Senaste kommentarerna i forumet

@Rike
Tack för tips. Ska läsa om det en dag. Håller på att fördjupa mig i narcissism just nu. Det är mycket där som stämmer allt för väl 😓 Men jag har mått mycket bättre sen jag bröt med henne, så även om det är sorgligt så känner jag samtidigt att det var rätt beslut

@Åsa M ❤️

@Himmelellerhelvette
Jag har precis brutit med min mamma. Min sedan länge överfulla bägare rann över för några månader sen och jag skällde ut henne efter noter samtidigt som tårarna sprutade. Men hon fattar inte att hon har sårat mig, och hon fattar inte varför jag inte vill ha kontakt. Så nu har jag verkligen förstått en gång för alla att man inte kan hjälpa någon som inte vill ha hjälp...

@oroligsomfan Åh så svårt. Jag är också lite orolig för jul, som vi ska fira hos min familj (min sambo har ett problematiskt drickande).

Förstår att det kan vara svårt att ta upp så direkt. Men skulle du kunna föreslå i förväg hur du vill att jul ska vara när det gäller alkohol? Tex en helt alkoholfri julafton men andra dagar runt är okej att dricka (när du inte behöver vara där på samma sätt). Eller att ni dricker i samma takt, långsammare och varvat med alkoholfria drycker? (Om du nu dricker själv).

Jag går just nu anhörig stödet här på sidan. Det är en liten distans "kurs" på fyra veckor där man får tips, råd och frågor till sig själv.
Där tycker jag att det finns väldigt bra konkreta råd hur man kan kommunicera med den beroende. Om du kikar på den kanske du kan lägga upp en plan för ett samtal om alkohol på jul. Följer han sen inte vad ni kommit överens om när julafton väl är där, kan du med gott samvete gå någon annanstans ett tag om du kommer på nån sån plats (helst i förväg). Kanske finns det en fin kyrka som har öppet dit man kan gå för en julfika och få andrum? Musik att lyssna på? Om det är för svårt med vänner. Eller avskärma dig på annat vis i hemmet och bara låta honom hålla på med sitt elände. Eller ska ni fira borta hos andra?

Jag är också ny på forumet och tycker det är så bra! ❤️ Kram!

Mitt ex har supit i mer än 25 år och ingen och inget har nått fram till honom. Av det han har berättat förstår jag att alla runt omkring honom förr eller senare har valt att distansera sig från hans kaos, så gjorde även jag. Han har barn som har valt att bosätta sig så långt från honom som de kan. Jag vågar inte ens tänka på hur deras barndom har varit. Du frågar hur du ska få honom att förstå. Det är en fråga som är svår! Hur ser du att du själv jobbar med förståelsen av problemet? Om du inte kan ändra på honom eller få honom att ha sjukdomsinsikt, vad vill du göra då? Vilken framtid vill du ha för dig och dina barn? Att vänta på att en sjuk person fattar kloka beslut är en svår väg att ta, men du är frisk och kan fatta kloka beslut, om du du orkar det förstås. 🤗

@Rike Tack för ditt svar. Det sorgliga är att jag har glidit ifrån mina vänner, mycket pga av att jag inte vågat prata om den här delen av mitt liv med dem. Så jag känner inte att jag har någon annan stans att ta vägen kring högtider, även om jag hade velat. Usch, inser nu hur tragiskt det låter.

Jag uppskattar att du delar med dig av din historia, och beklagar att din partner utsatt dig för det där. Får jag fråga hur din partner tog det när du beslutade att inte resa eller gå på fest ihop?

Men du ♥️
Många av oss delar erfarenheten. En fråga är - kan ni vara på olika håll?
Måste ni gå på samma fester osv - tänker att extrema situationer kräver extraordinära lösningar.
Jag tycker inte att du ska utsätta dig för detta, han får höra av sig när han nyktrar till - om du vill fortsätta relationen.
Skammen är hans, sen skäms man över att man lever med personen det är sant.
Min kastade mat på mig vid ett sådant tillfälle och rev sen ner en lampa o tjafsade med folk mm. Taxi hem o chauffören ville inte släppa oss utanför hemmet pga oro för mig.
Efter det utsatte jag mig inte för resor och fester ihop.

Tanken på jul och nyår fyller mig mest med oro och ångest. Sorgliga scenarion trängs i mitt huvud, där min partner dricker sig redlös, skämmer ut både sig själv och mig, blir elak och slutligen får mig att gråta och gå sönder.

Mellan högtider och sociala sammankomster är min partner nykter, enligt överenskommelse. Han är okej med det och har viss insikt i att han inte kan hantera alkohol, speciellt starksprit.

Men när det vankas fest är det som om all rim och reson försvinner. Han blir som en annan människa - destruktiv, egoistisk, argsint, elak. Allt blir kaos och förstört.

Så ja, jag är orolig och har ångest inför årets jul och nyår. Vet inte riktigt var jag ska vända mig, så skapade detta konto i hopp om att finna någon form av stöd.

Hejsan! Känner igen mig så väl i det du skriver. Har med haft det så i 20 år. Men i vårt äktenskap var det jag som nådde botten. Jag orkar inte mer. Vi började gå hos en psykoterapeut som var så bra. Å jag var helt öppen med min mans drickande å att jag orkar inte ha det så här. Med hans stöttning har min man nu sökt hjälp hos läkare. Han har lämnat Peth prov å ska göra det om ett par veckor igen. Å vi ska fortsätta gå till psykoterapeuten. Min man är anmäld till socialen för att han sökte hjälp så vi ska dit om nån vecka med.
Vi får se vad det slutar med vårt äktenskap i slutändan. Men just nu känns det fantastiskt att han sökt hjälp å att jag inte känner mig så ensam med våra problem

Delar inte din erfarenhet men förstår helt och hållet att du var tvungen att bryta. ❤️

Delar - tyvärr - dina upplevelser.
Läs gärna om begreppet grey rock, att helt bryta kontakten var ett val mellan att gå under psykiskt eller ej för min del.
Det friska i oss gör att vi vill förstå- men som någon sa vi delar inte samma universum i vad som är normalt och inte, det går inte att bryta igenom, att förstå.

@sommar2023, kul att höra… och visst var det så för mig också att när jag väl bestämde mig för att lägga alkoholen bakom mig så var det en tyngd som lossnade inombords. En dag i taget och han kommer inte heller någonsin att ångra att han var nykter igår! Styrkekramar åt er båda och trevlig A-fri helg🤗

Jag har nyss brutit med min mamma som är alkoholist. Och det här är helt nytt för mig. Både att hon är alkoholist men också allting som jag just nu ser med nya ögon... Det är förvirrande och ögonöppnande på samma gång, och jag vet inte helt hur jag ska hantera allt.

Ursäkta att det blir lite långt.

Jag är 41 år och har alltid haft en berg-och-dalbanarelation med mamma. Många bra stunder, men hon har också irriterat mig grön många gånger under mitt liv. Och det har bara blivit värre och värre de senaste tio åren. Dock har jag aldrig sagt ifrån när hon irriterat mig. Jag har bara svalt det och surat för mig själv. Och så har irritationen istället sipprat över i andra situationer. Jag har liksom trott att det bara är sånt jag får tåla, att det är på grund av att vi är så olika som personer – vi är som natt och dag – och att det därför blir kollitionsskurs.

Det som har irriterat mig mest är att hon är expert på att behandla mig som en IQ-befriad jubelidiot. Hon kan allt, och jag kan inget. Hon har lagt sig i mitt liv på alla plan och hon ska alltid vara "center of attention". Hon framstår ofta som väldigt självisk och hon tar aldrig ansvar för någonting. Tar man upp något hon gjort, spelar hon bara dum, byter tema eller svarar inte alls.

Jag har ju förstått nu, när jag tagit några rundor med mig själv, att jag blivit irriterade därför att hon konstant har trampat på mina gränser. Och jag har insett att jag aldrig har sagt ifrån på grund av att jag som barn lärde mig att det inte var någon idé. För så fort jag blev ledsen eller arg för något hon gjorde mot mig blev jag antingen förlöjligad eller så gav hon mig dåligt samvete. Dåligt samvete-snacket är hennes favoritsport. Hon är expert att vända på allt så att hon blir offret.

Hon är ett "stönlägg" som aldrig lyssnar på den råd och hjälp som hon får av oss i familjen eller av vänner. Hon säger "ja, okej, jag lovar" eller "ja, det låter bra" och gör tvärtom. Sen säger hon att ingen bryr sig. (Hon har alltså mig, en svärson, tre syskon med barn och en massa vänner som är glada i henne och ställer upp för henne i ur och skur. Ändå är hon helt övertygad om att ingen bryr sig.)

I våras blev hon svårt sjuk och hamnade på sjukhuset. Hon låg praktiskt taget inför döden. Jag slängde mig runt och blev god man för henne och hjälpte henne med allt möjligt. Det var då jag upptäckte hennes alkoholberoende. Jag var sönderstressad och orolig hela våren.

Men så återuppstod hon från de döda när de tog bort alla hennes mediciner, och hon har varit hemma i lägenheten igen sen juni. Vi hade ett samtal om alkoholen där hon sa att hon fått en ny syn på livet och aldrig mer skulle dricka igen. Och hon lovade att vara öppen och ärlig med mig, hemtjänsten, läkare osv om demonerna smög sig på igen. Jag trodde vi hade fått vår ansträngda relation på rätt köl igen.

Men så upptäckte jag i slutet av augusti att hon börjat köpa öl på matbutiken. Jag gav henne en ärlig chans att prata om det, men hon började med att ljuga mig rätt upp i ansiktet. När jag la fram bevis avfärdade hon det bara som "ingenting". Som att 3,5-or inte var alkohol. Rödvin, som är hennes gift, hade hon ju inte rört.

Jag blev så matt och trött efter det samtalet. Och arg. Fruktansvärt arg. Så jag ringde till henne en vecka senare och sa att jag var besviken, arg och ledsen. Att hon hade sårat mig. Men hon var bara dryg och oförskämd. Och då rann bägaren över för mig ordentligt. Jag storgrinade och skrek i telefonen och släppte ut allt. Då fick hon en annan ton, och sa de ack så välbekanta orden: "Jag trodde inte att du brydde dig." Det stack så jävligt. Jag har inte gjort något annat än att bry mig. Så jag sa bara "Nu ska jag ha semester, och då vill jag inte ha med dig att göra." Men jag har inte hört av mig igen sen dess.

Min man pratar med henne ibland sen oktober. Vi ser att hon köper rödvin igen sen september. Hon förstår inte varför jag har brutit med henne. Min man har förklarat för henne, men jag vet inte om det faktiskt går in.

Jag vet inte om jag orkar ta upp kontakten igen heller. För jag har lärt mig nu, en gång för alla, att det spelar ingen roll vad jag gör eller säger, för hon har bestämt sig för att jag inte bryr mig. Det spelar ingen roll hur tydliga bevisen är på det motsatta. Och jag har lärt mig att man inte kan hjälpa någon som inte vill ha hjälp.

Så nu skiter jag i henne. Rätt och slätt. Men det är ändå tungt och förvirrande. Det är mycket som kommer upp till ytan. Jag har accepterat att det är som det är, men samtidigt vill jag ju förstå mig själv och henne.

Råkade ramla över begreppet "dold narcissism" häromdagen. Läste en artikel om det och tyckte att skrämmande mycket passade in på henne. Offerrollen, det passivt-aggressiva m.m.

Så nu är jag här... Med en tanke om att en dialog med andra i liknande situationer kan vara nyttigt för mig (?)

Nu har han varit alkolfri i över en vecka.
Han har mått sådär men vi har kunnat prata om det å alkohol osv.
På nåt sätt är han gladare nu. Jag förväntade mig egentligen nåt annat. Förra gången han slutade så var han inte så trevlig. Men det var utan kontakt med läkare å psykoterapeut osv. Svårt att beskriva. Men vet att när en släkting till mig kastade in handduken å tog hjälp för tablettmissbruk så var det som en sten släppte från honom. Vet inte om det är det som hänt nu med min man med. Att han tycker det är skönt att det har kommit hit å jag har satt ner foten nu.
Många tankar som kommer av sånt här
Men om en vecka ska vi träffa psykoterapeuten igen. Skönt

@Rike
En dålig film säger mycket om läget du varit i ... Kan också relatera till det.
Det säger också om en stor insikt och medvetenhet tänker jag, att liksom kunna se sig själv och tillvaron från ett " utanför " - perspektiv. 🌺

@Tröttiz
När jag tänker på hur det var när det var som värst - t ex på en resa - känns det som en dålig film. Har svårt att ta in att det verkligen skedde. Vilka galenskaper…
Kram

@Rike
Hoh, så man dragits med i en annan persons destruktiva snurr ...
Jag hade vänner som "såg" men inte jag. Men sen en dag var det bara stopp.
Helt otroligt sådana absurda situationer man bara accepterat och stannat. Galet.
Jag insåg hur läget var, vad som är.
Och det ville jag inte vara med om. Inte längre.

Kram.
💜

Du överdriver inte, du tänker rationellt. Fällan du har gått i, som medberoende, är att du utgår från att en missbrukare klarar av att tänka rationellt, men det är just det de INTE klarar.

Men det klarar du.
Hur prioriterar du dina egna behov? Det är det enda du kan påverka. Någonsin.

Förstår vad du menar, och jag tror att man ser bara det man vill se. Tills de rosa glasögonen har tagits av och man ser verkligheten! Så var det för mig i alla fall.

Kram till alla krigare där ute 🤗

@Himmelellerhelvette
Så är det. Tyvärr.
Insåg det för ca 14 år sedan.

Jag trodde länge att jag skulle kunna förändra min pappa men sedan kapitulerade jag! Insåg att han aldrig kommer förändras och att jag endast kan bryta kontakten för att skydda mig själv @Rike.

@Himmelellerhelvette
Så är det och uttrycket att hon gör skada fokuserat på mig kom från en släkting.
Tyckte att det var fruktansvärt o använde det nu för första gången själv.
Kanske att det kan hjälpa mig att inse att jag aldrig kan förvänta mig något positivt, att acceptera. Historiken visar det men samtidigt vill man tro..
Hennes nya favorit är att prata illa om mig o andra till mina barn.
Den är tung.
Nu finns det inget allvarligt att ta på utan hon letar upp saker från min barndom typ.
Eller t ex att min pappa som var bra om än medberoende egentligen hatade mig. Ja, ni anar nivån.

@Jonken det där är verkligen ett vanligt dilemma när det gäller vänner och bekanta med alkoholproblem, att man hamnar i att själv behöva välja hur man vill göra med att träffas när personens drickande fortsätter eller eskalerar. Du verkar ha tagit upp det här på ett fint sätt vid flera tillfällen. När man inte tror att det kommer att bli någon förändring är det klokt att göra som du gör, att fundera på hur värt umgänget är och hur det påverkar en. Det är helt upp till dig att väga fördelar och nackdelar med att träffa honom, du har inget ansvar för hans drickande.

Du kanske redan gjort det, men något som ibland kan vara skönt är att göra det tydligt varför man gör som man gör. "Det är trevligt att ses på promenader och spela kort när du inte har druckit, men när du har dricker har jag ingen lust." Vad tänker du om det?

Grymt jobbat också med ditt eget drickande också, förresten. Och välkommen till Alkoholhjälpen!

Jag tycker det är ångestframkallande när min man är full överhuvudtaget @myssockan. Absolut värre när vi tycker olika och han blir arg, när han är onykter blir han arg på ett annat sätt än när han är nykter, mer mimik och fulare ord. Det i sig är väl kanske triggande för en ”vanlig icke medberoende person” men för mig tror jag det är värre eftersom jag växte upp med våld i hemmet mellan mina föräldrar.

Ja känslan av att inte duga är så jobbig. Det känns som den är svår att tänka bort, man behöver försöka lära sig att känna det istället. Svårt!

Min pappa har jobbat på det sättet mot mig med @Rike och det var nog därför det kändes lätt den dagen jag bröt kontakten. Jag försöker att inte tänka att mina föräldrar gör skada tills den dagen dom dör om jag inte tillåter det. Jag behöver jobba på mig och ta ansvar för mina känslor och ageranden. Prata ut och bearbeta genom det, antingen via terapeuter eller om man har många nära vänner och forumet. Jag skriver också mycket ”dagbok” där får jag bearbeta mycket trauman och känslor som sitter kvar idag. Det krävs ett gediget arbete med sig själv för att komma ur medberoende liksom alla beroenden för att hitta hem i sig själv och leva sitt eget liv för sig själv.

Kram❤️

@december80 Tack för omtanken! ❤️Ja, det blir ju lite knepigt här på forumet också. Förstår att man tänker att det är hopplöst. Men det finns alltid så mycket mer i relationer och situationer än man kan förmedla såhär kortfattat i text...

Min sambo och jag har egentligen mycket gemensamt i medberoendet. Han har en traumatisk uppväxt bakom sig och destruktiva relationer där han försökt anpassa sig på alla sätt. Han är en väldigt snäll och omtänksam person, också väldigt positiv. En sån som vill få allt att funka på bekostnad av sig själv.

Jag har inte ställt något ultimatum ännu. Det han sa om nykterhet var mer som en spontan kommentar i ett samtal om alkohol i våras. Jag tror han är väldigt rädd för att hamna där och behöva leva helt utan, det hörde jag på hans röst.
Men jag vet inte ännu hur han svarar på ett ultimatum (att gå behandling) om nu försöket med kontrollerat drickande inte funkar. Kan mycket väl tänka mig att han väljer behandling, han vet ju att han har stora problem.

Just nu tänker jag att nästa logiska steg i rätt riktning är att utöka till två nyktra dagar i veckan alternativt försöka med en hel nykter vecka. Ska ställa en öppen fråga och låta honom själv berätta vad han vill göra näst så får vi diskutera.

Såsmåningom kommer dagen för ultimatum, om inget funkar...

Mm.. kanske att man vaknar upp när man har dragit i bromsen och då inser att känslorna är borta? Finns ingen skuld i det!
Sen kan det ju finnas en förståelse och ödmjukhet från den som orsakat mycket med alkoholen.. jag menar inte att han (i mitt fall) ska gå omkring och känna skuld, mer att säga och visa att ”jag förstår, älskar dig och vill göra mitt bästa för att vi ska nå varandra igen och bygga upp en tillit”.

Tappade själv detta med intimiteten mm.

En tanke jag ibland snuddat vid är att många av oss säger att ”han är världens bästa egentligen”.

Är det verkligen så? Eller är det bara i kontrast till personen påverkad? Svårt att beskriva, du får läsa lite mellan raderna 🤗