Senaste kommentarerna i forumet

@nybliven.sambo Jag känner med dig ska du veta, precis det känns precis likadant. Man har sett varningsflaggor och tänkt att det kanske bara var så en gång men år ut och år in, Jag har känner ibland att jag har varit för snäll eller förbisett det. Får jag fråga om du haft något väldigt stort snack med din partner om att det måste bli en förändring? Jag hade ett stort snack i torsdags eftermiddag efter flera dagar av av tystnad för jag vart så otroligt besviken.

@Rike Flickan går till en skolkurator emellanåt, och det har varit väldigt givande och har märkt att flickan mår bra av att prata, jag försöker prata med henne så mycket som går emellanåt och har alltid kännt att hon känner sig trygg med mig. ok jag förstår men tack för att du delar med dig av dina efarenheter tusen tack. Det känns mycket bättre.

@Rike Flickan går till en skolkurator emellanåt, och det har varit väldigt givande och har märkt att flickan mår bra av att prata, jag försöker prata med henne så mycket som går emellanåt och har alltid kännt att hon känner sig trygg med mig. ok jag förstår men tack för att du delar med dig av dina efarenheter tusen tack. Det känns mycket bättre.

@esterest
Jag känner så för dig! 🧡

Det är så likt vad som pågår inom mig. Famlar efter någon förändring, vad som helst, men tiden bara tickar på som vanligt.
Bytt jobb, sökt stuga på hemnet i sommar, ett av barnen har flyttat ut o ett till på väg mot eget, en resa kanske skulle göra oss gott, byta bil eller en ny matta i vardagsrummet...

Det är en annan förändring vi behöver, egentligen vet vi ju det, men det är så oerhört svårt.

Om det ändå fanns en knapp att trycka på...

@Kernil
Klandra inte dig själv. Du har inget att skämmas för. Ingen är felfri eller perfekt.
Sällan är det svart eller vitt när man är investerad o involverad i en annan människas liv. Man har ju någonstans valt personen för att man tycker om honom, det finns ju kvar även om/när de sämre sidorna o problemen kommer.
Du har insikt o är klarsynt men du är inte mer än människa.
Hoppas du får styrka att gå åt rätt håll för din egen skull tillslut, för en sak är säker - Du är värd och förtjänar så mycket mer!
Kram

Håller helt med dig! Tyvärr brukar det vara svårt att få missbrukaren att flytta och då måste man hantera det som man kan påverka.
Men helt rätt i princip♥️

Hur har helgen gått TS?

@nmäki75 jag känner inte igen det du skriver om att man förlorar jobbet. Tvärtom är arbetsgivare enligt lag skyldiga att erbjuda rehabilitering och anpassning av arbetet till den som missbrukar. I mitt ex' fall gjorde de det, flera gånger om. Han klarade inte av att fullfölja behandlingen och nådde aldrig sjukdomsinsikt, utan började missköta jobbet tills de började ha samtal med honom om det. Då valde han att säga upp sig hellre än att få sparken.
Alkoholmissbruk är en allvarlig sjukdom och beroende på vilken motivation den sjuke har kan det gå att behandla, eller så när man inte fram. Vill de inte ha behandling eller sluta dricka så kommer det förstås inte gå helt oavsett. Men bli av med jobbet pga sjukdom blir man inte eftersom det är ett lagbrott.

@nmäki75 jag sökte hjälp i regionens regi. Det finns hjälp på olika nivåer, jag sökte i primärvårdens beroendevård. Gå in på 1177 i din region och se var du eller din anhörige kan vända sig. Jag har även varit öppen på mitt arbete, och fått stöd där.
Du kan inte förlora ditt arbete pga alkoholmissbruk om du inte grovt missköter dig i arbetet. Din arbetsgivare har skyldighet att hjälpa till med rehabilitering och många har en betydligt bättre inställning till detta än vad gemene man tror. När det gäller socialtjänsten, ja, det är ju så lagstiftningen ser ut. Jobbar man i vården och har en misstanke om att barn far illa (t.ex. pga en missbrukande förälder) är man skyldig att göra en anmälan. Det behöver ju faktiskt inte betyda att det är något dåligt, det är ju mång gånger just stöd och hjälp man behöver för att komma ur en ohållbar situation. Jag önskar att det inte var så stigmatiserat att söka hjälp. Jag själv borde gjort det tidigare, men bättre sent än aldrig. Jag har blivit mycket bra bemött i mina kontakter med vården och av min arbetsgivare.

Jag vill också säga att jag förstår att situationen som anhörig måste vara otroligt jobbig, och önskar dig/er kraft att gå vidare med ert liv.

Går det att prata med honom när han är nykter? Jag läser i flera kommentarer i flera trådar att den medberoende ska lämna, flytta över helgen för att få ro…Det är den första tanken, jag sticker för att jag har fått nog, orkar inte mer.
Det är inte du som har gjort något fel och ska behöva flytta. Du och barnen ska stanna i ert hem och han ska ut. Jag förstår att det är svårt, handlingar och ord sätter sina spår som vi bär med oss resten av livet. För att inte tala om barnen som behöver se på eländet. Jag hoppas att du finner styrkan och att det löser sig för er ❤️

Jag tänkte precis som du tills en vän sa till mig: ”Varför måste du och barnen flytta? Det är han som beter sig respektlöst och har gjort fel så det är han som ska ut.”
Det fick mig att tänka i andra banor. Väljer han alkohol och inte vill söka hjälp så är det han som ska ut. Jag fann det svårt att prata så jag skrev ett långt brev med alla mina känslor och gav honom ett val. Han valde oss och det är jag glad för, men jag kan inte lita på honom än. Lycka till! Ta hand om dig och barnen ❤️

Jag tänkte precis som du tills en vän sa till mig: ”Varför måste du och barnen flytta? Det är han som beter sig respektlöst och har gjort fel så det är han som ska ut.”
Det fick mig att tänka i andra banor. Väljer han alkohol och inte vill söka hjälp så är det han som ska ut. Jag fann det svårt att prata så jag skrev ett långt brev med alla mina känslor och gav honom ett val. Han valde oss och det är jag glad för, men jag kan inte lita på honom än. Lycka till! Ta hand om dig och barnen ❤️

@mmm Hej, hur fick du hjälp? Jag upplever att all hjälp och stöd idag är bestraffande. Har man barn, blir man socanmäld, eller så blir man av med ett jobb och en viktig inkomst. Vem kan bo på ett rehab i flera månader som har en anställning? Mitt ex har bott på rehab länge, men det går ju bra, för han har inte sina barn hos sig och heller inget jobb...men om någon har problem som har anställning och arbete, hur ska de få hjälp utan en socutredning, omhändertagande av barn och entledigande från sitt jobb?

@HellenII Hej, känner igen mig i det du skriver. Har önskat att ta mig ur mitt äktenskap i flera år pga alkoholberoende, men det är svårt när eknomin är anpassad efter två inkomster och att vi har många barn, bonusbarn.....

Hej HellenII
Jag brukar oftast hålla mig på andra sidan, då jag har ett beroende. För mig tog det lång tid att förstå att det inte räcker med att ”vilja” sluta dricka eller att man medvetet prioriterar bort sin familj. Hade jag förstått det jag vet idag, dvs att när man kommit till ett visst stadium krävs det nästan alltid någon form av hjälp utifrån för att komma vidare, tex stöd här på forumet (kan du tipsa om det?) eller professionell hjälp. Jag hamnade i ett läge där jag var tvungen att ta hjälp. För mig var tanken helt knäckande (när jag drack) på att om jag bara ville låta bli så skulle det funka, jag ville sluta, varje dag men det gick liksom inte. Jag skriver detta för jag vill nyansera tanken om medvetna val. Jag vill inte med detta säga att han inte kan förändras, men det är inte säkert att han kan det med hjälp av endast vilja.

Jag håller med ovanstående som skriver, att den som kan göra ett klokt val för dig och era barn är faktiskt du. Jag tänker som Rike, att dina barn behöver också stöd i det här. Finns det möjlighet att söka hjälp professionellt?
Ta hand om dig och dina barn, det är ditt viktigaste uppdrag 🌸

@HellenII
Förstår.. men jag måste fråga hur tänker du kring barnen? Har de någonstans att ta vägen när det pågår eller samtalsstöd eller liknande? Skolkurator?
Tänker - inte för att vara jobbig! - att du som den nyktra föräldern måste se till att de får hjälp med att bearbeta sina upplevelser för att gå så starka som möjligt in i vuxenlivet, vad tror du om den tanken?
I all välmening.

@nybliven.sambo
Är du nybliven sambo? Åh, du vet så väl men detta medberoende… du kanske inte har men vill ha barn i framtiden - tänk så om det kan stötta processen med ditt frigörande..♥️

För min del har det varit bra att tänka utifrån tredje person - vilka råd skulle jag ge någon annan.. blev tydligt då.
Du behöver ju inte befinna dig i samma hem som en missbrukare. Som barn var du utlämnad, men inte nu ♥️

@nybliven.sambo
Är du nybliven sambo? Åh, du vet så väl men detta medberoende… du kanske inte har men vill ha barn i framtiden - tänk så om det kan stötta processen med ditt frigörande..♥️

För min del har det varit bra att tänka utifrån tredje person - vilka råd skulle jag ge någon annan.. blev tydligt då.
Du behöver ju inte befinna dig i samma hem som en missbrukare. Som barn var du utlämnad, men inte nu ♥️

Jag hoppas inte han ska sluta dricka, jag tror inte han varken vill eller kommer sluta. Men, jag kan också känna att jag accepterar det, vilket på ett sätt känns skönt. Tidigare var jag inställd på att jag skulle få honom att prioritera familjen och grundläggande värderingar som respekt för varandra. Jag har accepterat att det är okej att inte tycka likadant, vill han dricka så är det okej - men det är inte ett liv för mig. Det råder stor bostadsbrist och vi har inte riktigt någon andrahandsmarknad tyvärr. Nej han är inte heller våldsam, dock otrevlig ibland. Att han inte respekterar att vi inte vill att han dricker i vår närvaro, är för mig tillräcklig brist på respekt. Jag tycker det är tråkigt och sorgligt att inte kunna räkna med honom.

Vi är många som är och har varit i din sits. Jag lever i den nu. Jag har alltid haft en del ångest kring alkohol då jag haft en pappa som drack varje helg. Har alltid sagt för mig själv att så vill jag inte ha det i min framtid. Men gissa vad? Här sitter jag med en sambo som i detta nu är så full. När jag tänker tillbaka på hur det var när vi träffades så har jag absolut sett varningsflaggor men jag har förbisett dom. Det är inte så konstig när man blir kär, man tror att det kommer bli annorlunda sen, det var nog bara en engångsförteelse att han blev så full. Men det är sällan så. Jag har länge funderat på att lämna men ändå är jag kvar.

@ann74 Nej, nej, nej! Du måste därifrån, du har bara ett liv. Det gör mig så ont att höra hur ni har det. Snälla gör inte som jag gjorde, jag blev nästan pensionär innan jag lämnade. Nu vet jag att det hela tiden fanns något annat utanför livet som medberoende. Ett riktigt liv. Jobbigt och krångligt ibland, men mitt eget. Önskar så att jag kunde hjälpa dig 🧡

Bra att du skriver, förmodligen kan han inte ändra sig bara du♥️
Har du och barnen något samtalsstöd?
Kan du skaffa en lägenhet som ni tre kan få ro i?
Känner så med dig, men det finns alternativ, hoppas denna helgen blir så lugn som möjligt.
Du o kidsen är värda ett bättre liv, tro inte på de hårda orden från en missbrukande man.

@ann74 Jättebra att du skriver här, fortsätt med det om du orkar. Jag tror du kan få stöttning av många och till slut så mognar nog ett beslut hos dig för hur du vill leva. Ring Alkoholhjälpen det gjorde jag, inte av samma orsak som du. För mig var det för att få hjälp med att sluta att dricka. Det är som många skriver i forumet, man kan endast själv bestämma vilka förändringar man vill göra i sitt liv. Jag tror på dig Kram.

@ann74 det låter som om ni är i en väldigt jobbig situation nu. Har du funderat på att ringa hit till alkoholhjälpen och prata? Eller kontakta din vårdcentral för att få hjälp. Som det är nu ska ni inte behöva ha det, vare sig du eller barnen. Önskar att jag kunde ge dig lite kraft och ork🧡

Hej,
Var ett tag sedan jag skrev här men sitter fortfarande fast i min relation. Har varit tillsammans i 26 år nu 2 fina killar 19 och 17 år.
Vet inte varför jag stannar och mörkar åt han.
Är egentligen helt slut efter denna sommar och nu till hösten blir drickandet ännu mera. All sin lediga tid ägnas åt drickande eller hans stora hobby som är att fiska och då kan han vara nykter men inte med mig och barnen.
Han lever någon form av all inclusive liv gör inget hemma inte engegerade i killarna.
Förra helgen drack han konstant på lördag kom sonen hem med sitt hockeylag och skulle bara hämta lite saker han kunde inte ta med dom in för pappan låg kalas full i soffan vilket är fullt naturlgt för honom att fråga, vilket är sjukt.
Dessa helger är fruktansvärt jobbiga antingen ligger han i soffan och sover eller så är han jätte glad eller så blir man kallad för alla vackra ord som fitta, idiot man är ful jag ska vara glad att någon vill ha mig.
Sedan dagen efter när man berättar det är det som han tycker jag ljuger för han vet ju inte. Och egentligen spelar det ingen roll om han ber om ursäkt för det händer ju igen nästa gång han dricker.
Det känns som han aldrig kommer ändra på sig och jag orkar inte mera just nu.
Vet inte riktigt vad jag ville men behövde få ventiler av mig inför kommande helg.

@HellenII Jag förstår EXAKT din känsla, jag stannade i åtminstone 25 (!) år, kanske längre, man vaggas sakta i i livet som medberoende och flyttar ständigt "fram" sina gränser. Jag är en välutbildad, skapligt begåvad person med högt EQ, men blev helt kraftlös i den situation vi hamnade i. Min man utvecklade ett alkoholberoende som inte syntes utåt och inte innehöll aggressivitet eller våld, möjligen en viss snarstuckenhet och vasshet mot slutet. Han låg heller aldrig nedkissad och medvetslös i sina egna spyor och då kunde han väl inte vara alkoholist? Inte på riktigt?
Jag har som du känt ilska, jag har känt att han hur lätt som helst valt bort både mig och barnen. Att han inte ansträngt sig ordentligt, inte bett om eller tagit emot hjälp på riktigt. Jag vet fortfarande inte vad jag känner och tänker, missbrukare framstår nog så gott som alltid som manipulerande, släviska och offerkoftan är på konstant. Kanske är det enbart symtom på sjukdomen. Det är svårt som anhörig när man då och då kommer i kontakt med människor som HAR tagit sig ur sitt beroende. Varför lyckades de? Varför var deras vilja starkare? Varför kämpade de hårdare för sina familjer? Är det för att jag, när allt kommer omkring, inte är lika värdefull som de är? Destruktiva tankar som urholkar självkänslan mer och mer.
Det enda jag med säkerhet vet, nu, är att mitt liv är mitt ansvar, ingen annans. Som vuxen är det upp till dig själv att ta hand om DIG. Du måste ta besluten för dig, vilket ofta är att lämna det sjunkande skeppet som du inte har en chans att hålla flytande, inte skuggan av en chans. Barnen är också den friska förälderns ansvar och jag står fortfarande till svars för varför jag stannade och inte tog dem därifrån. Deras relation till sin pappa är minst sagt ansträngd. Jag ser inga vinster med att stanna kvar, det hjälper faktiskt inte ens den som är beroende. Men som sagt, jag förstår din situation, dina tankar och dina känslor. Vi delar dem. Kramar 🧡

Ta hand om dig och barnen 🧡