Senaste kommentarerna i forumet

Ja nu har ni ju barn som du måste skydda från detta direkt .
Har ni sökt hjälp? Har du?
Här på forumets kan du hitta en del vägar.
Kan du och barnen bo hos t ex dina föräldrar medan din man funderar igenom saker o ting?
Låt dem inte växa upp i detta❤️
Kram!!

Våra barn märker än så länge inget av det förutom den dåliga stämningen. När han går ut blir han alldeles för full. Förra helgen kom han hem och spydde över badrumsgolvet. Efter det försöker han lägga sig i sängen, vilket han såklart inte får eftersom också barnen ligger där. Helgen innan det blev han kanonbakis. Förutom det här, som innebär att jag ligger vaken och undrar i vilket skick han är och att han blir dålig i ett par dagar så är det mer. Han har smygdruckit. Dolt att han dricker och ibland hällt i starkare saker i ölen för att jag inte ska märka. Vi har känt varandra i en evighet och jag märker d i r e k t när han druckit. Blivit som någon jävla detektiv och blivit gaslightad några gånger. Han har slutat smygdricka nu, vad jag vet.

Han har insett att han har problem. Men ändå inte. Idag var han iväg med grabbgänget över dagen. Jag skulle hämta honom på eftermiddagen efter att ha varit iväg med barnen. Märker direkt att han är full och förklarar att jag inte kommer hämta honom då jag inte vill att barnen ser det. Han fick åka hem själv och ansträngde sig mycket för att inte verka för full. Som sagt så ser ju jag ändå. Otrevlig och sur för att jag inte hämtade.

Tar bebisen ifrån mig och säger att han kan ta hand om sina barn. Säger dryga saker till mig framför "stora" tjejen och jag biter ihop för att det inte ska bli värre. Han klarar av det han ska men det märks ju.

Läst en del och vet hur man ska bemöta. Hur man "ska" tänka. Samtidigt så går det här ju ut över mig, över barnen. Vi har varit tillsammans i en evighet och har svårt att se en tillvaro utan honom, omöjligt nästan. Vi är ett grymt team annars. Men det här gör mig så trött.

@Samsung50 tack! Den heter något med ”trygg i kärlek”. Den handlar inte så mkt om medberoende (eller jo indirekt) men om ambivalent anknytning och hur man blir trygg i sig själv så man kan attrahera någon med liknande anknytning <3

@szubel04
Det bästa med skrivandet. Oavsett var man skriver. Är att få respons!
Tack för din kommentar! Ta hand om dig! ❤️

@anna038004 Blir så ledsen och bedrövad för din skull och vill skicka dig en riktigt varm kram, du är i mina barns ålder och de konfronterade alldeles nyligen sin pappa som har druckit i över tio år och inget jag som hans fru har sagt eller försökt med har fungerat, förrän jag nu bestämde mig för att jag tänker lämna. Mina barn (i 20-årsåldern alla tre) har varit trötta och oroliga och bestämde sig för att med värme, respekt och kärlek konfrontera sin pappa för att ge sin syn på saken och få honom att söka hjälp. Vilket han nu gjort, om det blir en hållbar förändring är för tidigt att säga men han sökte i alla fall hjälp för första gången. Det jag vill säga med detta är att precis som Sisyfos här ovan säger så är det inte din börda att bära och känner du att du orkar så skulle du tillsammans med din pappa och syskon prata med din mamma igen, lägga fram att ni är oroliga och att ni kan hjälpa henne söka hjälp, följa med henne, hon har ju lyckats förut vad jag förstår. Precis som du så mår/mådde inte mina barn alls bra av att en förälder dricker för mycket och det är inte ditt ansvar att ta hand om din förälder. Det inkräktar på din energi och ditt liv att ha ont i magen och fundera och vara orolig över din mamma. Hoppas ni tillsammans kan prata med henne, kanske ta hjälp av någon mer släkt eller vän? I vårt fall var det tillskottet av farfar som var med vid konfrontationen som hjälpte lite extra. Kramar till dig❤️

Jag har varit mamman som smygdruckit och hoppats att det inte märkts. Jag avskydde frågan ”har du druckit”, för jag kunde oftast inte svara ja, trots att det var sant. Det var så oerhört skamfyllt och när jag var berusad så var det så svårt att säga ja.
Lösningen är inte att tiga. Jag vet att framförallt ett av mina barn oroade sig som du och det gör ont att tänka på. Allt man vill som förälder är att barnen ska må bra. Och jag tycker att just hemlighetsmakeriet runt drickande gör stor skada. Jag sa till mitt barn att hon fick prata om det med andra. Det är inte hennes hemlighet att bära och må dåligt över. För en alkoholist är det bra att det inte pratas. Då kan drickandet fortsätta. Men det gynnar ingen. Ingen mår bra av att smygdricka heller. Tvärtom, det är mycket ångestskapande.
Du skriver att din mamma varit fri i flera år, men börjar om nu. Du skriver att hon är skör. Du är ung och det hör ska inte vara din börda att bära, men jag tycker att du ska prata med henne och beskriva hur du mår i det här. Fråga hur hon mår och varför hon dricker. Många härinne medicinerar med alkohol. Det är världens sämsta medicin och spär bara på ångest och nedstämdhet.
Egentligen borde hela familjen sätta sig ner och prata. Du har yngre syskon som också mår dåligt i detta, men det finns vägar ut för både er och er mamma. Att låtsas som ingenting är nog det sämsta man kan göra. Alkoholism är en progressiv sjukdom och det jag var mest orolig över när jag drack var de personlighetsförändringar som man kan få. När man inte längre bryr sig om andra.
En som skriver här inne slutade efter att hennes dotter anmält till hennes arbetsgivare att hon drack. Hon mår mycket bra nu. Nu kanske ni inte måste vara så drastiska men det finns hjälp att få. Det går också att anmäla till socialtjänsten eftersom du har minderåriga syskon, men det bästa är kanske att ni kräver att hon tar hjälp. Det finns mediciner, hon kan gå i samtal . Viktigt är att inte anklaga, ni kan prata utifrån ert perspektiv och hur oroliga och ledsna ni är allihop. Ni kan också prata om er oro för henne, varför hon dricker. Jag använde egentligen inte alkohol i berusningssyfte, utan för att orka med, för att hålla fokus, för att jag var trött. Jag hade svår järnbrist. Andra härinne dövar ångest. Det finns bättre mediciner för just det.
Det finns ett on-lune program här på alkoholhjälpen att anmäla sig till. Forumet här är också mycket stöttande, även det kan du tipsa om. Kommuner har beroendemottagningsr. Det finns även stöd för anhöriga, där du kan få hjälp. Du kan kontakta vårdcentralen och be om att få prata med kurator eller psykolog. Det är skönt och bra att sätta ord på sin oro. Du kan även prata med kompisar. Jag är övertygad om att det finns fler med samma problem och du sviker henne inte. Hon vill att du mår bra (det kan jag nästan lova).
Du verkar vara en sån fin dotter och jag är säker på att ni kan vända det här, men inte just genom att tiga. Man mår jättedåligt. Av just alkohol, så att din mamma får fortsätta för att ni är rädda för att ta upp det är inte nån bra lösning. Lycka till! Och det här är egentligen inte din uppgift alls! Du ska leva, ha kul, ta hand om dig själv, få tröst och stöd av dina föräldrar - jag är nästan säker på att det är så din mamma vill ha det också om beroendet inte gått för långt.
Lycka till med allt!

Jag har aldrig riktigt vågat prata om det här men det tynger mig något enormt.. min mamma är alkolist men varit ”fri” från alkoholen i flera år. Tills jag tog studenten förra året.. jag märkte att det försvann sprit från mitt rum som jag skulle ha till studenten. Jag förstod direkt att det var mamma.
Sedan dess har hon druckit små mängder var och varannan dag men haft ett uppehåll på en eller två veckor. Hon tror inte att vi i familjen märker då hon druckit fast vi egentligen märker minsta droppen hon fått i sig.
Vi har aldrig pratat öppet om mammas missbruk men i somras innan min pappa fyllde 50 så valde vi att ta upp det med henne. Hon lovade oss att söka hjälp för det och bli bättre. Lättare sagt än gjort. Jag flyttar hemifrån och det blir värre.. min mamma och pappa bor tillsammans med mina syskon och varje dag har jag en klump i magen hur det går där hemma. Förra veckan träffades jag och mamma i stallet och insåg att hon hade druckit en ganska bra mängd. Hon tror fortfarande inte att jag märker. Jag tar anstånd från henne och försöker visa att jag inte vill vara nära henne.. jag pratar samma kväll med min pappa som också märker snabbt att mamma är påverkad. Mamma ser att jag och pappa står ute och pratar. Hon går då till min lillasyster som är 15 år och börjar gråta och säger ”nu tror Anna och pappa att jag har druckit, men jag önskar jag hade druckit nu” det slutar alltså att min lillasyster sitter och tröstar mamma efter att hon fullkomligt ljuger för henne för att få hon på hennes sida..
Det har gått en vecka sedan dess och hon har inte hört av sig till mig någonting.
Mamma har alltid varit väldigt skör, så jag är rädd att hon kommer att ta livet av sig om jag börjar prata om hennes alkohol problem igen.. jag mår så dåligt i det här.

Fattar vad Du känner! Du är inte ensam! (Jag finns; än så längre)@Självomhändertagande

@Såjävlatrött åh, vad jag håller med dig! Det är djävulskt jobbigt men JA, en relation ska inte handla om att en ska laga en annan. Jag har haft både vänskapsrelationer och kärleksrelationer som varit sådana och när jag väl vaknade till så klippte jag bort allt sånt. Aldrig mer!

Stort lycka till ❤️@FruV

@Såjävlatrött Så många rätt i denna text. Medberoendet sitter i fast man lämnat, men är man medveten om det kan man notera när tankarna går igång åt det hållet. Jag fick själv en påminnelse när jag läste din text. Vilken bok har du beställt. Jag tror många av oss behöver jobba med just detta att bli trygg i sig själv. Och att upptäcka röda flaggor hos en ny person man möter så man inte hamnar i samma situation igen, som vän eller partner. Jag går gärna igång och vill rädda alla personer jag möter som går igenom svårigheter.

@Såjävlatrött Bra för dig! Lycka till.

@bella70 Ja... Ja, så klart... tack.

@Kevlarsjäl62 hej! Det har minst sagt varit en bergochdalbana. Men jag har för drygt en månad sen kickat ut han ur lägenheten. Jag känner direkt att det blev en otrolig tystnad. Först väldigt skönt för kaoset i huvudet försvann. Sen blev den läskig. För att det påminde om ensamheten så mycket. Jag gick till en expert på medberoende och ska tillbaka dit igen. Det va hemskt första möte, mkt tårar och det va startskottet till att jag kickade ut han. Nu mår han skit och är ute och är destruktiv osv och skriver att han förstår mig och att han ska göra allt i sin makt för att ta tag i situationen och söka hjälp. Han har dock haft hjälp tillochfrån men hans ångest är så djup och hans vårdare ger han endast KBT metoder. Alltså hur han ska hantera det i dagsläget. Vilket är bra ijuförsig…men min terapeut beskrev det väldigt bra. Att dessa personer med undvikande anknytning har varit med om något (kan vara superlitet) där de inte känt sig hörda och därför valt att stänga in alla känslor inom sig. För att bota en missbrukare med denna anknytning måste man lyfta på locket och bearbeta alla de trauman.

Jag tror inte han kommer få den hjälpen tyvärr.

Det värsta är att jag vet jag gör rätt val. Här och nu. Det känns jobbigt i hjärtat men i huvudet
Är det logiskt.

Det jag tampas mest med är det här hoppet längst bak, när han skriver om hur mkt han saknar mig och att hans minsann ska bevisa och komma o hämta mig i framtiden. Det känns såklart smickrande men också jobbigt.

Jag har sagt till han att jag måste fokusera på mig själv, jag måste dejta, jag måste få må bra. Och skulle vi i framtiden mötas och han har gjort en livsomvändning så kan vi ta ett snack. Men jag har varit väldigt tydlig med att det inte kommer på något sätt garantera att vi blir ihop. Jag kommer alltid älska honom, men jag kanske har gått vidare? Eller fått perspektiv på allt och vägrar?

Men det jobbiga är att jag liksom är så medberoende /kär i han, att det jag oroar mig över mest är att han inte ska bli lycklig. Att han kommer gräva ner sig ännu mer i en depression och i värsta fall skada sig själv. Det är jobbiga tankar. Alla säger ju att man ska prioritera sig själv och sin egen lycka. Men utan att låta ego, så vet jag om att jag är ett jävla kap som person. Jag känner verkligen att jag som är såpass lojal, kommer ha gått i massa terapi, lärt mig så mkt genom detta. Jag vet vad jag söker hos en partner och med lite tur kommer det inte vara några problem.

Därför tror jag att det känns läskigare att han kommer fastna i huset hos sina föräldrar och gräva ner sig ännu mer i sin depression.

Uppenbarligen är jag fortfarande medberoende, har dock beställt en bok om hur jag ändrar min ängsliga anknytning till trygg. Jag kommer aldrig kunna gå in i en relation igen fören jag lärt mig att det ÄR INTE MITT JOBB ATT FIXA NÅN ANNAN!

Hej
Jo men barnen behöver nog främst en lugn hemmiljö o mamma
Kram

Ja, var det bara jag hade jag nog lämnat för länge sedan, trots kärleken jag har för honom och allt vi har tillsammans. Det har trots allt blivit lugnare senaste åren.

Tyvärr är vi så sammanflätade och jag tänker att det skulle påverka mina barn mycket negativt att behöva flytta och separera igen. Ev förlora sina bonussyskon (som vi iofs inte ser så ofta numer) och en person som varit som deras pappa i snart 10 år.
Då måste man verkligen vara säker på sin sak. Kärlek eller inte så kommer barnen först.

Så svårt.

Fem dagar senare och känslan av chock börjar skingras…

Lyssnar om Melody Beatties bok. Vilket kungar och sätter saker i perspektiv.

För inget har ju förändrats. Och samtidigt allt.

Du har helt rätt @oro -drickandet är inte mitt problem. Drickandet eller förändra min man var heller faktiskt inte vägen mina tankar och känslor gick, utan min egen situation. För ältandet, ifrågasättandet av mig själv och energiförlusten pga fokus på fel saker mitt problem helt och hållet.

Har tidigare försökt ta ansvar för min tendens till medberoende och hade kommit riktigt långt i det. När jag levde själv med mina barn. När andras problem inte kom för nära, utan jag hela tiden hade min lugna bas att landa tillbaka på.

Har fått tid för samtal och ser fram emot att få hjälpen att reda upp i vad som är mitt. Och tänker att jag därefter kommer se och känna vad jag behöver göra för mig.

Ta hand om er❣️

@Fia76 Ensamheten är svår, vill du skriva om vad du känner? Kanske kan det hjälpa av skriva av sig och kanske kan du få fina svar som gör att du mår bättre?❤️

@Himmelellerhelvette
Tack för att du säger det ❤️!

@Fia76
Du är inte ensam. Glöm aldrig det.
Vi är många som har känt oss så. Jag känner mig ensam ibland. Ensam om min erfarenhet, kamp och ibland sorgsen över att vara utan barn.
Här inne finns värme, förståelse och fin gemenskap. Ibland även tröst.
Ta hand om dig.
Kram ❤️

@Självomhändertagande Fint du skriver, gripande❤️

@Snödroppen
Hoppas att denna dag bli lika bra💫!
Stor kram 🤗

Just det, grannen med hunden och ångesten sa efter vår gemensamma promenad att hennes ångest var borta!

@Såless
Tack för din delning. Vet du, jag tror att det finns många bland oss som åker i det tåget. Jag pratade med en vän igår, efter att vi gjort yoga. Och hon var läraren.
Vi har känt varandra genom yogan i ca 10 år. Vi har pratat om mediciner och egna erfarenheter i så många år. Hon är den enda av mina vänner som jag kan prata med på ett här sättet. De flesta väljer att ta de piller som skrivs ut, för de vet inte hur de ska göra.
Igår pratade jag även med e granne på gatan. Vi har pratat en del de senaste åren. Hon har hund och hon stannar till på de ställen som jag också stannar till på. Hon är äldre och hon säger att jag är i hennes dotters ålder. Det har inget med saken att göra, men det fina är att hon är klok. Hon har en del ångest. Jag frågade om jag fick göra henne sällskap när jag gick hem från affären. Hon sa en stund, då hon varit med om något jobbigt inom släkten. Vi pratade om jobb och skrivande, sjukdomar och hälsa. En släkting till henne hade tagit livet av sig. Och hon var den som var stark och ordnar allt. Det förvånade henne, då hon vuxit upp med mammans ord som alltid sagt att hon var så liten och klen.
Jag sa, skriv en bok om det. Hon är redan publicerad författare.
Vi behöver berätta för de som vi kan berätta för.
Jag tror att vi är många som bär på fantastiska berättelser. Och enorm styrka.
Jag vet inte var vi ska vi hitta dem i vår närmare omgivning. Men jag vet att de finns.
Du och jag är i alla fall två.
Och du är en förebild för fler än du vet om.
Det har jag fått höra, av vänner. Att jag är en förebild.
Jag har en vän som berättar för mig om hur hon sätter ut vissa mediciner, i samråd med läkare. Det skrämmer mig, att en del inte förstår hur allvarliga vissa mediciner är. Jag vet flera som dött pga dödlig psykofarmaka.

Jag trodde som du, att mitt missbrukande ex skulle göra samma resa som jag. Han blev inspirerad. Och berättade för alla i sin omgivning om min resa.

Nu är han väldigt sjuk. Ska opereras den femte gången. Och jag kan bara känna medkänsla. Och hoppas att det ska gå bra.

Jag läste just klart Lyckobalansen av Dr. Rangan Chatterjee.

Det finns sp fina övningar i den boken. Jag har vågat öppna upp mig lite mer igen, i ett nytt sammanhang. Och det blev otroligt fint. Jag upptäckte att fler ville öppna upp sig. Vi är stammisar på ett ställa på en viss veckodag.
Och det är för att jag går dit och äter min lunch efter ett yogapass.
Men denna gång var det inte jag som öppnade upp för dialogen. Det var mannen som jag beställer min mat av.
Och jag blev tacksam och glad. Över hans nyfikenhet. Och frågade en dag "hur är det med dig?".
Jag visste inte ens att han noterade mig.
För det är väldigt sällan som jag blir bemött med vänlighet. Däremot så provar jag vara vänlig, i alla mina hej och samtal med främlingar oavsett var de inträffar.
Det finns en förening som kanske kan vara intressant för dig. Föreningen Alternativ till Psykofarmaka, FAP.
Jag har just hittat till deras hemsida och läser på lite. Tror de arrangerar konferenser och föreläsningar.
Om du vill dela din historia så finns det säkert många som vill höra den!
Eller så kanske du träffar likasinnade genom den.
Bara en ide.
Du har flera gåvor. Din styrka. Och kraft att göra förändring.
Frågan är vad vill du göra med den, för dig?
Jag tror inte du behöver resa ut i världen. Jag tror att du har många intressanta människor omkring dig, som du inte vet om, ännu!

@Självomhändertagande
Tack och jag gläds med dig 💫🙏
Det är en fantastisk känsla idag.
Stor kram