Senaste kommentarerna i forumet

@bless
Antabus är lätt att hoppa över eller som min sa inga problem att dricka på.

Var rädd om dig själv och andra som behöver dig 🤗

Åsa. Ja, ibland önskar jag att han bad mig gå. Hade varit lättare då.

Bella70. Vet att du har rätt. Jag borde inte åka dit. Men nu känner jag, han har börjat med Antabus då kanske jag ska vänta in och se hur det går.

Men skadorna i hjärnan har jag mycket svårt för. Vi kan prata på telefon och nästa gång vi pratar (kanske 1 timme efter) har han glömt vad vi prata om. Han förväxla 1 personal som kom till honom med sin fd arbetskamrat. Tog ett tag innan han förstod att det inte var hon.
Han blandar ihop tid och klockslag. Glömmer vilken tid jag skulle komma till honom m.m.

Vet ej om det går över och hjärnan återhämtar sig. Enligt vad jag kan läsa mig till så kan det göra det, men då måste det helt avhållas den alkohol. Men tyvärr drack han ju från december då han fick diagnosen tills jag hitta honom i mars. Det är nästa 3 månader, utan mat och bara öl och vin trots skadorna i hjärnan.

Usch… får se hur det blir nu när jag kommer upp igen.

Hej.
Min man har blivit utsatt av en mycket dålig, okunnig, krävande chef i nästan 2,5 år innan han bröt ihop psykiskt på jobbet. Nu har har snart varit hemma sen maj 2023. Min man går idag på antidepressiva tabletter och har ångest, konstiga tankar och bilder kommer och går i huvudet.
Sen en tid tillbaka har han börjat dricka då såg jag inte riktigt sammanhanget men de senaste månaderna har jag kommit på att han smygdricker, helst när jag jobbar sent och ibland när man är hemma och jobbar i trädgården för då tar han en chans att klunka ett par ggr på en flaska han har gömt.
Har konfronterat honom och han erkänner efter ett tag och lovar att han inte ska ta mer. Har sagt att jag inte vill vara i ett förhållande som slutar i alkoholproblem. Vi går i terapi och jag stöttar honom i möten med jobbet och läkare. Berätta för honom att den som kommer att må sämst framöver är han själv och att allt vi har tillsammans kommer att försvinna till och med våra barn kommer att ta avstånd.
Han blir rädd och lovar att sluta för han själv vill ej ha det så här det har han bekräftar för sig själv.
Jag har tagit bort all sprit men nu dricker han vine och andra alkoholhaltiga drycker som han aldrig skulle dricka annars.
Vad mer kan jag göra? Behöver verkligen hjälp.
Jag till och med hota med att lämna honom på studs, men jag tänker inte göra det för han är mitt allt och tänker kämpa tillbaka vårt tidigare liv med glädje och kärlek.

Jag har kontaktat socialtjänsten och berättat att det har börjat om igen. Dock inte fått någon återkoppling alls än så länge. För några dagar sedan sade jag att jag vill separera då han inte är beredd att göra något åt situationen och han bara accepterade. Jag känner mig helt panikslagen och vet inte hur jag ska orka med det här. Hur berättar man för barnen och hur kommer de att må…

Problemet är ju ofta bredare än alkoholen. Många dricker för att maskera annat, som psykisk ohälsa, vilket hans sms vittnar om. Fortsätt ta paus om du behöver. Gör en orosanmälan om du har orken, annars fortsätt spara din energi tycker jag. Man kan inte hjälpa någon som inte vill bli hjälpt. 🤗

Ja och får du dåligt samvete (vilket du inte ska ha) så tänk på att det även är för de andras skull, din make mfl

Och om din pappa inte är i form så kommer han säkert att få ångest av det hela om något händer.

Njut nu i lugn o ro o blocka tråkiga meddelanden 🤗

@bella70 ja jag känner det också. Jag vill kunna ha möjligheten att slappna av på mitt bröllop utan att oroa mig för hur han ska bete sig.

@has tack ❤️
Är övertygad att det är så även om jag blir frustrerad.

@bless
Det låter som att han är för sjuk för att komma till insikt.

Jag tycker att du verkligen nu direkt ska ändra fokus och prioritera familj, kolonilott och vänner.
Inte sitta där… alls.

Det låter som att du redan gjort allt du kan o massor mer.

Ni inte nu🤗

Det där är så elakt - fick också sådana meddelanden.
Lärde mig dock ser se dem som elaka barnsliga utspel. Till slut.

Och genomförs ett försök så har det inte med oss att göra, det är inte ditt ansvar.

Helt rätt att återta inbjudan och avbryta all kontakt.
Detta är din och din makes dag, nu ska njuta inte springa och oroa er för missbruk.

Hej widad
Du kan läsa runt lite i forumet.
De allra flesta har mått bättre när de lyckats styra över fokus på sig själv.
Låt ditt ex vara kvar i utkanten om du vill.
Problemet är oftast att vi blir absorberande av hur de mår,tänker och fungerar.
Att vi helt enkelt inte kan fokusera på oss själva.
Om det har gått så långt så behöver man ofta stöd av terapi eller självhjälpsgrupper.

@Tröttiz mest så säger han att han inte har några problem när han är i bra perioder. Så han förstår inte att han har ett missbruk. Han tycker att han klarar väl av en öl ibland.

Men har pratat med honom idag och han skyller ifrån sig och anklagar alla andra för att provocera honom till att dricka. Försökte trycka på att han ska be om hjälp, ta tag i sina demoner och sitt missbruk. Men han var inte mottaglig och då fick jag nog. Jag tog tillbaka hans bröllopsinbjudan och sa att jag vill inte ha kontakt igen förrän han är under behandling till ett nyktert liv. Fick ett sms senare om att han ska ta livet av sig. Ett hot han kör med när han inte känner sig hörd. Ett hot som oroar för man vet aldrig om det är sant eller inte. Vilket han så väl vet.

@Kärringen nej det är ju inte vårt ansvar men man vill ju att sina närmaste ska få må bra. Men det går ju inte att hjälpa någon som inte vill bli hjälpt..

@dalbana
Hej. Ledsamt med den situation du är i med giftermål, i sådant önskar man ju ha de närmaste hos sig. Förstår att du resonerar som du gör.

Kom att tänka på hur läget är just nu mellan hans "fylletillfällen". Är han mottaglig hur du känner dig om hans drickande, att du då når fram och han säger att han ska bättra sig/dra ner m.m. Men att det sedan ändå barkar iväg?

@widad
Hej.
Med en beroende av alkohol, hm, numera ett ex ... Men vi är vänner i nuläget, och jag har lärt mig vaka över läget som en hök. Att fundera på vad som gagnar honom och också mig samtidigt.

Att prata då han är onykter gör jag inte, och jag försöker tänka att vissa saker han gör är pga en beroendedel han har utmaningar att styra. Att det är en demon som pratar.

Förstår vad du menar has.
Att ge sig själv ickeaktivitet några timmar per dag för att läka och återhämta sig.
Känner mig inte deprimerad och låg.
Mer bedrövad att det ska vara så svårt att mötas i relationer på ett bra sätt så att båda får vara sig själv och växa.
Mitt "nya" ex har inget alkoholberoende.
Däremot hade mitt gamla det.
Men mönstret är lika om än inte lika våldsamt som förra vändan.
Övergivenhet och sorg blandat med djävlar anamma.
Så det blir nog bra.
Att skriva här ger mig stadga och påminnelser om att gå på min egen stig.

Förstår dig. Behovet att dra en gräns blir snabbt stort. Det är inte alltid som den sjuke förstår själv hur sjuk hen är.
Mitt ex blev inlagd och sa efter ett par dagar att han var frisk - han fick panik av tanken att vara föremål för behandling, trots att det var uppenbart för alla att han behövde det. Jag vet inte hur man ska hantera det. Jag kunde inte göra det. I mitt fall var det han som avslutade vår relation under en nattlig ångestattack och jag har aldrig sett tillbaka efter det - jag bara gick och avslutade all kontakt. Jag orkade inte mer.

Hej @Ullabulla & @Kärringen! En sak men samtalskontakt tog upp sist jag var där var att när man befunnit sig i stress under en alldeles för lång tid hamnar man ofta i en tid av utmattning/nedstämdhet innan man kommer tillbaka till ett mer ”normalt” läge.

Själv kan jag se att jag viljemässigt gärna vill pressa upp mig själv till stressnivån igen, eftersom jag måendemässigt hellre befinner mig där än i utmattning/nedstämdhet. Troligen känner jag mig mer hemma där (då jag varit där under långa perioder av min uppväxt och resten av livet). Med lite självironi kan jag ju nästan fnissa åt mig själv när jag hör mig själv tänka ”men det är ju så tråååååkigt att känna sig låg och energilös”, för det är så jag tänker. Vilket gör att jag gärna försöker elda upp för att ta itu med något, om så en ommöblering eller annat praktiskt att lösa.

Hans förklaring var att kroppen mer eller mindre kräver återhämtning efter så långa perioder av stress, och det bästa jag kan göra är att vara vaksam på att inte pressa mig själv och tvinga upp energin som egentligen inte finns där. Att istället låta kroppen vila, acceptera tårarna, uttråkningen och låta saker vara. För att på så sätt invänta att energin faktiskt får komma tillbaka, på riktigt.

Vet inte om detta känns hjälpsamt för någon av er, men jag fick en känsla av att det skulle kunna vara så när jag läste i tråden.

Ta hand om er❣️

Min erfarenhet är att det inte går att må bra ihop med en alkoholist. För mig var enda lösningen att inte ha kontakt.

@Ullabulla ja man får hålla taget.
Dock blir jag galen att det ska gå så upp och ner ...

@dalbana
Jadu där är vi i samma sits. Men är det vårt ansvar att försöka hjälpa någon som inte vill ha hjälp? Om dom super ihjäl sig....är det vi som gjort så det blev så? Svaret är så klart nej....men vägen att acceptera det fullt ut är snårig 😔

@nightcrying Känslomässigt och mentalt checkade jag ut för länge sen, har tyvärr inte kunnat lämna än rent fysiskt (är även ett rent helvete känslomässigt på grund av så många år tillsammans och han är ju trots allt fortfarande min familj och tycker ju om honom som vän trots all skit han ställt till med, plus att jag nog har ett medberoende). Har inte kunnat lämna än mest på grund av boendesituation och ekonomi, känslomässigt finns inga romantiska känslor kvar och ingen tillit. Tio års dagligt drickande trots både min och barnens böner om att sluta har lett till ångest, depression och utmattning hos mig, samt ångest hos våra barn tyvärr. Han har inte heller någon insikt, han blev "övertalad" att söka hjälp genom en så kallad "intervention" som barnen genomförde med farfar (jag hade inte ork, har hotat och bett så många gånger att det finns ingen styrka kvar). Han blev direkt insatt på antabus och det har gått jättebra, men nu efter fyra månader tyckte han att det fick räcka, han klarar detta själv anser han. Som sagt, noll insikt, noll ansvarstagande, noll ursäkter för hur han har betett sig. Noll emotionell medvetenhet. Jag är med i en grupp på FB (amerikansk) och finner den väldigt informativ. Min man skulle också behöva läsa på om dry drunk och inse att det är sådan han är, men även hos honom är engelskakunskaperna små. Våra vuxna barn (alla tre i tjugoåsdåldern) hanterar det bra men är oroliga för honom och för mig och de sa alldeles nyligen faktiskt att precis efter han slutat dricka var han som en annan människa, så glad, trevlig och hjälpsam, ringde dem bara för att prata och ställde upp och hjälpte till med typ allt, men att nu på sista tiden har han fallit tillbaka till tidigare beteende. Vilket gör dem jätteledsna. Jag har ju typ varit gift ensamstående i tio år och de vill ha en mentalt närvarande pappa vilket de fick under ett par månader bara. Har funderat på ett gå på ett Al-anonmöte tillsammans med äldsta dottern, men har inte blivit av än. Jag är fullt upptagen med att försöka läka mig själv och planera för att lämna, mår verkligen inte bra här men vi kan inte sälja än av olika orsaker. Han bor hos sin far i veckorna men kommer hem på helgerna för att hjälpa till (vi har en gård). Jag har skaffat mig en workbook i self concept och self worth, där man ska jobba med sina trauman (vi har alla det, små som stora trauman, som påverkar hur vi ser på oss själva) och hoppas att det ska hjälpa mig läka samt ge mig mod att lämna helt för det är det jag vill, måste för min egen skull. Kramar till dig

@nightcrying Jag har inte läst på om dry drunk men vet att AA kallar det "på vita knogar" när nån håller sig nykter på tjurighet eller inte av fri vilja. Ni kan väl höra med ALanon nästa gång? Eller om det går att googla fram kanske?

@Kärringen ja det är det nog. Speciellt för att jag kom i kläm i mina föräldrars skilsmässa och har varit en som har försökt medla för att hålla friden. Min pappa har alltid vänt sig till mig med allt. Jag har fått se mycket och ta mycket. Mina syskon är obrydda och har varit det hela tiden så får ingen stöttning där. Det är inte alltid positivt att ha för mycket empati. Nu brister hjärtat helt och det är en sorg i alla val. Hur säger man upp kontakten utan att gå sönder?