Senaste kommentarerna i forumet

@Hoppfulla, nu har jag inte direkt upplevt din situation men även i mitt och vårt (jag och min frus) fall så var det en ganska plötslig insikt att "drickandet måste upphöra, nu". Exakt varifrån insikten kommer, eller från vem eller det direkta skälet, är inte så viktigt tycker jag. Det viktiga är att insikten har kommit och att den leder till radikal förändring i en varaktigt hållbar riktning.

När denna radikala förändring skett och man ser att världen inte rasade ihop pga detta utan snarare att man börjar se positiva effekter efter någon vecka, ja då har även vi frågat oss varför det skulle ta så förbannat lång tid. Varför har vi inte gjort detta tidigare, för ett år sedan, för fem år sedan, tio? Det hade varit bättre på så många sätt, vi ser först nu efter en period av nykterhet vad det är för möjligheter som öppnar sig och det vore ju fint om de visat sig mycket tidigare så hade vi kunnat komma längre på de möjliga livsspåren.

Men jag ser det så här: vid varje tid gör den tidigare versionen av "jaget" vad som gick att göra där och då; det testades med uppehåll, neddragningar, alla möjliga saker. Vi har vetat under många år att detta inte var några bra eller hållbara vanor men rationellt tänkande biter inte på dessa beteendemönster. Och eftersom livet hankade sig fram hyfsat trots allt så trillade vi tillbaka i samma spår mycket snabbt.

Vi kan inte påverka hur vårt tidigare jag agerade men vi kan göra saker här och nu för att påverka vår livssituation i den riktning vi önskar, med de tidigare lärdomarna i bakhuvudet. Jag tror att det här tankesättet kan vara bra även för andra, även för dig och din man, och att det kan ge tillförsikt om att komma igenom detta som mycket starkare individer och befinna er i en mer givande relation framöver.

Jag förstår att du har blandade känslor just nu men försök ge det litet tid och ha tålamod. Väljer din man att börja dricka igen så är det ett nytt läge men det verkar som att han har kommit till en radikal insikt nu, det ser jag som mycket lovande!

Varmt lycka till!

@kameleont, @kevlarsjäl62 och @Åsa M tack för att ni skrev. Ja, det är en jobbig tid nu. Förändringen hos min man är total. Paniken ångesten av att förlora det man har gjorde att han insåg vad han gjort. Han har slutat dricka, sökt hjälp och gör allt för att få mig att stanna. Uttrycker att han inte förstår hur han har kunnat göra så här mot oss. Det är fruktansvärt att se någon man älskar må så här och se rädslan i hans ögon. Går vi istället till mig så är jag så jäkla arg!!! Att det skulle behöva gå så långt att jag säger att jag vill skiljas och först då ska han ta tag i det jag har försökt påtala i så många år. Jag har liksom dött känslomässigt bit för bit. Det har gått två veckor på lördag sedan jag sa att jag ville skiljas. Dom två veckorna har varit dom längsta på länge. Mannen gör allt för att visa att han har förändrats och vill ställa allt till rätta. Jag själv pendlar mellan ilska och sorg över alla år som gått. Varför sa jag inte orden tidigare? Kanske hade vi haft lättare att reparera skadorna då. Men jag har försökt få honom att inse försökt få honom att söka hjälp försökt få honom att fatta hur illa det gör familjen när han dricker sin öl. Att ölen går före i alla lägen. Jag förstår att det är en sjukdom alkoholism, min pappa var alkoholist. Det är väl därför jag stannat så länge och kämpat för att han ska få bukt med det här. Jobbet tjatar på att jag ska inkomma med semesterönskemål. Jo jag tackar jag. Semester, den kommer den också. Allt rullar på.

@Rike det går bra, utan alkohol sedan i söndags nu. Vi pratar mycket om det som hänt, hur det ska bli framöver osv. Men visst gnager det i bakhuvudet ändå hos mig

@Vitvargen Innan separationen var det liksom ingen kärleksrelation, men det fungerade, man vänjer väl sig och normaliserar saker som man inte inser själv. Vi träffades när jag var 24 och jag hade inte direkt haft några längre relationer innan honom. Vårt liv blev ganska isolerat till bara oss två rätt snabbt, så jag har väl aldrig direkt haft några referensramar. I kitt huvud har det alltid "bara" varit alkoholen som varit det stora problemet. Det är inte förrän de senaste 2-3 åren som jag börjat prata med andra om hur vi har det som jag insett att han varit både ganska kontrollerande och väldigt självupptagen egentligen hela vår relation.

@Anayh5, du säger att du har svårt att se honom på samma sätt efter att han tvingat dig att flytta tillbaka genom sina ständiga hot och terroriseringar av din tillvaro.

Hur såg du på honom innan ni separerade? För en utomstående ser detta ut att vara ett rent helvete du lever i, och har levt i under mycket lång tid. Jag får intrycket att din man använder barnen som gisslan för att tvinga dig att vara kvar och betjäna honom, detta behöver du få professionell hjälp att reda ut så att du och barnen kan leva ett liv i frihet.

All lycka till dig!

Hur har du det nu?♥️

Han är inte så här extremt nu när vi bor ihop igen utan det var som värst under tiden vi levde isär. Men ja.. jag har väl haft lite svårt att liksom se honom på samma sätt igen efter allt. Och det är just det som hände under förra separationen som gör det läskigt för mig att lämna igen. Och att jag inte har någon lust att lämna barnen med honom på halvtid, som dricker dagligen. Även om det bara är folköl.

PS. Läste första inlägget igen och ser att det är barn i plural som är inblandat i situationen (går inte att editera inlägg här). All styrka till dig i att driva igenom de radikala förändringar som måste ske med stöd av kloka och kraftfulla medhjälpare!

@Markus86, hur går det? Jag läser här varje dag, din berättelse berörde mig djupt men visste inte vad jag skulle kunna säga för att hjälpa. Tack och lov har du fått bra råd och medkänsla från andra medlemmar här.

Nu efter några dagar så har det faktiskt flutit upp någonting jag paketerat in väldigt väl längst in i minnets mörkaste garderober. Efter att mitt första barn föddes för många decennier sedan så drabbades hennes mor av svår bipolär sjukdom. Det var ett elände både i de depressiva faserna och i de maniska. I de depressiva faserna var det otaliga suicidförsök med akutinsatser, ambulans osv, svårhanterligt såklart för oss båda. I de maniska blev det ofta våldsamt, hon blev som en bångstyrig tonåring och var ute och rumlade med alkohol och diverse lösa bekantskaper. Hon kunde bli mycket aggressiv mot mig ungefär som du beskriver, typ som en psykopatisk vildkatt. Bokstavligen livsfarlig. Jag fick vid något tillfälle tillgripa våld för att hindra henne och anhanget att ta med sig vårt barn som låg och sov i vaggan, grannarna ringde polisen och det blev en del uppståndelse såklart. Men barnet var skyddat fysiskt i alla fall.

Jag ser litet av liknade situation för dig, du är i en väldigt utsatt situation där du ska hantera både din egen säkerhet och ditt (dina?) barns. Barn måste ha lugn och ro omkring sig, alltid, och det måste du också ha. Sjukdomsinsikten finns inte i de maniska faserna, alkohol/droger får alla spärrar att släppa och det blir extremt svårt att hantera som närstående. Kommer inte ihåg alla detaljer men socialtjänst gav begränsat stöd, barnets mor blev inlagd på psyket under perioder och fick flytta till egen lägenhet. Över åren som gick blev den bipolära sjukdomen mera stabil via medicinering, och barnet fick träffa sin mor när det var lämpligt. Alla har det bra idag inklusive hennes mor.

Tror och hoppas att man som far har betydligt bättre stöd idag än vad som fanns när det begav sig i mitt fall på 80-90-talet, men du måste ta kontakt med vad som finns så du kan få vägledning. Det går ju inte för någon utomstående att ställa diagnos på en berättelse men jag tycker inte du ska utesluta att det finns en allvarlig underliggande psykisk sjukdom med i bilden här, och finns ingen sjukdomsinsikt så är det svårt att få igång en förändring. Som alla säger: dokumentera precis allt, du behöver dessa evidens när du med hjälp av andra drar igång åtgärder som måste ske så fort som möjligt. Personer med dessa personlighetsstörningar är extremt skickliga på att förvrida verklighetsuppfattningen inte bara hos närstående utan även hos vårdpersonal och alla andra runt situationen.

Varmt lycka till och berätta hur det går med allt!

@Kameleont Jag upplever lite samma med mitt mående. Att det är något han ser och som han mår dåligt av, samtidigt som han försöker förneka situationen. Någonstans har väl ändå topplocket gått hos mig på ett sätt som gör att det inte går att sätta tillbaka igen. Jag svarar som jag tycker när han frågar.

Jag vet inte heller om någonting går framåt inom honom eller bara runt i cirklar...

Har du någonting som du skulle vilja testa för att må lite bättre?
Jag funderar på att börja gå och simma någon kväll i veckan.

@november25 Tack för pepp ❤️
Absolut ser han att jag inte mår bra. Han frågar inte mycket om det o det känns som han inte bryr sig. Gör att jag känner mig ännu mer ensam.

Men jag förstår att mitt mående nu är ju en ständig påminnelse för honom om att han delvis orsakar det (eftersom jag sa det), vilket får honom att må ännu sämre. Att samtidigt vara i förnekelse över sina egna problem måste skapa kaos inom honom.

Jag hoppas du har rätt, att det kan sjunka in med lite tid.
Tyvärr känns det inte så just nu. Snarare tvärtom.
Det känns så tungt. Är trött.

@Anayh5 Jag får också stark oro när jag läser vad du skriver.

Du vet säkert att du kan få hjälp med skyddat boende genom kvinnojouren, när du lämnar med deras stöd? ❤️

Viktigaste är att du tar första steget och ringer dem. Sen kommer de att hjälpa dig hur du kan gå vidare!
Man får också stanna i kontakt med kvinnojouren och få samtal utan att lämna, om man inte känner sig redo.

Oavsett vad du bestämmer dig för är det skönt att få prata med någon som förstår sig på den här typen av våld och utsatthet🙏

@esterest Tack snälla! Tänker på dig med och undrar hur det går!
Ska skriva i din tråd också.

Igår fick jag kontakt med anhörigstödet igen äntligen. Tid inbokad på måndag (direkt efter vår resa). Jag bad henne också ringa mig, eftersom jag var i upplösning då. Och det gjorde hon nästan direkt vilket kändes väldigt skönt.
Hon rekommenderade att uttrycka en önskan att prova antabus. Jag vet inte just nu. Jag är trött på att komma med olika förslag och prata med honom om alkohol när han inte vill det. Jag ska avvakta just nu.

Det är en bra ide med stöd via online psykolog! Tack. Jag ska kika på lite alternativ. Kanske är det lättare än fysiska möten på mottagningen också.
Att jag gråter nästan varje dag nu är nog ett tecken på att jag är på gränsen för vad jag orkar med.

Särbon var på väldigt dåligt humör på morgonen när jag skulle flytta. Kvällen innan hade han frågat om jag ville komma och jag tackade nej på ett trevligt sätt, i linje med tidigare avståndstagande till drickande. Det skar i mitt hjärta, kändes så jobbigt. Hela helgen blev ju sån.
På morgonen verkade han inte inställd på att jag skulle komma dit alls, vilket ju innebar att jag inte hade någonstans att ta vägen (i teorin).
Men han ringde senare och sa att jag såklart var välkommen. Han hjälpte mig flytta sakerna. Han skulle iväg på en aktivitet med öl. Tyckte inte alls att jag borde vara stressad på grund av honom, det fanns det ju ingen anledning till. Kändes knäppt att höra.

Kom sen hem full, gladare, kärleksfull och ångerfull. Han hade berättat för en familjemedlem till att han har alkoholproblem. Han hade även berättat om hur jobbigt han förstått att jag har det med honom på grund av drickandet.

Jag känner mig lugnare. Orkar inte ta upp saker just nu eller följa med i turerna runt hans drickande. Han får sköta det själv och jag ska försöka ta hand om mig.
Dagen började med att han började ta medicinen igen. Drack ingenting hela dagen förrän kvällen då han plötsligt tog några öl.

Ser ändå fram emot resan och det positiva i den. Vet egentligen inte hur lång tid jag har kvar med honom, försöker att passa på att ta in det som jag tycker så mycket om..
Hoppas samtidigt fortfarande men vet verkligen inte längre om han kommer att vilja bli bättre.

Ser fram emot att börja måla och tapetsera i min nya lägenhet😊

@Anayh5
Detta låter extremt otäckt. Som ovan - ring imorgon bitti . Dokumentera så mycket du kan.

Har egentligen inte så mycket att skriva just nu.

Tror hans inskrivningsbesök är nästa vecka. Han dricker mycket mindre. Märker att han ofta tittar på klockan, förstår att det inte är något glas före klockan x och inte efter klockan x. Vissa dagar inget alls. Däremellan pysslar han i huset. Lagar staket. Beställer hem reservdelar. Bokar in service. Städar bilen. Staplar ved. Håller sig sysselsatt.
Ikväll gick han och la sig klockan halv nio. Somnade med en podd. Tror han ville komma bort från kylskåpet.

Jag vet inte vad jag känner. Det är som att stå i en blåsig korsning med skitväder. Samtidigt som det är vindstilla och tyst.

@november25 tänker på dig! Bra att du skriver här och vädrar dina tankar!

Känns som om det nuvarande anhörigstödet inte är något stabilt att luta sig mot när det är skakigt? Funderat på någon onlineresurs? Behövs ingen remiss till digitala psykologer och det går på högkostnadskort.
Tänker på hur det är på flygplanen, att man ska koppla på sin egen syrgasmask först innan man kan hjälpa andra.

@Anayh5 jag förstår!

Är det mer en rädsla för att du kommer få din bild av situationen bekräftad om du kontaktar kvinnojouren?

Det du beskriver är våld och farligt. Det som beskrivs som coercive control är det man ofta beskriver som ett starkt varningstecken för att personen kan göra större skada längre fram.

Vill inte skrämma dig men jag känner stark oro för dig och din situation när jag läser det du skriver.

Snälla kontakta kvinnojouren, det låter verkligen som du kommer behöva deras hjälp❤️

@has Under vår förra separation, så blev han extremt kontrollerande, hotade med att det fanns GPS i min bil, kameror i min lägenhet och sånna grejer. Han rotade igenom min bil, mina saker, väska osv med jämna mellanrum. Slängde kläder han inte ville att jag skulle använda och en väldans massa grejer. Det höll på så i nästan ett år till jag till slut bara flyttade tillbaka igen för att få lugn för mig och barnen.

(Från en som till slut insåg det men först både bråkade o vädjade som attan)

Jag undrar hur jag ska få fram hur ”dålig” han är. Jag ser ju att han är sämre den här veckan än förut.

Sovit bara få timmar i natt och grubblat och grubblat. Han får fram maten men ser att ibland sjunker han liksom in. Sedan blev det ok mellan oss.

Men väldig orolig. Letade telefonhjälp för anhörig i natt. Rädd också att han ska dö. Farligt att dricka när han haft skrumplever. Tycker också att han är lite virrig, glömmer, … Tror det tagit även på hjärnan.

@Markus86
Tråkigt att höra.

Vad tror du om att inte svara på tjafs och diskutera alls?
Det tar bara din energi och kostar på..

Ja ”Jag” budskap ska det vara….
Ser ju att han är berusad på restaurangen. Fokuserar väldigt när han ska göra något lutar sig fram lite. Lite krokig. Vill säga att jag inte orkar, vill vara ansvarig att han intevärvnykter. Tror att han har alkohol i kroppen hela tiden. Hur ska jag säga det med jag budskap. Knepigt. Han är så känslig.

Idag blev vi lite osams. Han lägger sig i soffan, lyssnar på podd, blundar… Vi är visserligen färdiga men väntar att det är tid för lunch men jag blir stressad och vill att han tar ut maten i tid. Han säger att jag stressar honom. Arg på mig. Maten kommer fram men han är irriterad på mig och jag blir tillbaks. Är väldigt påverkad efter gårdagen eftersom jag aldrig sett honom så påverkad. Som en zombie.

@Rike
Mycket bråk som leder till frustration.

Hur känns det idag?