Senaste kommentarerna i forumet

Hej! Jag tänkte att det kan vara fint att ha en bokcirkel tillsammans😊

Temat på böcker skulle kunna vara sådant som stärker oss anhöriga, men ganska brett så att man kan föreslå fritt vad man själv tycker verkar intressant på temat.

Det kan vara allmän fysisk hälsa, böcker om självhjälp tex mindfulness, självkänsla, någonting klurigt för att göra vardagen mer intressant eller böcker riktade till oss anhöriga till personer med beroendeproblematik.

Varje vecka kan en av oss medlemmar välja en bok som vi alla läser, och sedan kan vi göra ett varsitt inlägg om vad vi tog med oss från boken, gillade/inte gillade och så vidare. Innan vi går vidare till nästa bok😊

Hoppas ni vill vara med! 🙏❤️
Man kan såklart gå in och ur klubben lite fritt, som man känner, men skulle vara jättekul om några ville hänga med i några veckor och bygga en gemenskap 🤗

Min man vill dricka en whiskey eller annat varje kväll. Jag tycker att man dricker alkohol enbart fre. Lör. Sön.
I perioder dricker han en hel del varje dag. Han är aldrig våldsam men kan vara lättirriterad.
Vi har kommit överens om att vi ska bara dricka på helgen och vara helt nyktra alla andra dagar, det har han dock svårt att hålla sig till.

Mina föräldrar var helnykterister. Hans föräldrar var alkoholister.

Överdriver jag.

@Anayh5 jättebra❤️

Det handlar inte om att vara dramatisk, det handlar om att ni ska vara säkra och trygga. Jag tror du kanske får se det som att hon såg allvaret i situationen, snarare än att hon försökte föreslå något dramatiskt.

När man levt i den här typen av relation blir allt väldigt förvirrande. De kan verka så otroligt övertygande och ”normala”. Det tar lång tid att själv förstå vad som egentligen hänt, och att hitta sin egen inre röst igen.

Några månader efter jag lämnade min exman deltog jag i en grupp på kvinnojouren. Jag trodde jag hade ganska bra koll vid det laget. Men när ledaren gick igenom olika typer av våld (och jag satt och tyckte så synd om alla andra utsatta i gruppen), insåg jag att det jag varit med om var så mycket mer utbrett än vad jag förstått. Att jag själv hade exempel under varje punkt, utom just fysiska slag.

Ge dig själv tid att låta det landa (så länge inget är akut) och ta all hjälp du kan få❤️

Jag har ett möte till inbokat nästa vecka så jag ska försöka låta det sjunka in och tänka lite.
Jag är ingen dramatisk person, tycker inte om att stå i centrum och har under många år satt hans behov före mina egna och även barnens i många fall.
Så sättet kvinnan på kvinnojouren föreslog att jag skulle göra ligger väldigt långt bort från min personlighet.

Ps känn inte att den frågan inte hör hemma här. Det finns ofta fler problem än själva drickandet!
Du kan och det var så bra och starkt gjort att du vände dig dit. Ta emot allt stöd du kan få.

@Anayh5
De kan sin sak och ärligt..barnen får en trygg uppväxt och ni får en god kontakt även som vuxna.
De kommer att känna att du gjorde allt för dem när de själva inte kunde som barn.
Min tanke. (Bröt själv med mina. Helt)

@esterest Tack snälla! 🙏 Helgen blev fin, trots en del utmaningar.
Hur går det för dig?

Just det: jag antar att du redan fått rådet att dokumentera saker? Dokumentation om händelser kan vara till stor hjälp vid en ev vårdnadstvist längre fram. Att det finns dokumenterade besök hos kvinnojouren är också till hjälp❤️

@Anayh5 jag förstår att det kan kännas drastiskt, men utifrån det du skrivit känns det inte alls drastiskt för mig.

Väldigt bra att du sökte hjälp❤️

Jag tänker att den du träffade på kvinnojouren har erfarenhet och utifrånperspektiv. Hon har träffat andra kvinnor som beskrivit sin situation på samma sätt som dig och vet vad som kan hända längre fram.

När jag ringde kvinnojouren för att få hjälp att hitta en jurist gällande bodelning blev jag först helt ställd när hon ville boka stödsamtal och benämnde exmakens beteenden som våld.

Det har tagit mig ett år att fullt ut inse allvaret. Och nya insikter kommer fortfarande (likaså mardrömmarna). Jag kände mig så oerhört elak när jag satte tydliga gränser mot min exman vid separationen, trots att det gjordes i självskydd när han tömde hela sin verktygslåda av manipulations tekniker över mig vid uppbrottet.

Han blev också så aggressiv att mitt vuxna barn inte ville lämna mig ensam där jag bodde och jag behövde åka och sova hos en vän. Det var inte bra innan uppbrottet, men det blev väldigt mycket värre när han förstod att han tappat kontrollen.

Ursäkta ordflödet - men på riktigt; jag känner stark oro för dig, barnen och er situation och jag tror absolut att du behöver kvinnojourens hjälp i det här. Mannens tidigare beteenden visar att han kan bli farlig.

Om läget är lugnt så länge du inte ruckar båten så kanske du kan låta det sjunka in lite innan du tänker på nästa steg?

Barnen lever nu med en kontrollerande man som har alkoholproblem. Jag förstår att allt verkar drastiskt just nu, men tänker att situationen kanske är värre än du själv upplever den?

När man befinner sig i det verkar det ju nästan ”normalt”. Det är först när man kommit en bit ifrån och saker fått lägga sig som det faller på plats. För din del blev det ju aldrig lugnt sist du flyttade, efter som våldet fortsatte.

Även om det blev tungt idag så hoppas jag att du träffar personen på kvinnojouren för fler samtal. Det är en tuff process, och jag förstår att det måste snurra massor av tankar och känslor nu.

Skickar styrka❤️

Har varit hos kvinnojouren idag.. Men vet inte om det blev så bra. Känns nästan värre nu än det gjorde innan.
Hennes förslag var att jag tillsammans med två, gärna manliga, vänner eller bekanta, skulle tala om att han får packa en väska och flytta ut med en gång, och sen söka enskild vårdnad.
Det kändes bara väldigt drastiskt och jag är tveksam på om det är det bästa för barnen..
Kanske inte riktigt hör hemma i detta forumet, då det väl gäller mer än alkoholproblemen

Forstår att det inte känns bättre utan mest jobbigt. Finns det möjlighet till anhörigstöd, kanske på stället där han går och får hjälp?
Att prata av sig kan kanske hjälpa med ilskan.

Det är kanske klokt att se tiden an, och se om det är en förändring som håller i sig. Men även om den gör det, kanske du behöver fundera efter en tid på om det går att rädda relationen eller om den tiden är förbi. Inte ditt fel isåfall.
Kram🌞

När orden är tänkta är resan redan påbörjad, och när de är sagda så har man ett ansvar mot sig själv också att agera.
Kom ihåg att du är viktig och att verklig förändring tar tid.

Säg hur det påverkar dig och er relation. Det är det som är det viktiga.

Din egen reaktion kopplar till hjälplöshet, tror jag. Du har försökt hjälpa men når inte fram.
Det jag gjorde när det var som värst var att ringa till mitt ex' chef och berätta vad som pågick. Arbetsplatsen har en skyldighet enligt lag att vidta åtgärder.
Vet du om han har en läkare på vårdcentralen? I så fall kan du skriva dit och berätta om din oro. Du kan orosanmäla till socialtjänsten också.
Och så kanske du ska prata med någon för egen del? Det är psykiskt tungt att vara anhörig.

Hej,

jag närmar mig 30 och har en lillebror som är två år yngre. Han började dricka redan när han var 12–13 och har alltid haft ett extremt förhållande till alkohol – skulle alltid dricka mest, blev alltid för full. Under uppväxten ringde jag ofta mamma för att hon skulle hämta honom.
Efter studenten fick han ett riktigt bra, välbetalt hantverksjobb och verkade taggad på livet. Det var mest enstaka katastrofer med blackout, rån, etc. Men det senaste året har allt rasat. Psyket blev sämre → alkoholen blev vardag (först bara helg, nu även mitt i veckan). Han har slutat ta hand om sig själv, röker inne, ljuger om hur mycket han dricker, missköter jobbet och har börjat förstöra alla möjligheter till nytt jobb (hälsokontroller som han inte klarar pga levervärdena). Ju mer han misslyckas, desto mer dricker han. En klassisk ond cirkel.

Han har vid flera tillfällen druckit så mycket att han blivit tvungen att trappa ner för att inte bli sjuk, men vägrar all hjälp. Jag har ringt 1177, de tipsar om beroendeakuten, men han säger blankt nej och det har aldrig varit akut nog för tvångsvård. Arbetsplatsen verkar ha en ”alla dricker”-kultur så där händer inget.
Jag ringer honom varannan dag, försöker prata snällt om både psyket och alkoholen, försöker ”finnas där”. Ingenting händer. Det bara fortsätter.
Och jag… jag är konstant arg och orolig. Arg för att han slösar bort sitt liv, orolig för att han ska dö eller hamna på gatan. Jag sover dåligt, tänker på honom hela tiden.

Frågan är: hur slutar man vara så här arg och orolig?

Ska jag bara ge upp och ta ett steg tillbaka? Sätta gränser? Sluta ringa varje vecka? Eller finns det något annat som ni anhöriga har gjort som faktiskt har hjälpt er själva att må bättre, även om den drabbade inte förändras?

Tacksam för varje svar.

Min sambo kan inse att han har problem med alkoholen. Han svarar jämt ”jag kan ju vara nykter om jag vill”. Men är ytterst sällat det, han blir manisk så fort han inte har tillgång till alkohol. Har försökt allt. Jag orkar snart inte. Vad kan jag säga till han för att han ska förstå att hans drickande tär på folk runtom honom?

Tyvärr svårt att påverka genom våra ord - möjligtvis tillfälligt

Du bär inget ansvar mer än att sträva mot en sund hemmiljö för dig

Ska lägga till en sak också. På söndagen efter mitt första inlägg, tog jag upp det med honom, jag sa att jag tycker att det är jobbigt när han dricker. Kanske är det därför han drack mindre helgen efter sen, men jag tror inte det gick fram helt och hållet ändå.

@november25 Jag har funderat lite på det, vet inte riktigt var jag hittar sånt bara. Men det går väl att googla.

Tack för alla svar! Ja vardagen kom ju efter att jag skrev det där, och jag hamnade i samma tanke mönster igen, att "äh det där var väl inget". Helgen efter drack han faktiskt mindre. Dock dricker han några öl varje dag... och denna vecka var det någon av dagarna som var värre än den andra. Återstår att se hur denna helg blir.

Hej,

Med tillstånd från Alkoholhjälpen.se har jag skapat ett konto i egenskap av doktorand på institutionen för socialt arbete, Stockholms universitet. Söker för närvarande intervjupersoner till en studie som syftar till att förebygga ohälsa bland vuxna anhöriga till personer med alkohol- eller narkotikaproblem.

Vi söker dig som är eller har varit anhörig till någon med alkohol eller narkotikaproblem. Om du är intresserad av att delta i studien eller vill läsa mer om avhandlingsprojektet i sin helhet, gå gärna in på nedanstående länk och klicka dig fram till "Forskningsprojekt" och/eller maila mig på hans.fagerstrom@socarb.su.se för att få mer info om vad det innebär att delta i studien.

Dina erfarenheter som anhörig kan bidra till ökad kunskap om anhörigas tillvaro och utveckla det stöd som finns. Vi hoppas att du vill delta.

https://www.su.se/profiles/h/hafa4607

Mvh
Hans

@november25 hoppas att din planerade helg blir fin ☀️

Mitt tips är: Ta hand om DIG o din familj. Svara inte, ta en paus i kontakten.

Likaså din halvbror. Har han inte eget boende så bör han ordna det.

Frun likaså men hon måste välja själv. Men om hon stannar ska hon inte belasta dig med samtal mm. Hon får vända sig till stödfunktioner.

Inget kommer att förändras genom att du hamnat mitt i stormen. Bara ditt o din egna familjs mående.

Jag var 40 år innan jag bröt, alldeles för sent.

@Anayh5 du kämpar verkligen på för att få till en så lugn tillvaro som möjligt för dig och dina barn. Jag har skickat ett meddelande till dig i frågelådan, om du skulle vilja rådgöra med oss på Alkoholhjälpen kring vad nästa steg kan vara. Fortsätt gärna skriv här och uppdatera oavsett.

Har en pappa som är alkoholist, eller så nära som man kan komma åtminstone utan att vara en full-blown alkoholist.
Detta har orsakat stora problem för hans familj (fru + gemensam son, alltså min halvbror som är över 20år gammal) och har även börja spilla över på deras vänner och bekantskap.
Jag bor inte längre med min far och har sedan länge flyttat hemifrån och skaffat en egen familj, är därför inte med i vardagen och "ser" hans problem dagligen men han har alltid druckit en del alkohol dock oftast begränsat till fester eller högtider (nyårsafton osv), möjligtvis lite extra under semester men annars i regel utan alkohol. Detta har helt skiftat de senaste åren och han har börjat dricka mer alkohol och oftare, även på vardagar nu så att det har börjat påverka hans arbete.

Vid flera tillfällen genom åren har antingen hans fru eller min halvbror ringt mig och pratat om att pappa har druckit för mycket alkohol och ibland är rent av aggressiv. Ibland ville de bara prata av sig om att han har druckit, med andra gånger har det börjat med att han och hans fru tjafsar över exempelvis alkohol eller något annat skit, och det slutar alltid med mer tjafs och skrik på varandra tills det når en punkt att de vill lämna huset och honom. Jag har vid flera tillfällen då bett de lämna huset och åkt dit för att kolla till honom och prata med honom själv, vilket alltid har slutat i mer tjafs och även fysiskt bråk vid ett tillfälle tidigare.

Den senaste gången detta hände så pratade jag med honom dagen efteråt och förklarade att vi inte kan hålla på så här längre, något måste förändras och antingen separerar dom ifrån varandra, eller så får han sluta dricka alkohol helt och hållet. Min halvbror mår psykiskt dåligt av detta, orsakar extremt mycket stress och triggar även panikattacker. Han har dessutom sagt att han blir rädd när vår pappa har druckit så här mycket alkohol.
Han låtsats då som om ingenting har hänt i princip, som att kvällen dagen innan inte ens hade inträffat, han hade inte druckit, det var inget bråk osv. Han har aldrig varit en person som pratar om känslor eller något liknande, likaså har han svårt för att erkänna när han har fel eller begår misstag (det är liksom alltid något eller någon annans fel) men att "glömma detta" fanns liksom inte på kartan. Efter vårt samtal hade han pratat med min halvbror och talat om för honom att detta var sista gången han drack och att han aldrig mer ska behöva vara rädd för sin pappa.

Jag hoppades verkligen på att detta skulle ändras och att han faktiskt menade vad han sa, men för knappt 1 vecka sedan så kom så klart samma samtal igen... Han hade "helt plötsligt" börjat dricka på en lördag fm. och fortsatt dricka i flera dagar, även inpå veckan så att han inte hade jobbat fram till torsdag. När jag frågar vad som triggade drickandet så får jag inget svar utav hans fru utan det "bara kom plötsligt", vilket jag inte vet om jag litar på, det känns off och alldeles för enkelt. Kanske hade de bråkat innan, kanske hade han fått negativ återkoppling på en del provsvar (han har varit på undersökning) eller något annat som triggade det.

Jag vet inte längre vad som är sant eller ej, och jag vet heller inte längre vad man ska göra. Känns som att man liksom har pratat och försökt och jag orkar liksom inte bråka mer, har ju två barn och egen familj att ta hand om..

Tips...?