Senaste kommentarerna i forumet

Att leva ihop med en alkoholist är en form av psykisk misshandel och det sätter sej djupt i kroppen. Jag ser min egen längtan som en form av abstinens som bara min misshandlare kan bota. Helt sjukt. Vet det men känslorna lever sitt eget liv. Tänker att de måste mattas av med tiden så länge jag inte träffar/pratar eller ser honom. Hoppas du står ut. ❤️

Hur sjutton kan man må så dåligt?

Hela kroppen river och sliter efter lindring, känns som jag snart gör vad som helst för att lindra dessa ångest anfall. Sen i små små stunder känner jag ro och frid. Tror ju ensamheten bidrar mycket..jag är sjukpensionär så jag kan inte längta till måndagen heller.
Har livsstegen att se fram imot men den 28e känns långt bort just nu.

Tack @Såjävlatrött och @has för era kloka ord.

Det är så sant det ni säger. Det där med att riskera en osäker framtid är det som känns jobbigast för mig och som fick mig att lämna tillslut. Jag vill ge mig själv bra förutsättningar i livet och får katastroftankar relativt lätt. Kämpar samtidigt med att ”lita på livet” och ha en öppen hand som du säger @has. Man vet aldrig vad som händer. Men har man en partner som inte inser att alkoholen ger osäkerhet och tillitsproblem känns det som en dålig förutsättning för en framtid, försöker hålla mig i det.

Jag har haft så mycket hjälp av att läsa här i forumtrådarna om er som kämpat längre, 5 år eller 10 eller kanske 30 år i en sån här relation. Det blir dubbelt för mig då jag tänker att jag som bara är uppe i nästan två år kanske ger upp för tidigt. Samtidigt ser jag det som att jag har en chans att komma ut nu innan jag investerar ännu mer tid och kraft, och rent krasst blir mer nedbruten än vad jag är. I de flesta fall verkar det ju inte hjälpa på riktigt förrän man lämnar. Jag fick sitta och påminna mig själv när han satt där och sa saker som jag hade velat höra för längesedan att
1. Han hade aldrig kommit till de här insikterna om jag inte hade lämnat. Så det hade behövt ske ändå
2. Det är fortfarande bara ord och det betyder inget för mig längre (hur mycket jag än vill tro)
3. Jag älskar honom och vill att han ska må bra, för sin egen och sina barns skull. Om det här kan innebära att han gör en förändring så är det ju på något sätt värt det oavsett om det blir vi sen eller inte.

Det hjälper mig att tänka att det också är så viktigt för mig vem jag väljer att skaffa barn med, och även om jag är rädd för att aldrig få några barn är jag ännu mer rädd för att skaffa det med någon jag inte kan lita på. Jag har fortfarande möjligheten att välja bort den osäkerheten i mitt liv, det är inte alla som har det. Samtidig tänker jag åter igen ”men det kanske inte var så farligt, finns många som har det mycket värre eller som dricker mycket mer”. Och åter igen tvivel om jag var tillräckligt tydlig med mina gränser.

Jag känner också att det är jobbigt att vara den som ”gav upp”. Både i hans ögon och troligen hans vänner och familj som inte vet om den här problematiken. De vet inte hur mycket jag har kämpat under den här tiden. Så många timmar jag har lagt på att förbereda mig för att kunna ta upp saker med ”jag” budskap och så pedagogiskt det går för att han ska förstår vad jag menar. Alla timmar jag gråtit och varit förtvivlad av oro för hur det är och hur det ska bli. En del av mig vill förklara för alla hur det faktiskt är bakom hans fasad. Jag oroar mig för vad han kommer att säga till alla. Men försöker att låta dem tro vad de vill, jag och mina närmsta vänner vet och det räcker. Jag kämpar ofta lite för länge, och det är en slags identitetskris i att ”ge upp”.

Det är verkligen så sant att man får skilja på person och beteende. Jag älskar honom men vi kan inte ha en hälsosam relation just nu, det är olika saker.

Jag har alla mina saker kvar hos honom och lever i en väska. Kommer att behöva ses flera gånger gällande praktiska saker och är orolig för hur jag ska bemöta eventuella försök från honom. Men får ta en dag i taget.
Kram på er!

Därför att du är i hans klor och är medberoende. Den dag du orkar stå upp för dig själv och fatta ett annat beslut blir det annorlunda.

Denna gången kanske du går vidare istället ?🙂

@Åsa M Jo, känner igen mig. Det där med dagbok måste jag ta tag i, vänner är svårt att prata med då jag har ganska få nära jag pratar med. Den närmaste vännen jag har lever i en relation med en kille som hade exakt samma problem som min men enligt mig är den killen snäppet värre då jag uppfattar att han är rent ut sagt elak. Det gör att när jag pratar med henne så kryddar det på min normaliseringsprocess och jag tänker "det kanske inte va så dåligt ändå?" när hon berättar hur hon har det.

Psykologen berättade om mina anknytningsproblem och jag har läst flera böcker om ämnet. Dessutom har jag fått en samtalskontakt via VC. Det går åt rätt håll men jävlar vad man är less på att invänta tiden, det är bara det som lättar ångesten tycker jag

@emje Är i princip i samma sits. Bara att jag är dig 5 år senare. Tro på din intuition. Jag bröt också med min partner. Det känns som hjärtat blöder konstant för i hjärtat känns det så otroligt fel men i huvudet vet både du och jag att vi inte kan riskera en framtid där vi inte kan lämna hemmet utan att kunna lita på sin partner.

Jag har hållt avstånd några månader nu, men ibland haft kontakt. Det känns underbart där och då. Men missbrukare gör precis det dom tror att vi vill ha för att vi ska ta tillbaka dem. När du säger han va helt förstörd när du såg han - bra! Han ska inse vilken fantastisk partner han gått miste om, det här kanske är den närmaste chansen han får ett uppvaknande om att han har ett problem på riktigt. Men det kräver det tuffaste av allt - att du tar avstånd helt. Uppenbarligen klarade jag inte av det i min situation och det ångrar jag idag, jag borde inte fallit ner i gropen för jag tror att det blir ett större avtryck på missbrukaren när man lämnar tyst.

Inga paragrafer som vi alla i detta forumet har försökt med - förklara, ställa ultimatum, kompromissa om antal enheter. Min psykolog sa det mest hjärtskärande man kan höra - men sanningen: att är man ihop med en missbrukare kommer alkoholen ALLTID gå före dig. Man kan inte tävla mot deras beroende för det kommer alltid gå före en själv.

När man väl accepterat det faktumet så är det lite lättare. De här männen är sjuka och det snällaste för både oss själva men OCKSÅ DEM är att lämna. Då ger man de men framförallt oss själva en chans att faktiskt bli lyckliga.
Man har fortfarande rätt att älska personen men det är skillnad på att älska en människa och hur en person får en och må. Kom ihåg det <3

Massa kramar!

Ja @emje, det är verkligen svårt 💔

Ikväll är nog första kvällen jag verkligen längtar efter honom sedan jag flyttade för tre veckor sedan.

Jag hade inga som helst förhoppningar om att han skulle komma till insikt. Första veckan gick bra för mig. Andra veckan blev svårare då han för första gången kunde se att han hade problem. Eftersom det är så mycket praktiskt vi behöver ordna med så ses vi en del, och samtalen jag längtar efter så länge fortsätter. Många kloka insikter. Även insikten att han just nu inte kan lova något alls. Inte heller jag.

När han inte dricker är han åter mannen jag förälskade mig i, den jag trodde att jag skulle dela resten av livet med.

Jag tänker att jag älskar mannen, men avskyr sjukdomen. Och inför den är jag helt maktlös.

Försöker observera mig själv, speciellt när obehaget i kroppen drar igång. Vad är det som triggat? Varför? Hur kan jag ta hand om mig själv i det?

Går igenom vad som hänt om och om igen med mina närmaste vänner. Har bett om ursäkt för det, men jag behöver få säga det högt till någon igen och igen för att själv höra att jag inte kan gå tillbaka. För det är svårt när personen man har älskat och kanske fortfarande älskar (känner mig fortfarande lite avstängd) dyker upp där helt plötsligt och oväntat.

Jag tror det är en dag i taget som gäller även för oss (timme eller minuter om så behövs).

Känns omöjligt att tro på förändring. Men konstigt nog nästan lika omöjligt att inte tro på förändring.

Börjar ändå känna att de där små ögonblicken av liv kommer tillbaka igen. Lyckan i gnistrande snö. Tacksamheten till goda vänner. De gemensamma skratten med barnen.

Att veta att samtalskontakten kommer gå med en bit på vägen och hjälpa mig hålla koll på mig själv.

Tycker det känns svårt att veta vad jag ska säga när ”folk” frågar vad som hänt. De som finns nära mig vet. Mindre så på hans sida. Tror att jag inte vill ses som ”en som ger upp”, eller vara the bad guy som lämnade.

Att han berättade att verkligheten faktiskt var ännu värre än jag trodde och att han själv inte hade kommit till insikt om det om jag inte hade gått hjälper lite. Det påminner mig om att jag faktiskt inte hade något val.

Visst hade vi andra svårigheter i relationen, men de fick vi aldrig möjlighet att undersöka vidare och jobba på eftersom han valde att fly, även när han satt bredvid mig i soffan. Nånstans är det väl det jag önskade att alla såg. Att jag inte hade något val.

Försöker mest låta livet hända just nu. Kanske hittar vi en väg tillbaka någonstans där längre fram. Kanske inte.

Hittills har jag nog haft lite av ett pansar runt eftersom det var en hel del elakheter mot slutet. Och jag var alltid beredd på att han skulle bli arg för allt och ingenting. Börjar kanske sjunka undan lite nu. Därav längtan.

En hjälpsam bild för mig är att leva lite mer som en öppen hand än en knuten näve och att låta livet hända utan att försöka styra upp eller påverka.

Men visst är det svårt! Tror du personen bakom kan få finnas där samtidigt som sjukdomen också får vara tydlig? Undersöka vad som händer hos dig istället för att försöka tyda och förstå honom?

Hoppas du får vila i lugnet dessa två veckor för att återfå lite kraft och balans❤️

@has
Jag har läst dina tidigare trådar och känner igen mig så mycket. Det är så svårt att stå emot när man ses efter (vi har setts vid två tillfällen denna vecka) och han öser kärlek och empati och lovord om förändring. Dock fortfarande ingen insikt i sitt eget beteende på riktigt, det skulle vara en ändring för min skull. Det håller inte för mig.

Jag har gråtit så mycket den senaste veckan att jag inte har något kvar. Samtidigt var det länge sedan jag kände mig så konstant lugn och trygg i kroppen. Stackars nervsystem hur det har varit egentligen.

Det slår mig också hur han inte respekterar mina gränser ens i det lilla. Jag bad om två veckors paus från kontakt och vi var överens om att det var klokt. Ändå ringde han mig dagen efter för att dra en lång historia om ett uppvaknande kring att han inte behöver alkohol i sitt liv. Inte för att han har problem, bara att det är onödigt. Han ville göra den resan med mig, men jag sa att det var försent. Tänk om det hade hänt för ett år sedan, när jag fortfarande hade kraft och hopp och viss tillit kvar.

Vi ska höras om två veckor och jag hoppas att jag har samlat tillräcklig styrka för att stå stadigt. Älskar ju så mycket med honom trots allt. Jag är alldeles för bra på att se ”personen bakom” och den potential som finns där. En helt fantastisk människa och samtidigt en människa som sårar mig så otroligt mycket och inte respekterar mina gränser.

Hur går det för dig @has?

@Sårad...
Läste precis din tråd och vi är i lite liknande situation, även om mina år är färre så är det inte många kvar. Dock är min vuxna son klok och han tror folk försvinner för jag säger gång på gång att jag ska lämna, jag mår uselt folk får trösta....sen går jag tillbaka igen och allt är tillbaka på ruta ett. Det är ju riktigt hemskt vad man utsätter sig för.

Min ringde i kväll bad om ursäkt men jag stod iaf på mig denna gång och sade att jag är tvungen vara ensam, mitt mående fixar inte en vända till.
Tror det är viktigt vi försöker hitta sammanhang annars hamnar vi där igen, när ensamheten börjar bli olidlig för det är en av anledningarna till att jag går tillbaka.....jag har ju ingen annan.....suck.

Tack @has <3 en timme i taget

Stora kramar

❤️

Har läst dina trådar och känner igen mycket. Kaos, sorg, ensamhet och abstinens. Jag blev lämnad för tredje gången i april efter 13 år och mår inte bra. Medberoende de lux. Men det som gör att jag överlever är just känslan av att nu orkar jag inte en vända till. Måste klara av att hålla mej borta från den sjuka partner jag har haft. Hoppas du också kan härda ut, nån gång måste känslorna och livet vända gör oss som hamnat i detta. Kraft önskar jag till alla dom kämpar för ett ljusare liv.

Det låter tufft @kärringen, men det finns ju fortfarande en person att ta hand om - dig själv!

Kämpa på❤️

Inte lätt, men ju längre tiden går… 🤗

@bella70 tack ❤️

Ingen mening med ultimatum.. satsa på dig själv nu!
Det är inget problem om han bjuder in någon annan - för dig.
Går alltid att hitta anledningar…
Njut av helgen blocka numret ta promenad o en fika, shoppa nåt nytt kram

Nästan ett år senare hoppas jag vi kommit till slutet.
Jag är så dränerad på energi så det finns liksom ingenting kvar att ge.
Har pluggat på om alkoholister och medberoende så jag snart borde bli professor men informationen verkar gå in trögt i denna hjärna.
Jag satt ultimatum, o då var egentligen ultimatumet väldigt snällt och milt, att han skulle vara nykter dom dagar jag är där och det är ca 10-12 dagar i månaden nu för tiden. Men detta var tydligen inte så populärt för nu kan jag typ dra åt helvete. Först blev jag helt förstörd men jag fattar ju att han förnekar detta ut i varje por. Och insikten slog mej att han har ju aldrig behövt stå för några konsekvenser i sitt beroende, alla har ju gjort allt åt honom så det är klart han inte fattar. Problemet är ju att han kommer bjuda in någon annan nu som tar över, men nu måste det problemet vara ur mina händer för jag fixar inte mer känslomässig turbulens som läget är nu.

Lyssnade på spotify- Avskalat om medberoende och kände oshit..... va sjuk man ändå är! Jag lever helt genom andra människors känslor, har jag ingen att ta hand om får jag panik och hamnar i en depression och söker nya att fixa och trixa med. Mina känslor och behov lever liksom inte bara när jag kan fixa och fundera över andra. Jag vet inte vad som gör mig glad längre knappt vad jag tycker om för mat där har jag också anpassat mig efter alkoholistens vilja och smak. Sover inte på nätterna, tröst äter godis, har isolerat mig och knappt nå vänner kvar .....jag gråter mest hela tiden.

Men jag tog ett steg och kontaktade kyrkan som har någonting som heter Livsstegen, det är baserat på AAs 12 steg fast när man är i livskris. Jag har en önskan att detta ändå blir brytpunkten.

@ann74 Det är rent hemskt hur man utplånar sig själv för att missbrukaren ska slippa störas i sin sjukdom. Fokusera på DIG. Vad behöver DU? Hoppas du kan prata med någon och ta fram en "rymningsplan". Du förtjänar ett bra liv.

@ann74 jag fick väldigt bra stöd på vårdcentralen, en kuratorskontakt, så finns ingen beroendeenhet så finns andra vägar att gå.

Jag har nyligen flyttat och vi behöver också sälja vårat fina hus. Efter all stress som varit känns det nästan skönt att sälja, eftersom känslan där inte längre är positiv för mig.

En fråga som jag fått med mig från samtalen är: hur känns det här för dig?

Kommer på mig att jag lätt försvinner iväg och fokuserar på andra, men kan upptäcka det nu och gå tillbaka till frågan: hur känns det här för dig? I olika situationer och det har varit enormt hjälpsamt.

Ta hand om dig❣️

@Kärringen ska kolla efter en beroende enhet, håller med dig skulle nog verkligen behöva prata med någon helt utomstående , det är otroligt jobbigt att hålla allt för sig själv och hålla upp en fasad utåt att allt är så bra.
Tack för ditt stöd.

Nu låter jag ju väldigt klok och rationell men det är nog bara för jag är så slutkörd och önskar ingen detta mående.

Jag råder dig att söka stöd först och främst. Har ni någon beroende enhet i närheten? Det är lättare att bena upp saker med någon helt utomstående.
Jag förstår ju att det är komplicerat med hus och barn.....men hälsan och det egna mående måste gå först, era barn blir inte gladare eller tryggare om du brakar helt!

@Kärringen va skönt att du kommit ur ditt medberoende även om det är en bit kvar att återfå energin.
Ja jag vet att jag lider av medberoende och måste börja att ta mig ifrån honom, men det är lite trixigt när man sitter med ett hus som ingen har råd att ha kvar själv så tror även att det är därför allt blir ännu jobbigare. Samt att jag är rädd för mina barns reaktion trots att dom är 14 och 17 år att det är deras barndomshem jag rycker dom ifrån. Har inte heller pratat med någon om vårat problem allt för att skydda barnen men misstänker att vissa i våran omgivning förstår eftersom han oftast blir full när vi träffar folk.

För du är en medberoende person vi gör så 😔

Detta är medberoende har jag fått lära mig den hårda vägen.
Läste någonstans att det klassas som beroende av känslor, och det kanske är det.

Jag har nyss brutit med min....eller han bröt med mig. Jag är dock särbo inga barn och är helt körd i botten känslomässigt. Så finns det någon styrka kvar så gå, bara gå! Stor kram