Senaste kommentarerna i forumet

Jag har alltid haft respekt för alkohol och saknat det intresset som vänner i min ungdom hade. Det var först efter jag fyllt 18 som jag testade någon cider och drack litegranna.

Sedan så träffade jag mitt ex som var mer eller mindre alkoholist och tog droger (kokain). Han kunde därför alltid påpeka att jag inte förstod att han inte drack mycket - utan det var för min nivå av dricka var mycket lägre än normen. Så hans ursäkt var alltid att han drack normalt.

Nu för tiden - efter förhållandet med honom - så har jag fortfarande problem med alkohol och partner.

Att mina kompisar eller syskon/familj dricker - inga problem. Att min kille nämner öl - stresspåslag och ångest. Jag mår så dåligt bara av order/tanken på att han ska dricka (och då händer det inte särskilt ofta).

Jag vet heller inte hur jag ska ta mig ur det

Jag var tillsammans med min första kille i 1,5 år. Vi bodde ihop. Vi hade det bra. Förutom den lilla detaljen att han både drack och knarkade. Han hittade hela tiden ursäkter till det (dricka för att fira, dricka för att sörja, ”vännerna är värre än mig”) och minimerade mina tankar kring det som i att jag inte förstår för att jag inte drack som honom - eller han kock-kollegor.

Det hela slutar med att vi gör slut, men säger att vi älskar varandra under samma situation.

Det går sedan lång tid och jag har från början svårt att hantera dejter i alkohol-sammanhang. Det blir dock bättre med tiden och efter ca 4 år hittar jag min nya kärlek.

Vi har det superbra och jag känner mig trygg och avslappnad. Fram till en kväll. Då han varit ute och druckigt, kommer hem å vi har sex. Under sexets gång går det över till mer analt (vilket är helt nytt för mig) och trots nyfikenheten tappade jag allt intresse och stelna till. Låtsades sova. Efter mycket om och men (två försök från hans sida, även med penis i analen när jag låg med ryggen emot å spelade sovandes) så tog det slut.

Det är mer än ett år sedan nu och han har visat att form av bevis på att det inte kommer hända igen. Å hade det inte varit för mitt ex hade vi inte haft ett problem idag. Men med mitt ex i ryggsäcken så triggade det igång min tidigare känslor, vilket gör att jag mår skit på exakt samma sätt som med mitt ex när min nya kille ska dricka något. Han har hyrt gästlägenhet och sovit på soffan - gjort allt för att jag ska känna mig trygg. Men bara ordet öl får mig att flippa. Till och med nu, när han är bortrest och nämner att han är ute kryper det sig i hela kroppen på mig. Jag vet inte vart jag ska ta vägen och hur jag ska komma ifrån dehär. Vart jag ska börja. Har försökt med terapi utan resultat - men kanske måste ge det ett nytt försök.

Och sitter här ändå och längtar.
Istället för att lägga kraft på mig själv och mitt egna liv fullt ut.
Vi träffas som vänner ett par gånger i veckan och har väldigt trevligt.
Vi är artiga och uppmärksamma och kemin mellan oss är stark.
Vi hat 9 år i bagaget och det har varit mest yttre faktorer som stökat till det för oss.
Men de faktorerna är kvar och inget har egentligen ändrats.
Det är jag som fysiskt förflyttat mig från platsen då vi inte fick till ett bra liv just pga detta.

Varför vill jag inte inse fakta,att det är för svårt och vi kommer att trilla tillbaka till samma mönster.
Där jag förväntar mig förändring och utveckling åt det håll jag vill.
Historien vi har visar tydligt att nä,det sker troligen inte.

Men jag förmår inte ta mig ur det vänteläge jag befinner mig i.
Jag älskar den man jag för några månader sen var klar med.
Livet är inte så lätt..

Sippande skulle det vara..
Kul ändå blenda,med igenkänning.

@Ullabulla ”som en sorts sipprade på smuts”, vilken genialisk beskrivning!
Och intagna var — om än oavsiktligt — ett lika bra ord som upptagna…
Du har en stark förmåga att sätta ord på komplicerade känslor, tack för det ❤️

Upptagna,inte intagna

Att tycka om någon,fast man inte borde.
Att ha knytit an och har svårt att knyta av.
Ett högst mänskligt beteende och säkert också en överlevnadsinstinkt för att inte dö ute på savannen.

Men tänk om vi alla som trillar dit i relationer som inte vill oss väl skulle kunna hitta ett bättre förhållningssätt?
Lyckas klippa ut det goda och strunta i det dåliga,som i en godispåse.
Det går ju inte förstås.
Jag tänker mer på hur vi gjort i alla tider innan dessa lyxår i evolutionen nu kan ägna oss åt.
Välja,välja bort och gå vidare.
Hur mycket av tiden ägnar vi medberoende åt att titta på oss själva?
Hur kul är vi på en skala?
Ständigt bekymrade och intagna av att rätta till problem som inte är våra att fixa.

Tänk om vi blev bättre på att se till det goda som är i människor och bejaka det?
Visst skulle livet bli enklare för oss.

Själv har jag i avsaknad av problem I min absoluta närhet börjat gå igång på allt mindre bekymmer,som en sorts sipprade på smuts.
Måste liksom ner i alla möjliga dypölar för att få anledning att bränna energi.

Så dumt och bortslösat.
Och återigen,ett sorts bevis på att problemet sitter i mig och inte i någon annan.

Kära du! Det första jag tänker är: varför måste du hålla fasaden? Finns det någon du kan anförtro dig till, så att du slipper spela teater? Familj, vänner, arbetskamrater? Bördan är för stor för att bära själv. Som anhörig orkar man inte det och man blir sjuk av stressen till slut. Att vara medberoende är fruktansvärt tungt. Men det finns hjälp att få, bara man vågar be om den. Både för missbrukaren och för en själv.

Jag själv var i din situation för några år sedan och lämnade men tog tillbaka min man som började dricka igen, sen blev jag plötsligt oplanerat gravid och ville inte göra abort men visste att det kommer att bli svårt att få barn med en alkoholist. Det tog mig fem år efter det att avsluta relationen nu med två barn inblandade. Hade jag varit kapabel att välja hade jag gjort slut innan och inte skaffat barn med honom. Även om han nykter är en underbar pappa. Det fanns så mycket med familjelivet jag var tvungen att välja bort och upplever nu att jag är mentalt slut efter alla år med små barn och alkoholism i huset. Om du bara klarar av det. Gör slut för din egen skull, du hinner ännu skaffa barn med någon annan. Om han dessutom visat tecken på att vilja ta i tu med sina alkoholproblem är det också hans enda chans att göra det. Då får du också se om han är kapabel till det.

Ny här, från idag ett försök och ett steg mot hjälp för mig från er andra.
Jag har en sambo (sedan 27 år) som nu sedan ca tre månader tillbaka tagit steget mot ett nyktrare liv. Han är inskriven på beroendecentrum och med i ett forskningsprojekt som ska hjälpa till mot ett ”kontrollerat” drickande..
-går det bra?
-går det mot en förändring?
Lite för tidigt att säga kanske men allt pekar mot ett helt annat håll.
Drickandet har ökat, även om det har varit en period (30dgr) som varit helt vita.
Därutöver ett ständigt flöde, det värsta är alla förolämpningar och misstolkningar.
Min ork och energi är iallafall slut, jag gråter i det tysta och önskar mig allt längre bort.
Jag har ingen att prata med och livet känns ganska meningslöst.
Vi kan inte inte prata med varandra och han säger att det är ” hans ” problem.
När han har sin ”bakfulleperiod” och dricker hela tiden för att ”landa” som han säger och jag är inte på mitt bästa humör då föreslår han oftast att jag ska ta mig ett glas eller en hutt så jag blir lugnare….det värsta är att om jag gör det, vilket jag gör ibland, så hjälper det faktiskt i stunden.
Det jobbigaste är att försöka hålla fasaden mot vänner, barn o barnbarn. Man ska mörka hela tiden och anpassa så att det tex inte kommer någon på besök. Tänka på vad jag säger och hur jag uttrycker mig för att han inte ska missförstå, bli arg och anklaga mig för att ge honom dåligt samvete (vilket sker ganska ofta)
Jag räcker inte till och vet inte vad jag ska ta mig till

Bra gjort av dig! Skriva är många gånger lättare än att prata.
Min man reagerade också med förnekelse, lögner och ilska, blandat med en stor dos uppgivenhet när hans drickande kom i ljuset och på tal. Det har tagit några vändor, en hel del tid och funderande, samtal mm. Han är nu (mig veterligt) nykter sedan två år tillbaka. Han tog tag i sitt missbruk och sin beroendepersonlighet, sin bakgrund och sitt mående, först med hjälp av vården (alkoholterapeut) och AA, sedan ACA, där han nu genomför ett 12-stegsprogram. Han är mycket målmedveten och seriös och känns ärlig i sitt arbete med sig själv. Det har varit viktigt för mig att sätta mina gränser - inte hans. Svårt och i början gick det ofta ihop. Jag letade fel och misslyckanden hos honom, gömda flaskor och "spår". Det var oerhört jobbigt och så snart jag släppte det beteendet hos mig blev det lättare. Hans drickande är hans ansvar. Hans beteende likaså.
Starkt av dig att säga ifrån, och en förutsättning för att ni ska kunna fungera ihop. Absolut bästa hjälpen du kan ge honom. Är han inte redo att ta emot den, ska det inte längre gå ut över dig. Önskar att det går bra för dig, för er. Min mans beroendepersonlighet kommer alltid att vara som en mycket svag skugga över vårt förhållande, även om jag inte känner någon oro idag, så finns det alltid som ett alternativ för mig att han inte ska klara av det, att han ska ljuga för mig, om drickandet eller något annat. Ett sådant invant beteende hos honom, sedan barnsben. Antar att det problemet ligger hos mig, att jag inte vågar lite på honom till 110...

@Ech bra gjort av dig!

@hope098 Du har inte förrått honom. Du är väl inte ensam ansvarig för varken er relation eller hans hälsa?
Mitt ex hade minsann inte heller några problem men han drack nio glas vin om dagen och fyllesvamlade i sociala medier hela nätterna när han hade panikångest. Det vägrade jag ta ansvar för och pratade istället med hans chef och uppmärksammade på att han behövde hjälp.
Du borde försöka fokusera lite mer på dig själv. Om du lägger all energi på honom och han inte är mottaglig, vem ska hjälpa dig på fötter igen? Han?

@hope098
Det är ditt medberoende som talar. Stå emot de tankarna.

Du gör rätt.

@Åsa M han förnekar att han har problem. Men han dricker varje dag och säger att han kan sluta när han vill. Det känns som jag förrått honom och vår chans till familj genom att göra något drastiskt, lämna, och berätta för mina närmaste som då direkt gjorde en orosanmälan.

@Ech
Du har ju skrivit hur du ser i saken, packat saker och ska bo hos kompis några nätter. Din upplevelse och handling. Du tar ju tag i ditt mående🌹

Kram, hoppas så att du får en bra natt trots läget. 💜

Hej igen! Hoppas det är bra med er! Det var ett tag sen. Mycket har hänt sedan sist. Jag vågade inte ta samtalet med min kille då jag var rädd att han skulle skjuta mig ifrån sig. Kände också att jag inte skulle kunna vara tydlig med mina behov om vi pratade om det då han säkert skulle vända det till att jag är problemet, inte han.

Slutade i alla fall med att jag skickade ett meddelande till honom medan jag var på jobbet idag. Var noga med att utgå ifrån mig själv och hur jag påverkas av hans konsumtion. Tog även upp det om barnfrågan. Att jag inte vågade skaffa barn med hobom som det är nu.

Han svarade så som jag förväntade mig fast lite kallare och hårdare.

Jag tror det är slut nu... Har packat lite saker och tagit mig hem till en kompis för att sova där några nätter.

Har känt mig ganska stark hela dagen fram tills nu när jag landat. Nu känner jag mig svag, arg, ledsen, besviken osv...

Vet inte varför jag skriver. Ville ge er en uppdatering.

Kram❤️

@mollykatt

Du är inte maktlös. Åk iväg ett tag o fundera lite. Bara åk.

Ja man känner sig ensam och maktlös. Idag kom en granne med honom för han hade ramlat ute och låg bara på gatan här. Så det hände en olycka igen. Först ville jag inte ha in honom för jag tänkte ringa 112 så de skulle ta han till fyllecell men är man vid hemmet så gör de ju inget som sagt.. så tragiskt allting

Jag tänker att din önskan också är viktig. Du får lida både psykiskt och ekonomiskt för att han är sjuk, saknar sjukdomsinsikt och inte ser till att få hjälp. Han kommer inte bli frisk för att du vill det, han kommer bli det om HAN vill det. Och det låter som att han inte vill det?

@Åsa M ja jag har misstänkt att jag är det och att han förmodligen är som en drog för mig. Att jag sätter hans behov främst. Att jag tvivlar på mig själv. Överdriver jag allt? Är det verkligen såhär det är?
Det är som en berg och dalbana just nu. För varje gång han blivit arg på fyllan så ska vi gå isär etc. Ibland kan det startas bara från ingenstans. Sen dagen efter är det som att det aldrig hänt. Han säger att han inte menar det han säger att han inte vill att det ska vara slut. Vad ska man tro egentligen?

Nu sitter jag här bland mina grejer och undrar om vi verkligen borde gått isär, han kanske inte menade det denna gången heller… men nu gjorde jag hans önskan till verklighet men istället tänker jag att jag kanske borde tänkt på saken en dag till och låtit det andas lite.

@hope098 vännen, du är kraftigt medberoende till honom och det påverkar din förmåga att tänka klart. Det är helt rätt att orosanmäla om någon är en fara för sin egen eller andras hälsa. Hur ska man annars uppmärksamma samhället på att det finns stödbehov?
Har du funderat på att söka hjälp för din egen del också?

@Anna123123
Blev glad av att läsa att ni, vad det verkar haft ett bra samtal kring alkoholen och hur du kan stötta han bäst. Att det är hans resa men att du finns där. Det är ju en balans förstås, för man finns ju där själv med egna behov.

Att släppa taget är svårt som skrivs ovan, men för att inte få spader själv eller själv börja må dåligt gynnar ingen.

🌺

Det enkla och enda svaret är nej.
Du kan inte hjälpa utan ni blir båda sjukare om du stannar.

Fortsätt. Du gör rätt. Och det bästa för er båda.
Du säger alla? Är det barn inblandade så är det än allvarligare och ditt ansvar att tillgodose en bra hemmiljö för dem helt utan missbruk.

@bella70 det är så svårt att släppa taget. Jag bryr mig om honom. Min dröm är att han ska bli frisk så vi alla kan vara tillsammans.

Men min ekonomi lider av hans beroende. Mitt psyke lider av hans beteende. Men sen stundtals är det bra. Jag behöver veta om jag gör rätt eller fel. Vem avgör? Borde jag inte stanna hos någon som så tydligt behöver hjälp? Eller är jag helt avtrubbad nu?