fungerar på andra men mig hade det inte gått med.

@Lora Som sagt, jag har ingen egen erfarenhet. Men jag har sett hur min fru som är lärare har stora problem med flera barn där föräldrarna har missbruksproblem. Det mynnar ut i att barnen inte klarar av skolan och hamnar i kriminalitet och andra bekymmer. Dessa föräldrar klarar helt inte av att ta hand om sina barn på ett bra sätt, och då är det bra om Soc kan rycka in.

Om mitt beroende hade inneburit att mina barn for illa så hade det varit jättebra om Soc hade blivit involverade. Då hade jag säkert fått en ordentlig tankeställare och sett till att bli nykter direkt. Nu fick jag tack och lov nog av alkoholen innan det gick så långt och mina barn klarar sig exemplariskt bra i skolan.

Frugan har även berättat om vilken positiv vändning det har blivit för barn som har kommit ifrån en missbrukande förälder.

Jag har verkligen funderat mycket över den här diskussionen som pågått här. Jag vill gärna skriva hur jag tänker och göra mitt bästa för att inte skuld- eller skambelägga någon. Vill respektera vad som skrivits för jag förstår att saker och ting inte kan ha gått rätt till. Verkligheten är ju att även om det är myndigheter och vården så kan det bero mycket på vem man möter…den mänskliga faktorn. I min värld vill jag tro att soc/vården bemöter människor på rätt sätt och att man kan sin lagtext men jag är fullt medveten om att det inte alltid sker. Något som jag har med mig från min socionomutbildning är de ord som min lärare i socialrätt sa ” om Janne Josefsson från Uppdrag granskning kommer ska du kunna stå för din bedömning och att du gjort rätt”.

I mitt arbete har jag anmälningsplikt, tvekar inte att anmäla vid oro. Men om det inte är våld med i bilden pratar jag med föräldern varför jag anmäler, jag kan även följa med förälder t socialtjänsten om hen vill. När det gäller föräldrar som har ett missbruk el alkoholberoende omhändertar inte Socialtjänsten ett barn det första dem gör. Soc jobbar ju alltid för att barn ska ha kontakt med sina föräldrar men beroende på situation kan barnet behöva placeras i ett annat hem antingen frivilligt el med tvång. Det krävs ju väldigt mycket för att omhänderta ett barn och det är ju Förvaltningsrätten som avgör det. Jag tänker även att allt är ju inte svart eller vitt. Barn som har föräldrar med missbruk/föräldrar med alkoholberoende blir inte alla kriminella osv en del blir maskrosbarn/många sköter sig bra.

Innan jag blev alkoholberoende tänkte jag att det är väl för sjutton bara att sluta dricka om man har barn men så enkelt är det ju inte. Jag vill med det sagt förtydliga att barnens behov kommer först. Kan man inte sluta dricka på egen hand är det ju viktigt att få hjälp för sin alkoholproblematik.

@Varafrisk
Men för mig handlar det inte så mycket om ” oro att någon tar barnet ”. I mitt och mångas fall handlar det om en annan vårdnadshavare som utövar psykisk/fysisk misshandel (ej öppet förstås). Jag vill INTE att den andra vårdnadshavare ska få kännedom om mitt tillstånd för det leder till större stress för barnen när ens ex trakasserar en för detta (när ingen hör). Jag har varit där. Soc lyssnar ju inte när jag ber om ” kontakta inte den andra vårdnadshavaren för det leder till större helvete!!!”. Hade jag haft genuin oro kring mitt barn i min närvaro så hade jag tveklöst gett bort barnet till pappan och sökt vård/soc. Men nu handlar det om att jag på mina barnfria veckor dricker allt för mycket alkohol, detta hör varken till mitt barn eller mitt ex. Men ändå likt förbannat ska den andra vårdnadshavare informeras om mitt privatliv och tillstånd så att han kan gotta sig i detta. Nej tack! Är det inte bättre att man ser över dessa brister så att fler vågar söka och bli friska istället =mindre oro för barnen i det långa loppet!? Självklart är det bra att soc finns, MEN jag upplever att orosanmälan slängs till höger och vänster hur lätt som helst, det är fel det med. Jag är knappast ensam om detta.

@grusgrus jag ska försöka svara på din fråga utifrån mina erfarenheter. Jag tycker att de som vill diskutera SOC och anmälningsplikt ska starta en egen tråd för detta. Nu kapas den ena efter den andra tråden med samma diskussion och det är inte bra för trådstartartaren i respektive tråd.
Jag sökte hjälp på en beroendernhet i annan region. Jag fick ta prover initialt. Jag hade minderåriga barn, men ingen anmälde då till Soc. Jag hade då i och för sig inte ett aktivt beroende så kanske berodde det på det. Jag spärrade min journal där och kan inte ens läsa den själv nu. Min andra journal kan jag se loggar på, vem som går in och läser och när. Har inte settrar obehöriga läser den. Vissa regioner visar låsta journaler, men jag tror inte att den jag var i hör till dessa.
Nu vet man ju aldrig hur folk kommer att tolka olika saker, men anmälan ska ske om det finns risk för att barn far illa och om man själv söker sig till vården med ett missbruk görs säkert en bedömning från fall till fall också baserat på det sammanhang familjen befinner sig i. Finns det fler nyktra vuxna?
Samma sak med anmälan till transportstyrelaen, ska anmälas om det finns en osäkerhet i nykterhetssynpunkt och det kanske det inte gör om man aktivt söker hjälp och följer vårdplaner. Och som sagt behandlingen inleds säkert ofta och avslutas med blodprover och baserat på resultatet på dessa så görs sannolikt individuella bedömningar.
Men ni som påstår att sekretess inte finns, har ni kontrollerat era journslloggar? För jag ser alla som varit inne i min (tror jag) och har väl kanske vid endast nåt tillfälle undrat.
Jag låste den från beroendeenheten och jag tror ju inte att nån kan se den nu. Men kanske är jag naiv.
Vad gäller aäkerhetsklassat arbete har jag ingen aning, men jag tycker du ska söka hjälp. Fortsätter du att missbruka och blir påkommen är det alla gånger värre. Du verkar ju vilja sluta nu.
Och @Lora starta en egen tråd. Det jag tycker blir fel är att en som aktivt frågar om erfarenheter som inte liknar era i princip blir avrådda (avskräckts ) från att söka vård på grund av… ja, jag vet faktiskt inte.
På grund av att någon vid något tillfälle haft negativa upplevelser och blivit ofrivilligt anmäld, men i @Loras fall var det ju mannen som sökt sig till vården och även om du @Lora upplevde dig väldigt kränkt av det och det du utsattes för (med rätta), så är jag fortfarande imponerad av hur du tog dig an det och slutade dricka. Du vände detta till något positivt för dig och för din familj. Kanske hade det hänt ändå, kanske inte.

@Torn, jag tror du missförstår mig helt. Du skriver om skam. Jag skäms inte över min historia. Skam är till för att vi ska rätta in oss i ledet om vi gör något som är utanför ramarna. Jag tycker inte idag att det är konstigt alls att man blir beroende av en beroendedrog. Jag är dessutom stolt att jag lyckats slå mig fri från dess klor. Jag har inga problem alls att prata öppet inför vemsomhelst kring var, när, hur eller varför kring detta. Det jag istället sliter med är traumat kring behandlingen av processen. I mitt fall utgick man från att jag inte kunde hantera mig. Gick runt mig och pratade om men inte med mig när det begav sig. Man bestämde över mitt huvud vad jag hade för problem och vad jag behövde. Det jag istället känner är att jag är kränkt. Det är en ännu mer grundläggande känsla. Skam går relativt "enkelt" att bearbeta genom att dela upp allt i beståndsdelar och titta "nyktert" på vad det handlar om. Bena ut det. Det lägger sig även över tid och blir neutraliserat. En kränkning däremot, är något annat. Den kräver upprättelse. Om ni läser min historia som jag ju beskrivit var jag inte så dålig att sos behövdes. Jag gjorde mig kvitt alkoholen på egen hand direkt. Har inte haft ett återfall och tyckte inte det var svårt att lägga av. Jag har aldrig gömt alkohol, jag har aldrig haft en minneslucka, mina barn har inte tagit skada på det sättet. Vad som framkom från deras version av soc rapport var att de önskade jag och min make tog "hand om vår skit". Vi hade mao relationsproblem. Det var snarare grundorsaken än massivt drickande. Det jag sliter med är inte att jag drack. Visst gjorde jag det och lyckades ju bryta den delen. Jag hade inte behövt någon som drämde mig i huvudet pga det. Jag anser att man så evinnerligt gärna vill se detta som enda orsaken till problemen. Det b lir missvisande och inte något som ens mina barn lyfter fram som problematik. Vi hade snarare behövt någon som hjälpte oss reda ut våra känslor och beteendemönster kring varandra. Hitta rätt bland dem. Den delen var det aldrig någon som förstod sig på. Inte psykolog, inte soc. Det förbisågs helt i processen. Det gjorde istället mina vänner och familj. De såg direkt helheten och sambanden. Så soc i vårt fall eldade snarare på problematiken. Fick allt att brisera utom kontroll och tog noll ansvar för det. Vi behöver ta det lite lugnt när vi går in och bestämmer var problemet ligger. Inte vara så jäkla snabba och försöka se helheten samt grundorsaken. Det är mitt tips. Annars är det lätt att man gör mer skada än nytta.

Jag har tänkt länge och kan inte lämna detta åt sidan. Det är för viktiga frågor och som det skrivs nu tappar jag faktiskt hoppet om människan. Riktigt illa berörd.

Gällande säkerhet och utredningar via soc så har Bo Edvardsson forskat i ämnet och skrivit böcker. Där återfinns egentligen mycket av min kritik. Frågan är dock om någon är intresserad av att ta den till sig? I dagens Sverige handlar så mycket om hårdare straff och få ifrågasätter egentligen hur man når framgång. Det blir politik och inte forskningsbaserat. Egna känslor styr snarare. I relation till barn är de starka. Det blir blockering och osakligt.

Det finns forskning som visar att hela 67% av de utredningar som granskats gällande barn kommit till på felaktiga slutsats (googla då jag inte får länka). Det är en ganska häpnadsväckande siffra. Det framkommer även kritik i relation till att socionomer inte har tillräcklig bakgrund för att avlägga ordentliga rapporter. Det är ju de som sammanställer material som det ska fattas beslut baserat på. De visar sig att de går för snabbt på en sida och resultatet blir för ensidigt. De hade gynnats av att förstå forskningsprinciper så hade man kunnat undvika en del fel. Inte gå på känsla utan mer validering och hålla sig neutrala under utredning. Sedan framkommer även att barn som omhändertagits faktiskt i snitt råkar mer illa ut än om de levt kvar i problemfamiljen. Det är inte alltid så att samhället är bättre, bevisligen. Här finns brister. Nu har man för några år sedan ändrat systemet och uppmanar till att anmäla oftare. Vad har det lett till? Är fler nyktra och mår barnen bättre? Det måste man våga lyfta och här finns problem. Fråga de som varit igenom processen. Den är ju till för att stödja dem och då rätt saker. Om man nu är intresserad av barns välmående borde man granska forskningen och fakta inte en massa känslomässigt tyckande.

Jag tror det är svårt för oss att ifrågasätta systemet. Många går per automatik i försvarsställning utan att för den delen begrunda forskning på området eller ens har egen erfarenhet av systemet. De som jobbar inom soc går i försvarsställning. Folk bara tycker då det är en massa känslor i relation till att barn far illa. Här blir jag lite av en Greta. Lyssna på forskarna.

Samma gäller här i relation till att vissa inte tar hjälp. Då känner man att dunka in dem i systemet men lite tvång kan vara en väg att gå. Detta i sin iver att få den med problem att fatta. Frågan är fungerar detta? Är det snarare sin egen frustration man får utlopp för här eller hjälper det? Vad säger forskningen om dessa tekniker och våra institutioner? Det finns forskning om än knapp. Jag ställer mig väldigt frågande kring att vi tillåter knapphändig forskning här. I den forskningen förordas det jag pratar om. Behandla folk med värdighet. Förstå hur skam påverkar människor och få folk att känna sig bekväma. Det ger resultat.

Det har ju testats i detta forum att trycka till. Hur gick det? Vad är risken med det? Blir det kanske snarare ett övergrepp som skapar trauman? Speciellt när systemet ser ut som det gör och det faktiskt finns fakta som visar luckor i systemet. Är det då mer rätt att låtsas som att dessa inte finns? Trycka på folk så de ramlar in i systemet. Inte låta de som farit illa av systemet komma tilltals och räta upp problemen för då kanske folk inte söker hjälp? Jag efterfrågar forskning och att vi skapar stödstrukturer utefter vad de kommit fram till. Inte mecka med folks huvuden utan att fatta vad man håller på med.

De som tokanmäler till soc kanske kan försöka närma sig personen ifråga med respekt innan man sitter i grannhuset och kastar in anmälan. Soc kanske borde fundera en sväng till. Är det rimligt det som motparten säger. Har jag fått en neutral bild? Behöver jag validera med fler? Läkaren kanske ska fundera en gång till innan han trycker till. Faktum kvarstår, idag fattas alltförmånga beslut på felaktiga grunder och barn som omhändertagits löper större risk än om man såg mellan fingrarna. Dags att vi andra öppnar ögonen och vågar ställa högre krav på rättsäkerhet. Om inte annat för barnens skull.

Det är inte bara jag som anser att man går för långt. Kolla flashback. Det är väl typ det enda forumet man vågar skriva öppet om soc? Där finns en hel del kritik. Det återfinns även i utredningar. Ska vi tillåta HVB hem under dagens struktur? När det de fakto visar sig att risken att utsättas för övergrepp och att tom dö är högre än om barnen var kvar i sin familj.

Jag hoppas verkligen folk tar sig tid och läser in sig. Kolla forskning ordentligt. Övergrepp exempelvis har man hittat sätt att komma tillrätta med. Dock är detta något som är så svårt att nå igenom med i samhället för gemeneman får taggarna utåt direkt och tar inte till sig forskning. Finns bok i ämnet -Annika Wassberg och Jürgen Degner skrivit material.

Jag vet att du inte vill ha svar från just mig @Lora, men jag tycker verkligen att du borde lyfta blicken och se i vilket sammanhang du skriver och funderar över vilka konsekvenser ditt avrådande från att söka hjälp kan få.
Jag förstår att det finns stora brister i både utredningar och bemötande hos soc och att du är både påläst och har egna dåliga erfarenheter av att ha hamnat i systemet. Men vad är alternativet?
Här skriver föräldrar som på grund av missbruk inte klara av att vara föräldrar. De vågar inte söka hjälp och klarar heller inte av att vara föräldrar. De negativa exempel om mötet med soc som har tagits upp i den här tråden är hemska, ja jag håller med. Men ur ett barnperspektiv kanske en soc-anmälan i din situation kanske var det bästa som kunde hända? Du slutade ändå dricka. Jag fattar att det var din egen förtjänst och beundrar att du inte tog bemötandet av soc som en ursäkt för att dricka.
Jag själv är livrädd för de personlighetsförändringar som kommer med alkoholmissbruk - valet av alkohol istället för relationer. Om det finns hjälp att få för att inte hamna där så tycker jag att man ska ta den. Jag tycker att det är ansvarslöst härinne att AVRÅDA från att söka hjälp. Vad är alternativet - ta tag i det själv? De har ju skrivit att de inte klarar det. Vilka alternativ och lösningar på ett missbruk man inte klarar av att få stopp på på egenhand föreslår du?
Ur ett barnperspektiv - vad blir rätt? Vad blev rätt för dina barn? Jag fattar att det många gånger blir fel och att man är extremt sårbar och att skammen och att bli ”avklädd” i en anmälan är hemsk. Jag fattar att det inte blir bra när det tas parti och när man inte tas på allvar och blir respekterad och att det är något som behöver levandehållas i professionen hos soc. Jag fattar att det blir kontraproduktivt att den andra VH alltid blir informerad och att det kanske inte alltid blir bra, men jag tror att det finns goda exempel också. Jag tror att dina och andras negativa erfarenheter och synpunkter är jätteviktiga för att skapa förändring och debatt och ett förändrat arbetssätt och att den diskussionen är viktig att ta, men det pågår också just nu ett allmänt ifrågasättande av SOC som kanske har andra agendor. Man uppmanar lärare och skolpersonal att inte anmäla. Just nu är du en del av det fenomenet - vill du vara det? Och kan det få allvarliga konsekvenser för ett barn om du avråder från att söka hjälp ? Är allt negativt som skrivs på Flashback sant eller pågår just nu också en svartmålning av soc? Och återigen vad får det för konsekvenser för barnen att inte våga söka hjälp när man fattar att man inte klarar av att ta sig ur ett missbruk på egen hand? Vilket ansvar tar du som avråder i det? Och jag tycker att du ska försöka ta dig ur den där kränkta känslan du har. Jag tror att den är tärande. Se till att du har förmedlat din upplevelse av hela situationen så att förändringar kan göras framåt. Jag tänker att du blev illa behandlad och illa bemött, men du hittade din inre styrka och tog dig ur det. Du analyserade och hittade grundorsaken till problemet och vände hela skutan. Den energin och det fokuset är beundransvärt. Det var en riktigt dålig erfarenhet men nu tar den också mycket energi ifrån dig och jag upplever det som att du har fastnat i tankegångarna och inte kommer vidare. Testa avsnittet The Work i nörvaropodden eller Metatänkande.
Jag säger verkligen inte att du har fel. Du är mer påläst än jag och det finns säkert stora förbättringsområden, men jag kommer alltid att tycka att forumet för den här diskussionen är fel.

@Sisyfos Nej, soc hjälpte inte mig att bli nykter. Jag hade redan tagit det steget när de kopplades in. Jag vet inte hur många gånger jag förklarat detta för folk runt mig men det är många. För mig är det solklart. Jag känner mig själv rätt väl vad gäller prestation om man nu kan kalla det så. Jag visste egentligen direkt att jag skulle klara bli nykter. Bestämmer jag mig för något blir det så. Jag ger liksom aldrig upp. Det har aldrig varit mitt huvudbry egentligen att inte klara bli nykter. Det var istället allt runtomkring. Det tycker jag är sorgligt.

Hade folk runtokring inte varit så okunniga och självupptagna, sorry men det är så jag ser det, så hade inte resan behövt bli så plågsam. Jag behövde inte blickar, jag behövde inte förmaningar, jag behövde inte snack bakom min rygg. Jag behövde någon som såg mig som en människa. Som en människa som faktiskt har ett värde. Vars ord har en mening och var värt att lyssna på.

Problematiken kring soc. Sverige har fått kritik länge. Inte minst via Unicef. Barnperspektivet saknas bl a. Forskare pekar på skvallerapporter snarare än validerat underlag som fokuserar på barnperspektivet. Ja, mitt intryck är ju klart. Här finns förbättringspotential.

Klart jag blir engagerad. Jag har ju suttit mitt i det och förundrats över hur knäppt saker hanterats. Jag har läst på massor i tillägg. Att då se hur man uppmanar folk att bara springa och anmäla utan en tanke på vad det kan ge eller vara beredd med vad man sätter igång tycker jag är ansvarslöst. Jag efterfrågar empati. Var finns empatin i detta system? På vilket sätt fångar man upp en skör individ via systemet? Sluta skriv folk på näsan. Folk ska för att bli fria ta sig förbi och vidare med en känsla att de faktiskt är värdefulla. Har ett värde.

Jag tror frågan blir politisk. Jag är inte för staten. Jag tycker det gått för långt. Det är för mycket som haltar i samhället med lager på lager och noll ansvarstänk. Så fort det brinner till sticker folk och tar noll ansvar. Då skjuts det till nästa instans bara. Så jag tycker snarare tvärt om. Det är oansvarigt att inte titta på det hela med öppna ögon. Att driva frågan - in i systemet som det raka svaret är inte speciellt neutralt. Folk behöver vara lite förberedda med. Tror det kan vara klokt att även ta reda på vad man kan ställa för krav och förstå sina rättigheter med när man kliver in i systemet. Så man förstår vad det handlar om.

Sedan en sak till som jag har väldigt svårt med. Detta med en gång alkoholist alltid alkoholist. Vilket skitsnack om du frågar mig. Vilket nedvärderande synsätt och vad hårt det sitter. Hela samhälssynen kring det som är som en liten ful fisk. Om någon frågar mig är jag alkoholfri. Inte tusan är jag alkoholist iaf. Det visar sig mer och mer hur farligt alkohol är. Att då sätta en lapp på huvudet på folk att de dras med en permanent sjukdom tycker jag är ganska elakt. Triggar skam. Lite som på 80-talet i gayrörelsen där man ansåg att homosexuella var sjuka... Klart man blir dålig att att dricka gift. Det blir 100% av dem som dricker sprit för det är ett gift.

När man ställs inför faktum att det gått åt pipan med alkohol. I denna stund blir man lätt ganska tilltryckt och svag. Man ska sedan bevisa sig. Gärna gång på gång under lång tid. Inte alla men vissa av oss kommer definitvt behöva bevisa oss för att få en godkänt stämpel i pannan igen. Om vi nu får det till 100% någonsin. Vissa kommer nog alltid känna - den där alkisen. En gång alkis alltid alkis stämpeln springer de runt med. Att jobba med sig själv samtidigt som man ska hantera allt runtimkring är kostsamt. Jag tror många inte orkar över ytan just pga den känslan. Storebror ser dig känslan... Man orkar inte helt enkelt och tar enkla vägen ut, dvs fortsätta dricka. Ska man bli fri måste man bli tillräckligt stark för att kunna stå över detta. Gilla sig själv, ta sig vidare och förbi. Respektera sig själv igen och förstå att livet tar olika svängar. Det är ingen lätt process. Åtminstone inte för alla. Jag tycker dock det är en viktig poäng.

Vi har ett liv. Ett. Om man då är för hård mot sig själv under denna process, tar in allt runtomkring finns nog risken att man inte riktigt orkar. Jag kommer aldrig dömma någon som trillat dit. Inte heller för fel de gjort under denna resa. Det är en drog vi pratar om. En drog som trasslar till ens huvud och får en ur spel. Att permanent dömma någon för det är elakt. Det blir som en permanent fängelsedom. Känner man så låt personen leva på sitt liv. Ta ditt ansvar och lämna.

Tar man bort drogen och det balanseras. Jag skulle tippa på att långt fler skulle söka hjälp om man inte kände sig nedvärderad, en looser som tappat det. Om samhällsynen blev mer förstående och påläst. Det jag sett av systemet hittills pekar inte mot det. Skam används rätt ofta i vårt samhälle som styrmedel i brist på annat hårt tilltryckningsmedel. Ett chefsverktyg för att få folk in i ledet... Jag vill att man ska se människan på ett djupare och humanare plan. Att hjälpa folk kunna behålla sin värdighet under denna process. Förstå hur farlig skamkänsla kan vara. Då är jag övertygad om att det skulle bli mycket lättare för folk att bli kvitt detta gift och ta saker för vad de är.