Senaste kommentarerna i forumet

@ANARv Jag tillhör "andra sidan", är nu nykter sedan tio år drygt. Jo,man blir riktigt,riktigt elak,självcentrerad och en fanatisk lögnhals när man dricker, man tar bara hänsyn till sej själv, tyvärr. Så den enda som tänker på dej är du själv. Gör det - tänk på dej själv.

Får du någon hjälp av vården, psykolog eller så, för egen del? @Norrsken10019

@Skogsfrun77 du överdriver inte. Troligen dricker din man dessutom mer än du vet om.

Känner igen allt väldigt väl från hur det var hemma hos oss. Samma kommentar om att han väl aldrig gjorde mig något: var han elak? Slog han mig? Så vad var så problemet?

Problemet var precis det du beskriver: att kväll efter kväll umgås med nån som inte riktigt är där. Väldigt ensamt!

Hos oss eskalerade det snabbt på slutet och till sist drack min man varje gång jag lämnade hemmet. Hade då också börjat dricka sprit (men till mig sa han att han bara drack öl).

Du gör rätt i att ta det på allvar. Egentligen spelar det inte någon direkt roll hur många öl han dricker och när (det är ofta där vi fastnar i en ständigt pågående analys av vad som pågår) utan hur hans beteende påverkar dig och ditt mående.

Ta hand om dig!

@LAO
Vänner och familj i min närhet har sagt till mig i många år att jag måste lämna honom för att rädda mig själv och mitt eget sinne när han är i sina depressiva episoder. Och det är väl den känslan som kryper fram när vi dalar,att jag inte orkar,jag håller inte ihop och blir deprimerad själv och det är en hemsk känsla,för vem är jag att hjälpa en som mår dåligt när jag drunknar själv?

Vi har haft sååå många samtal om hans mående genom åren och varje gång han tar tag i det,ser till att få hjälp och känner sig bättre så är det så klart fantastiskt,men inom mig så är det liksom en oro "när blir nästa gång,när kommer han krascha igen" och hur lång tid tar det innan vi är på banan igen efter den gången och hur ska jag orka med det igen. Iom att vi har två barn som dessutom tränar 5 dagar i veckan och jag jobbar heltid så är det extremt påfrestande att inte kunna lita på sin partner,jag vet inte om han kommer sova hela dagen i morgon,jag vet inte om han kommer kliva upp dagen efter det och jag kan inte planera in en middag med en vän om två veckor för jag vet inte om han kommer vara vaken och ta hand om hundar och barn den dagen.

Ja du förstår. Även dom perioder när livet är på topp så är tilliten liksom borta. Inte för att han super och är bakis utan för att han bara stänger av världen och sover bort när han "känner för det". Så klart har det byggts upp en extrem ilska genom åren pga detta också.

@Flarran oj vilken rörande berättelse! Min han har inte visat några tecken på maniska episoder men han pendlar rejält mellan att vara extremt positiv,framåt och drivande (främst i arbete) till att totalt krascha och sova flera dygn i sträck utan mat eller andra väsentliga behov. Han fick adhd diagnos i vuxen ålder efter en episod av suicidtankar och har ätit medicin för den om än i extremt höga doser men ändå inte märkbart effekt på problemen vi haft i alla år. Alltså den dalande motivationen till livet.
Det var av en slump som en vän till mig sa i förbi farten att han kanske va bipolär iom dom maniska episoderna. Det återstår att se vad vården kan hjälpa oss med. Han har varit utan alkoholen sen mitt första inlägg och jag tycks ändå kunna se dom där klara ögonen när vi först träffades en aningen tydligare nu än tidigare. Jag håller i och håller ut och hoppas att det här kan vända livet och rätt håll!

@ANARv detta är INTE ditt fel! Jag lever med en man sedan flera år och vi har även barn ihop. Har haft det samma som dig och känner igen mig så mkt! Alla dessa lögner och skuld som läggs på mig att det är jag som är fel och jag som är problemet och jag förstör osv osv. Allt för att man ska få dåligt samvete och tro på lögnerna.
Nu är han sedan snart tre veckor nykter och ska ”aldrig dricka mer” och har tagit hjälp, men mina känslor av svek kvarstår ändå…

@Idafri tack för din igenkänning & pepp🙏🏼

Man vill inte att nån ska behöva uppleva samma och samtidigt är det så skönt att inte vara ensam.

För det känns som en väldigt ensam plats att vara på.

De senaste dagarna har jag helt gått in för att (också) köra mitt eget race, känns lite obehagligt men samtidigt känner jag mig så fri! Kräver en del att hålla fast vid frihetskänslan och inte dras med av obehaget.

Jag är en helt egen människa. Jag räknas och det jag känner och behöver räknas med!

Gick in på en affär jag inte besökt på länge häromdagen och kassörskan lyste igenkännande upp och sa hej! Min kropp kände: jag finns!

Hur sjukt?! Att behöva en anonym kassörska för att känna att en finns.

Till saken hör att jag är sjukskriven, har (nyligen) utflugna barn och bor långt ifrån min ursprungsfamilj. Har också blivit mer selektiv med vänner de senaste 10 åren, och släppt sånt som skaver så blir väl lite isolerad här hemma. Isolerad och osedd.

Hoppas du och ni också hittar en väg framåt.

Kram❤️

@has kan verkligen känna igen mig!
När jag ser tillbaka är det jag som sett till att vi gått på möten, fixat å trixat. Sett till att vi gått som familj på motiverande möten för att få min sambo, barnens pappa att förstå konsekvenserna av drickandet och att det är en sjukdom.
Vid första omgången allt uppdagade sig, var han noll motiverad!
Andra craschen började han fatta..
Han var med på tåget i början…gick på AA-möten, talade med psykolog.
Men ju längre tiden gick tyckte han inte det behövdes längre.
Och som du skrev, inget man pratar om, är som att det var då och man glömt.

Bra att du jobbar med ditt, det är det vi medberoende äger!…vi har ett stort jobb att göra för att fokusera på oss själva!…att stå upp för sig själv och sitt mående!❤️

Hoppas ni hittar en väg att gå!
Styrkekramar ❤️‍🩹

Även när ens partner blivit nykter känns det som det ändå är lätt att hamna tillbaka i liknande mönster. Fler som upplever det?

Känner att jag behöver jobba hårt kring mitt medberoende just nu, helt utan alkohol i hemmet. Jag märker att det fortfarande är svårt att ”låta livet hända”.

Det är också svårt för oss att mötas i det som varit. Mycket enklare i början (min man förstod mig) men nu känns det som att han tycker att det borde vara glömt.

Tillit är ju inget men bara bestämmer sig för att ha, det är något ömtåligt som behöver byggas upp igen när det raserats.

Ibland känns det som att jag försöker ta mer ansvar än honom för byggandet. Trots att jag ju inte kan göra den delen av jobbet. Den är ju hans.

Nånstans tänker jag att om det är så här svårt att läka en relation där den som druckit valt att sluta helt, hur svårt måste det inte vara med någon som fortfarande dricker.

Nu kan jag ändå ofta uppmärksamma och göra mer aktiva val, inte fastna i grubblerier om det ena eller andra. Exakt vad som gör det svårt är inte det viktiga. Det viktiga är: hur blir det här för mig? Men ibland hinner reflexen slå till utan att jag märkt det och jag ser tillbaka på saker jag gjort för att förebygga olika händelser.

Det gäller att fortsätta fokusera på det egna jobbet även ”på andra sidan” känner jag. Livet. Och känslan av ”är jag inte klar med det här redan?”😅

Det är svårt och frustrerande. En dag i taget…

Ps: lyckades trycka bort min första kommentar, men det här sammanfattar den egentliga kärnan. Att vi inte får glömma bort oss själva. Någonsin❤️

Vännen, du borde inte utsätta dig för den där behandlingen. Tvivla inte på vad du känner eller tycker! Sätt gränser och rädda dig själv. Bry dig om dig själv. Hans sjukdom är hans ansvar. Ditt ansvar är mot dig själv. Hur vill du leva?

Ilskan varvas med tårar och sorg. Sorg över det som varit och det är är. Just nu mest ledsen över hur han kan vara så egoistiskt och elakt i det han säger, han är väldigt bra på att berätta vad jag gör fel som påverkar honom negativt och får honom att vilja dricka. I teorin vet jag att det är fel men hur jag känner är ju en annan sak. Är jag fel? Har jag fel? Borde jag gjort annorlunda? Nu precis så hällde jag ut en flaska, och fick då höra hur mycket pengar jag blev skyldig och att jag har hällt ut alkohol för tusentalskronor.

@Zowie ❤️ Der kommer. Styrkan finns där - man kommer till en gräns. Sen finns det ingen återvändo. Skickar styrka och mod till dig ❤️

jag har panik... är ledsen.... ångest. JAg ahr själv tappat förmågan att tänka klart. Har blivit manipulerad i så många år så jag har tappat mig själv och vet verkligen inte hur jag ska hitta tillbaka. Har varit på jobbet och på vägen hem nu så börjar tårarna rinna... har försökt att hålla ihop hela dagen men det har varit åpå gränsen till panikångest flera gånger. JAg ahr kontatk med psykolog och ny tid nästa vecka som tur är. Men att komma hem känns inget kul... ibland har hoppet väckts att allt kommer ordna sig. Han säger det och jag ser att han fförsöker dra ner på drickandet. Mend et är alkohol varje dag. är det inte sprit... så är det öl... och är det inte öl från systemet så är det från affären. Vet att ett steg är att inte kolla men på nåt sätt känns det som att jag måste veta. Det är som jag räknar lögnerna på nåt sätt. Det är självdestruktivt att leva som ajg gör. Jag vet inte längre hur det är att leva utan de här problemen. Hur ska jag tänka... vad ska jag göra. Det hrä tar fram den sämsta sidan av mig... och jag kan knappt tänka klart längre.

@InOrbit
Hej! Jag är i ett avgörande skede i min tioåriga relation och tar äntligen mig själv på allvar. Jag trodde att det var det jag gjorde när jag frågade ut, kom med fina tips på rimligt drickande, var ärlig om hur sårad jag blev etc etc. Men det hjälpte ju aldrig. Vi har nu bott isär i fem veckor och ska ses nästa vecka och ha ett trepartssamtal med en AA-sponsor. Förhoppningsvis blir det början på nåt slags handlingsplan och en gnutta hopp om att kunna hitta tillbaka. Men det är inte säkert. Jag vet vad jag vill och behöver, han kanske inte kommer att förstå det eller ta det på allvar. Då lämnar jag.

Det som gjort störst skillnad denna gång är att jag faktiskt inte kommit tillbaka efter ett par dagar, utan istället tog fysiskt avstånd en längre tid. Tydligare konsekvens för honom. Och att jag under tiden verkligen velat lära mig om vad fasen som egentligen hänt och vad det gjort med mig. Utmattning, hopplöshet, totalt havererad tillit. Just tilliten blev droppen för mig. Det är otänkbart att gå vidare i en relation utan tillit. Och det är bara han som kan reparera den, dvs bete sig på ett sätt som stabilt och över tid bygger upp tilliten igen. Visa sig värd att kunna lita på. Dess tankar har plötsligt blivit extremt tydliga och som nån slags ledstjärna eller motivation.

Om du gillar att läsa så kan jag varmt rekommendera följande böcker jag sträckläst senaste tiden och som gett mig både hopp och kraft. Så himla mycket igenkänning, rimliga förklaringar, forskning och fakta, och viktigast av allt: mina ord gör varken till eller från. Man kan inte prata en sjukdom tillrätta. Det hänger inte på att jag säger exakt rätt sak vid rätt tillfälle. Det hänger inte på mig överhuvud taget. Det behövs proffshjälp till den beroende och proffshjälp till dig (och mig).

Beroendepersonligheten = Craig Nakken
Jag som var så rolig att dricka vin med = Rebecka Åhlund
Djävulsdansen - Ann Söderlund och Sanna Lundell

Hoppas du kan få lite pepp att sätta dig själv först. Du är inte ensam!

@InOrbit förstår dig!
Tyvärr är det så dom funkar, dom med beroende:(….dom gör allt för att förminska och skydda!…det är alkoholhjärnan som talar! Och den är egoistisk som tusan!!!
Det är allt för ofta vi anhöriga som står där bredvid och får tilliten sargad när det smusslas och undanhålls…det sätter verkligen djupa sår!
Och är personen inte villig att ta hjälp för att hjälpa relationen, så är det inte mkt vi anhöriga kan göra!
Då måste vi se till att vi själva tar hjälp och ändrar fokus! Man måste själv bli ”ego” stärka sig själv!
Sen ställa fråga till sig själv….är det så här jag vill känna och leva mitt liv?
Jag själv har precis kommit fram till att NEJ, det vill jag inte! Så jag kommer lämna min sambo som jag hängt ihop med i snart 30 år.
För spelar ingen roll hur gärna man vill att allt ska bli bra när inte alkolisten vill!
Styrkekramar

Det är svårt och tungt! Håller med ovanstående, försök att prata med någon i din närhet. Ta hjälp från kommunen. Du och dina barn förtjänar bättre. Läst så många historier här på forumet om hur den där ångesten och stressen av att leva med en missbrukare försvinner. Du klarar det!

@sommar2023 det skär i hjärtat att läsa om din situation. Har du någon vän som du kan få hjälp av i denna svåra stund? Kanske kommunen kan hjälpa eller finns det någon organisation du kan vända dig till. Det är inte bara du som dom förtjänar bättre, dina barn gör även det.
Din man väljer att inte gå i terapi/söka hjälp för inte bara sin utan även för er skull. Att gå i terapi/söka hjälp och få bakslag är iallafall ett tecken på att vilja ha en förändring att prata bort/vara kall/bli arg visar att han inte är mogen/vill ändra situationen.
Mitt råd är att fortast möjligt ta dig och dina barn ur det destruktiva förhållandet fortast möjligt. Enklare sagt än gjort.
Förhoppningsvis kan du få stöd/råd i detta forum av andra som varit i en liknande situation.

Tyvärr har jag inte orkat lämna. Känner mig som världens sämsta människa just nu.
Sonen på 10 år var ledsen igår på övervåningen. Min man var uppe med. Märkte ju direkt att han var rejält onykter. Jag vågar dock inte säga nåt för det brukar sluta väldigt illa då. Sonen kom ner sen å sa att pappa är så konstig.
Idag ringde jag honom å han var som vanligt helt iskall å bara pratade bort det å blev arg. Går verkligen inte nå honom.

@Hanni hur går det för dig?

Hej. Är ny här. Jag är gift med en man som varit alkoholist sedan tidiga 20 årsåldern. Han fungerar väl i vardagen och har haft långa perioder när han inte druckit alls och allt funkat bra. Men vi hade en fruktansvärt tung period för ungefär fyra år sen när jag förstod att han gått bakom ryggen på mig länge. Jag försökte konfrontera, han skrattade bort - det vanliga. Det här har satt sig så djupt hos mig att varje gång han dricker eller jag misstänker att han dricker så är det inte bara HÄR OCH NU som är det jobbiga, utan som ett hån mot hur jag mådde när allt var som sämst, för alla de känslorna kommer ju upp till ytan igen.
Det är inte som att han inte förstår att han sårar mig men jag tror inte han riktigt greppar hela tillitsproblematiken. Känner mig så ensam i allt detta!

@Åsa M tack! Jag håller helt med dig, det har gått för långt. Och endast total distans sedan några veckor nu, har möjliggjort att jag ser klarare på situationen och inte minst mina egna val i densamma. Jag tyckte förut att det var värt att stanna, det fanns hopp om bättring och vårt braiga blev hela tiden bättre! Men nu står det klart att priset blivit för högt (det var det såklart långt tidigare, men jag kunde bara inte se mekanismerna). Vi ska ses i parsamtal nästa vecka, då blir det ganska avgörande… vilket är både en skräck och en lättnad….

@Gina ååh, jag är med dig, fattar precis. Mitt första ”tips” är att absolut anförtro dig till en eller ett par nära vänner som du litar på. Det är inte att snacka skit eller lämna ut din partner! Jag har haft en liten klick vänner/syskon jag kunnat prata med hela vägen och nu i skarpt läge är det ovärderligt att ha haft vittnen under resan, så att säga. Min syrra sa härom dagen att ”jag minns när ni just hade träffats och du sa att allt är så himla bra, att han visserligen dricker rätt mycket men det är självmedicinering, hans ex var riktigt psykiskt sjuk”. Det hade jag glömt! Och det är sant, det om exet, men jag trodde ju i min enfald att hans drickande skulle minska med tiden. Men nix. Och andra vänner har kunnat påminna om att ”vänta nu, det här händer faktiskt lite för ofta”. Det är otroligt värdefullt att ha nära vänner som följt ens resa och kan påminna och stötta, du ska inte vara ensam!

Jag har även gått i den klassiska medberoendefällan att försöka lösa varje kris med ett antal briljanta idéer om att sluta köpa boxar, sluta med sprit, bara dricka på fredag-lördag, parterapi, etc etc etc. Och varit den som peppat i korta vita perioder, ”det var väl nice att känna sig pigg dagen efter festen? Men vad mysigt va, att vi kan göra en biltur en lördagkväll?!” Det har funkat enstaka gånger, men bara i korta perioder. Det som nu äntligen verkar ta skruv är att jag helt enkelt flyttat ut och tar hand om mig själv. Terapi. Vila. Frivillig sjukskrivning (alltså ställer in mina frilansjobb och lever på sparpengar, tacksam att det går! Men det är ju min framtida pension jag lever upp….) Och jag läser och läser, gör denna sidas anhörigprogram, lär mig om mig själv. Känns som en nödvändig investering oavsett hur det slutar. Nästa vecka ska vi ses för första gången på länge och har bokat ett parsamtal med en AA-samtalspartner.

En bra tanke är att fråga sig: vad skulle mitt 80-åriga Jag tycka om situationen? Vad skulle hon råda mig? I mitt fall är hon heeeelt på min sida och påminner om vad som är viktigt i långa loppet. Självrespekt liksom.

Min pappa är 82 år gammal och har druckit i flera år. Jag håller inte tyst när jag ringer och hör på honom att han är onykter, talar då om för honom att jag inte gillar det. Min bror däremot blir arg på mig när jag skäller på pappa. Gör jag fel?

@Åsa M börjat verkligen förstå att det inte verkar finns något att jobba vidare med!
Han svarade på ett sms så här:
”Jag älskar dig, men här och nu ska ju livet levas oxå! Tack för att du påminde mig om att vara försiktig. Lessen att jag sårat dig.”

Känns såå tungt nu…men känns ändå som denna gång är jag mer beslutsam och inser att det verkar inte vara så att han kommit så långt i tillfrisknandet som jag har trott!
Finns en tendens hos honom att aldrig avsluta saker som påbörjats…så även med detta!
Tänker på all tid kraft och energi jag lagt på att få honom att vilja ta hjälp och förstå…samtidigt som man själv ska fungera, jobba och stötta våra barn!…har en dotter som har haft det riktigt tufft oxå!
Jag känner faktiskt att jag ger upp!!!!
Vi har varit tillsammans i snart 30 år, vi träffades väldigt unga och har väl egentligen kännt att vi glidit isär mer och mer.
Men envis som man är tänker man att man ska kämpa och att det blir nog bättre.
Nu ska man orka med det praktiska oxå…men det måste bara bli av denna gång!

@Åsa M börjat verkligen förstå att det inte verkar finns något att jobba vidare med!
Han svarade på ett sms så här:
”Jag älskar dig, men här och nu ska ju livet levas oxå! Tack för att du påminde mig om att vara försiktig. Lessen att jag sårat dig.”

Känns såå tungt nu…men känns ändå som denna gång är jag mer beslutsam och inser att det verkar inte vara så att han kommit så långt i tillfrisknandet som jag har trott!
Finns en tendens hos honom att aldrig avsluta saker som påbörjats…så även med detta!
Tänker på all tid kraft och energi jag lagt på att få honom att vilja ta hjälp och förstå…samtidigt som man själv ska fungera, jobba och stötta våra barn!…har en dotter som har haft det riktigt tufft oxå!
Jag känner faktiskt att jag ger upp!!!!
Vi har varit tillsammans i snart 30 år, vi träffades väldigt unga och har väl egentligen kännt att vi glidit isär mer och mer.
Men envis som man är tänker man att man ska kämpa och att det blir nog bättre.
Nu ska man orka med det praktiska oxå…men det måste bara bli av denna gång!