Senaste kommentarerna i forumet

@myssockan tack för dina tankar och input🙏🏼

Tyvärr tror jag att det du beskriver som den rosa drömmen är det bla dr Ramani beskriver som betrayal blindness (klistrar in en episod om det här: https://youtu.be/QXlAZpD8zkI?si=OleEAvH4BO3kbE-n).

Jag känner igen det och det är nog precis det jag själv beskriver som att måla verkligheten mer positiv än vad den är.

Lite oklar på hur det ska hanteras ännu eftersom vanlig pratterapi har gett mig insikt om detta (för väldigt många år sedan, långt innan jag träffade mitt ex). Det är som att det undermedvetna eller nästan på cellminnesnivå gör de här konstiga valen åt en. Känslan är sån i alla fall.

Precis som du skriver: hur i hela friden hamnade jag här, igen?!

När det gäller gränssättning så tänker jag som dig i stort. Däremot kunde mitt ex vara väldigt generös när det gällde att jag skulle göra egna saker (=tid för honom att kunna dricka så mycket han ville utan att någon la sig i).

Det allra värsta med allt det här är att vi också tar på oss så mycket skuld själva. Hur hamnade vi här? Varför såg jag inte? Osv. Tycker också andra skuldbelägger: typ har du någonsin haft en relation med en ”vanlig” man?

Igen - det här är inget vi aktivt väljer! Jag tycker varken jag förtjänar det eller att jag inte är värd mer än att behandlas så här.

Jag djupdyker vidare i traumalitteraturen och söker vidare efter svar där 😊❤️

*inte "här i tråden" utan jag menade här på sidan.

@has Så intressant och välformulerad tråd! Jag läser alltid dina svar med stort intresse. Tack.

Så även den här frågan om vad som händer när man sätter gränser. Kanske ett bra mått på vilken problematik/störning personen har?

I den relationen jag är i nu har jag märkt att det går väldigt bra när jag sätter gränser. Tex om jag vill ha tid för mig själv, eller som i lördags när min son skulle komma på middag och jag sa ifrån i förväg att min sambo skulle vara nykter om vi skulle genomföra middagen.
Min sambo har då "bara" alkoholberoende.

Men i en destruktiv relation jag var i, den jag nämnt tidigare här i tråden (det har tyvärr varit flera) så blev det mycket värre när jag satte gränser. Det blev utbrott, skrik, personangrepp, offerkofta, avståndstagande you name it. Ville man ha det så bra som möjligt skulle man vara tyst och hålla med.
Han tror jag var någon slags narcissist, iallafall var relationen väldigt destruktiv och med känslomässigt och ekonomiskt våld. Inget missbruk där. Fast jag drack för mycket...

Så gränser och tydlighet funkar uppenbarligen inte på alla, kanske mer på de som inte är störda...

Hyperfokuseringen du nämner har jag dock haft i båda de här relationerna.

Har också funderat de senaste dagarna på det du skrev om medberoende versus traumasymtom. Och jag håller nog med dig. Medberoende känns så anklagande. Samtidigt kanske tanken är att man ska flytta kontrollen tillbaka till sig själv? Att man i nuläget (oavsett hur man skadats) kan välja var man vill lägga sitt fokus, alltså inte på andras problem och mående utan på sina egna känslor och hur man kan förbättra sitt liv. Men såklart innebär det ett stort jobb... Ingen "vill" vara medberoende, det är ju som ett helt system som kickar igång och styr en utifrån tidigare erfarenheter. Känslomässiga vanor och reaktioner, nervsystemet som du nämnde. Puls, andning, förlorad tankeförmåga vid stress, detta är inte bara att "tänka bort".

Tycker i princip att alla symtom i medberoende överensstämmer med traumasymtom. Men någonting som jag finner i mitt medberoende som jag inte direkt kan koppla till trauma är den rosa drömmen.
Jag har en tendens att dras till människor med problem, och se allt bra hos dem som skulle leda till det perfekta livet - minus problemet. Det är som om jag hittar en skatt som jag blir besatt av.
Borde inte trauma tvärtom göra en mer skeptisk till att tro på den typen av drömmar om hur allt ska bli bra?
Känner mig förvirrad i den här frågan.
Möjligtvis att självkänslan är så dålig att jag tror att jag måste hitta någon annan som gör mitt liv bra, genom sin personlighet och sina tillgångar?
Jag klandrar mig själv och undrar hur jag kan hamna i det här gång efter gång.

Jag hade tänkt gå på möte imorrn kväll. Men nu blir jag så osäker.
1. Tänk om jag blir igenkänd. Bor i en ganska liten stad. Folk kommer ju då att förstå att min sambo har alkoholproblem?
2. Vad säger jag till min sambo? Jag vill inte ljuga om vart jag ska. Han är fortfarande i förnekelse skulle jag säga, om sitt beroende. Även om han ofta håller med om att han måste försöka dricka mindre.

Suck, allt känns så jobbigt och komplicerat. Jag vill gå för att få stöd, men inte ha en massa extra problem utöver de jag redan har.

Hur har ni hanterat detta? 🙏

Vännen, det han utsätter dig för är känslomässig misshandel! Det är inte okej av någon anledning.
Och det ÄR inte dig det är fel på! Det vet du. ❤️🤗

Ja verkligen.
Konstant gnällande på allt jag gör,Ord missbruk,påhopp om allt som man bara kan tänka sig, lögner,hitta problemet fast de inte finns…Hur fungerar hans hjärna?
Kontrollbehov i minsta detalj kring allt som har med mig att göra.
Han förvandlas till en ”drake” när jag säger emot.Hans ansiktsuttryck och kroppsspråk säger. bara enmening”stick eller va tyst annars…”och då ger jag upp

@Sädesärla det är ju toppen om det förbättrar relationen! För min del blev det bara värre när jag var tydlig och satte gränser. Jag fick höra att jag varit ”väldigt svår att leva med” sedan det började.

Lyfta mitt mönster hos jouren idag och fick svaret: det är så det blir när man lever i våld.

Våldet gör att du blir hyperfokuserad på den andra personen och för att kunna hantera livet/situationen blir det som att man ”glömmer” (trycker undan) hur det är.

Gott om tid för självreglering och självreflektion är något jag behöver prioritera framåt för att skapa en tryggare framtid❤️

Tack detsamma 🤗

@Rike Så sorgligt! 😢 Det är en hemsk sjukdom.

Just nu är ändå detta framtida ultimatum mitt enda hopp. Att det ska få honom att påbörja ett liv i tillfrisknande. Eller att han själv ska komma till insikt och söka hjälp innan dess
Jag har faktiskt erkänt mig maktlös inför min sambos beroende, som de uttrycker det i böckerna om medberoende.
Fortsätter att påminna mig om det varje dag, och att jag funderar på hur jag vill utvecklas och bygga mitt liv. Samt ta farväl till den rosa drömmen på en daglig basis, och ta dag för dag samtidigt som jag planerar för min egen framtid. Känns lite hemskt också, men väldigt befriande!
Fortsätter kolla efter lägenheter.

Tack för dina svar och ditt sällskap, hoppas det blir en bra start på veckan! ❤️

@esterest en idé kan vara att få honom att gå på nåt online möte, då får man ofta höra andra som gått igenom exakt samma situation själv och kan sätta en tankeboll i rullning. Det blir lite "va? Kan de så kan jag". Personer som du aldrig i din vildaste fantasi skulle gissa haft ett missbruk, men tagit tag i livet och är på en fantastisk plats i livet.
Kan tipsa om bra möten om det skulle hjälpa.

Fast är förnekelsen total, då är det svårt - det ska erkännas.

@sommar2023 Jag känner igen känslan. Tyvärr är det nog vanligt att känslorna falnar under resans gång, åtminstone om den blir så långvarig som din och min. Jag känner ingen kärlek för min man längre. Jag bryr mig om, vi har en lång historia och två barn tillsammans, men jag känner inget annat. Både skönt och sorgligt.

@myssockan
Jag krävde antabus, terapeut mm. Detta avslutade han inom kort. Behandlingshem hade han varit på tidigare.

@Rike det måste ha varit jättejobbigt. Man är ju både trött, orolig och arg. Min problemperson brukar ändå respektera när jag drar mig undan.

Jag funderar på det här med ultimatum. Jag håller med om att det säkert inte funkar att kräva att någon ska vara nykter, annars lämnar man. För eftersom det inte är "frivilligt" och inte kommer inifrån tar personen lätt återfall. Men om man kräver att hen ska gå behandling, tex lägga in sig på ett behandlingshem? Då tar väl personen förhoppningsvis till sig något där och har iallafall en chans att tillfriskna?

Tack för svar @kevlarsjäl62 Det lät som ett väldigt klokt beslut att köpa en lägenhet!
Jag hyr en liten stuga, men den är tyvärr väldigt spartansk. Två separationer har lämnat mig ensamstående och utan bostad. Sonen har jag lyckats skaffa en fin liten hyreslägenhet till.
Jag önskar att jag hade råd att köpa en lägenhet. Eller att det fanns lägenheter att hyra i mitt område.
När jag träffade min kille blev det ju en stor skillnad för mig hur jag har det rent materiellt.
Men visst, ens sinnesro är värd mer än allt praktiskt i själva verket. I min stuga har jag lugn och kan fokusera på mig själv. Jag är bara lite osäker på hur jag ska strukturera upp vilken tid jag spenderar där. Min kille dricker ju nästan varje dag, så skulle jag gå varje gång skulle jag typ alltid sova i stugan. Men det är bara ibland han blir full, så kanske är det såna tillfällen. Eller att jag startar ett projekt som jag håller på med där, så att jag regelbundet får egentid. Eller båda.

@sommar2023 Får du något anhörigstöd? ❤️ Tänker att oavsett om du vill lämna eller stanna så är det ju en stor sorg över alla dessa år som en kanske vill ha stöd och sällskap att försöka nysta i...

Känner en sån tomhet och trötthet. I 20 år har jag levt med maken å hans sprit. Har varit såna turer fram å tillbaka..nu när han väl slutar så känner jag mig helt tom.
Har stöttat å hjälpt honom dessa veckor å det har gått väldigt bra för honom. Lite problem första veckan bara men sen har han mått ändå helt ok. Men jag får som vanligt ingenting tillbaka. Han umgås som vanligt mest med sin platta om kvällarna å helgerna. Känner bara att jag nog kanske inte vill leva med honom längre. Att alla turer å tjabb å bråk genom åren har tagit ut sin rätt nu. Kanske dags att hitta sig själv igen för den jag är nu känner jag inte igen.

@Stark ibland, ursäkta mig inte, men vilken energitjuv och ynkedom till avart av man du försöker leva samman med. Styrkekramar till dig 🤗 och en @Stark kampsång av Maxida Märak:
https://m.youtube.com/watch?v=l510aG-rrko

Fin text och intressant om trauma och även om kopplingen till bipolär.
Kan verkligen känna att jag anpassar mig i kärleksrelationer som när jag var barn. Att det känns igen och känns (osunt) tryggt. Nu tränar jag mig att vara mer tydlig och sätta gränser. Svårt och ansträngande men känns bra varje gång. Det blir mycket bättre i relationen också.

@Stark ibland Det du beskriver är ju oerhört nedbrytande att befinna sig i.

Det finns ett liv efter denna tillvaro. Då du kommer att kunna se att all denna hemska kritik bara satt inuti hens huvud. Ett sätt för den personen att försöka må bättre i sin osunda tillvaro, att utsätta dig för våld. Detta har ingenting med verkligheten att göra eller med hur du är som person.

Om du är arg när du tänker "hur kunde han", kan den känslan hjälpa dig att få energi till att göra förändring😊 Var rädd om de känslor du känner vilka de än är och låt dem guida dig.

Jag har startat en skrivbok där jag varje dag skriver ner tre känslor jag har. Det var ett tips från den bra boken Djävulsdansen. Kanske du vill vara med och testa hur det kan påverka oss? 😊 Kram❤️

@Stark ibland jag förstår! Har också brottats med just ”hur kunde han?!” efter att jag flyttat då jag inte förstod vad som pågick när jag var kvar i relationen. Ibland med blodet kokande i ådrorna, ibland med tårarna strömmande, ibland helt utmattad. Det tar tid att klippa alla de små trådarna i traumabandet även när man kommit ifrån, men det blir bättre och bättre.

Vad skulle du behöva nu?

Jag har kontakt med. en terapeut men brottas hela. tiden med tanken ”Hur kunde han”Jag är dagligen anklagad för att laga fel mat, handla för mycket, handla för lite, vara på fel plats i huset,säga fel sager, vara sur (enl.honom) köra fel mm fela tiden.Vet inte om jag ska finnas i huvudtaget 😢

@myssockan
Jag testade men stängde i början inte av mobilen - överöstes av elaka kombinerat med ”jag älskar dig” meddelanden många nätter, många samtal som han inte ens kom ihåg..,
Sen stängde jag av men blev orolig - körde till honom nu kollade läget o hem igen. Många gånger.

Ultimatum tror jag tyvärr inte alls på.. kanske vårt sätt att känna att vi kan
påverka.. men leder till fler besvikelser.. utifrån mina erfarenheter då.

@Stark ibland det låter som du redan är väl medveten om det, men påminner ändå: det du lever i är våld i nära relation.

Om du inte har kontakt sedan tidigare så ta kontakt med en kvinnojour eller liknande för att få hjälp att reda ut tankar och känslor.

Tröttheten blir förlamande när kroppen hela tiden är satt i överlevnadsläge. Det finns hjälp att få!

Jag tog steget börja skriva här.Att jag är kvar i. äktenskapet är. konstig,jag vet att jag borde lämna men hur.
Har under flera år blivit placerat i ett hörn.Fick höra gång på gång hur ointelligent, dum, mindre värd, oönskad mm till slut. började jag nästan tro på det.Han hällde öl på mig i bilen medan jag körde,låste ut mig, slängde ut mina kläder mm och allt är mitt fel. Men nder många år. det ingen viste om hans missbruk han är specialist att dölja det,som en kameleont Jag kan skriva långa noveller kring mitt liv nu, ibland orkar jag men oftast vet inte vad jag ska ta mig. till

@Kameleont ja lite räknar man decemberdagarna, 7 av 31 - check.
Det tog honom två dagar att återhämta sig från julfesten. Om han nu är återhämtad.

@Thompa_68 uppskattar verkligen alla skrivna reflektioner här. Varje kommentar är efterlängtad!