Senaste kommentarerna i forumet

Fokusera på dig. Risken med att vara medberoende är ju att all energi går åt till den sjuke och man har inget kvar till sig själv. Att två ska bli sjuka för att en är sjuk är väldigt onödigt! Jag kände också skuld över att vara hård mot mitt ex men inget annat nådde fram, tyvärr...

@Uppgiven74
Här är tips på avsnitt på "2 fyllon och 1 sanning".

"TUFF KÄRLEK IGEN O IGEN O IGEN"
"SLÄPP IN LJUSET OCH BE OM HJÄLP"
"KÄRLEK OCH MEDBEROENDE"

@Uppgiven74
Hej. Jag har så svårt att säga hur andra ska göra i specifika situationer, om säga något eller inte. Kanske du kan "göra" om känns OK? Till exempel att "krypa upp i famnen" om det känns bra ... Att visa att hans val uppskattas. En tanke bara. Om det nämns något typ att, jag tar en cola att DÅ inflika att "jag uppskattar att du tar den där colan i stället". Egentligen får man ju det bästa svaret av någon från beroendesidorna, för vi som anhöriga kan ju inte förstå på djupet vad det handlar om.

Poddar hörde jag på, och ännu gör, "2 fyllon och 1 sanning" har jag lyssnat mycket på. De har avsnitt om medberoende och relationer, om man söker på poddens namn och "relation" , "medberoende" så kan du kanske hitta något som du uppskattar att lyssna på och som hjälper dig vidare.

Kram!

Känner att jag tappat fotfästet, separerad sedan knappt tre veckor tillbaks från tidigare partnern.
Han har nu lika länge hållit sig nykter och mår bra/bättre.
Han visar ingen insikt i vad han ställt till med i mitt och andras liv, men det kanske kommer.
Känner mig fruktansvärt vilseledd och använd då jag backade upp runt hans alkoholism.
Vet att det är en del av brist i sjukdomsinsikt, vad ska jag göra av alla framtidsplaner allt jag förlorat...ja kanske vunnit också.
Han mår bättre jag mår skit....

Förra påsken var.. ja, mitt gamla liv. Ett sorgeår måste upplevas, ett år utan han. Vet inget om framtiden, vet bara att han inte ingår i den. Han kommer att supa ihjäl sej utan vetskap hur illa han gjort mej. Har aldrig haft psykisk ohälsa och ångest förut innan jag träffade denna man. Så ni som funderar på att flytta ihop med en missbrukare. Som fortfarande tror att ni kan älska någon frisk. Som tror att kärleken är störst och den starkaste kraften. Tyvärr är det som att leva i en krigszon, inga regler gäller. Önskar ingen att slösa bort sin fina kärlek på någon som älskar en substans mer än sin partner. Gå inte sönder. Var rädd om dej själv.

Jag och min särbo har distansförhållande, och ses ungefär varannan vecka. Han resjobbar och är hemifrån under veckodagarna på en arbete där han inte trivs alls med ledningen, vilket påverkar honom mycket. Nu misstänker jag att han tar till alkohol som "tröst". När vi är med varandra är det inga konstigheter och han kan ta tex bara 1 glas vin/öl till maten, avstå helt och hållet, dricka på fester med måtta osv. Så i såna sammanhang är det inga konstigheter.

MEN. De helger vi inte är med varandra omsluter han sig helt och går inte att nå. Varken jag, hans vänner eller familj får knappt tag på honom. Det har varit så ca ett halvår men har senaste månaderna blivit värre. Vi har såklart pratat mycket om detta och jag har varit upprörd, besviken och ledsen över hans beteende, hur han ignorerar folk runt sig gång på gång, struntar i planer han har med andra. Han får väldigt mycket ångest varje gång efter han gjort så, men gör ändå samma sak nästa helg han är själv igen. Han säger att det beror på jobbet, att han kraschlandar totalt när han är hemma och inte känner ork för något. Det tror jag absolut är en stor del av det. Men vid minst två av dessa tillfällen vet jag att han druckit mycket alkohol ensam, dagar i sträck. De gångerna har han själv erkänt det och han har skämts mycket. Men jag misstänker att det är alkohol inblandat varje gång han gör sådär, då jag bla sett spriten hos honom minskat sen sist jag kollade flaskorna. Jag märker att han tycker det är sjukt jobbigt att prata om det och han byter ämne. Han har dock nu börjat prata med psykolog över telefon, efter ultimatum från min sida, men jag tror inte han pratat om alkoholproblem med denne, utan de pratar bara utmattning och stress. Det är som att han vill ha hjälp men ändå inte, att han har svårt att erkänna det verkliga problemet. Jag tror de haft ca 4-5 sessioner hittills men än så länge har det inte hjälpt. Han har struntat i att fira jul och struntat i att fira sin mammas födelsedag. Så det är verkligen ett problem och jag ser stora varningsflaggor. Vi vill flytta ihop och en dag bilda familj, men det här är inte hållbart.

Hur bör jag agera? Hur kan jag peppa honom att skaffa den hjälp han förmodligen faktiskt behöver?

@Åsa M
Som i förra inlägget. Hur ska jag kunna motstå. Utan att känna skam själv.
Inte tagit till samtalsstöd än. Men borde för att kanske ta mig över det värsta steget.

@bella70
Pappren är inskickade så inväntar besked.
Har inte samtalsstöd. Trodde det skulle vara lätt att hålla avstånd.
Känner mig elak att ta avstånd när han gång på gång säger att han gör resan för min skull.

Du är inte hemsk! Du är medberoende. Att han vill göra sin resa själv kan mycket väl bero på skam. Du är sårad. Hans beroende har skapat en klyfta mellan er och det är lätt att tro att den försvinner om man erbjuder sig att "hjälpa till". Men det är det som är faran med medberoende, att man alltid oombedd ska hjälpa till, tills man är helt slut. Vem hjälper dig? Har du samtalsstöd? Låt honom göra sin resa, du måste göra din.

Ännu en kväll har gått utan att sambon druckit något och när vi satt i soffan tidigare ikväll började jag fundera på om jag ska säga något? Inte "tack" kanske men typ? Att jag uppskattar att han väljer bort alkohol och dricker cola i stället? Eller ska jag fråga hur det känns att inte dricka? Eller ska jag inte föra det på tal överhuvudtaget?
Jag vet verkligen inget om att ha ett beroende och hur man som anhörig ska bete sig. Jag har fått tips om Lars Lerin och jag har börjat lyssna på "Tack det är bra" av Cecilia Svensson men tar tacksamt emot tips om böcker, TV-program, poddar och annat som kan göra mig klokare 😊

@wasgij
Hej
Är ni skilda? Tror det kan vara klokt att ni läker på varsitthåll.
Har du samtalsstöd ? Fokusera på dig o din läkning o håll avstånd.

@Snödroppen
Jag har levt med ständig oro i snart 1 år. Manipulativt beteende och ordkränkning. Det resulterade nu till skilsmässa.

Plötsligt skall det gås på möten. Sluta helt. När jag på andra sidan känner mig fördärvad. Så många turer det varit.

Hur mycket jag än försöker sätta gränser så faller jag tillbaka tills hans ord och meningar.
Känner mig hemsk som sa till han idag att du får sköta din resa själv så får vi se vart vi är när den resan är stabil. Som om jag lämnar honom i sticket.
Men alla gånger jag blev lämnad? Trampad på? Och så kommer smickret. Tårarna.

Hur ska jag vägledas i detta?

@Blomman_ Helt ärligt låter det inte som att han dricker så förfärligt mycket. Ett par glas vin för en vuxen man är väl inte överdrivet? Särskilt om han inte dricker på vardagarna. Men som jag förstår saken höll han på att smussla innan så du är väl stressad av att det kanske eskalerar.

Vill du vara passiv och vänta?
Hur vill du möta det?

Det som gjorde att mitt medberoende liksom nådde sin ände var att allt, precis allt blev så sjukt att det blev så uppenbart.
Så, egentligen handlar det ju om att du börjar lyssna på din egen röst och göra val för dig själv.
Jag har fortfarande det tänket automatiskt men har blivit lugnare och reflekterar mer plus att det börjar skava i mig om jag går emot mig själv mkt starkare.
För min del idag så skulle jag aldrig gå med på de premisserna men frågade du mig för 3 år sedan så var det precis så jag levde.
Bra att du skriver här, det har varit och är en stort stöd för mig iallafall.

När maken vill göra resan själv. Men vill ha mig tillgänglig på telefon när suget blir för starkt. Avvisar fysiska träffar. Ska på sitt första möte imorgon. Jag som anhörig hur ska jag möta detta? Gör mig galen att bara vara den som ska finnas när villkoren är på ett håll. Eller är detta vanligt? Ska jag bara vara passiv och vänta?

Jag fattar @Uppgiven74! Verkligen🩷

Man pendlar mellan att känna styrka i att vilja genomföra förändring och samtidigt vill man bara att ”allt ska vara bra”.

Oavsett: detta ligger utanför dig, du kan inte kontrollera vad som sker. Oavsett om du har sand i både ögon och öron eller tar steg mot ett ”friskt” liv.

Det är det som är så tufft, vi kan inte göra förändringen åt någon annan. Fast vi så gärna vill💔

Jag hoppas att ni får en lugn och trevlig påsk och att du får känna dig trygg och må bra💛🐣

Jag tror alla som finns här på sidan känner igen sig i det du skriver. Ambivalensen. Det är helt ok.

Du gör det du behöver göra när du behöver göra det. Skickar omtanke och tålamod i din process!

@Blomman_

Jag är ju färgad av "min historia", har han redan ljugit om det, gömt flaskor osv osv så har han större problem än han vill erkänna för dig eller sig själv. Att någon som "döljer" sitt missbruk för nära och kära och tar till lögnen har kontroll finns nog inte. Är nog tvärtom, missbruket har kontroll på honom oavsett om han tror det eller inte. Vore jag dig skulle jag prata med honom och tar han det inte på allvar eller något drastiskt sker på en gång (typ vård) så skulle jag inte vara kvar en minut längre än jag måste. Som sagt jag är färgad och det är inte alltid mängden alkohol som avslöjar missbruket utan alla 100.000 lögner och det konstant hemliga beteendet som är lika bidragande till det. Lycka till vad du än väljer och kom ihåg att sätt dig själv först.

Hej Pernilla!
Och välkommen till Alkoholhjälpen! Du funderar över hur du kan hjälpa någon i din närhet. Skriv gärna lite mer om din situation så blir det lättare att hjälpa. Det finns även en del tips och tankar i vårt program för anhöriga: anhörigstödet.

Hoppas du hittar mycket hjälpsamt här!

Ni är några som undrar hur min dotter mår i allt det här och även om hon inte är medveten om exakt hur stort problemet är har hon full koll på att sambon dricker. Tyvärr tycker hon på tonåringens vis att han är ganska rolig när han är "lagom" berusad. Hon och sambon har en väldigt fin relation och hon brukar skoja om att hon kommer att bo kvar hos honom om vi skulle dela på oss. Jag vet att hon inte skulle det om det väl kommer till kritan men det är klart att det känns i mammahjärtat när hon säger det.
Sambon har inte druckit något sen i lördags men jag har en stor klump i magen när jag tänker på att det är påsk och många lediga dagar framöver. En typisk "nu-ska-jag-unna-mig-några- extra-öl-och-kanske-några-whisky-eftersom-jag-är-långledig"-helg......
Han har alla dessa dagar påpekat hur dåligt han har sovit och det känns som om han försöker ge mig dåligt samvete för att det är mitt fel att han inte kan sova eftersom han "inte får" dricka men jag gör mitt bästa för att bara låta det rinna av mig. Det är lättare sagt och gjort dock och det känns som om detta är det enda som snurrar i mitt huvud för tillfället. Det händer att jag ångrar att jag skrev det där första inlägget, det hade varit enklare att stoppa huvudet i sanden och fortsätta förneka situationens allvar men samtidigt är jag sååååå glad att jag hittat hit. För hur dåligt jag än mår av att få upp allt till ytan är det antagligen inget i jämförelse med hur jag hade mått i slutändan om jag fortsatt låtsas som om inget var fel.....

@has
Tack för de orden 💜

@Sårad... jag har varit på botten i helgen. Det var riktigt illa men min alkoholist var hit, nykter såg riktigt *pigg* ut o visade mig att katten mår bra.
Jag känner det som jag förstorar allt , därför blir det ju extra frustrerande.

Jag får jobba på mig nu....jag måste stärka mig själv, kissekatt får komma sen när jag är stabil för nu vet jag ingenting 😔

@Blomman_
Hej.
Stoppa kan man inte göra tänker jag om inte den andra vill. Låter kanske hårt men så ser jag på det.
Kanske vore en idé att säga vad man upplever och ser? Och hur han upplever det? Och att om det känns bra och läge säga typ hur kan jag stöda dig bäst då ni haft en tidigare nedgång?

Tack för era svar! Det var ju precis så det var för drygt ett år sedan. Han drack dagligen och gömde öl/vin och ciderflaskor överallt i huset. Min oro är att vi ska komma dit igen när han nu dricker mer igen. Jag har ju sett denna upptrappning tidigare… han erkänner att han har problem men tycker att han har kontroll. Ska jag bara vänta på att det går för långt eller tycker ni att jag ska stoppa/prata med honom innan..?

Tror som ÅsaM här ovan skriver. Det är svårt om man har extremt olika syn på alkohol att få det att funka. I mina öron (å det är inte facit) så låter det inte som att han är extrem på något vis. Att ta 4 stora glas vin en lördag och nåt glas till matlagningen skulle jag inte reagera över. Jag gör samma sak ibland utan att för den delen ha ett missbruk. Kan även ta ett en öl en vardag (även om jag sällan dricker öl). Hur man definierar missbruk/riskbruk är svårt tror jag. Det du beskriver (utan att veta allt) är kanske inget som jag skulle anse som ett problem. MEN det betyder inte att jag har rätt då jag inte vet allt. Jag levde med en missbrukare alldeles för länge och det jag tog hennes missbruk på var ärligt talat inte att hon kunde ta ett glas för mkt nån gång ibland. Det var när jag hittade gömmor av tomma spritflaskor som hon förnekade. Människor kan ha en lättsam inställning till alkohol utan att vara missbrukare eller drabbas negativt av följderna från det. Vi kan dricka olika mängder utan att vara missbrukare. Det jag tror är att när man ljuger om hur mkt man dricker, hur ofta och vad så har man problem. Då är det inte längre personen som styr utan alkoholen. Alkoholen säger åt personen att mörka det, att ljuga om det och att gömma sin hemlighet och göra det i smyg. Å när den gränsen är passerad så kommer snart extremfyllorna, skulderna, fyllecellerna, rattfyllorna osv osv. Mitt enkla råd och svar som en "ickeexpert" är att prata med honom och är han öppen och ärlig, inte tvångsmässigt måste dricka osv så kanske ni bara har en väldigt olika syn på alkohol helt enkelt.

Min erfarenhet är att om man har helt olika syn på alkohol och alkoholkonsumtion så blir det svårt att finna ro tillsammans. Mitt ex kunde dricka 9 glas vin på en kväll och tyckte det var helt normalt för han blev ju inte full. Kroppen var ju van. För mig är det SJUKT. Och det ÄR sjukt, för han är missbrukare sedan 25 år tillbaka. En missbrukare kan inte bedöma vad som är sunt. Det kan bara en frisk person göra. I detta fallet du! Stå på dig, annars gör någon annan det.