Senaste kommentarerna i forumet

Jag håller med ovan. Nu får det räcka! Du förtjänar någon som behandlar dig med respekt.

Jag tror inte man kan välja - blir man kär så blir man. Det man kan välja är att ta av de rosatonade glasögonen. Mitt ex mådde skitdåligt psykiskt och medicinerade med alkohol. När jag väl fattade det, och att jag inte kunde laga honom (och hur skulle jag kunna göra det?!) var jag lättad när han dumpade mig efter en panikångestattack mitt i natten.
Mitt råd: ta hand om DIG.

@Åsa någonstans inom mig säger det också, att det inte går att leva ett bra liv med en alkoholist. Men nästa tanke blir att det är nog bara jag som skapar ett problem som inte finns, att hans drickande inte är så farligt och det drabbar inte mig jättemycket... men känslan av att han dricker och väljer alkoholen framför att vara med mig sårar, eller att han inte orkar göra saker på dagen mer än de han anser vara viktiga, vad jag vill spelar ingen direkt roll, för det känner han inte för. Tyvärr har han ett arbete (bonde och egenföretagare) som tillåter att han kan gå upp kl. 10 varje dag eller senare. Bannar mig själv att jag satte mig i denna situationen.

Min väldigt begränsade erfarenhet säger att det inte går. Vi var ihop i ett drygt halvår och bodde inte ihop. Jag har full respekt för alla som orkar mer än så, men själv hade jag inte klarat det. Jag gick in i relationen med ett långvarigt medberoende sedan innan, så jag tror det gjorde det hela omöjligt från början...

Undrar om det får att leva ett bra liv tillsammans med en alkoholist? Någon som lyckats? Skrev här för mer än ett år sedan då jag funderade på om jag skulle flytta in till min partner, redan då visste jag att han drack. Men valde att flytta till honom ändå, idag undrar jag om och hur klarar man att leva tillsammans och kan man få det att fungera trots att en är beroende av alkohol?

@Saber
Jag tror det är omöjligt att inte ta åt sig.
Det går inte bara att stänga av, då vore man ju psykopat.
Det är klart det är nedbrytande att leva på en sjuk människas premisser.
Kram, du är värdefull.

Hej @svenmyra00 och varmt välkommen hit!
Du befinner dig i en väldigt tuff situation. Vad bra att du skriver här och berättar och ger andra chansen att ge stöd! Din sambo dricker mycket och blir då också verbalt elak mot dig. Många här har liknande erfarenheter som du. Du skriver att du inte vet hur länge du orkar har det så här mer. Det är inte okej att din sambo är verbalt elak mot dig så som du beskriver, du ska inte behöva ha det så!

Du har redan fått fina svar med goda råd här i tråden. Du skriver att du behöver börja prioritera dig själv mer. Vad skulle du kunna göra för att ta steg i den riktningen? Om du känner att du skulle behöva prata med någon om din situation kan du få stöd hos exempelvis Alkohollinjen (020-84 44 48) eller Kvinnofridslinjen (020-50 50 50).
Och fortsätt gärna skriva och berätta mer här om känner att det är hjälpsamt för dig!

Varma hälsningar,
Emilia, Alkoholhjälpen

@Snödroppen
Ja kan inte låta bli att tycka att det sårar, likadant att allt ska vara på hans premisser, får han inte som han vill, då duger det inte.
Jag vet att jag egentligen ska vara stark och inte låta mig påverkas, men det känns som han fortfarande har en så stor del och betydelse i mitt liv. Jag vet att jag borde tycka att jag förtjänar bättre.
Kanske inte bara svar till dig, men skönt att skriva av sig lite.
Tack 🩷

Det berör så mycket att läsa din historia, @asdaysgoesby, så ensam du har varit i den här situationen. Din sambos familj ser det du är med om, men du har inte fått någon förståelse eller praktisk hjälp för att komma ifrån. Din egen familj erbjuder hjälp, men som du berättar det förstår jag att de har starka synpunkter på vilka val du ska göra, och det passar inte nödvändigtvis ihop med det du önskar eller mår bra av. Förstår jag dig rätt att du skulle önska och behöva praktiskt stöd av stödorganisationer för att ta steg bort från det här, och även strategier för att hålla fast vid ditt beslut?

Du har sökt professionell hjälp tidigare på olika sätt, och det är förståeligt att det känns hopplöst när situationen inte har förbättrats. Det tar energi och kraft att behöva be om hjälp och samtidigt själv jobba för förändring. Det är inte alls ovanligt att en behöver göra flera försök till förändring, och att en kan behöva be om hjälp flera gånger. Kanske personen du pratar med förstår bättre nu och gör en annan bedömning, har något mer att erbjuda, kanske är du på en annan plats nu? Det finns hjälp att få, både samtalsstöd och praktisk hjälp, hos våldsteamet på Socialtjänsten, kvinnofridslinjen, kvinnojourer och brottsofferjouren.

Du kommer även att få ett personligt meddelande av oss. Om du vill kan vi hjälpa dig att hitta stöd där du är.

Varma hälsningar,
Nell, Alkoholhjälpen

@svenmyra00
Välkommen till forumet, så bra att du hittat hit.
@Kevlarsjäl62 har redan gett dig en massa kloka tips.
Jag tror vi alla på anhörigsidan kan intyga att vi tillhör den kategorin som glömt att tänka på oss själva först.
Framförallt glömt att vi har ansvar över våra val.
Du försöker kommunicera med olika tekniker så du når fram, ibland når man fram och ibland inte.
Vart går din gräns för hur länge du orkar leva så?
Jag vrängde mig ut och in och tillslut var jag bara tvungen att lämna för att leva själv.
Var rädd om dig 🌸

Jag fick ett riktigt konstigt uppvaknande igår. Jag ska ju som sagt separera från min man och flytta i oktober. Jag har under separation inte haft kontakt med hans familj då jag behövt ta lite avstånd för att kunna ta detta beslut om separation. Men jag har funderat lite på detta med hans familj då jag inte kommer och inte vill behöva ha koll på honom nu när jag kommer flytta. Hur mycket han kommer att dricka osv, om han sköter jobb etc. Jag har då funderat att kontakta en person i hans familj för att berätta att hans alkoholproblem blivit värre och att de ska ”ta över” ansvaret för honom, på något sätt vill man ju att någon har koll.. kom då på igår att jag har pratat med denna person om mannens alkoholproblem. Jag kikade i en gammal sms konversation från hösten 2018. Jag skriver då att jag kommit på mannen med att smygsupa, hittat gömda burkar, han dricker med barnen vilket jag då skrev att jag tyckte var helt oacceptabelt. Jag skriver om lögner och svek, att han inte svarar i telefon etc. Jag skrev också att jag skulle flytta till en egen lägenhet. Att han var som två personer, en när han är nykter och en när han är onykter. Jag skrev allt som jag förstod när jag hittade alkoholhjälpen i början av året. Familjemedlemen lovade att prata med honom för att det skulle bli bättre.. Det som är så konstigt är att jag under dessa fyra år bara typ glömt detta och låtit livet fortgå som om inget problem funnits. Snacka om medberoende. Jag kan nu svara på min egen fråga i rubriken till mitt första inlägg. Om man ska vara efterklok så skulle jag ställt ultimatum redan då och tvingat honom ta hjälp osv. Nu är hans problem betydligt större och jag känner mig lite skamsen själv att jag låtit det fortgå samt att jag slösat bort mina år på honom som inte varit ett dugg intresserad av mig, knappt en kram har man fått under dessa år..

Hej och tack för dina kloka ord! Jag är tyvärr den kategorin av människor som prioriterar andra före mig själv men jag har förstått och känner att jag måste prioritera mig själv mer för att orka. Det finns många kloka ord här i forumet som jag ska ta till mig av. Framför allt den om kommunikation! Det är så lätt att känna sig besviken, arg och frustrerad på min sambo men det har ju inte fungerat hittills så jag måste hitta ett annat sätt att kommunicera.
Tack för ditt stöd 🌸

@Sisyfos läste ditt svar då jag är ny här, har en liknande situation som trådskaparen. Min sambo dricker men märker det inte av att han är berusad utan på den mängd gömda spritflaskor, vinboxar jag hittar i skåpen. Han sover dåligt, konstant trött dålig på intiativ och ta tag i saker.
Ditt svar var så beskrivande på hans beteende, vet att han har järnbrist också, men han tar inte tag i att kontakta en läkare…..som med allt annat….

@Snödroppen Tack..!
Vi var på en fest i helgen en sån som han aldrig har velat gå på för det är flera där som har ”tagit hans ex parti” typ.. men så gick vi i lördags och det var så många som typ skällde på honom, kollade snett osv jag förstod inte riktigt då och ville inte heller veta så höll mig typ undan.. men sen igår så började jag ändå lägga ihop på nåt sätt. Han har alltid sagt till mig att det var ett dåligt förhållande där hon slog honom. Och hur hemskt det var.. men så frågade jag varför dom var så sura och om det var så att de trodde att han hade slagit henne… då sa han ja. först. Sen ändrade han historien och sa att det inte var så att det var en dålig relation och att han bara slagit tillbaka en enda gång.. och det var då jag hörde mönstret. Att han sagt precis så till mig med. Att han säkert tror på det. Han glömmer väl för han brukar ju vara våldsam när han är helt plakat..

Det har hänt många gånger förut när vi har varit ute och nu frågade en person mig igen ”varför är du tillsammans med honom? Helt ärligt.. jag kan inte vara den enda som frågar..”.

Och jag svarar liksom inget men känner ju precis som dom.

Vaknade nu för en stund sen och fick någon slags recall till för tre år sen .. när jag fortfarande blev rädd och var chockad över hans våld. Och hur jag skrek högt i en liten jävla piss stuga på hans föräldrars tomt (de måste ha hört mig..?) för mitt liv.. och alla bilder jag skakig har tagit på toan och hur han även där slog sönder en dörr.. som hans pappa utan ett ord kom upp och lagade sen.

Jag har även skrivit rakt ut till hans mamma nu om det med kudden.
Hon ringde upp honom och sa att jag var orolig för honom, fattar han väl. Snälla.. kan någon bara säga till mig hur sjukt det här är och hur de gör ..

@Kameleont
Yngsta har svårt för förändringar.. men en mamma som mår dåligt o en pappa som dricker?
Kan du ta er ifrån ett tag o få andrum o tänka? Hur pratar du och barnen om alkoholismen? Kram❤️❤️❤️

@Wind
Den enda som kan sätta stopp för detta är du. Han respekterar inte dig och det vet du ju innerst inne.
Vad väntar du på? Be honom hämta alla sina saker hos dig och att låta dig vara.
Vi finns här med dig, det finns mycket hjälp där ute om man bara sträcker ut en hand om ber om hjälp.

@kennie Tack för ditt meddelande. Jag tror och vet innerst inne att du har rätt men sorgen tar över för stunden.
Du har helt rätt och jag kommer göra mitt bästa för att mitt barn och familj mår bra, behöver bara låta sorgen passera. Tack igen för ditt meddelande.

@Kevlarsjäl62
Missförstå mig inte nu, memen ditt meddelande ger mig ro. Jag beklagar att du är i den situation du är i, och jag hopps du kommer må bra i sin egen resa framåt. Både för din egen psykiska hälsa men framförallt även i relation till din man, då jag vet hur svårt det är att leva med. Men det ger mig lite tröst att veta att troligtvis fanns det ingenting jag kunde sagt eller gjort annorlunda.

Tack igen, jag uppskattar era vänliga kommentarer och pepp. ❤️

@svenmyra00 Välkommen hit, även om jag är ledsen för din/er skull att du behöver komma hit. Det går nog inte att hantera en missbrukare. Har du nått fram till honom med hur du känner när han är nykter? Annars är väl det ett första steg. När väl berusningen är ett faktum är det ju omöjligt. Att sätta ord på att något är väldigt fel i ert gemensamma liv är väl det som behöver göras först och då visar det sig också om bara du har insett problemet eller om han är medveten om sitt missbruk.
Du säjer själv att du inte vet hur länge du ska orka och jag tycker inte du ska orka. Det är inget bra liv du lever just nu med din man och hans beroende är orsaken. Jag stannade väldigt länge och även om min man inte var redlös eller aggressiv på något sätt, så var det gräsligt att umgås med honom när han drack. Som anhörig kan man inte påverka den som missbrukar att sluta, det vet jag säkert och det har jag lärt mig den hårda vägen. Däremot behöver du fundera över var din gräns går och agera utifrån det, för DIN skull och för din framtids skull. Livet är ju som bekant inte hur långt som helst. Gör det ovana och tänk på dig själv en stund, vad vill du ha ut av livet? Skriv och läs här, det finns många med både mer erfarenhet och livsvisdom än jag här inne. Vi finns här för varandra 🧡

DET ÄR INTE OCH KAN ALDRIG VARA ska det förstås vara.

@Kameleont Nej, nej och nej! Det är inte offerkoftan som du bär utan skuldkoftan med en massa ansvar i fickorna. Du stannar, därför har du inte gjort allt du kan för familjen. Läs den meningen en gång till. Hur i hela friden ska man kunna lägga ett sånt ansvar på en vanlig, dödlig människa? Det kan man inte, det är fullkomligt absurt! Om du lämnar, blir han så förtvivlad då att han vill avsluta sitt liv? Kanske, inte vet jag, men där hamnade jag. Och jag kände ansvar, ett sådant ansvar att jag höll på att braka igenom och nu, när han eventuellt insett att han måste sluta dricka, då tar jag ansvar för det och känner att jag måste stötta. Fast jag inte är helt säker på att det är det jag behöver just nu, jag har ju precis brutit mig loss. DET ÄR OCH KAN ALDRIG VARA DITT ANSVAR ATT GÖRA RÄTT SAK, DET SOM GYNNAR HONOM BÄST. Jag tror helker inte våra val spelar någon roll. Bollen ligger hos den beroende, det är hen som har elefanten i knäet och varken du eller jag kan lyfta bort en elefant.
Snälla, ha omsorg om dig själv. Du är en så fin och empatisk person, det ser vi alla här inne. Det är inte ditt fel att han dricker och heller inte ditt ansvar att tänka ut hur du ska få honom att sluta och agera därefter. Därför att det kan du inte, DET är fullkomligt säkert.
Ta hand om dig 🧡🧡🧡🧡🧡🧡

Min sambo på 55-år dricker som om det inte finns någon morgondag. Han korkar upp öl efter öl och raglar runt i huset. Vi köpte hus för ett år sedan och har varit tillsammans i 3 år. Han blir verbalt elak mot mig och jag vet inte hur länge jag ska orka med det här. Det spelar ingen roll om jag tar hand om en del av ölen och gömmer undan. Då kör han med utpressning och tjat tills jag inte orkar stå emot. Han har inget konsekvenstänk och ibland önskar jag att det händer nåt allvarligt för att han ska fatta att han behöver söka hjälp! Hur hanterar ni era respektives alkohol problem med allt som följer?

Tack till er 🥺❤️

Jag är plågad,ledsen,uppgiven och dum som sagt till han att ok om du slutar att dricka i närheten av mig så kan vi ge det en chans
Idag ångrar jag att jag sagt det 🥺
Det känns fel
Bara nån dag efter så kändes det fel när han skulle "skämta" sa nåt I stil med att han vet allt o jag ingenting
Det kändes inte bra o kände mig sänkt och ledsen efteråt.
Sa att sluta det där va inte fint sagt jag blir ledsen. Då sa han sluta va ledsen, det är inget att bli ledsen över osv.
Då sa jag åt han att för nån dag sen kallade du mig hora igen o nu detta, hur tror du jag mår. Dagen gick och idag sa han att nu ska allt bli bra och vi ska va positiva till framtiden och inte att jag ska gå o må dåligt av allt som han gjort 😪🥺🥺🥺🥺
Att jag ska lägga det bakom mig.

Hur lätt är det ? Hur kan han kräva det?
Jag sagt att känner jag att jag inte kan släppa allt han gjort o sagt då måste jag gå och aldrig mer komma tillbaka

@Kameleont
Fina du. Du har inget att skämmas för. Ut med ALLA känslor det behöver man.
Det kommer antagligen bara rulla på så länge ingen av er bryter mönstret.
Kram kära du har tänkt på dig!

Ledsen o frustrerad! Tungt i sinnet nu.
Några veckors semester.
Ingen katastrof här hemma men heller inget som ändrats. Han dricker efter ung samma mönster, jag gör inget åt det. Bara sköter om oss.
Det rullar på... o jag vill eg bara skrika rakt ut!

Påbörjade idag 4e o sista delen i Anhörigstödet. Har inte orkat, det har tagit emot. Och det var några jobbiga insikter. Eftersom jag tar hand om familjen o sköter ruljansen, hjälper jag honom att fortsätta sitt beroende. Lätt som medberoende att hamna där, man bryr sig ju om. Förstår det.
Men känner mig redan skyldig till att inte stå upp o säga ifrån. Nu ännu mer.
Låter som jag drar fram offerkoftan nu, det menar jag inte (eller?), det är bara så tungt att bära den här bördan o vissheten att jag borde göra mer för mig, för oss, för familjen.

Känner mig handlingsförlamad o vek. Så vek o feg.
Tycker inte att det är JAG eg, o jag skäms för min feghet. Så även skam.
Vilken mysig blandning av känslor den här kvällen!
Är allt lite offerkofta i luften...
Ber om ursäkt för det. Inte trevligt alls. Men skönt att få ur sig lite, skriva av sig.
Aaaaahhhghhh!!!!

@krossad Jag lider verkligen med dig och förstår att dessa tankar kommer upp, men det som hänt har egentligen ingenting med dina val att göra. Tyvärr tror jag att det är omöjligt att som anhörig "rädda" någon från missbruk eller psykisk ohälsa. Jag har erfarenhet från "båda sidor" och de som älskat mig har inte kunnat hjälpa mig upp ur mina depressioner och själv har jag varit helt maktlös i relationen till min man som har ett beroende. Individen själv med hjälp av vårdens experter kan bevisligen klara det och då kan det ju vara skönt med stöttningen från nära och kära, men det är inte avgörande för utfallet. Försök att glädja dig över det du har och vila i att du gjorde allt du kunde. Och tillåt dig själv att sörja personen du älskat 🧡