Senaste kommentarerna i forumet

Jag har levt med en man i 3,5 år. Hans drickande går upp och ner. Han blir aldrig aggressiv, mer tyst och lugn. Avstängd. För lite över ett år sedan fick jag honom att gå till AA möten. Då hittade jag tomma ölburkar överallt. Han höll upp helt i 1 mån, men sen kom han på att han inte kan tänka sig ett liv utan alkohol. Han ska själv klara av att hantera hur mycket han dricker. Jag sa då att ansvaret inte ligger på mig, utan att han själv behöver ha koll. Detta funkar såklart inte, utan det är alltid jag som behöver påminna när det börjar eskalera igen. Jag tror och hoppas att han slutat dricka bakom min rygg iaf. Just nu är det återigen en period när han successivt börjat dricka mer igen. Dock sällan på vardagar. Vi har barn och jag tycker inte om att han dricker även om han inte upplevs berusad. I helgen har han druckit 4-6 starköl både fredag och lördag kväll. Inget på söndagen och måndagen. Han är ledig under påsklovet och igår när jag kom hem hade han köpt en box vin (vilket vi kommit överens om att han inte ska göra eftersom han inte kan begränsa sig då). Jag drack ett glas vin, han drack fyra STORA glas. Förmodligen även något när han lagade maten. Han håller sig hela tiden ”inom ramen” för precis hålla sig undan mina utbrott kring det. Han vet att jag lämnar om han urartar och håller sig därför inom den ramen. Men samtidigt känner jag att han inte respekterar mina gränser kring drickandet (exempelvis att köpa en box vin) och det är här det blir så svårt. Hur är era erfarenheter? Jag blir knäpp!!

@Snödroppen
Vad fint att höra om din reflektion. Tack för att du läste. Och tack för att du skriver!
Varm kram

@Uppgiven74
Alla vill dig väl. Och alla vill sig själva väl. Jag tror att vi alla önskar bespara andra liknande lidanden. För det är verkligen lidanden. Att leva med någon som dricker så mycket, oavsett hur mycket det är och hur mycket vi förstår att det är, som våra nära dricker.
Du skriver "Men det ligger ett frö och gror" och då har vi som verkligen önskar dela med oss av våra tidigare lidanden lyckats förmedla att det finns ett annat liv som väntar.
Och det är en process. Jag tror inte på att jämföra. Jag tror också att var och en ska lära sig det som är svårt, när det gäller att sätta gränser.
Du har en tonårsdotter. Då blir det ändå ett annat läge. Kan hon hamna i fara för en vän som din sambo har. Han som skriver sms och ber om ursäkt. Du behöver inte svara honom alls. Du gör som du vill.
Jag tycker att du ska ha ett öppet samtal med din dotter, på en trygg plats där hon kan prata fritt med dig. Om hon inte kan prata fritt med henne, kanske du kan höra om hon behöver en samtalskontakt. En tonåring förstår.
Hur mår hon?
Hur mår du?
Vad vill ni, tillsammans?
Ni två är viktigast i detta, tänker jag.
Ta hand om dig!

Hej, undrar över hur du mår? Känner själv att det går i myrsteg framåt och att nollkontakt är plågsamt men nödvändigt för att kunna känna hur mår jag…

Det är tungt att bära någon annans missbruk och ännu tyngre att man inte kan älska dem friska. Ta hand om DIG. Kram!

Hej
Jag förstår att du inte riktigt ville ha dessa svar.. men som du själv sa så är det välment o i syfte att bespara dig o din dotter smärta
Lycka till!

@Uppgiven74
Hej igen.
Det var en jobbig helg du hade, fint dock med en ursäkt av sambons kompis i allt det jobbiga.

I nuläget ger du inte upp, jag hoppas att du hittar sätt att leva tillsammans för det är ju energikrävande att leva tillsammans med en med beroende.
Att inte dras med helt i det jobbiga.
Och att komma ihåg att beroende sitter djupt och där bakom finns ju den man blivit kär i. 💜

Jag funderar lite på hur mycket du känner till om beroende, hur det funkar? Ger lite så att säga kött på benen hur man som anhörig kan tänka och agera också i vissa situationer. Ett tips är Lerins avsnitt som åtminstone finns på SVT play, om du känner för och vill kolla upp.
🌺

Jag tittade in här snabbt i morse och skäms för att säga att många av kommentarerna gjorde mig arg och ledsen men när de har fått mogna över dagen inser jag (och det gjorde jag egentligen redan i morse) att ni bara vill mitt bästa och att ni skriver ur egna erfarenheter. Men även om jag innerst inne inte tror att det kommer att ske en förändring denna gången heller är jag inte redo att ge upp på varken honom eller vårt liv tillsammans. Trots att jag varken är lycklig eller mår så bra för tillfället. Och trots att jag hade gett någon i min situation rådet att lämna och det omgående.
Men det ligger ett frö och gror och det är så konstigt att ena sekunden leta efter en ny bostad på internet och fundera på vart jag och dottern kan ta vägen "så länge" om det behövs för att i nästa stund falla i gråt vid blotta tanken att inte leva med honom längre.

Han har i vilket fall inte druckit något sen katastrofen i lördags och för en stund sedan fick jag ett meddelande av hans kompis som bad tusen gånger om ursäkt för sitt beteende. Min sambo hade kontaktat honom och berättat vad som hänt men inte heller han (kompisen alltså) hade direkt några minnen från i lördags. Han konstaterade att han hade druckit alldeles för mycket men att det inte var någon ursäkt för hur han behandlat mig. Jag har ingen aning om vad jag ska svara honom eller om jag ens ska svara.....

Än en gång TACK för alla era klokheter (även om det gör ont att läsa dem) och för att ni tar er tiden att dela med er av dem 💗
KRAM

@Snödroppen 💗

@Uppgiven74
Sådan jobbig situation du är i. Han är ju ordentligt beroende av alkoholen. Och som jag också har erfarenhet av så är det den andra som har alla "fel" och är grälsjuk med mera. Så mycket bättre att fokusera på andra än på sig själv.

Det funkar inte att säga vad den andra ska göra, säger jag själv som varit i den situation som sagt till killen hur jag känner och vad den ska göra - flera gånger. Till sist kom jag på att det funkar ju inte, utan jag får gå till mig själv och fundera ut hur jag önskar ha det. I mitt förra inlägg till dig, skrev jag en kort "tanketext" och det var en sak som gjorde att jag kom ur. Det hela blev för destruktivt, jag ville ju själv må bra, men det fungerar ju inte med alkoholen.
Du verkar ju inte må bra i relationen, och då får du fundera på hur du önskar ha den. Hur mycket kan du till exempel anpassa dig till. Jag upplever att vill inte någon ta ett aktivt beslut med drickande, så gör den personen inte det då en anhörig säger vad den ska göra.

Att försöka tala någon till rätta, att vädja till förnuftet har jag erfarenhet av att inte fungerar och något som verkligen inte fungerar utan gör saken värre är att tala "förstånd" med en berusad person. Been there done that liksom - funkade inte. Det kan ju också vara så att personen dagen efter inte minns ett dugg av vad som diskuterades dagen innan, och i och med detta är också samtalet bortkastat.

Jag har lyssnat en hel del på poddar och minns så bra en programledare som nämnde i podden "2 fyllon och 1 sanning" att man har ansvar över sitt eget mående. Detta gäller ju både för anhöriga och dem med beroende. Som anhörig kan man ju vara ett stöd, men man kan inte leva någon annans liv att den börjar må bra. Det jobbet får den andra göra tänker jag.
Sedan började jag inse att jag försökte vårda och hjälp (nuvarande ex och kompis) men det blev ju galet. Jag tänker som så att en partner ska inte agera vårdgivare, utan det ska professionella sköta. Det blir ju en obalans i parrelationen då ser jag det som. Som sagt kan man vara ett stöd då personen söker hjälp, om personen kommer till det stadiet.

Ett beroende är så otroligt starkt, och jag har förstått att den beroende slåss för den med näbbar och klor. Med tanke på detta är det nära till hands att beroende så att säga ger sig på anhöriga med tuffa ord, då anhöriga försöker sätta käppar i hjulet för beroendet med vårt" tjat och gnäll" om att det dricks för mycket/du sade ju att du bara skulle ta en ... Vi blir ju ett hot mot det de önskar bibehålla.

Jag har varit väldigt arg på mitt ex, numera kompis pga mängden alkohol och till exempel det som det hela ledde till. Nu förstår jag ju bättre, att jag hade och har att göra med en person med ett kraftigt beroende som tyvärr har svårt att kontrollera det. Satt och sitter så djupt. Det enda jag - och du kan göra är att vara tydlig och klar. Både för dig själv och honom.

Sköt om dig.
Var klar och tydlig, vårda dig själv i allt det destruktiva.
KRAM.

@has
Så bra du formulerar dig. "Bottna i sin egna problematik". Man lär sig något nytt varje dag.

@Kameleont så fint att ni fick ett bra samtal! Oavsett vad det resulterar i så blir det ju ytterligare en pusselbit med information för dig.

Förhoppningsvis ett steg mot förbättring, om inte så är det ändå information (även om det kanske inte är den information du önskar dig och vill ha).

Varje litet steg räknas! Ta hand om dig💗

@Uppgiven74

Det är det som är så sorgligt. Den med ett aktivt beroende vill inte att någon annan ska bestämma över dem (har också fått höra den ett flertal gånger), samtidigt som de faktiskt inte alls bestämmer själva utan styrs av alkoholen. Till sist styr alkoholen precis allt.

Instämmer i vad som sägs ovan: vi är många som har lämnat och uppmuntrar till det.

Jag får känslan av att det till största delen är beroendet och medberoendet som reagerar emot det.

I en frisk relation sker inte det som händer hos er just nu. Så länge inte din partner själv bottnar i sin problematik och aktivt vill göra något åt den så kommer tyvärr inget att ändras. Det är i alla fall min erfarenhet och när man läser i trådarna här verkar den erfarenheten tyvärr vara väldigt vanlig.

Ibland kan man behöva älska på avstånd för att själv kunna fungera. Ibland kan just det göra att den beroende vaknar i sin bubbla. Ibland blir det inte så.

För mig var det hjälpsamt att försöka hålla i minnet hur många gånger vi dansade den dansen: jag lyfte min oro, min man lovade att dra ner, livet verkade lugna sig ett tag, sen ökade drickandet (även i min närvaro), jag lyfte min oro, mannen lovade dra ner (och sa att han hade koll, att jag inte hade med det att göra osv) och så fortsatte det. Om och om igen.

Till sist var jag färdig med den dansen. Jag ville inte delta längre. Orkade inte.

Precis på samma sätt som den beroende behöver landa i sitt eget beslut, behöver vi närstående landa i vårt. Det kan ta tid, men att ha kontakt med andra som varit med om liknande situationer hjälper, så fortsätt skriva här. Läs på om alkoholism (även högfungerande), ring gärna och prata med någon här på Alkoholhjälpen, släpp in nära andra i hur du har det.

Ditt ansvar är att ta hand om dig och din dotter, se till att få den hjälp du behöver för att må bra💗

Så kloka reflektioner.
Du gav mig att tänka på att observera mer och att möta människor där de befinner sig och inte där jag befinner mig.
Jag tror jag varit lite extra mig själv och utgått från mig själv, för att jag behövt det.
Det är en plats jag aldrig befunnit mig på och utgått ifrån. Om några år blir det nog en balans.
Kram och tack för att du delar.

Tillägg
Ibland blir det lättare att tänka att det gäller en annan person

Om det varit din tonårsdotter som levt med en alkoholiserad man - vilket råd hade du gett henne?
Hur mår hon i detta?

Fundera lite o var riktigt rädd om dig ❤️
Och följ inte med när han dricker så inget händer dig.

@Uppgiven74
*En sund relation ska bygga ett VI och inte rasera ett jag.*
Jag skriver mera en annan dag.
Sköt om Dig.
Kram.
🌹

@Uppgiven74
Håller med snödroppen ovan

Och tro mig.. har exakt samma erfarenhet.

Vill inte sluta helt, ska ha koll o lyssna, älskar dig bla bla.. så många gånger jag fick höra det,

Förlåt att jag låter cynisk men det blev en dyrbar läxa för mig att så gärna vilja tro på det han sa.
Manipulation o fylle/bakfylleångest romantik av en aktiv missbrukade som i sitt missbruk skiter i vad du utsatts för.

Om du kan undvika att gå samma väg som jag gjorde då rekommenderar jag det å det starkaste.

Sen verkar det som att det som kom utav av samtalet var att ni kommer fortsätta på samma spår.
Ni älskar varandra och han kommer fortsätta dricka.

@Uppgiven74
Det är en sån igenkänning.
"Lära sig att vilja dricka lagom" och att dricka mer för att man inte gillar "att någon mostrar en" låter dessvärre som att han inte riktigt är där för att ta in omfattningen av konsekvenserna av sitt drickande men man vet aldrig.
Ibland blir man kritiserad här för att man (jag) uppmuntrar till lämna.
Det är givetvis ett eget val osv.
Han har ju givetvis rätt i att om han vill fortsätta dricka så är det hans val och då återstår det tillslut för dig att göra val för dig själv och ditt liv.
Det är en tuff situation och varje relation är ju unik men samtidigt är det väldigt gemensamma drag.
Jag minns att jag ringde AA en gång och frågade rakt ut när jag var tyngd av att dels må väldigt dåligt själv och dessutom bli anklagad för att vara så elak som satte gränser.
Det kändes väldigt bra att höra från en person som själv tillnyktrat att man ska inte behöva må dåligt av en relation och du har all rätt i världen att göra val som är bra för dig.
Så här efteråt så tänker jag på hur jag fullständigt tappade förmågan att förstå att jag har ansvar för mitt egna liv, rätt att göra val och att jag ens behövde fråga någon annan.
Allt blir så förvrängt och jag var så medberoende.
Man älskar varandra men det är ju så långt ifrån en frisk relation som man kan komma.
Vissa verkar dock inte vara så "djupt" i den destruktiva spiralen och lyckas faktiskt vända det och jag hoppas ni tillhör den gruppen.

@Tröttiz
Hej, Jag vill bara flika in och säga att det är samma för mig.
Det var en jättebra funktion att se "olästa" kommentarer som inte verkar ha hängt med till den nya versionen.

@Miriam
Hej. Märkligt. Jag får det tyvärr inte att funka. Jag tar och väljer "tidsordning", men får inte alla tyvärr. Måste gå in i forum och klicka där, t ex "anhöriga". Jag skulle vilja se senaste kommentarer vad gäller hela forumet, men det funkar inte ..

Hej @tröttiz!

Bra fråga! I "senaste kommentarer" kan du själv välja hur du sorterar, antingen tidsordning eller per tråd. Kan det vara så att du sorterat på per tråd och då missat vissa kommentarer utanför dessa? Om du klickar på tidsordning ska du kunna se alla kommentarer oavsett vilken tråd de ligger i. Vad händer om du provar göra så istället? Hör av dig igen om det fortfarande inte skulle funka!

Hälsningar,
Miriam Alkoholhjälpen

Men ååhhhh - tack för all omtänksamhet och era kommentarer! Nu får jag stänga dörren till kontoret så att inte mina kollegor undrar varför jag sitter vid mitt skrivbord och gråter.
Samtalet med sambon igår gick bättre än förväntat. Jag tvingade mig själv att börja prata i nästan samma sekund som han vaknade till liv och det var som att öppna en kran - allt bara forsade ur mig. Som väntat mindes han ingenting av "kompisens" beteende och även som väntat var hans första reaktion ilska och han undrade vad jag själv hade sagt och gjort till mitt försvar eftersom jag hade så många åsikter om vad han INTE gjort. När han väste "Undrar jag vem som är mest konfliktsökande??" gick all kraft ur mig och jag vände mig bort och gjorde mitt bästa för att inte bara vråla ut all min frustration (vilket inte hade varit en bra idé eftersom min tonårsdotter befann sig i sitt rum). Han började gå iväg men till min förvåning stannade han faktiskt kvar i rummet och sjönk ner i en fåtölj. Det blev ett trevande samtal som följde och kontentan var att han inser att han dricker för mycket men han vill inte sluta helt och menar att han kan hitta ett sätt att dricka "lagom". Jag påminde honom om alla gånger jag sagt åt honom att han druckit för mycket och hur han har reagerat på det - med att dricka ännu mer. Han svarade att det är för att han inte gillar att bli mästrad - ingen ska säga till honom vad han ska göra och inte göra.
Till slut satt vi bara tysta och vi kom väl egentligen inte fram till mer än att jag vill att han ska sluta dricka och att han inte vill sluta dricka helt och hållet. Vad vi kom fram till var att vi älskar varandra och att vi vill fortsätta att leva tillsammans men jag sa flera gånger att jag inte tänker stå och titta på när han förstör vårt liv. Jag vet att jag måste hitta kraften att leva upp till det oxå....
Kram på er alla och återigen STORT TACK för alla era fina ord!

Häromdagen pratade jag med min bror. Det var intressant. Jag utgår mycket från min mindfulnessutbildning i livet och plötsligt så sa jag något som jag inte har skrivit eller tänkt på så tydligt tidigare.
"Man måste se vem man har framför sig" sa jag då han hade problem med en chef.
Om man vill göra en förändring där det krävs att andra människor är med på det, så behöver man helt enkelt se vilka de är.
Jag har genomfört en stor sak. Något som jag prövat få till länge. Det hade aldrig skett om jag inte hade lärt mig begreppet "att navigera" från en tidigare psykologkontakt för 7 år sedan. Det var hos henne jag fick i uppgift att sätta gränser för mitt ex. Han ville flytta ut några månader senare. Så det var lärorikt. Och jag landade i mitt mål, med att bli fri. Han flyttade ut.

Så har jag kämpat med att återvända till arbetslivet efter att ha varit slut av medberoende. Tömde mina konton under tiden med mitt ex. Och så stod jag där på bar backe. Och byggde upp mig själv. Igen.

Med diagnoser som samhället inte har tillräcklig kunskap om. Hör folk prata på ett sätt som jag släpper taget om idag. Jag bryr mig inte längre. Jag berättar för den jag tror klarar av att höra det. Och där det har betydelse. Jag är färdigt med att serva!

Men jag förändrar. För att jag har driv. För att jag kan. Och för att jag tror på att hjälpa. Så nu sker det något bra snart. Jag arbetar bakom kulisserna. Jag har förstått hur världen funkar.

Ville dela orden, som visade sig bra för både min bror och min pojkvän. "Man måste se vem man har framför sig".

Det har jag nämligen lärt mig sedan länge, men jag har inte sagt de orden högt.

Vill den människan?
Är den människan kapabel?
Lever den människan som den lär?
Är den människan trovärdig?

Jag skådar och observerar varje människa som jag möter. Och jag ser många som varken lever sm de lär. Det kan vara mycket snack. Det kan vara mycket fasader. Och ofta är det väldigt mycket osäkerhet och rädslor som gömmer sig.

Och rädda människor är inte de som jag vill arbeta med. Då kommer jag ingen vart alls!

Var rädda om er. Och glöm inte att livet är nu. Just nu.

Äntligen har jag sagt något!

Efter månader av frustrerad tystnad öppnade jag munnen ikväll.
Han var inte nykter men... Kan inte vänta på något slags perfekt tillfälle.
Ett lugnt, respektfullt o givande samtal blev det. Ärligt.
Känner lättnad.
Sa ungefär Märker att du fortsätter dricka öl, det gör mig orolig, hur mår du?
Han höll med! Några lama ursäkter kom det först men han har tänkt lika, att det blir för ofta. Han tror inte han är beroende. Hm... Tror heller inte han kommer få abstinens. Hm...

Så han ska sluta säger han.
Jag uppskattar hans vilja o satsning men nu får hans handlingar närmsta tiden utvisa det faktiska läget med beroendet tex.
Jag var också ärlig i vad jag ser o vad jag inte håller med om o tror, o hur jag mår i detta. Vågade inte lägga alla korten på bordet, då jag inte ville skambelägga för mycket. Det gagnar nog ingen.
Hålla fokus på det positiva i det öppna samtalet för stunden.
Samtidigt väl medveten om hur verkligheten ser ut för de flesta alkoholister o risken för att det inte kommer bli som han tänker o ville just nu ikväll.

Känner ändå ett litet hopp tändas och jag behövde verkligen det nu.