Senaste kommentarerna i forumet

Jag tror att han är i en form av livskris. Det kan vara att han känner att han vill ha ut mer av livet, vill liksom känna sig levande och ung igen. Vara fri från livets krav och måsten, och den slentrian som uppstår när man lever ett ordnat liv med partner, barn, hem och jobb. Alla dagar ser oftast likadana ut, och en del vill att nåt liksom ska hända. Nåt kul, nåt häftigt och nåt som lyfter själen lite. Om detta inte händer är det lätt att alkohol tas till, och man säker kontakt utanför hemmet. Det kan vars precis som din partner gör, sitter hemma och dricker och hänger på sociala medier, ringer folk osv. Nu vet inte jag hur ert liv ser ut, om ni reser, umgås med vänner, om han är iväg med vännerna själv ibland osv. Jag tror han lider av tristess, och han medicinerar det med alkohol och kontaktsökande utanför hemmet. Det var precis så mitt ex betedde sig. Kom hem från jobbet på fredagen, öppnade första bärsen och började ringa runt till polarna. jag och barnen var bara en ankare runt hans hals som hindrade honom från att ha kul och slippa ansvar. Kan tillägga att vi gick skilda vägar för 12 år sedan.

Hej emsel och välkommen hit!
Jag känner igen mig och med dig.
Att älska någon som för ofta väljer fel sak lämnar en förvirrad och maktlös.
Man står där och vill hjälpa,kräva eller kanske tom ställa ultimatum.
Jag tror att du måste våga fråga dig själv om det finns andra vägar att gå?
Vad kan du göra för att stärka upp livet för dig och din son.
Skapa en fredad zon där din kille inte får komma in.

Att be om åtgärder för hans skull för att han inte ska trilla dit är förståeligt.
Men om han vill dricka så kommer han att göra det oavsett sällskap.
Lägg tiden på "regler" på att skapa dina egna gränser.
Vad du inte vill vara med om och utstå.
Så får han ta sin kamp med drickandet själv.
Du kan finnas där för stöttning.
Men han måste göra jobbet.
Han kanske inte ens vill det?
Många som dricker för mycket har svårt att släppa taget om den egna kontrollen över alkoholen.
De vill så gärna kunna fortsätta använda det som de tycker gör att de mår bra.

Men välkommen hit.
Läs inlägg gamla och nya.
Bilda dig en egen uppfattning om hur du vill att ditt liv ska se ut.

@Saber Jag tror helt ärligt inte det är HONOM du saknar, utan tvåsamheten du saknar. Att ha någon vid din sida. Det behöver inte vara just HONOM. Hoppas du förstår vad jag menar. Människor är flockdjur, och vi vill ha en partner i vårat liv, så att lämna någon blir ju en förlust av tvåsamheten. Om du istället tänker på allt han sagt och gjort som sårat dig, läs om gamla elaka sms osv, så kommer du snart till insikt att det inte är HAN du saknar. När du om ett tag kommit över den första, akuta ensamheten, kommer du istället känna en stor lättnad över att inte ha honom kvar i ditt liv, och kan börja fokusera på att hitta den rätta för dig. Stora kramar till dig!

@gros19 Ja det är jag hundra på att det är på grund av alkoholen. Hon har alltid varit lite bångstyrig och vill vara bossen, och vill att alla ska göra som hon vill hela tiden, annars blir hon sur. Bara det att den sidan av hennes personlighet blivit tusen gånger värre, och nu letar hon aktivt bråk om saker som hon inte har att göra med alls. Tex min relation med mina barn. De är alla snart vuxna, och vår relation har ju inte hon med att göra, men hon kan starta bråk med mig om min relation till dem, och det kan pågå i timmar! oftast tills hon slocknar, eller hittar någon granne att störa sig på och bråka med. Hon bråkar med mamma och pappa om saker som inte ens har hänt, som hon fantiserat ihop i sitt huvud. Det är detta jag är så trött på. jag orkar inte med hennes meddelanden och tjafs som kan starta tidiga mornar och hålla på en hel dag tills hon tröttnar. Om jag inte svarar eller om jag blockar henne, kan hon börja tjafsa med min man istället, eller mina barn för att få mig att reagera. Det är fruktansvärt jobbigt och har förstört vår relation totalt. Just nu vill jag , helt ärligt fast det låter hemskt, att hon ska ta den där groggen för mycket och aldrig mer vakna. Jag, vi, hennes närstående, vi orkar inte mer.

Hej.
Det är så här att jag och min partner bor inte tillsammans. Vi bor ca 8 mil ifrån varandra. Jag älskar verkligen honom. Han vill verkligen sluta och ha ett liv med mig och få lära känna min son. Men jag undrar hur kan jag verkligen hjälpa honom. Vad ska jag säga och vad kan jag kräva för vill ju inte förlora honom ju. Kan jag kräva att han tar avstånd från sina dricka polare och be han blocka dom från sin mobil. För han har verkligen jätte fina vänner som typ dricker något och som inte dricker alls. Han är ljudtekniker i grund och botten men hoppar på ett företag och musiken är som en hobby. Men nackdelen med de är att hans musikspelare dricker otroligt mycket efter giga och efter en spelning. Kan jag be att han tar en paus från de tills han kan vara stark nog att stå imot? För som jag sa så vill han verkligen sluta och verkligen sluta att gömma sig bakom jobbet sitt. Men vad kan jag göra och vad vågar jag att göra och säga. Hoppas på hjälp för tycker så otroligt synd om honom för han är värdens finaste och snällaste och absolut de bästa som har hänt mig verkligen. Tack för att denna sida finns och stödet man får. Kram på er alla från en förvirrad och hjälp lös kvinna som vill finnas för sin kille!

@Tröttiz
Wow, så härligt när man bara får inspiration. Blir inspirerad av dig.
Kram och ha en fin söndag du med 🍂💚

@Tröttiz
Tack 🙏🩷. Kommer aldrig känna mig ensam med forumet. Så fint stöd här.

Joggingrunda 😳
Vet inte vad som hände, men fick för mig att dra iväg ut på promenad och fick för mig att jogga varannan lyktstolpe. Ojajaj.😏
Bra, mycket bra för knoppen, men känns i kroppen i morgon, jag är ju ovan ..
Har ont redan, i muskler jag inte visste jag hade. 😅 Men, något jag kommer att göra nu och då - jogga. 😃
Roligt att ha hittat den motivationen med ens.
Ha en bra söndag.
🍁🌞

@Snödroppen
Härligt höra att det rullar på mot dina mål. 🙏🌺

Kan inte sova pga oro inför att behöva ringa min pappa på hans födelsedag som kommer snart. Slits mellan att känna mig tvungen att ringa "han är ändå min pappa" ekar i huvudet och en stark magkänsla av "jag vill inte". Samt en stor rädsla för att göra honom upprörd och elda på hans aggression och destruktiva beteenden mot sig själv och mina närstående. Ikväll känns det hopplöst. Vad jag än gör så gör det ont och hur jag än försöker vrida på det så ser jag ingen ljusning i relationen till honom. Pratade för ett tag sen med en nära vän som sa "men du behöver ju inte honom, du är ju vuxen nu". Frågade "behöver inte du din pappa?" Då var svaret självklart att jo, det behövde personen. Det är sorgligt att det där behovet aldrig försvinner, trots allt skit och trots att man blir äldre. Men den värme och omtanke jag behöver kommer jag aldrig kunna få från min pappa och den slutsatsen verkar aldrig riktigt sluta göra ont. Tänker på alla som har pappor som gått bort. Att jag ändå har en pappa, borde känna någon slags tacksamhet och känsla av att det går att reda ut problemen med tiden. "Finns det liv så finns det hopp" osv. Men hur mycket kan man egentligen förlåta? Och att förlåta någon som fortsätter behandla ens mamma och andra illa än, det är ju omöjligt till slut när nykterheten aldrig varit beständig. Känner mig fast i det här.

Har man rätt att sätta sig själv i första rum och sätta gränser utifrån eget mående när närstående håller på att tappa det fullständigt?
Det tror jag många människor har svårt att svara på. Vad tillhör ditt ansvar och vad tillhör dina föräldrars?

Går det att forcera fram en förändring om personen i fråga vägrar inse vart allt är på väg att barka?

En sak har jag börjat lära mig. Det är många där ute som mår dåligt och har problem att hantera sig själva. Eller för att vara rättvis. Så har vi alla problem med det emellanåt. Tror det är viktigt att inse att man är del i ett sammanhang och att lära sig våga vända spegeln. Se vad som tillhör mig och vad som tillhör andra. Annars är det svårt att få tillstånd hållbara förändringar.

Tycker du att du är ansvarig för dina föräldrar? I så fall hur långtgående ansvar har du? Anser du att ditt eget mående är viktigare? I så fall vad krävs från dig för att komma tillrätta med den frustration du känner om de nu inte vill förändra sin livssituation?

I min värld är det viktigt att inse vad som tillhör en själv och vad som tillhör andra. Du är inte ansvarig för att dina föräldrar dricker. Du har ex rätt att vägra prata med dem när de är onyktra. Bara vända på klacken och gå i så fall som ett exempel.

Alkohol tänjer på gränser. De suddas ut. Man blir frimodig och bedövad. Skam & skuld träder in då alkohol går ut. För att kunna komma igenom hos en missbrukare tror jag att man bör balansera gränsdragning mot de oerhört jobbiga känslorna skuld och skam för att nå igenom. Ett sätt att komma igenom är nog att avlasta skuld & skam via att säga vi gör detta tillsammans. Jag vill att ni ska må bra och att vi gemensamt hittar sätt att ta bort alkoholen från vår relation. Jag vill ha mer av er och inget av alkoholen.

Tyvärr ser man ganska ofta att ilska blir de medberoende reaktion. Den beroende duckar och jobbar inombords med skuld och skam. Dock i det dolda då kommunikation ofta havererat. Förtroende från båda sidor är kantstötta och massa försvarsmekanismer tar vid.
Våga prata! Jobba med gränser och öppen respektfull kommunikation. Hantera egen ilska parallellt så du ger dig själv den omsorg du behöver.

@byrålåda456
Hej, fint att du hittat till detta forum. Att få ur dig.
Hon skäms säkert för rattfyllan, och det är förståeligt att hon inte berättar om det, att det som det verkar kommer fram på annat sätt. 30 år är länge med ett beroende, undrar hur både hennes kropp och psyke mår.
Och kraven ja, svårt och jobbigt område ... Som jag ser det kan man uppmana att söka hjälp, men det kan man som anhörig inte bestämma att de gör. Hon säger att hon ska göra det, och jag håller alla tummar och tår att hon gör det. Att så sker. Hoppas hoppas.

Jag är inne på Snödroppens linje vad gäller att rensa hennes bostad från alkohol, att det inte hjälper. Är det så att hon inte vill söka hjälp, kanske hon i stället börjar smussla / smyga med alkoholen gör sitt yttersta med och ser till att det inte hittas - det kan finnas alla möjliga fyndiga sätt att se till att få sin alkohol vid ett stort beroende. Tyvärr. Jag har sett och hört mycket.

Det kravet du trots allt kan ha som jag ser det, är det du själv nämner då det gäller dina barn. Nämligen hur umgänget mellan barnen och deras mormor ska vara. Vad du önskar i detta. Hur du vill att hon ska vara då dina barn är omkring henne. Där tycker jag att du har all rätt i att du sätta gränser. Gäller ju framför allt deras trygghet.

Då det gäller skola och hämtning - har du sagt till skolan vem som får hämta barnen?

Sköt om dig.
KRAM.

@byrålåda456
Jag vet inte vad du ska ha för krav på henne men jag tror inte att det hjälper eller att det är rätt att rensa hemma hos henne. Hon "äger" sitt liv.
Det du kan ställa krav på är ju vad hon får göra i ditt liv, för där har du rätt att sätta gränser.
Kanske inte så tryggt att hon kört dina barn tidigare.
Var rädd om dig.

Ja så nu har tiden gått.. är säker på att min sambo har problem. Värst är känslan av medberoende som hela tiden gör sig påmind inom mig. Näe de är inte så farligt, herregud tänk om jag anklagar honom felaktigt osv Samtidigt är tecknen många såå många.Jag har tydligt sagt vad jag känner och är orolig för, jag har satt ned foten och uttryckligen satt 0tolerans här hemma. Hans 1000 ursäkter är bra men just bara de..ursäkter. Allt kastas tillbaka på mig. Han funderar på att flytta då han är less mig och mina frågor. Att jag förminskar honom som man. Jag har satt hårt emot och kräver att vi gör en hälsoundersökning båda 2. Vilket han aktivt slingrar runt. Har sagt att antingen det eller en orosanmälan till socialtjänsten. Barn som far illa- misstänkt missbruk o familjen. Han " erkänner" i var och varannan mening men slutar alltid med att det inte är något problem och han kan sluta själv. Jag vill då ha hälsoundersökningarna som mått på hur de går. I helgen skall han tänka. Jag är helt slutkörd.. och får verkligen tuffa till mig när han väl är hemma, bryter ihop i min ensamhet.Vet aldrig vem jag möter.. En sak har jag iaf bestämt för.. Än hur mycket jag älskar honom så måste jag driva igen detta för våra barns skull än om det kan bli en stor kostnad..

@Tröttiz Jag förstår det. En relation ska förbättra ditt liv och inte innebära problem. Jag vill gärna ha kärlek i mitt liv men kommer leva själv tills rätt person dyker upp. Jag kommer inte leta 🌹

@Nor.Li
❤️

@Snödroppen ja en kvinnojour kanske skulle kunna hjälpa oss att veta hur vi ska agera. Min mamma blockerade honom helt från sin telefon i ca en vecka men tog sedan bort blockeringen för att hon är rädd att om hon inte svarar så kommer han komma till henne och göra henne illa. Vi känner oss ganska maktlösa i situationen, men har börjat prata om det som händer och har ett par hjälpande personer som finns i närområdet. Tack för dina varma ord och lite verklighetsförankring mitt i virrvarret av tankar och känslor.

@Samsung50
Vi kämpar på. 💜
Jag håller med att man ska vara förlåtande mot sig själv och I nästa relation bryta direkt då man anar varningstecken. Personligen har jag inte haft viljan att arbeta för att gå på dejter eller ha en relation. Känner mig rädd .. 🙄
Kram.
🌺🌺

@m0lly Välkommen hit till Alkoholhjälpen! Du har en lång historia av att på olika sätt drabbas av din förälders drickande. Du har fått utstå mycket du inte ska behöva utstå, det är verkligen inte konstigt att du är trött och ledsen. Du är nu i ett läge där du nått en gräns men inte vet hur du ska gå vidare. Så himla klokt och bra av dig att skriva här!

Det finns lite olika spår att fundera på när det gäller hur en kan gå tillväga i din situation. Eftersom det generellt är svårt att få nån som inte vill ha hjälp att ta hjälp så kanske ett första steg är att fundera på hur du ska få tillbaka energi, oavsett vad din förälder gör. Har du något annat stöd eller någon att prata med om situationen? När mår du bra, kan du göra mer av det? Du skriver att det blev bättre när du flyttade hemifrån och slapp se allt, finns det andra saker du kan göra för att skydda dig från din förälders drickande? Skriv gärna mer och berätta vad du tänker.

@Tröttiz så klokt skrivet 💕
Jag funderar också en del på vilka val jag gjort och hur jag betett mig. Att jag blivit kontrollerande och försökt styra min man vilket jag själv fått kritik för. Undrar då om hur det skulle varit om han varit pålitlig och svarat när jag ringer, inte försvunnit iväg på kvällar, nätter, dagar. Hade mitt beteende varit annorlunda. Försöker vara förlåtande mot mig själv och honom. Tänk framåt nu, ta med sig erfarenheterna och se till att aldrig hamna där igen. Om jag träffar en ny man, bryta direkt när man se ev varningstecken och inte se förbi och tro att någon annan kommer att bli bättre. Det man ser är det man får av en person. Vi kämpar på.

Tror att hennes symptom kan relateras till mycket hög alkoholkonsumtion. Om du läser om alkohol psykoser och delirium sk fylledille så stämmer nog mycket in på din syster. Ska någon möjlighet till återhämtning ske så krävs ju total nykterhet. Risken är stor att det finns permanenta skador efter ett så omfattande missbruk. Har du prövat något anhörigprogram? Det hjälpte mig mycket.

Hej.
Blev inget nytt boende för mig, inte i nuläget. Trivs dock så bra på jobbet och det blir alltmer stabilt från mitt förflutna liv med missbrukande ex. 🙏 Oron i magen har försvunnit mycket. 🤗

Jag tänkte på mitt "tidigare liv" och konstaterar med facit i hand hur jag borde ha gjort annorlunda. Lätt att säga -nu. Undrar hur många timmar jag spenderat i telefon med en onykter pojkvän, något som inte gynnade honom eller mig. Och så kanske han inte mindes ett jota. Så lätt att i efterhand se hur man borde gjort. 😔

Kom ihåg att ni inte kan styra en annan och dens missbruk, utan er själva och eventuella barn. Stånga inte er blodiga med att försöka ändra eller påverka någon annan för det funkar helt enkelt inte. Vad behöver ni? 💕
Då den personen söker hjälp, då kan ni stöda. Stöd nyktra aktiviteter då det finns tillfälle. Smyg in sånt. 🙂

Sköt om er.

Ska tillägga att hon är 45 år

@Sladdlös Det började för kanske 25 år sedan, men vin som avslappning på kvällarna. Detta eskalerade så pass att hennes dåvarande partner reagerade och sa ifrån att han tyckte hon drack för mycket. De hade då ett barn, den första dottern.
Hon började då dricka i smyg, och gömma flaskorna för honom. Hon drack till och med ibland under andra graviditeten med dotter nummer två.
Han fick nog, för bråken blev ju oftare och tätare, och hon slutade inte dricka. Det har efter honom varit karl efter karl som kommit och gått, men de har alla gett upp på grund av hennes drickande. Hon har sakta med säkert blivit värre i sin personlighet under drickandets gång. Förr var det bara under tiden hon söp som hon ändrades, men nu är det även när hon är nykter. Jag tvivlar på schizofreni, utan hon har supit sig till skador i frontalloben och hippocampus. Hon är bortom räddning nu.

@gros19 Det är socialen vi anmält till, och dit polis och läkare anmält också. Det har under alla dessa år inte fungerat. De har stöttat barnen med samtal ett par gånger i månaden under flera år, och även de har berättat om vad de gått igenom med sin mamma, men ändå händer ingenting. Det är rätt stört att det får pågå i flera, flera år , rätt under socialens näsa med deras fulla vetskap.