Senaste kommentarerna i forumet

Hur har ni fått hjälp? Vart har ni vänt er? Vad har gjort mest skillnad för dig?

Hur vågar man ta steget efter 23 år? Vem är jag utan han? Har börjat att söka hjälp för medberoende o hoppas att jag ska få hjälp och hitta min styrka där

@JHL jag vet inte vilken medicin dom har pratat om. Jag har inte pratat med kommunen då jag för tillfället befinner mig i annat land. Behöver komma tillbaka till Sverige först. Jag är idag inte sjukskriven utan lever på min mans inkomst. Blir tokig på att han skyller precis allt på mig! Har alltid gjort.

@Dorra jag tror inte han har förmåga att göra ett "val". Han är kemiskt beroende av alkoholen och svårt sjuk. Hans sjukdom har inget med DITT värde att göra. Ditt värde är det samma som det alltid har varit, men du har haft otur i ditt val av partner. Hans sjukdom är progressiv och blir bara värre. Du kan inte göra något åt det. Jag tycker du ska gå vidare med ditt beslut och separera, innan det blir värre.

@Dorra
Hej,
Det är en jättetuff situation du har hamnat i. Har du talat med kommunens socialförvaltning eller liknande? De kanske kan hjälpa med boende och försörjningsstöd eller stöd på annat vis. Jag kan inte dessa frågor och förhoppningsvis finns det andra personer i forumet som kan bättre som kan ge konkreta råd.

Du ska givetvis inte vara kvar i ett förhållande där alkohol är första prioritet för din partner.

Vad är det för medicin han ska ta?

@Hejhejhjälp, välkommen hit! Vad fint att du delar med dig av den här svåra situationen som du är i med din pappa. Det är otroligt smärtsamt att se en förälder fara illa på det viset, och det kan bli tungt att bära omkring på själv. Som sagt, bra att du skriver här och berättar!

Du har gjort så mycket redan för att hjälpa din pappa, tagit så mycket ansvar. Fullt förståeligt att dina krafter börjar ta slut. Hur har du det med stöd runtomkring dig? Du skriver att dina släktingar vet och stöttar. Vad behöver du mer för att kunna ta hand om dig själv just nu?

Jag hoppas att forumet kan vara en hjälp för dig, att känna dig lite mindre ensam. Det finns nog många här som kan förstå det du sitter med och har mycket klokt att bidra med, även om det ibland tar lite tid att få svar. Fortsätt skriva här!

Varma hälsningar,
Jenny på Alkoholhjälpen

Efter 20 år så har jag fått nog. Jag har sagt att jag vill vara särbo. Han ska påbörja behandling, en behandling som jag tycker låter helt fel. En behandling som ger medicin så han ska kunna dricka normalt. Han vägrar sluta helt. Här sitter jag sårad, ledsen o panik inombords. Han väljer alkoholen o ännu en gång känner jag mig så jäkla bortvald. Hur överlever man alla panikkänslor. Hur ska jag kunna hitta kraft o välja mig. Jag har inget jobb är utbränd sen flera år. Vad ska jag leva på utan han? Så mycket tankar

Du gör rätt i att lämna. 🩷

@wasgij Jag är i samma situation. Jag har fått lämna min älskade man för att själv må bra. Skiljs mässa gick igenom för 3 veckor sedan och jag har ett nytt boende.
Jag har tagit hjälp både av läkare och psykolog för att må bättre. Nu har jag börjat att tillfriskna.

Vi finns här!

Du skrev: ”Hur många chanser ska du ge honom? Jag tycker att du ska vända på det. När ska du ge dig själv en chans?
Vi är många här som tyvärr har upplevt det du går igenom och det tär….. Ge dig själv en chans att må bättre🤗

Jag är 19 år och min pappa har varit alkoholist så länge jag kan minnas. När jag var liten förstod jag inte riktigt vad han höll på med men ju äldre jag blev desto mer medveten blev jag. Han har tappat sitt körkort två gånger nu pga rattfylla, men senaste gången var värre än den första. Han har tappat sitt jobb, har inget socialt liv och bor hos min farmor då vi är rädd att han ska dricka om han bor hemma med mig.

Det känns som att vi har försökt med allt. Han har gått på AA-möten, haft möten med terapeuter och han har nu också varit inne på psykiatrin två gånger sedan årskiftet. Det har blivit så illa på sistone att han dricker handsprit och på något sett dricker alkohol från värmesystemet. Inga mediciner fungerar heller.

Min pappa mår väldigt dåligt, han är ångestfylld pga trauman och lever även med smärtor i hela kroppen. Under den kommande månaden ska han undergå två operationer och han mår dåligt över dem. Han börjar också bli aggressiv och säger elaka saker om min farmor, hans egna mor. Jag är livrädd för att han ska skada henne på något sett för hon är den som räddar både mitt och hans liv dagligen. Jag vill inte ens veta hur mitt liv hade sett ut om hon inte hjälpte oss.

Mitt egna mående gör mig också orolig. Jag har nästan alltid slagits med mitt psykiska mående, men just nu är det svårare än någonsin. Jag går snart ut gymnasiet och vet knappt om jag klarar av att få betyg i alla kurser. Jag kan inte fokusera på något för all min ork och motivation har åkt ur mig. Jag känner mig så ensam även fast jag vet att jag inte är det. Ingen av mina vänner vet hur jag har det och jag är jätterädd för att berätta för någon. Mina andra släktingar vet hur vi har det och de stöttar oss, men jag känner sån skam för att det händer mig och oss.

Jag vet inte ens om det finns något som kan hjälpa min pappa vid det här laget, jag älskar honom men just nu är det svårt. Jag vill fly allt och bara lämna honom, men han är ändå min pappa och min enda förälder. Jag har också inget annat val eftersom vår ekonomiska situation är väldigt dålig just nu. Jag vill just nu bara ventilera ut alla min känslor här.

@Marika605 hoppas att du får en lugn kväll. Även om du inte har skrivit ner vad du sagt så vet du innerst inne på ett ungefär vad som sagts. Det är en viss skillnad på att be någon eller säga åt någon att göra något. I en sund relation tas be/beordra-frågan direkt om det är ett ett problem. Att ens komma ihåg något dylikt och häva ut det i en argumentation är minst sagt märkligt. Småaktigt och snarstucket i bästa fall, nedtryckande och kontrollerande mer troligt. Bra att du hört av dig till familjefrid. Lyssna på @Molnet och @Åsa M och givetvis @Jenny

@Marika605 det är jättebra att du skriver ner saker. Det är så lätt att man börjar tvivla på sig själv eller blir lurad att tro att man sa si eller gjorde så.
Lita på din egen magkänsla och på dig själv. Han manipulerar dig!

Det här som ni har är en osund relation.I din beskrivning låter det som att han har alkoholproblem & narcissistiska drag.Påstår att du säger saker som du inte sagt för att du ska känna att det är ditt fel.Så här kan du/ ni inte ha det.Stor varm kram.Har själv upplevt samma & vet hur jobbigt det är.

@Marika605 det låter inte som en hälsosam relation alls. Har du möjlighet att ta dig ur den omedelbart och bo någon annan stans? Kan du be någon om hjälp? Kvinnojour kan hjälpa. Så där kan du ju inte ha det.

Hej och tack för era svar. Det känns mycket bättre att få ett annat perspektiv på situationen och inte vända och vrida på det i sitt eget huvud för det får mig bara snurrig och ännu mer förvirrad. Idag så var jag så trött, då jag pga övriga i familjen la mig sent och blev väckt tidigt, så jag råkade säga vad jag tyckte och han förstod inte alls vad jag menade och när jag förklarade min sida av situationen så blev han mest irriterad och sen såg det ut som han blev ledsen. Jag vet inte om det är jag eller inte men jag har börjat skriva upp i en dagbok vad vi säger och vad vi gör under dagen för under helgen så bad han om att vi skulle åka och handla innan jobbet och på förmiddagen så sa jag
-Medans jag gör iordning mig, är du snäll och gör rent i köket?
idag sa han att jag sa
-Gör rent köket, nu direkt.
hade jag inte skrivit så hade jag inte kommit ihåg och jag hade fått ge mig i den diskutionen.
Jag har hört av mig till familjefrid i min kommun och jag hoppas att jag får svar snart och att vårt bråk idag inte resulterar i att han dricker i smyg ikväll/natt.

@Marika605, hej och välkommen hit! Vad bra att du vill skriva om det du är med om. Ofta kan det vara ett bra första steg att dela sin situation med andra och här finns många vänliga och kloka personer att fundera tillsammans med.

Det du beskriver går över alla gränser för vad som är okej och något som ingen ska behöva uppleva - varken utsättas för eller bevittna. Oavsett om det är drickandet som sätter igång det här hos din partner så är det lika allvarligt för dig som blir drabbad. Vad tror du att du skulle behöva just nu för att känna dig trygg och undvika de mest riskfyllda situationerna?

Även om det kan kännas självklart för andra vad som är rimligt att göra i ett sånt här läge, är det bara du som kan bestämma hur du vill göra med relationen. Samtidigt är det ofta så att sexuellt våld skapar processer som kan vara svåra att förstå och ta sig ur på egen hand. Att få en professionell kontakt kan vara ett steg vidare. En instans som har stor kunskap och erfarenhet av detta är Kvinnofridslinjen. http://kvinnofridslinjen.se/

Vi på Alkoholhjälpen finns också här om du vill prata med en rådgivare, antingen på telefon (08-844448) eller i skrift https://alkoholhjalpen.se/fraga .

Varma hälsningar,
Jenny
Alkoholhjälpen

Det gör riktigt ont att läsa vad du skriver och hur det har varit för dig - men din styrka i sista inlägget känns ändå positiv på något sätt. Man når en gräns. Och sedan går det inte att backa.

Skickar massor av kramar. Ta hand om dig. ❤️

@Marika605 gör som @Lao säger alkoholberoende blir värre över tid och du och din dotter behöver ta dig därifrån då fort som möjligt. Din sambo redan har nu vida passerat anständighetens gränser.

@Marika605 hej! Vad bra att du skriver här. Det låter som om ni hamnat i en ohållbar situation där du behöver ta hand om och skydda dig och din dotter i första hand.
Han kommer att behöva söka hjälp och du kan inte hjälpa honom genom detta. Såhär ska inte en relation vara🧡

Hej jag vet inte vad jag ska göra och är förrvirrad. Jag har varit tillsammans med min sambo i 5 år nu och han har haft ett drog och alkohol problem när han var i 20 års åldern (jag är idag 36 och han 41). Vi har varit barn sedan tidigare, jag en dotter på 18 och han en son på 20 och vi har haft det turbulent med min dotter men hon har lugnat ner sig på senaste året. Detta har gjort att vi varit rätt slut och inte orkat så mycket och det har varit för honom en orsak till att han inte orkat hjälpa till i hushållet och ibland tagit några glas vin eller ett par öl. Då hans ex gick bort (ett år innan vi flyttade ihop) och han gick från att ha sin son på heltid så blev livet för överväldigande och han började dricka sig så full att han däckade dom dagar han var ledig från jobbet. Han fick tillslut behandling för det under 6 månader. Han har ändå aldrig tyckt att han är alkoholist. När vi flyttade ihop så sa jag att han absolut inte fick dricka när min dotter var hemma då vi båda har trauma av sånt (jag har henne på heltid och har alltid haft) han gjorde det ändå och vi bråkade om det, han ljög även om det fast jag direkt märkte att han var berusad. Han gömde alkohol som jag snabbt hittade. Dom gånger skickade jag iväg honom till hans föräldrar men ingen fick veta varför vi bråkade och jag fick ofta kommentarer som "Men nu får ni bli sams, ge varandra en puss och kram nu". Det som hör till är också att dom gånger han druckit så blir han en helt annan person. Han är en jätte snäll, lite blyg mild person som är introvert som aldrig skulle göra någon illa men när han dricker sig så snedtänker han ibland (säg om han dricker 20 gånger på ett år så snedtänder han 5 gånger/år och vi vet aldrig när det händer) då blir han väldigt högljud, snuskig i sitt tal om mig och hårdhänt och fysisk. Kan slita tag i mig, om han sitter i soffan och jag går förbi, säga vad han sa göra med mig sexuellt och "krama" mig hårt och tafsa utan att tänka på vilja som kan höra/se eller vilka som är hemma. Han utför även sexuella handlingar utan att jag har styrkan att göra något åt det och ibland lyssnar han inte på vad jag säger eller så hinner jag inte säga något förrens skadan redan är gjord. Jag har en låda hemma där jag låst in nästan all alkohol och bara jag vet vart nyckel är för att jag ska känna en liten trygghet och säkerhet och det är ju inte alltid det blir sånna hemska gånger. Men jag är så förrvirrad och vet inte hur jag ska göra. Min sambo älskar jag otroligt mycket och vill leva mitt liv med honom men vi måste dela på bördan av hushållet och han måste ta mer eget initiativ för nu måste jag be honom om allt från att ta up sopporna till att dammsuga och vika tvätten men det är ju små problem. Men det monster han blir ibland hatar jag och vill helst aldrig möta........vad ska jag göra

@ankan123
Hej, hur går det för dig och hur går dina tankar kring allt nu?
🌺

Hej!
Jag förstår att du är uppgiven. Jag har varit i liknande sits med en sambo som bara blev mer och mer irriterad och avskärmade sig från familjen. Till sist förstod jag att han dolt ett beroende och ganska länge. Han har varit högfungerande på jobbet, men sur och trött hemma. Han har försökt bli nykter och lovat och svikit och lovat och svikit. Och det har bara blivit värre, så jag och barnen var tvungna att flytta till slut. Men försökte hjälpa honom och levde på hoppet i 1,5 år innan jag inte orkade med berg- och dalbanan längre. Alkoholrådgivning för anhöriga har hjälpt mig mycket.

@Kärringen
Åh, vad fint att höra att du är på väg! ❤️ Det viktiga är att vara på den vägen som man vill gå. Inte att det går fort. Utan att vara i den rätta rörelsen.
Tack för dina ord. Stor kram ❤️