Senaste kommentarerna i forumet

Ibland måste man ta det stora steget och lämna den som "trycker ner" dig så mycket. Att lämna, få tänka på dig, hitta styrka, ta hjälp, kommer att få dig till ett bättre jag. När han går på behandling, AA eller vad det nu är, med långsiktigt mål och en insikt om att han är alkoliserad och vill ändra sitt liv, då kan ni MÖJLIGEN tala om en eventuell framtid. Våga gå innan det är för sent. Och ta hjälp av Beroendemottagningen!

@november25 tack för svar. 🤗 Då ska jag se vad jag kan hitta. Håller på att bli tokig med alla känslor. Har försökt tala om för mannen hur jag känner och min besvikelse men han förstår inte. Han tycker jag överdriver.

Tack @Kameleont ! 😊 Jag är lite nervös för mötet men ser samtidigt fram emot det.

Håller med om att ensam hemma är bästa återhämtningen💞 Man pysslar med sitt och kopplar av.
Jag har ju också kvar mitt egna lilla boende. Men brukar bara använda det när jag jobbar natt, eller i särskilda situationer när jag verkligen behöver komma bort. Det är ju mycket skönare att inte behöva "lämna" utan vara ensam hemma där vi bor tillsammans. Eller när det är ro vid mindre drickande eller nyktra dagar.

Tänker på detta du berättar om saknaden. Länge hade jag inte kontakt med varför jag inte mådde bra med min sambo onykter. Han är ju inte elak, mest glad och lite flamsig.
Sen förstod jag att han ju inte är närvarande som den person jag känner honom och som jag tycker om att prata med och vara med. Jag känner mig ensam när han blir förändrad. Mina behov blir inte mötta.

En kväll sa jag som det var till honom. Han frågade om jag var arg för att han druckit. Jag sa att jag mest var ledsen. - Jag vill ju vara med dig. Men du är inte här..
Jag tror han tog det till sig på ett annat sätt. Dagen efter bestämde han sig för att börja sin nyktra period.
Kanske är det lättare att ta emot känslor av sorg och saknad än ilska och besvikelse? Sorg och saknad visar ju att man älskar och behöver den andre❤️

@Kevlarsjäl62 Tack! Ja, man umgås ju liksom mesta tiden med den som har problemet och förminskar det. Sen blir man ju van och hemmablind. Jag har ju också haft flera relationer i medberoende. Hoppas att jag någon gång kan bli friskare från det och fokusera mer på mitt eget liv!

@Hoppfulla Ja jag känner likadant, att man behöver få prata av sig. Kanske hjälper det med ilskan och frustrationen också, att få släppa ut det man går och tänker på men håller inne med! Man vill ju välja sina strider så att säga. Men tror jag börjar få ölfobi.

Jag gjorde så att jag googlade anhörigstöd för min kommun. Då stod det på kommunens sida att man kunde gå via socialtjänsten eller direkt till mottagningen. Mottagningen hade en app så då laddade jag ned den och gick in på anhörigstöd. Kanske finns något liknande i din kommun?
(En fördel är ju också att det är den mottagningen som kan ta emot min sambo om han väl bestämmer sig för professionell hjälp utifrån)
Du kan ju kika, och sen bestämma dig för om du vågar eller ej😊 Kram! 🤗🪷

@Kevlarsjäl62 🧡
Förstår den smärtsamma tomheten o saknaden för dig också. Tryggheten att få åldras ihop som inte finns kvar.

Tänk om jag skulle beskriva för min man hur mycket jag saknar honom fast han är här... En tanke.

Dina ord träffar alltid rätt 🧡

@november25
Heja dig! Så modig du är! Blir spännande att höra om samtalet o din upplevelse. Skönt med ett enskilt. Stort lycka till!

En till introvert o hemmamysare här. 😊 Att vara ensam hemma i tomt hus är det bästa jag vet o min återhämtning nr 1. Svårt att få till så ofta dock med tre stora barn o en gubbe parkerad i soffan.

Det är så sant!
Går inte att förändra någon som inte själv vill ta hjälp och det måste verkligen vara så att de kommit till sin botten för att vara helt mottagliga för den hjälp som finns.
Min man kom till botten men hade otrolig förnekelse så det var väldigt svårt.
Det man kan göra är orosanmälan om de är en fara för sig själva och via socialtjänsten komma till hjälp och förhoppningsvis insikt.
Tänker på dig

Förmodligen inte - men du. Du o barnen behöver stöd.
Han misshandlar dig för att han inte längre kommer undan med sitt beteende.

Kan ni bo hos någon ett par dagar? Kontakta soc angående anmälan och nuläget och frågar efter stöd- känner så fruktansvärt mycket med dig. Han bestämmer inte, du har makt!!!!!!

Ta all hjälp du kan få ♥️♥️♥️

Hej!
Nu är det på gång med orosanmälan hos soc, sambon är förbannad och känner sig dömd, utsatt, förnedrad…och mitt i allt detta känner jag mig som boven… när sambon druckit på kvällarna när vi inte haft barnen så har jag känt mig ensam..jag har låtit honom dricka för sig själv medans jag kollar på tv i ett annat rum.. när vi haft barnen har han druckit varje kväll, 2-3 öl och några glas vin…desto mer på helgen.. det brast för mig när han inte kunde köra dottern täten söndag pga att alkoholmätaren visade rött..då kände jag att han har mig för jag är för snäll, jag är en möjliggörare och löser körningar mm…jag har alltid kört när vi ska någon stans, så han kan dricka öl bredvid…
Just nu känner jag mig helt håglös, efter ha försökt få min sambo att förstå att han måste sluta dricka i ca 3 år, har han nu pga orosanmälan på barnen slutat.. allt lägger han på mig, att han aldrig mer kan njuta av en öl pga att han känner sig dömd, att han aldrig mer kan visa sig på stan, att han aldrig mer kan vara med på tillställningar för han är dömd…offerkofta, egocentrerad, samt ser inte sin egen del alls…känner att allt man gjort för honom har varit för att han ska kunna få dricka, och nu stryps tillgången och då läggs allt på mig…vet att jag måste ta tag i mig själv och inte ta till mig det han säger.. men självkänslan är i botten och igår grät jag medans han hade tagit av sig ringen, inte ville prata..
Kommer insikten komma? Kommer han förstå hur mycket han sårat mig och barnen?

(Mitt var via videobesök)

@Hoppfulla
😢
Säg till äldsta att det är han som ska tröstas - inte ta ansvar!

Ett tips är att det finns jättemycket olika former av terapi mm online!
För både dig o för kidsen♥️

Kan vara ett tryggt första steg, har själv provat.

@Kameleont Åh, så ont det gör i din beskrivning av saknaden efter din man, fastän han fortfarande finns där. Tryggheten som gått förlorad genom alkoholen. Jag känner den ibland, saknaden. Som en plötslig smärta. När jag ser den vardagliga tvåsamheten hos andra i vår ålder, blir det så kännbart att jag bara vill gråta. Jag hoppas, hoppas att du kan få tillbaka din livskamrat igen, men vänta bara inte på förändring så länge som jag gjorde 🧡

@november25 Jättefint att du sökt samtalsstöd! Jag tror du gör helt rätt som väljer enskilt samtal till att börja med, jag gjorde likadant. Det första som hände var att jag med hjälp av terapeuten insåg att det inte var konstigt att jag mådde så dåligt som jag gjorde, hon fick mig att se hur mitt liv verkligen såg ut. Jobbigt men också väldigt viktigt, jag undrade ofta om jag överdrev problemet fast jag egentligen visste att det inte var så.
Lycka till 🧡

@november25 du ska absolut inte be om ursäkt, tvärtom blev jag väldigt glad inombords när jag läste ditt svar. Du skriver på ett positivt och hoppingivande sätt. Mitt i detta mörker så gav det mig styrka och motivation att fortsätta, tack 🙏
Evigt tack för det.
Jag har inget anhörigstöd, känner att jag inte vågar, men samtidigt tror jag att jag behöver det. Skickade mail till kommunens anhöriggrupp. Vet inte om jag vågar gå till en träff. Hur har det varit för dig?

@esterest jo, så är det ju. Jag hamnar lätt i ältande och tänker bakåt (vilket är en del av min GAD). Försöker tänka framåt istället.
Men är skuldbeläggandet på sig själv kanske vanligt vid medberoende?

@Rike Nu har vi berättat för flera och det känns befriande. Han berättade själv för sin mamma. Hon medgav att hon känt en oro. Det väckte blandade känslor hos mig -varför har hon inte sagt något? Då kanske mina känslor hade känts mer ”sanna”. Men det är ju lätt att vara efterklok. Hhur som helst så inser jag att detta är en del i att bryta medberoendet. Jag märker att det väcker oerhört mycket skamkänslor hos mig.

@november25 precis samma här, aldrig elak eller våldsam, mest glad. Men det är väl skiftningen av nyanserna som jag tycker är jobbigast. Är känslig för sånt.

Du är verkligen inte ensam. Så himla skönt att känna tillhörighet här. Har känt mig otroligt ensam genom åren.
Det låter som att din man har en del att jobba på med insidan också, likt min man. Som du beskriver så verkar de båda ha en omhändertagande roll mot andra, det är ju lättare än att ta hand om sina egna känslor och våga möta det som är jobbigt.
Min man började gå i samtal lite smått innan detta med alkoholen kom upp till ytan, så tror han redan hade börjat nysta lite i sitt inre. Det som är så svårt är ju att det är deras resa, inte vår. Vi kan stötta och finnas där, men att tvinga till hjälp gör ingen skillnad.
Känner så med dig. Hoppas du kan finna en väg som känns rätt för dig!

@november25 alltså helt fantastiskt. Bra jobbat att du ska på samtalsstöd. Önskar jag visste vart man skulle vända sig för att få det. Känner att mina tankar och mående skulle behöva det. Jag är precis som du hemmakär och lite introvert. Hemma är min återhämtningszon men just nu känner jag mig lite stressad av den. När jag hör det knäppande ljudet från en ölburk bubblar ilskan i mig. Orkar inte säga något, han vet redan vad jag tycker. Så fort han fått i sig några klunkar är det som om livet sprudlar för honom och han är så där löjligt glad och positiv som han annars aldrig är utan ölen. Jag försöker hålla humöret uppe inför barnen men det lyser igenom. Min äldsta ser direkt och brukar ge mig en kram. Sorgligt.

@Kameleont tack snälla! ❤️ Känns skönt att höra eftersom det oftast slutar med att han tycker det är så jobbigt.

@Hoppfulla @Kameleont Nu har jag kastat mig ut och tackat ja till erbjuden tid till samtalsstöd på fredag🙈 Hoppas jag fixar att ta mig iväg.

Känner mig ju så trött men märker också att det är bra för mig att försöka lämna hemmet lite mer. Släpper oron för en stund då. Byter miljö och tänker på annat. Svårt, för jag är en riktigt hemmakär och lite introvert person. Min vila är i hemmet. Fast nu på sista blir jag ju nästan knäpp av denna dubbla "mys"tillvaro. Känns också som att sambon nästan binder mig till sig, genom att inte ha några vänner eller annat han vill göra på kvällarna. Fast det har väl inte jag heller. Han är ju hemma och dricker, och vill att jag också ska vara där. På sätt och vis är det ju inte konstigt, vi har bara varit ihop i ett år. Men tappar bort mitt eget mående i allt detta.

Fick svar först att det finns en anhöriggrupp, men jag känner att jag inte orkar med en grupp just nu. Så det blir ett enskilt samtal. Får se hur det är och hur man kan fortsätta..
Fint att man kunde boka tid på chatt i appen och inte behövde ringa! 😊

@Hoppfulla Ja det blev på något vis klarare för mig när du beskrev det. Sakerna som sägs och omtanken, handlar de om att man ska bli glad och inte klaga på alkoholen? Någonstans vet man knappt längre.

Tillåter mig själv att ta lite mer avstånd till det fysiska när han druckit. Känns sorgligt, men är jag ärlig mot mig själv så tappar jag lust inför det.
Försöker dela upp vad i det som är en önskan att straffa honom, och vad som är avsaknad av lust. Och låta lusten finnas där om den gör det. Det är svårt, blandas lätt ihop.

Just nu kämpar jag med att se det positiva i att han faktiskt dricker mycket mindre, men känner att jag börjar få negativa känslor bara av att se honom med en ölburk. Önskar att jag bara kunde spola snabbt framåt mot tidpunkten då han inser att måttlighet inte funkar och att han mår bättre utan alkohol. Hur lång tid kommer det att ta? Månader? År?

@Kameleont Tack för att du skriver❤️Ja, det känns jobbigt att uppleva ensamhet fast man är tillsammans. Och fast det görs positiva saker för en för att kompensera...

Jag har också märkt att det blir mer smygande och ljugande efter att jag tagit upp problemet. Första gången han gjorde det mådde jag så dåligt. Jag sa till honom att nu är inte ens alkoholen problemet, utan det känns hemskt att du ljuger för mig. Då smög han faktiskt mindre efter det🙈 Men drickandet fortsatte. Det är som att man känner sig fast hur man än gör.
Har också räknat i perioder. Målet just nu är väl att uppmuntra honom till att räkna själv. Osäker på hur det går med det 😂

Känner väl ändå att jag mår lite bättre när jag då och då har samtal med honom om problemet. Försöker lära mig positiv kommunikation och tycker att det ger bättre samtal. Men ibland är det väl bara svårt ändå. Och blir inte som man tänkt eller önskat.

Svårt också att stå ut med att låta den andras känslor finnas där. Du nämner skam hos din sambo. Man vill ju så väl och vill inte att den man lever med ska lida. Men kanske behöver de få ha sina känslor för att kunna röra sig mot förändring. Man kan se det som en utmaning att träna på att stå ut med den andres obehag, när man säger som det är.

Du skriver om det här med negativa känslor och åsikter. Min sambo är ju jättesnäll och positiv över lag. Men han kan bli arg och negativ ibland när han dricker. Inte på mig, men på omgivningen. Oroar mig för att det kommer eskalera, många här inne som skriver om ilska.
Annars är det väl mycket som du skriver, han är oftast lullig och mer pratsam när han druckit men inget tillstånd som ger några givande samtal. Mest trist för en själv. Tillåter mig att dra mig tillbaka mer nu när han druckit.

Tror definitivt att det hjälper att prata med varandra och höra att man inte är ensam och att man inte är galen😅
Kram till dig med! 🤗🌞

Väldigt svårt att vara medberoende till sitt vuxna barn som är i 50 årsåldern. Han vill gärna bo hos oss men har egen lägenhet. Jag vet att han dricker mer när han är hemma hos sig. Egentligen vet jag inte om han dricker i smyg. Det har absolut hänt men är inte lätt att se. Vi har hjälpt honom ekonomiskt för att det inte ska bli ekonomisk katastrof. Det kan man ju naturligtvis ifrågasätta. Tycker det är väldigt svårt och jag går absolut på tå för lugnets skull. Han skyller ofta på andra och när man ställer jobbiga frågor så beror det ju på att jag inte förstår hur jobbigt han har det eftersom han inte just nu får träffa sina nu vuxna döttrar. Det är så synd om honom. Jag funderar på och tror att jag/vi borde konfrontera honom med för han jobbiga frågor, fast han blir arg, men det är svårt. Han hotar också då att avsluta livet. Känns som man är i en rävsax! Hur man gör blir det fel.

Känner igen alla dina känslor då jag själv varit i den situationen du är nu.
Det tog väldigt lång tid, flera år, men till slut orosanmälde båda jag, sonen och hans syster. Jösses vilket liv det blev första gången och inte bättre gångerna efter.
Men det är det rätta att göra .
Ansvaret ligger helt hos honom för den situation han hamnat i och förhoppningsvis kan det leda till ett uppvaknande där han kan söka och ta hjälpen som finns.
Ta hand om dig och dina barn, tillsammans är ni starka