Senaste kommentarerna i forumet

@cupcake9
Det är inget fel på dig! Du frågar varför man stannar. Förmodligen för att du trivs med han när han är nykter och för att du inte vet hur du ska gå.
Mitt yngre jag fastnade länge. Men då var jag ändå äldre än du är nu.
Jag var kvar länge. Jag firade mina 40 med honom och mina föräldrar. På en fin lunchrestaurang. Han var full. På lunchen.
Jag mådde så dåligt.
Visste att det var fel att ens leva med han. Och då levde vi inte ens tillsammans.
Men han bodde i mitt hem.
Som en hotellgäst.
Och tog för sig av mitt sparkonto.
Och allt som jag serverade honom.
Tills jag en dag sa stopp.
Inte en dag för tidigt.
Jag behövde lära mig.
Den kostsamma vägen.
På tid och pengar.
Men idag ser jag det som en.
Bra erfarenhet.

DU är värdefull.
Du är klok.
Du är insiktsfull.
Du är ung.

Och du har HELA LIVET.
Framför dig.

Tänk att du kan regissera det.
Som du vill.

Du behöver bara skriva ditt manus.
Som du önskar LEVA det.

En varm kram till dig.

Livet ändras med oss. Går man igenom ett helvete så gör det något med en. Ens prioriteringar ändras, sinnesstämningen påverkas, man blir annorlunda. Det är inte konstigt. Alla kriser förändrar en - till det sämre om man inte orkar jobba med sig själv, eller till det bättre om man vill gå igenom det och läka och bli starkare. Men det går inte automatiskt. Man måste vilja göra något, det behöver vara ett aktivt beslut som kommer från en själv. Att lägga allt på missbrukaren kommer inte göra någon av er friskare. Tyvärr :(

@Lingonet
"När är det nog?"
Vad händer om du släpper på fasaden? Vad händer om du berättar för någon som du känner att du kan prata med? Måste du hålla allt inom dig?
I mina öron låter det allvarligt när du skriver att du "Önskar bara att det fanns en knapp man kan trycka på för att få börja om."
Du skriver att du inte vill tipsa polisen om att han kör berusad för att du är rädd att han ska få vetskap om det. Om han kör berusad så riskerar han att vara med om en olycka förr eller senare. Och då får man hoppas att han kör av vägen och att allt går bra.
Då kan han bli av med körkortet och så kanske han behöver delta i en aktivitet med andra som har problem med alkoholen.

Du skriver att ekonomin är körd i botten. Ta kontakt med kommunen och be en budgetrådgivare om hjälp. Skapa en långsiktig plan för dig att skaffa ett bättre liv på egen hand om du väljer det.

Du har utmaningar och du är ensam och hårt arbetande heltidsmamma och medberoende.

Du kan få det liv som du önskar, men du behöver göra mycket jobb själv. Däremot så finns det också mycket hjälp att få. Genom kommunen, samtalsstöd genom VC, en präst eller kanske genom kvinnofrid om du känner dig "låst".

Du kan ta dig ur din situation, men då behöver du börja prata med någon som kan hjälpa dig med stöd.

Du behöver inte hålla fasaden. Jag förstår att det är svårt att börja prata, men för din skull så skulle det kunna vara en start. Och en början till något bättre.

Till en tryggare plats för dig och barnen.

Man behöver börja någonstans. Ta reda på vilken hjälp som finns att få. I all välmening.

Ta hand om dig!

@Åsa M Vad fint att du delar! Hoppas att du mår bättre idag! Jag tror att flera av oss här har fått så bra stöd av varandra så det är liksom här man söker tröst.
Så känns det för mig.
Ta hand om dig ❤️!

@has ❤️

Tror att det är ett stort problem, att den som dricker har ett jobb som sköts, som från utsidan ser ut att vara en fantastisk pappa, fantastiskt man och som gör allt för sin familj. Men ingen vet hur det egentligen är.
Kärleken om man får kalla det finns för den nyktra personen som man ser mindre och mindre av.
Som du skriver hur blir det med baren? Jag som knappt vågar jobba kväll för att jag vet att han dricker då. Att jag önskar att han kan bli stoppad på morgnar i bilen på väg till jobbet. Jag vågar inte ringa till polisen för att han ska få reda på att det var jag.
Förlorar han jobbet om han blir av med körkortet?
Hur blir han då?
Många frågor med svar men lika många utan svar.

Plötsligt en dag efter en längre tid med noll kontakt kan man nästan tro att man har läkt. Jag är nästan där, men akut sjukdom i våras gjorde att jag hamnade i personlig kris istället. Minns att jag låg i min säng på sjukhuset och loggade in här för att se om jag kunde hjälpa någon annan. Så sjukt egentligen. Men jag var tvungen att fokusera på något, förutom hur rädd jag var.
Väntar på er i trädgården, tjajjor! Storgråtandes, troligen. Men ändå. ❤️

Minerfarenhet att vänner får man….skulle det va.:)

@cupcake9 Det verkar som din pojkvän sätter spriten före allt annat? I varje fall före dig. Den som är tråkig är inte du utan han. På vilket sätt är det kul att umgås med någon som är dyngrak. Kanske funkar det för honom just nu, men om några år har förmodligen hans polare gått vidare till familjeliv, jobb o annat..
Det känns som du mest är kvar för att du upplever att du inte har några andra vänner. Kanske är det så just nu, men isf borde du kanske ta tag i det istället. Hitta möjligheter att göra roliga och utvecklande saker ihop med andra. Min erfarenhet får man oftast genom att göra saker tillsammans med andra. Kan vara danskurs, sommarkurser på folkhögskola, bokcirklar eller vad du nu är intresserad av.
Du har hela livet framför dig!!!
Släng inte bort det på någon som bara är intresserad av flaskan.
♥️♥️♥️

@cupcake9 du är ALLT oavsett om han finns eller inte. Förminska inte dig själv! Ditt värde påverkas inte av honom eller av någon annan. Du har ett värde som människa oavsett vem du är tillsammans med. Glöm aldrig det.

@cupcake9 Du. Det är inget fel på dig alls. Scrolla tillbaka lite ... såg ett inlägg av @has som var spot on. Du har ett eget värde. Låt inte din pojkvän få dig att tro annat. Det är din värld som krymper och slutligen är det bara han som existerar. Men vad du ska göra det vet bara du 🩵

Jag blir galen
Är inne på snart 2 årig relation med min sambo
Jag 24, han 22 år
Det har varit två år av svek,oro och ångest
Orsaken? Alkohol
Han har problem, dricker varje helg. Varje helg är en ursäkt att dricka. Grejen är att han inte kan hantera alkohol, han har inget stopp. Ibland hamnar han i fel umgängen bland droger osv
Jag har försökt förklara , ifrågasätta , varit arg och nu till slut fattat att det inte hjälper att skrika o vara arg. Jag har frågat om jag snällt kan hjälpa honom på något sätt, finns det nåt jag kan göra som gör det lättare ?
Men hans svar är att han inte har problem och att ”får man inte umgås med polarna eller?”
Jag vill inte vara en dryg flickvän, men det tär på mig
Min kropp har börjat säga ifrån, min magkänsla säger att dethär inte är hållbart. Jag mår för dåligt .
Jag ligger vaken sömnlösa nätter och väntar o väntar. Han lovar att komma hem en viss tid. Men det slutar alltid i att han somnar och kommer hem dagen efter
Jag vill hans bästa, utan honom är jag inget. Jag har 0 vänner och har börjat känna mig ensam i relationen också då jag känner att han sätter alkohol som prio 1. Vad mer kan jag göra?
Jag har börjat inse att det kanske är mig det är fel på. Är det fel att jag inte dricker med?
Jag har inte haft problem med alkohol innan jag träffade han. Men nu har jag i princip tagit avstånd helt , iallafall när jag är i samma sällskap som honom. Jag tvingar mig ibland att följa med på saker för sålänge jag är med så sköter han sig. Är han själv spårar han alltid
Jag är trött på att ha en dygnrak pojkvän som kommer hem varje helg o stinker sprit, jag är trött på att ligga hemma med en klump i magen varenda helg
Jag är trött på att må såhär, varför stannar man??? Varför kan man bara inte släppa taget
OCH är det fel på mig? Är det jag som är tråkig ?

@Självomhändertagande åh så fint! Den trädgården vill jag väldigt gärna befinna mig i känner jag.

Så fint att känna stödet här. I min alanon grupp verkar andra inte riktigt känna igen den här graden av manipulation, varför jag tänkt att det här är något annat än alkoholismen.

Men märker att vi ändå är fler som har samma upplevelse.

Det kommer gå bra. En dag i taget och det viktigaste först❤️

@has du är så stark, har har bemött honom så hittills och har fått samma reaktioner som du, "min" är lika manipulativ om inte värre så det gäller att vara på sin vakt.
Skönt att ha ditt stöd i ryggen när man börjar tvivla på sig själv :-)
Kämpa på och ta hand om dig också

Synd att inte redigeringsfunktionen finns som tidigare. Jag läser inte alltid innan jag sänder iväg det till universum.

Jag får öva på det. Att läsa innan jag klickar på spara.

Går in och läser här idag. Är sjuk och vill inte smitta min pojkvän. Stannar hemma från jobbet. Min pojkvän gick till jobbet och jag var kvar hos honom till efter lunch. Sedan ett år har jag en nyckel till hans hem. Vi är nästan bara där. En dag hos mig de senaste 8 månaderna. Han bor "bättre". Fast jag har det mysigt ändå. Men nu när jag är hos mig själv idag så kan jag känna ett slags obehag. En sorg. Som väldigt sällan är närvarande i mitt nya liv.

Det finns spår av att jag levt i ett förhållande med en man som levt i ett missbruk. Jag har ont i halsen och är trött. Att vara hemma idag känns tungt. Jag har ingen energi alls och jag orkar inte göra så mycket.

Det är intressant. Vart vänder jag mig då. Jag går in här och läser i din tråd @has.

Och jag tänker att det är inget fel på någon av oss. Vi har en erfarenhet som jag inte önskar någon annan. Men när vi väl inser hur det ligger till.

Då tar vi oss vidare.

Vi är starka. Och den här gemenskapen sveper om mig som en varm filt med värme.

Jag önskar att jag befann mig i en trädgård mer er alla tillsammans. Där vi delade god mat och berättelser. Där vi tröstade, grät och skrattade. Där alla fick sin tid att berätta. Och där alla lyssnade utan att någon avbröt.

Där tiden inte tog slut, utan där den stod still en stund.

I min värld tar jag hjälp av karaktär som blivit stöd under min tidigare process.

Jag är realistisk, men ändå så fantiserar jag om en vänskaplig förening där vi möts i det verkliga livet.

Det hjälper mig dagar som denna.

Det är inget fel på någon av oss. Vi trodde på kärleken och så fastnade vi i klorna på duktiga manipulatorer.

Ta hand om dig.

Du kommer få precis som du önskar. Du är på god väg.

Kram!

Och

@Stark2025 det är tufft att gå igenom helt klart! Om en av någon anledning behöver ha kontakt tycker jag att det har hjälpt att inte gå med in i något som helst känslomässigt.

Till exempel: han; det här är så tufft, det är så jobbigt, det är så tragiskt. Jag: jo det är besvärligt med skilsmässor.

Och sedan bara observera vad som händer.

För mig upprepades exemplet ovan under flera timmar, sen när jag precis skulle gå kom vändningen: han; du är det ok för dig att jag ändrar min status på Facebook?👀

3 veckor in i separationen var det kanske inte det som stod högst upp på min ”att göra” lista, speciellt som betänketiden är 6 månader, men manipulationen blev ju väldigt tydlig.

Visst svarade jag, inga problem! Gick hem och plockade bort honom från sociala medier, eftersom jag förstod att det var ytterligare en arena för honom att manipulera mig på.

Den här tiden av observation och att själv inte följa med in i några diskussioner eller emotionella samtal har verkligen gett mig perspektiv. Och ett rätt så brutalt uppvaknande!

Alla är kanske inte lika manipulativa, men det kan vara väl värt att observera och hålla distans (även om en känner sig kall och till och med lite elak) för att få en bättre bild av vad som faktiskt pågår.

Ta hand om dig❣️

@has
Tack för ditt svar, du beskriver så bra det jag känner och det låter nästan som om du beskriver mitt liv och min relation.
Som du beskriver att relationen blev så stor, allt kretsade runt honom, alla mina tankar var där och jag valde bort saker jag aldrig skulle offrat innan. Det är galet hur man kan tappa bort sig själv.
Mina tårar i helgen är nog mycket sorg för att jag förstår att jag måste bryta, han trollbinder mig så fort vi pratar och han inte är arg, när han är arg har jag så lätt att stå emot men så fort han ger sina fina ord om "kärleken" till mig smälter jag, men jag vet i min hjärna att jag måste stålsätt mig och inte släppa in honom igen. Men han är min egen "drog" som jag har stora abstinens efter.
Men det är så bra att läsa och känna stöd från andra. Det är min räddning att prata och lyssna på andra så hans lögner inte blir min sanning igen

@cluedo jag tänker att vi som levt med en alkoholist troligen har upplevt mer trauma än vi förstår? Att leva med någon där en aldrig vet vad som ska hända härnäst är otroligt påfrestande och skrämmande.

Kan det vara så att kroppen fortfarande bär på spåren av det som hänt och därför signalerar stress när den inte orkar ”det där lilla extra”?

Bara en tanke❤️

@Stark2025 jag har också precis flyttat ifrån min man för andra gången. Jag tänker att sjukdomen alkoholism innefattar så mycket mer än själva drickandet. Och kan ha andra underliggande faktorer som har resulterat i drickandet.

Jag har valt att bryta helt, enbart ha kontakt runt husförsäljningen.

För mig har det varit viktigt för att få perspektiv och komma ur den där märkliga trollbindningen där en så lätt sitter fast i den andra personen.

Där jag står just nu är jag mer förundrad över hur mitt liv kunde krympa så mycket att just den här relationen blev så stor. Nästan betydde allt för mig. Fast den innehöll så mycket som inte var bra, men jag har börjat förstå att det var just det som höll mig fast.

Topparna och dalarna. Längtan efter att komma tillbaka till det bra. Längtan efter allt det där som var lovat att komma sedan.

När jag gick tillbaka till min man visste jag att det var ett försök till. Om vi inte lyckades bygga tillit tillsammans kunde jag inte tillåta mig att stanna kvar eller gå tillbaka igen. Innan vi bröt denna gång uppmanade jag min man att på nytt söka hjälp, vilket han vägrade. Jag hade kunnat jobba på ett tag till, i äktenskapet. Tillsammans.

Men att bryta upp, flytta, börja om, flytta igen. Det tar för mycket kraft. Jag behöver ta bättre hand om mig själv än så, eftersom det finns mer i livet som är viktigt och jag bryr mig om.

Du efterfrågar råd om hur du kan stå emot, och mitt är tyvärr att hålla distans. Det pågår en märklig bindning mellan den som är sjuk och de nära runtomkring. Jag tror den behöver brytas för att vi ska få upp ögonen för livet självt. Allt annat fint som finns att uppskatta.

Jag kom aldrig riktigt ifrån den förra gången jag flyttade, så när maken fick sitt uppvaknande kändes det bara som att krypa ner i ett varmt bad att gå tillbaka.

När jag bröt på riktigt denna gång upptäckte jag makens väldigt märkliga beteenden, som i försök till manipulation och kontroll på ett helt annat sätt. Det var som att en slöja fallit bort från mina ögon. Och det var väldigt smärtsamt att se, för jag förstår ju att detta troligen har pågått en stor del av vår relation.

Ta hand om dig!

@@nhörig Jag sitter nästan i samma sits som dig. Tänka att det kan vara så bra när det är bra och så illa när det inte är bra, i alla fall för oss.
Han hade vart nykter i ca ett år så jag flyttade in med mina barn, sedan kom en smygande förändring..... Kändes som jag trängt in ett djur i ett hörn, han blev mer och mer irriterad på allt jag gjorde ( även saker jag inte gjort), han började störa sig på barnen mer och mer.
Tillslut visste jag knappt vilket ben jag skulle stå på för att det inte skulle bli spydiga irriterade kommentarer från honom, konstiga anklagelser som man inte ens viste hur man skulle försvara sig mot.
En dag när jag kom från jobbet var han helt plötsligt full..... Han svor på att han bara skulle sova ruset av sig, att han inte skulle vara elak ( han har tidigare i vårt förhållande gjort mig illa när han druckit) och att han var ångerfull.
Sedan tog det typ en minut så blev han aggressiv påstår att jag ligger runt på jobbet och överallt. Sedan tog han tag i mig hårt och gjorde mig riktigt illa.

Jag flyttade där ifrån, har lyckats få ut alla mina saker och har startat ett nytt liv med mina barn. Han har supit i 6 veckor nu.... Men i helgen så pratade vi och han är sitt fina jag. Han säger att han ska söka hjälp igen. Och han vill träffas......

Nu min helt galna fråga. Hur står man emot?
Inser ju nu när jag skriver att så kan jag ju inte leva med rädslan om att bli slagen för att han får för sig något eller ha en klump i magen varje dag för att mitt smink luktar för mycket eller jag tar fel skor på mig.
Men hela helgen har jag gråtit konstant för att jag saknar honom, vill bara att allt ska bli bra igen.
Så om det finns någon som kan hjälpa mig att stå emot hans fina ord, löften mm de går rakt in i mitt hjärta och smälter mig totalt.

@Kevlarsjäl62 tack fina du❤️

Ja, jag sitter med en så märklig känsla. Lite som: hur i hela friden kunde jag så totalt glömma bort vem jag är?!

Högutbildad världsresenär som bott utomlands och har vänner utspridda över världen.

Hur kunde jag och min värld krympa tills jag bara såg denna man och vår relation…

Min kontakt på kvinnojouren menar att det här inte har något att göra vem en är. Att man fastnar beror inte på vem en är eller ens bakgrund.

Det är våldets natur som håller oss fast. Normaliseringsprocessen som sakta vaggar oss in i något som till sist blir ”normalt”, hur onormalt det än är.

Det var fint att höra eftersom så många frågor landar i ”vad har jag gjort för fel?”.

Skammen i att känna sig ”lurad” och ”korkad” är väl ofta det som får oss att tystna tänker jag. Det är också det som gör att vi behöver varandra❤️

Ta hand om dig du med!

@has Läser din tråd och känner alla känslor. Sorg över din situation, ilska över hur du behandlas av mästermanipulatören = alkoholisten, glädje över att du lyckats skapa en viss distans och stolthet över ännu en fantastisk människa som reser sig och går 🧡 Alla härinne har sin egen resa, men ibland häpnar jag över hur mycket vi har gemensamt i våra upplevelser. Var rädd om dig

@@nhörig Det där låter inte bra utan rent av farligt. Var rädd om dig. Var särbo länge, länge och jag hoppas att du har ett ordentligt socialt skyddsnät. Lyssna på @Adde, gå på egna möten för anhöriga. Behåll ditt egna boende och se till att ha ett eget liv också, där han inte nödvändigtvis ingår. Lyssna inte på några löften, han försöker inte lura dig men han har inte kontrollen, den har alkoholen än så länge och bara tiden kan utvisa om han kan besegra den. Stötta honom gärna, men du kan inte hjälpa honom. Det kan jag med 100% säkerhet säja efter 30 år med en alkoholist som "slutat" många gånger. Vara bara rädd om dig, det är det viktigaste

@Mino Ja du, det liv du vill ha känns väldigt långt borta. Din fru har, vad jag förstår, inte ett friskt förhållande till alkohol. Säkert har den varit ett skönt sätt att känna självförtroende, den funkar ju tyvärr så, men nu handlar det nog om något mer.
Att dricka "lagom" tror jag är omöjligt när bruket gått över i missbruk och det är vad du önskar att ni tillsammans ska kunna göra om jag förstår dig rätt. Det kanske aldrig kommer att gå, risken är uppenbar. Det ställer övermäktiga krav på din
fru, eftersom hon inte rår över alkoholen längre. Om alkohol ingår i att leva 100% för dig, så är ni nog i en besvärlig situation. Jättetråkigt och jag hoppas att jag har fel så klart. Jag har ju bara mina egna erfarenheter att luta mig mot. Önskar att allt går bättre för er