av äventyrarallto…

äventyrarallto…
tis, 2023-10-03 - 17:55

Hej alla här. Jag är en kvinna,48, som inte är så duktig på att uttrycka och formulera mig som många andra här Jag är sjukt imponerad av alla som sätter så perfekta ord på vad de - och jag - känner! Men som sagt, jag är inte en av er. Jag, särbo med två utflugna barn, den senaste för ett år sedan, och jag har autism. Jag, som ständigt förnekar min diagnos för alla utom särbon. Men jag, sedan jag träffade särbon, för snart sju år sedan, lärt mig kompis alkohol. Han dricker oftast bara på helger, ibland för mycket men ofta inte. Jag drack sällan innan jag träffade honom, tog inte till mig den moderna romantiseringen om ett glas rosé. Nu börjar ett problem synas i mina ögon. Jag dricker, nästan varje dag, i olika mängder. Min särbo kommenterade för, ja kanske två år sen, att det var onödigt mycket. Men han är inte särskilt påstridig, så det viftades lite bort. Jag blir inte otrevlig. Avstår inte sånt jag borde göra. Ekonomiskt är det förstås inte bra, men eftersom vi är särbos går kostnader ”under radarn”.
Idag är jag hos särbon, han bor på landet. Grannen har en son med, ja svårigheter, och han kom förbi och undrade om jag kunde köra honom ner till samhället. Jag fick säga nej, för jag har redan hunnit med tre glas vin. Jag kör aldrig onykter, har aldrig gjort. Men skammen! Jag vet att den här killen inte dömer, han har haft egna problem, men att säga nej, en tisdag klockan 17. Det var pinsamt 😕 det finns så mycket som ”löst” sig i mitt huvud med alkohol. Sånt som jag sökt till psykiatrin för att få hjälp med, och som jag kanske hoppats att få stöd i i min relation men inte fått. Idag sökte jag mig till min vårdcentral, och fick en tid på måndag. Kanske kan jag erkänna hur jobbigt saker är för dem, men inte för min icke förstående särbo. Hur öppen ska man vara mot de som är nära? Eller kan man länge utstå kriget alldeles själv? Min önskan är verkligen en måttlighet, men jag känner inte att jag har den längre. Skam och skuld i väldigt många led finns runt mig, runt min familj, runt människor i allmänhet, och jag inser att jag drar mig undan de få människor som finns runt mig för att få ”dricka vin och koppla av”. Någon som känner igen sig? Någon som vill ha kontakt, bolla tankar? Min avsikt är att kunna hitta tillbaks till en rimlig/normal nivå, men där är jag inte nu. Hoppas på respons😔

Charlie70
tis, 2023-10-03 - 18:24

@äventyrarallto… välkommen hit! Din berättelse och analys av situationen är supertydlig. Jag tänker att du kan ha alla möjligheter att nå ditt mål om måttlighet så som det var för några år sedan för dig. Rådet är ofta att man ändå börjar med 3 månaders nykterhet. Jag tror det är bra. Man får tid att återställa balansen i hjärnan och tankarna hinner i kapp (och förändras) vid en längre nykterhet. En framgångsfaktor för mig var att hänga (jätte)mycket på Forumet i början. Läs och skriv och ta gärna hjälp av sjukvården. De är vana vid den här problematiken och det finns väldigt bra hjälp att få, tex mediciner mot sug om man tror det behövs.

äventyrarallto…
tis, 2023-10-03 - 22:15

@Charlie70 tack för svar. Jag bokade idag en tid på vc för att se om det finns hjälp att få. Ironiskt nog påtalade särbon just ikväll mina vanor. Han som inte brukar utrycka varken tydliga känslor eller oro. Får mig att känna att ja , det är dags😟

Amanda L
tis, 2023-10-03 - 22:50

@äventyrarallto… Allt kan bara bli bättre, så se det som en möjlighet!
Håller med föregående talare ang att börja med tre månaders uppehåll. Annars kan det bli för svårt.
Och skriv och läs massor här i trådarna.❤️🙏🏻❤️
Du skriver bra för övrigt.🥰

vår2022
ons, 2023-10-04 - 07:30

@äventyrarallto… Hej! Tre månader rekommenderas för att hjärnan ska få tid att hinna återställa dopaminnivåerna, återhämta sig och komma i balans igen. Då är förutsättningarna godare för att kunna dricka måttligt. Du skriver att om du berättar för familj och gubbe så måste du erkänna att du har problem. Det viktigaste är att du erkänner för dig själv att du har problem, och det har du gjort. Jag berättade för min man och familj om mina alkoholproblem för att jag nu ville vara sann och ärlig mot dem, inte hålla på att smyga, smussla och ljuga mer. Jag ville ha deras stöd och att de skulle ta mig på allvar. Ljugandet och smusslandet hörde till alkoholproblemet och sanning, ärligheten tillhörde min nykterhet. Jag har iof beslutat att sluta dricka helt, men tänker att ärlighet handlar om att vara sann mot sig själv men även mot andra. För mig innebar det en lättnad att vara sann och det har även fört mig och min man, familj närmare varandra. Det skapar tillit och tilltro. De är mina bästa supporters. Även om de inte sade till mig om mina alkoholproblem så såg de och de är så stolta och glada över hur jag förändrat mitt liv till det bättre genom att sluta dricka. Det har påverkat oss alla. Jag har gjort resan på egen hand med hjälp min man, familj och av detta forum, men jag skulle ta all hjälp och stöd utifrån om det hade behövts. Att inte låta alkoholen styra mitt liv är det bästa jag gjort för att må bra såväl psykiskt som fysikt.

Lycka till och kämpa på, det är så värt det!💪💕

Hundälskare
tors, 2023-10-05 - 13:57

Ni beskriver en situation som lika väl kunde varit jag.
Jag skulle behöva tips hur & när det är dags att sluta med alkohol i 3 månader, idag känner jag att det skulle vara tufft att helt sluta.
Sedan jag startade med AH har jag lyckats att aldrig ta 1-2 glas samtidigt som vi lagar middag, känns för mig som en bra start,

Amanda L
tors, 2023-10-05 - 18:30

@äventyrarallto… att erkänna är lite jobbigt, men mest skönt och befriande. När det gäller de allra närmaste så är det ju en chans att få stöd och att vara ärlig (skönt).
Ja, jag har gjort den resan, med gubbe, barn, vänner, bekanta. För dem som man inte känner behöver man ju inte förklara nåt särskilt, bara säga nej tack, men gärna något alkoholfritt. :)
Ganska snart är det inga problem med att tacka nej till alkohol. Och de allra flesta bryr sig faktiskt väldigt lite om vad en dricker.
Tänk på dig själv istället och ditt eget mående :)

äventyrarallto…
fre, 2023-10-06 - 09:31

Min främsta oro i det här är nog hälsoskäl. Jag är ju medveten om att kroppen tar stryk, sjukdomsrisker ökar, vikten likaså. Själv känner jag av att jag sover dåligt, somnar snabbt men vaknar på natten och har svårt att somna om. Jag dricker inte för att döva ångest, och jag beter mig inte illa när jag dricker, det skadar bara mig själv liksom. Men visst, skulle jag i längden fortsätta som jag gör idag skulle det troligen tillslut gå utför. Det som stör mig mest är minnesluckor. Jag pratar med mina barn ofta i telefon, men emellanåt kan jag vakna dagen efter och undra om vissa delar av det vi pratat om, för jag minns inte, och kan inte fråga igen förstås. Så vill jag inte ha det.

LillaVideung74
tors, 2024-03-14 - 16:25

@Hundälskare Att starta om här på forumet är en bra början. Sedan finns det såklart en mängd goda råd, tips hjälp att få men jag brukar vara försiktig med att dela ut dem då jag inte själv lyckas speciellt bra med just någonting längre. Åtminstone känns det så. Är det någon enskild händelse du vill berätta om när det gäller din dotter? Har hon "genomskådat" ditt drickande och blir ledsen/orolig? Den bästa gåva man kan ge sin barn är såklart att sluta dricka. Att åtminstone försöka sluta dricka... Kram till dig (har också barn och vänner som oroar sig över mitt drickande)