Senaste kommentarerna i forumet

@has jag kan ta skulden och jag kan ta allt som kastas på mig bara jag vet att det finns en vändning. Att vi i slutändan når samma mål tillsammans. Att vi båda mår bra ihop. Innan det kan jag ta allt som krävs och lite till. Det jag är rädd för är att vi inte når målet ihop.
Jag bestämde mig för att prata med honom idag, jag var fast besluten och redo. Jag fick flera chanser men jag tog dom inte jag ville dra ut på det lite till innan jag riskerar vända upp och ner på allt. Det ända jag vill är att försöka få honom att inse att han behöver söka hjälp, att vi behöver det.
Nu är det försent för idag, nu har han redan börjat och jag döljer gråten med ljudet från duschen. Och det känns ju patetiskt att skriva det här till främlingar men inte kunna säga det till han jag delar mitt liv med. Usch, jag vill bara få ett slut på det. Jag vill bara att vi ska må bra.

Men vännen, så där kan du ju inte ha det. Det där är psykologisk misshandel! Det kanske vore bra med lite tid isär så du hinner hämta andan och forma en plan med vad du behöver för att må bra? Att din sambo dricker kan du inte påverka, men du kan påverka din egen situation. Har du funderat på samtalsstöd? När jag kom hit för flera år sen fick jag tipset att prata med min mans chef och berätta om hans alkoholproblem. Det var ett väldigt bra råd, och blev ett tufft samtal. Han ville inte ha hjälp men han erbjöds mycket, som han inte klarade av att hantera. Sjukdomen är svår om den sjuke inte vill ha hjälp. Som anhörig måste man mentalt orka stå bredvid ibland, och ibland gå långt bort för att pressen och stressen ska släppa. Fundera på vad DU behöver.

Alltså, jag blir helt tokig. Nu har min sambo druckit mer eller mindre varje dag sen i april. Jag tassar på tå, försöker att inte göra honom arg osv osv. Senaste gångerna när han varit skifull anklagar han mig för alla möjliga och omöjliga saker. Jag är tråkig, tjatig, krävande, det går inte att ha kul med mig och det är lika bra att han flyttar. Nästa stund kan han säga till någon vän att han förstår att det inte kan vara lätt att leva med honom, att han förstår inte hur jag står ut osv. Det är verkligen himmel eller helvete, svart eller vitt. Jag kan inte hantera allt detta ris och ros samtidigt. Ena dagen är allt bra och nästa ska han flytta.
Jag har testat att säga ifrån, att vara tyst, ja säg vad jag inte har prövat.
Blir helt livrädd när han säger att han ska flytta.
Kanske blev ett osammanhängande inlägg detta men jag behöver bara lite kloka tankar och råd i denna helt galna tillvaro!

@Jaag hur har det gått? Jag tror bara du kan hitta svaret vad som blir bäst för dig och barnen. Och det låter lite som du redan vet vilket det är för dig.

Kanske behöver du påminnelse om att du har all rätt i världen att känna som du gör! Och dessutom att göra det som blir bäst för dig och era barn.

Jag har nu slutgiltigt lämnat ett äktenskap med en alkoholist. Lämnade för 1.5 år sedan där han senare fick ett uppvaknande och sökte hjälp. Allt var fantastiskt, jag ”hade räddat hans liv”.

Vi flyttade ihop igen och jag tror han höll sin nykterhet, men tyvärr fanns många av de destruktiva mönstren ändå kvar. På slutet var det istället ”lite mitt fel” att han blev alkoholist.

Vad vill jag säga med det: det kan svänga rätt rejält och det alkoholisten säger bör tas med en nypa salt. Det går inte att lita varken på omdömet eller sanningen för dagen från någon som fortfarande är sjuk.

Min exman skötte allt exemplariskt när han blev nykter och jag trodde verkligen att vi skulle kunna ta oss igenom det stärkta tillsammans. Sjukdomen är så svår och ger också allvarliga konsekvenser för samtliga runtomkring.

Så tänk på din hälsa och på att barnen behöver en förälder som är trygg och mår bra❤️

Verkligen bra gjort! Hoppas det leder till bra hjälp för er alla❤️

@hoppfullsambo jag hoppar in här och reflekterar över din rubrik: Hur pratar jag med min sambo om hans drickande utan att förstöra allt?

Kära du, jag vill bara påminna dig om att det inte är hur eller vad du lyfter som förstör allt utan din sambos överdriva konsumtion av alkohol.

Allt det där är så svårt att se när en är mitt uppe i det, men jag står nu på lite avstånd och ser hur mycket skuld som lades på mig och jag dessutom tog på mig i mitt tidigare äktenskap.

Grundproblemet är alltså inte ditt, oavsett vad hur din partner reagerar när du försöker lyfta något svårt❤️

Ta hand om dig!

@Fridolf Jag känner med dig. Jag hoppas för er skull på en ljus väg framåt. AA är ett stort steg närmare rätt riktning.
Tack för att du delar med dig, och tack för lyckoönskningar. Det känns lite bättre bara av att veta att man inte är ensam även om det samtidigt känns sorgligt att fler ska behöva vara med om samma sak.

@TappadIgen tack för att du delar med dig, verkligen. Det ger mig en bättre förståelse och även ett hopp för framtiden.
Vi har inte haft samtalet än men jag känner i kroppen att det är nära nu, jag känner mig mentalt redo för det.
Jag tror absolut att det skulle gynna min sambo att läsa om andras resor, att prata med andra som varit med om liknande men som du säger så måste han själv vilja det för att det ska vara någon nytta och där tror jag inte att han är än.
Det du beskriver liknar mycket min sambo, han har som sagt en förälder som är alkoholist och han kan många gånger kommentera och säga saker om denna förälder som han menar på är så olikt honom själv men jag ser nästan bara likheter och det är skrämmande.
Jag bara hoppas att jag kan få honom att förstå, att öppna ögonen för det känns som att han blundar.

Håller helt med, LVM är rätt verktyg i detta läge! Orkar ni ta hand om er, eller ber ni socialtjänsten om hjälp för er skull också? 🤗

Käraste du!
Jag har lämnat min alkoholiserade make sedan 4 månader och mår redan 10 ggr bättre.
Min råd är att ta hjälp till dig själv och bygg upp dig från botten och upp!
Många kramar och styrka till dig

Käraste du!
JA!!!!!
DU HAR GJORT RÄTT!
Många kramar och all styrka till er🤗

Min pappa har haft problem med alkohol till och från sen jag var liten. Senaste 2åren har det eskalerat, mina föräldrars ekonomi har rasat och stått utan egen bostad flera månader. Han har 2ggr försök tagit sitt liv där vi ena gången körde han akut till akutpsykiatrin där han blev placerad på beroendecenter och valde stanna 2-3v. Vi fick hopp då han skulle ha uppföljning under 6mån med urinprov samt antabus. Han har inte dykt upp på sina tider och tar inte sin medicin. Han ramla tillbaka till alkoholen direkt. Vid andra försöket så hann en anhörig stoppa honom ifrån att hänga sig, han åkte akut in till psykiatrin men fick komma hem dagen därpå. Han har haft antabus flertal gånger under min uppväxt men avvikt ifrån medicinen och börjat dricka igen ganska så direkt. Han kör bil berusad, han är aggressiv mot min mamma (utan fysisk våld), han duschar inte, borstar inte tänderna, sover mestadels om dagarna och dricker övrig tid. Han har dessutom gjort en gastric bypass för ett par år sedan vilket gör han extremt fysiskt sårbar. Ibland är han utan alkohol 2-3 dagar sen börjar han igen och så rullar det på. Jag har nu gjort en orosanmälan till socialtjänsten ang LVM, då frivilliga insatser misslyckats flertal gånger. Nu ifrågasätter jag mig själv om jag gjort rätt beslut eller inte. Vi är alla trötta, utmattade och känner oss maktlösa. Särskilt min mamma som nu är livrädd över vad som kommer hända, hon hade själv aldrig vågat ta detta steget. Men han hotar dessutom med att ta sitt liv om hon lämnar honom, jag ser inget annat alternativ längre när han själv inte vill ta hjälp eller ser att han har ett missbruk..

Samtalsstöd är jättebra! Man ska inte behöva bära bördan helt själv. Dela med dig till någon så får du hjälp att hantera det.

Håller tummarna att du hittar en tidpunkt att prata med din man. Sitter i liknande sits och känner igen det dåliga humöret och att det är verkligen inte lätt att hitta rätt tidpunkt.
Jag vill berätta om mitt mående och få fram att jag påverkas och mår dåligt. Vi har pratat många gånger tidigare med varierande resultat. Nu närmar sig alternativet med skilsmässa osv.

Fö. Vi gick på ett första AA-möte tillsammans.
Sedan går min fru på något AA-möte, ibland. Så hoppet är inte ute :)

Lycka till med ditt samtal!

@Sommarsol_2023 jag tänker precis som Åsa skriver att det är bra att sätta upp delmål. Så att allt inte känns så oöverstigligt. Jag separerade förra sommaren och vi har tagit det i etapper. Vi gjorde så att jag hyrde en lägenhet i andra hand där jag och tonårsdottern bodde en period medan vi gjorde värdering av huset, pratade med banken, ansökte om skilsmässa mm. Om man har möjlighet att ha två bonden under en kortare period så kan det göra att det blir lättare att få distans till allt och tänka klarare.
Vi hade tänkt att det skulle ta ett år men det gick snabbare. Hoppas ni hittar ett sätt som fungerar bra för er. Lycka till!

Kan det hjälpa att bryta ner processen till delmål? Det kan göra det lite mer hanterligt. T.ex. att inom tre månader ska vi ha tagit in en mäklare som gör en värdering av huset, efter det nlitar vi besiktningsman som ordnar besiktningsprotokollet, sen fattar vi beslut om att fotografera och lägga upp objektet som kommande försäljning på mäklarens egen sida, efter det bestämmer vi när vi ska sälja och beslutar om visningsdatum. Då får ni en lista som ska bockas av och det kan kännas lite mer hanterbart.

@NeverlastingDream hur har det gått för dig?
Förstår att det är jättetufft, men vilket mod av er att genomföra en intervention! Har du funderat på vad du skulle vilja se för reaktion nu, när det har gått en tid? Har ni funderat på att söka samtalsstöd i familjen? Medberoende är tufft för alla, inte bara den sjuke, och alla kan behöva prata med någon. Jag tror också det kan vara hjälpsamt för dig, och er, att tänka att er pappa kanske inte har kvar förmågan att göra kloka val, och välja familjen. Beroende är starka saker och det kan göra att den sjuke helt enkelt inte förmår göra andra val än att alkoholen ska gå först. Jag säger detta i all välmening. Hans beslut att dricka har inget med er att göra. Han är sjuk.
Skickar dig styrka ❤️

Jag har hittills mest läst på forumet och ibland lämnat en kommentar eller två men här kommer mitt första egna inlägg.
Jag är medberoende till min man och vi har barn. Min man har nog alltid haft ett beroendebeteende men varit ”hanterbart” fram tills för ett par år sedan. Då drickandet bara har ökat.
Han de senaste åren; kört rattfull, blivit av med körkortet, hotat med att ta sitt liv, skyllt drickandet på mig, gjort så att vi har fått två orosanmälningar. Ja det är bara lite av toppen på isberget.
Han försöker idag att hålla sig nykter. Men jag har insett att jag inte vill leva med honom längre det har tagit alldeles för mycket på mig. Jag har tynat bort och finns inte kvar. Bara spillror av mig.
Vi har kommit överens om att separera och vi har kommit överens om att det ska få ta lite tid.
Men frågan är hur mycket tid det får ta?
Så mycket som snurrar i huvudet när en separation är ett faktum. Barnen! Hur ska det gå för dem, kan han hålla sig nykter när barnen ska vara hos honom?

Sen kommer vi till att prata om försäljning av hus. Vilket inte har landat så bra. Han vill inte sälja än utan vill vänta minst ett till två år! För att vi köpte lite dyrt och kommer inte att få igen pengarna som det ser ut idag.
Ska läggas till att han är sjukligt snål.
Jag klarar inte två år till. Jag bryr mig inte om att förlora pengar vill bara ut ur detta rädda mig och barnen. Men vi måste sälja för att få till en separation.

@hoppfullsambo Jag hoppas att samtalet går/gick bra. Tyvärr är det ju så att förnekelse av sjukdom är ett av symptomen. Det kan bli svårt, som du säger, att hitta ett bra tillfälle. Jag har funderat ganska mycket själv på hur jag skulle kunna hjälpa andra som är i den situation jag var i innan jag slutade. Jag tar mig friheten att kopiera in en text jag skrev kring detta för ett par år sedan i slutet av mitt inlägg här. Jag tror inte att jag har ändrat syn särskilt mycket sedan jag skrev det. På ett sätt tänker jag att någon som vet hur det var skulle kunna vinna mer gehör, men beroende på var man är i sin alkoholism så kan det vara svårt att identifiera sig med någon som var alkoholist och sen slutat. Dels för att man förnekar att man är alkoholist själv och dels för att sluta inte finns på karta. Där finns problem, det kan man nog ändå delvis erkänna åtminstone för sitt inre jag och kanske utåt skulle man kunna säga "Det har blivit för mycket någon gång", men det är ju bara att skärpa sig.

Kanske skulle din sambo var betjänt av att läsa några av resorna som gjorts här inne på forumet? Men han måste nog själv vara lite nyfiken på det och inte göra det för att han måste för att det ska ha effekt.

"En sak jag har funderat på, på sistone, är vilken kontrast det är i hur jag tänker och ser på saker idag mot hur jag gjorde för t.ex. 5 år sedan. Om jag då för 5 år sedan hade kunnat få en glimt av hur mitt liv ser ut idag, så hade jag nog inte trott på det. Min relation till alkoholen var då sådan att det skulle vara otänkbart att jag skulle vara nöjd med att vara nykter. Då trodde jag att det var en paradox att använda både nykter och nöjd i samma mening. Jag hade en relation, till alkohol, trodde jag, som var unik. Visst kunde jag dricka lite för mycket, men det var ju något som jag skulle kunna ordna upp. Jag var ju inte som andra alkoholberoende som hade problem, tänkte jag. När jag fick höra historier om de som hade druckit lite väl mycket under en period som gått och blivit helnyktra tänkte jag att jag har ju inget gemensamt med dessa personer alls. Deras alkoholproblem har varit av en helt annan art än mina, tänkte jag, för jag kan inte relatera alls till det där med att sluta helt.

Nu har jag ju förstått i efterhand att jag inte var särskilt unik utan mina problem var väldigt lika många andras. Visst relativiserade jag genom att kontrastera mitt eget beteende mot andras och på något sätt kunde jag hålla uppe den här fasaden mot mig själv på det viset. När jag gick förbi parkbänks-a-lagarna på väg till systemet kunde jag ju tänka att "Jag är ju inte där". Så kunde jag lista saker som jag visste att andra hade gjort som inte jag hade gjort. Jag jobbar ju och har familj. Så farligt är det ju inte. Och när jag inbillade mig att det inte gick ut över jobbet. Idag känns det konstigt att jag ens har tänkt så. Men samtidigt, hade jag kunnat berätta allt jag vet idag till mig själv för 5 år sedan så hade mitt dåvarande jag förmodligen inte kunnat relatera till det jag säger överhuvudtaget. Det är det som är så konstigt idag. Hur kan jag idag vara så nöjd utan alkohol att jag är med på en afterwork som ensam nykter utan att ens fundera på att ta ett glas?

Kanske är det det som gör att det är så svårt att ge råd också. Jag tänker att om någon som är i en liknande situation som jag var i för fem år sedan läser det här så tänker de nog "Vad är det här för ett UFO? Han hade näppeligen en sådan relation till alkoholen som jag har".

Jag håller med ovan. Tänk så mycket tid som slösats redan. Han vill inte ta hjälp, och du kan inte påverka honom. Men du KAN påverka dig själv. Bestäm hur du vill leva ditt liv, och bara gör det! Önskar dig all styrka i att välja dig själv. 🤗

@loppan-1 Eller också slutar du kämpa och inser att ditt liv är ditt. Inte hans. Jag ska inte ljuga och säja att allt blir bra när man ger upp och lämnar "det sjunkande skeppet", men det blir definitivt lättare att andas.Plötsligt en dag märker man att axlarna sjunkit en bit och andetagen når ända ner i magen. Fri blir man nog aldrig eftersom sorgen över att se en älskad person gå under
är plågsamt, även på avstånd. Men jag har i alla fall försonats med tanken att det inte finns någonting jag kan göra för att hjälpa honom ur beroendet. Han har också kommit så långt att han gett upp, försöker inte ens. Han säjer att han är nöjd nu och har inga andra önskningar och förväntningar än att sitta i sin fåtölj och dricka tills hjärtat inte slår mer. Han är "klar", vid sextio år fyllda. Känns som ett ovärdigt slöseri med det enda liv han har och ett svek mot hans närmaste, framför allt mot barnen. Jag förstår ju att han är sjuk, så klart, men jag tycker inte att han gör vad han kan för att hålla sjukdomen i schack. Han tar inte emot den hjälp han kan få, han slåss inte för sin familj, men han vill fortfarande att vi ska finnas för honom ibland. Kanske är det så att alkoholen suddat ut den han var och skapat en oempatisk egoist? Jag tror faktiskt det.
Sluta kämpa och ta ett, eller flera, steg tillbaka. Hur vill du leva ditt liv? Tvåsamhet är inte en förutsättning för ett bra liv och absolut inte när den ser ut som för dig och mig. Ta hand om DIG, det är hög tid nu. Kramar ❤️

Tillbaka här 3,5 år senare och detta hade jag kunnat skriva idag. Inget ändrar sig, han lovar att vara nykter men dricker i smyg. För en vecka sedan sa vår yngsta, som tidigare inte sett något problem ifrån om hans drickande. Stort drama förstås, han är så orättvist behandlad som bär oss alla på sina axlar och vi är bara missnöjda och otacksamma. Han vill verkligen inte se att han är beroende, han säger att han har full kontroll på sitt drickande och att jag gör det till ett problem och vänder barnen mot honom. Vårt stora barn har flyttat med sin familj pga jobb, och jag är så tacksam för att dom inte behöver se detta. Det är som att hans värld blir tråkig och grå om han inte ”får” dricka. Jag önskar att han kunde ta hjälp, men det kommer väl inte att hända eftersom han inte ser något problem. Det är ju jag som är problemet i hans värld. Jag som är orättvis och gnällig. Jag kämpar väl på ett tag till så får vi se hur det blir med allt.

@Självomhändertagande
Tack för dina ord. Det är så värdefullt att höra om andras erfarenheter och att inte underskatta det enorma jobb som den sjuke (inte vi anhöriga) måste göra för att må bättre. Klart man vill att den man älskar ska fungera, men sånt är inte livet. Sjukdom rår man inte över. Och som jag brukar konstatera - hade ens anhörig haft någon annan sjukdom, som cancer, hade man aldrig trott att man kunde diskutera sig fram till en lösning. Alkoholmissbruk är ju en sjukdom, inte bara "beteendeproblematik". Det är det som gör det så lömskt.
Massor av kramar till alla som kämpar!

Hej
Vad fint att du skriver här.
Det är jättejättejobbigt på så många olika sätt att ha en förälder som dricker för mycket. Hur konstigt det än låter drabbas man som barn/vuxet barn av skamkänslor, skuld. Det är lätt att tänka att det nästan inte händer, för hur ska man som barn kunna ansvara för något sånt? Så bara att du skriver här är ett stort steg!
Jag har ingen professionell erfarenhet och kan inte råda dig. Ett alternativ är kanske att prata med din pappa först? Det är vanligt att slå ifrån sig- alltså ljuga- när man dricker.
Hur är det med syskon? Har du andra vuxna-vuxna i din närhet som du kan prata med?
Jag förstår att du känner dig ledsen, det är inget konstigt. Men det beror inte på dig, utan på situationen som din mamma (och kanske även din pappa, som inte vill låtsas om det som sker) har försatt dig i.
Fortsätt skriv och berätta hur det går! 🌸

Du ska tänka på dig själv i första hand ! Han måste få stå för sina problem själv och du kan inte hjälpa honom ! Kom ihåg att du är den viktigaste personen i ditt liv för om inte du fungerar så fungerar inget runt dig ! Kan du ta hjälp av Al-anon ? Via besök i nån grupp eller via nätet !
Kram !