Senaste kommentarerna i forumet

Nästa vecka är det dags för sommarfesten på jobbet och han har gjort klart att han inte kommer att vara nykter. ”Han måste kunna få ha kul och vara som alla andra” var hans ord och när jag sa att jag ber honom vara nykter så kom svaret att han kanske måste leta efter en lägenhet och flytta ifrån mig. För så här kan han inte ha det.
Hans egna barn har bett honom vara nykter och sagt ”man kan väl ändå ha kul utan att dricka alkohol”. Men hans reaktion på deras önskan är att jag skrämt upp dem och det är därför de säger såhär.
Jag kan inte mer än be honom vara nykter, men mer och mer landar mina tankar i att jag vill inte leva såhär. Jag har haft ångest inför denna sommarfest sedan han blev full förra gången. Det är mycket oro.

Fattar inte hur han kan ignorerar mina ord, att han själv inte ser problemet och förstår mitt och barnens syn på detta. Fattar inte hur jag ska få honom att förstå?

Förra helgen kom han hem med en vinflaska på 1 liter, och den drack han upp mellan kl 16:30-22:00. Visserligen blev han inte dålig eller betedde sig olämpligt MEN är fundersam över mängden. Han har inte brukat häva i sig den mängden på en dag, utan den har brukat räckt åtminstone två dagar.

Läser på detta forum och skäms med mina ord, ni är många som har det mycket värre. Min man visar noll ilska med alkohol i kroppen, jag är inte rädd för honom. Men jag är livrädd att förlora honom!

https://icd.who.int/browse/2025-01/mms/en#1580466198

Här kan du läsa disgnoskriterierna för alkoholmissbruk och -beroende i den internationella sjukdomsklassifikationen som ges ut av Världshälsoorganisationen (och i Sverige av Socialstyrelsen). Här ser du ocksåvilka andra sjukdomstillstånd som kan koppls till missbruket och (kanske) förklara det. Han behöver vård. Och du behöver rädda dig själv, snälla fundera på det ❤️

Med risk för att låta krass så undrar jag varför relationen måste överleva alls, om den nu fungerar så dåligt pga hans alkoholism? Alkoholism är ju en sjukdom, inte ett karaktärsdrag. Den bör, och kan, behandlas. Om den sjuke *vill* ta emot hjälp och klarar av att genomföra behandling.
Vad den anhörige vill är ju inte relevant. Sjukdom kan man inte resonera bort. Hade han haft cancer hade du väl aldrig sagt "jag behöver förändra hans cancer, den är så jobbig för mig och vår relation"?
Det är tufft att vara anhörig och att inse att man inte kan påverka någons drickande. Men man måste jobba sig fram till den punkten. Acceptera att man är maktlös.

Åh, herregud. Det tar verkligen aldrig slut. 🫩

Eftervåldet är brutalt!

Exmaken sågar nu även juristens förslag på bodelning med ett - kom tillbaka med något seriöst! Ja, själv tyckte jag det var rätt seriöst att betala för en tjänst för att få hjälp att komma vidare. Samtidigt som han själv kommer med något han filat ihop på kammaren utifrån vad som känns (läs blir) bäst för honom. Inga lagar och regler gäller tydligen där.

Han vill inte att vi ska komma överens. Han vill att jag ska komma överens med honom.

Men egentligen är det ju bra för mig: det blir supertydligt för alla inblandade vem han är. Han har själv skrivit ner det, svart på vitt i text.

På kvinnojouren har man dokumenterat våld på flera nivåer. Inte för att jag uttalat mig om det, jag ringde bara för att få juridisk rådgivning efter tips från annan jurist. De ville att jag skulle komma dit på samtal, och de påminner mig om att jag fortsatt befinner mig i våld.

I Australien kan man nu få upp till 14 års fängelse för detta, lagförslag finns även här.

Som det behövs!

Bilden börjar sakta klarna och jag ser vad han gör nu. Stödet från andra har verkligen varit så hjälpsamt. Allt följer egentligen det mönster de beskrivit för mig, även det som händer nu.

Var rädda om er❣️

Tack för att du delar🙏🏼 Jag har precis tagit mig ur, men sitter fortfarande med bodelning vilket blir ett elände med denna typ av personlighet.

Även här visade det sig inte ”enbart” vara alkoholen som var problemet tyvärr.

@esterest
”För att jag inte vet hur jag ska förändra hans drickande”
Hårt - men du kan inte förändra hans drickande. Endast han själv kan förändra hans drickande. Du kan inte förändra en annan människa; du kan tala om vad du tycker/känner och vad du önskar av din man, men han väljer själv vad han vill/kan ändra.

Den största hjälpen du kan göra är att lämna: rädda dig själv och dina barn.

I veckan var det skolavslutning.
Mina föräldrar och jag var där för att möta min äldste son. Dessutom kom barnens pappa. Jag säger, som vanligt, hej - lite distanserad och lite stressad.
Jag har jobbat så mycket på att inte bli berörd, men när jag ser honom kryper det i mig: stress, äckel, oro… jag vill bara gå därifrån. Eller be honom dra åt h*lvete.
Han beter sig som ingenting. Jag borde inte vara överraskad - han kallar ju mig narcissist, säger att jag slagit honom, att jag hotat, varit våldsam osv; han verkar på riktigt tro att det han gjort mot mig är det han blivit utsatt för av mig. Hur är det möjligt???
Vi står där i solen på skolavslutningen. Denna j*vla äckliga idiot går direkt fram till oss - och börjar prata med min pappa. Och min pappa är trevlig, ställer frågor, skrattar. Jag vet inte vem jag i ögonblicket tycker mest illa om: exmaken som utsatt mig, och barnen, för så mycket - eller min pappa som vet om allt och står och pratar med den som utsatt mig… som om de är två gamla bekanta.
Sveket från min pappa gör så ont.

Jag är inte bitter i vardagen, men vid såna här tillfällen är jag tillbaka i ångest och förnedring.

Plus livet däremellan.

Samtidigt normala dagar. Idag en långpromenad. Lunch ute. Planerat semestrar. Bokat två. I vanlig ordning hinner jag tänka en sekund ”nu måste relationen orka fram till mars 2026”.

@Åsa M ja det är lite som att byta glasögon, från läsglasögon från macken till slipade progressiva….

@esterest vet precis hur det där känns. Mitt ex hade kaosat hela sitt liv, men berättade väldigt selektivt hur det hade varit. Jag var så kär att jag inte kunde lägga ihop ett och två. Nu så här i efterhand undrar jag hur i hela friden jag kunde ha missat det, det fanns så många tecken. Men jag ville inte se dem. När jag väl såg dem överskuggar de precis allt...
Många kramar till dig och alla andra som kämpar 🤗

Söndag.

Det är när jag ligger i sängen och stirrar i taket som jag skriver här. Medan han sover.

Jag drar mig lite för att titta in i den här tråden om att vara anhörig. Som ett litet hemligt tillhåll.

Det bränner i hjärtat när jag läser det jag skrev för två veckor sedan. För att det är sant.

Mina tysta granskningar av honom fortsätter. Har en inre sorg jag inte kan förlösa och hantera. Funderar mycket vad det beror på. Jag kan verkligen titta på honom och tänka ”hur hamnade vi här?”. När blev du alkoholiserad? Var du redan när vi möttes för ett halvt liv sedan , fast jag inte förstod?

Blir också arg över att mitt egna uppvaknande är så sent.
Skyller på livets alla andra kriser och utmaningar som kommit i vägen och där alkoholen varit mer ngt som skulle ha ”hjälpt”. Tänker tillbaka på svåra saker, hur vi stöttat varandra. Alltid över en flaska vin. Varför trodde vi det var lösningen.

Tänker på alla alkoholrelaterade memes som gillats och
delats. Alla mellan-raderna-skämt där vin varit svaret. Nu skäms jag för varje gång jag har delat dem. På riktigt.

Vi ska planera en sommarsemester. Jag vet inte. Det känns så påtagligt att alkoholen är en tredje person som påverkar planeringen för mycket. Lite som när barnen var små, man behövde en plan för blöjbyten, och rasta barn i parker för att få flyt på resan. Nu behövs en plan för alkohol. Låter kanske lite oklart vad jag menar. Men det skaver.

Jag kan romantisera om hur det vore om alkoholen tog mindre plats i vårt äktenskap . Skäms igen. För att jag inte vet hur jag ska förändra hans drickande.

@Angi10 det du själv kan kontrollera är om du vill vara i en relation med en alkoholist. Det här låter inte som en fråga om värderingar- är det kul att dricka eller ej, bör man dricka dagligen eller ej, hue stor är en normal konsumtion, är det omoget att bli full eller ej, bör man vara nykter om man ansvarar för (minderåriga) barn osv. Hans liv verkar kretsa kring alkoholen, vilket är ett ganska tydligt tecken på att han är beroende. Och du ifrågasätter det, vilket är sunt, men det kommer inte leda till någon förändring hos honom.

Detta är en beroendesjukdom och det går inte att älska någon frisk från den, tyvärr. Om de inte har sjukdomsinsikt och inte själva vill sluta dricka och söker hjälp, så kommer tyvärr inget ändras. Så hur vill DU göra för att ändra situationen? Vad behöver DU? Hur vill du leva ditt liv? Det är så lätt att lägga allt fokus på den beroende och helt glömma sig själv. Det är det sorgliga med att vara anhörig och medberoende, man utplånar sig själv och bara tittar på katastrofen, liksom. Tills det brister. Ta vara på dig själv i allt detta, det låter inte som att han har förmåga att göra det. 🤗

I mitt fall var det han som lämnade mig.. jag trodde hela tiden det skulle lösa sig. Han lever på som han gjort fast värre med vänner omkring sig med samma problematik..
Vi har stora barn tillsammans men hans tid går främst till arbete o vänner.
Vi har haft en del gemensamma tidigare ( mestadels hans) och det blev än tydligare nu när vi ej lever tillsammans..
Jag har några få men känner att man borde kanske ha fler.

Det kan jag också vara lite rädd för. Har funderingar på att lämna min man pga överdriven alkoholkonsumtion. Men som du skriver är man lite rädd att man ska få sitta helt själv sen. Det är ju iallafall han och jag nu liksom..
Vad fick dig att gå isär med din sambo?

@Lingonet eller hur! Min man drar lätt i sig 10 öl och blir också sur när man säger nåt. Och är man iväg finns det inte på kartan att INTE drickaen kväll. "Alla dricker så här mycket" säger han. Men stämmer verkligen det? Känns som alla hans kollegor dricker väldigt ofta och mycket medan dom jag jobbar med knappt dricker alls. Man blir ju helt förvirrad hir det verkligen ser ut hemma hos folk.

@Åsa M vad skulle det kunna vara? Det man själv kan kontrollera?

Hej.

Sen jag gick isär med min sambo som jag levt med tillsammans i 25år så känner jag mig så ensam, finns det fler som gör det ? Ännu mer ensam känner man sig när han ständigt omger sig med sina vänner och fortfarande dricker .
Är inte så lätt att skaffa sig nya kontakter när man är i 40 års åldern tycker jag.
Önskar prata med likasinnade

Känner igen mig så, all ledigtid ska ”firas” med öl. ”Livet ska levas” som han säger. Det dricks inte bara en eller två öl. 12 starköl är inget enligt honom en vanlig kväll. En platta öl en fredagkväll är inga problem. Alla dricker när dem är lediga har jag fått förklarat för mig.
När jag säger att jag tycker det är nog så är jag dum eller så blir han sur.
Alla dessa bortförklaringar och all min ångest inför semestern.

Jag är mamma till 3 små pojkar och min man är alkoholist. Och jag önskar inget annat än att min man ska se att det inte är normalt att dricka sig full så ofta.

Mitt ex *kunde* inte sluta. Det är ju ett beroende. Man kan inte resonera med en sjuk person så de blir friska. Den dag han drack nio glas vin och tyckte detvar fullt normalt insåg jag att det inte någonsin kommer fungera att prata sig till en lösning. Har du övervägt att fokusera på det du kan kontrollera? Har du funderat på att prata med någon? Samtalsstöd kan vara väldigt bra för att förstå sin egen situation.

Jag har en man som alltid ska dricka när vi är lediga. Inte bara ta 2 öl till kvällen utan det ska börjas på eftermiddagen och fortsätta tills det är sängdags. Han säger att det inte går att ta bara lite och sen sluta för då somnar man. Nån annan gång är det för att det är meningslöst att dricka bara lite. Och så är det tydligen sååå kul att dricka. Finns inget annat att göra som är kul. Allt vi gör, all ledighet och resor har en stor prioritet. Alkohol. Jag vill också ta ett eller två glas vin på en uteservering men det är inte det enda som är viktigt, mysigt, roligt.
Jag har försökt prata med honom så många gånger men han vill verkligen inte sluta dricka eller ens dra ner på antalen. Jag vet inte vad jag ska göra. Har nån en liknande situation?

Tack ni båda ❤️
Ja, visst är vi hjälpare allihopa här, på gott och på ont.
Jag har återhämtat mig bra från akut sjukdom, som tur är, men lärdomen är: man måste fokusera på sig själv först. Ingen annan gör det åt en. Det är forumets läxa till mig, från dag 1 fram till nu.
Kramar till er, ni är bäst 🤗

@Åsa M kan känna igen mig i det där! Att finna trygghet i att hjälpa.

Tänker att det väl är grunden mönstret för en medberoende. Ibland kan det vara hjälpsamt, både för den man hjälper och en själv.

Men när en fastnar och inte tar sig ut sätter det krokben för en.

Hoppas du kryat på dig❤️

Ju mer jag läser här inne, desto mer förstår jag att min (snart ex) make fortfarande kan brottas med sitt beroende, även om jag i mitt huvud börjat diagnosticera honom med annat den senaste tiden.

Jag har varit på kvinnojouren på samtal idag. Innan besöket skulle jag bara tvätta av bilen lite snabbt. Körde in i tvätten, som så många gånger förut, dörrarna stängdes och maskinen gick igång.

Och jag fick panik! Alltså rejäl panikångest så pass att jag behövde ringa en vän.

På KJ förklarade hon hur kroppen ständigt befinner sig i fight-flight-freeze i en relation där det förekommer någon form av våld.

Jag skulle säga att de allra flesta som levt i en relation med någon som har ett beroende har utlevt våld i nära relation. Eftersom beroende personens hela fokus ligger på sig själv, och alla andra runt omkring på olika sätt får anpassa sig. Jag förstår om en tänker ”nej men så illa var det väl inte”. Så har jag nämligen tänkt själv. Men nu när kontakten är nästan helt bruten börjar mönstret falla på plats inom mig.

Så till frågan: varför är inte det man tyckt varit roligt skoj längre?

Jag tror kroppen bär på mer trauma än vi tror när vi bryter upp från denna typ av relation.

Är vi inte helt ute pågår ofta fortfarande visst våld. För mig just nu ekonomiskt och psykiskt eftervåld.

Så länge det pågår kan man inte börja bearbeta det hela.

Så länge vi borstar bort det med ”det var inte så farligt” kan vi varken förstå det vi varit med om eller bearbeta det på djupet.

När kroppen är i överlevnadsläge tänker jag att den inte kan prioritera ”skoj”. Ofta finns istället symptom på depression och ångest lurandes i bakgrunden när saker har pågått länge.

Kan det vara utmattning och stresspåslag som funnits med så länge att vi inte ens märker att vi går runt med det längre?

När jag ser tillbaka har andra försökt påpeka det en längre tid: du verkar stressad? Va nä, inte är jag stressad inte 👀

Men det är verkligen väldigt stressande att leva med en person som sitter fast i ett missbruk! Och det jag läser om ständiga påhopp tolkar jag nu som psykiskt och emotionellt våld.

De flesta av oss verkar vara riktiga slitvargar. Vi ger allt till våra nära och kära, utan att vara riktigt medvetna om vad det gör med oss.

Jag kan ha fel, men det här är min tanke kring varför saker inte känns roliga längre. Och varför saker som tidigare kändes som något enkelt helt plötsligt mynnar ut i panikångest eftersom marginalerna är så små.

Jag fick rådet idag att börja med mindre steg, försöka känna efter vad jag klarar just idag. Ställa mig frågorna kan jag det här? Vill jag det här? Orkar jag det här?

Kanske är det samma med det ”roliga”? Börja med något litet, som vi mäktar med och sedan bygga vidare på det?

Ta hand om er!