skrev Idafri i Magkänslan att det har börjat smygas igen

Har haft några jävliga år tidigare, när sambon lyckades undanhålla drickande ordentligt!
Nu har vi haft nästan två år där han till en början fick lov att ta hjälp och sedan hade en ”bra” övergång till att förstå sin sjukdom.
Sista året har verkligen känt som jag äntligen kunnat slappna av!…inte känt att jag behövt varit misstänksam eller funderat p om han smygdricker igen….
Tills för några dagar sedan då min syrras kille sett honom på Systembolaget….hon ställde frågan om han börjat kunna dricka lite utan bekymmer?…och jag blev så ställd!!!
Nu ikväll gjorde jag som jag gjort tidigare (när det var riktigt illa)…loggade in på hans konto och fick se inhandlingar varje vecka på systemet (400-500kr/gång) sen i januari!!!! Vart helt skakis!🥴
Nu till dilemmat…har ju gått in på hans konto utan lov…hur ska jag gå vidare med informationen det gav mig?!
Sååå jävla ledsen och besviken!
Det värsta är att även denna gång har jag inte märkt något diret 🫣😢


skrev Idafri i Magkänslan att det har börjat smygas igen

Har haft några jävliga år tidigare, när sambon lyckades undanhålla drickande ordentligt!
Nu har vi haft nästan två år där han till en början fick lov att ta hjälp och sedan hade en ”bra” övergång till att förstå sin sjukdom.
Sista året har verkligen känt som jag äntligen kunnat slappna av!…inte känt att jag behövt varit misstänksam eller funderat p om han smygdricker igen….
Tills för några dagar sedan då min syrras kille sett honom på Systembolaget….hon ställde frågan om han börjat kunna dricka lite utan bekymmer?…och jag blev så ställd!!!
Nu ikväll gjorde jag som jag gjort tidigare (när det var riktigt illa)…loggade in på hans konto och fick se inhandlingar varje vecka på systemet (400-500kr/gång) sen i januari!!!! Vart helt skakis!🥴
Nu till dilemmat…har ju gått in på hans konto utan lov…hur ska jag gå vidare med informationen det gav mig?!
Sååå jävla ledsen och besviken!
Det värsta är att även denna gång har jag inte märkt något diret 🫣😢


skrev Zowie i Mannen dricker i smyg och gömmer flaskorna

Han försöker dra ner på drickandet. Det har gått några dagar med mindre alkohol men ändå varje dag. Jag ser att han försöker men jag är så arg, ledsen och besviken. Ser hans försök men förstår att det inte blir långvarigt. Jag måste försöka fokusera på mig själv istället för honom och hans drickande. Just nu känner jag mig otrevlig. Jag bara vill ta på mig kläderna, ta bilen och bara fly från allt. Men jag orkar inte... inte idag!


skrev Åsa M i Arg och allt annat än konstruktiv

@ANARv det är väl fullt förståeligt att du är arg! Hans sjukdom förstör DITT liv. Det är inte okej. För min del blev ilska en väg ut ur kaoset. Det skapade energi att agera, säga ifrån, dra och hålla gränser och till slut säga att nu vill jag inte ha mer kontakt med dig. Hade jag inte blivit så arg på hans kaos hade jag nog inte agerat. Ta vara på ilskan, den kan vara värdefull. Du förtjänar bättre än det här kaoset. Det är väldigt skönt att inte behöva vara arg jämt också. 🤗


skrev Tröttiz i Arg och allt annat än konstruktiv

Sinnesrobönen har jag rabblat om och om och om ... För det är ju så, att vi har att acceptera mycket.
Vi kan inte ändra någon annan utan hur vi själva agerar inför något.
🌺


skrev Ankih i Arg och allt annat än konstruktiv

@ANARv
Hej.
Jag vet hur du har det ,jag är i en samma situation.
Kramar till dig


skrev Carisie i Arg och allt annat än konstruktiv

@ANARv God mitt i natten från en med jetlag och insomnia. Du är långt från ensam - själv har jag haft ett ben i var läger men står stadigt i det nyktra läget nu. Jag kan relatera till dina känslor och din frustration trots att mitt medberoende inte är aktivt - men jag har det nära i familjen. Läs inlägget @has skrev för ett dar dagar sedan. Hon är klok som en hel vecka - jag är säker på att du vet vad du behöver göra för att rädda dig själv. Den enda personen du måste stå ut med i resten av ditt liv - är du 🙏🏼 du kan bara rädda dig. Min alkoholist dog utan att hunnit fylla 40 eftersom han fyllde allt annat. Alla har olika stories och slut men jag tror alla kan enas om att vi bara kan förändra oss själva. Tänk sinnesrobönen:

”Gud, ge oss sinnesro att acceptera det vi inte kan förändra, mod att förändra det vi kan och förstånd att inse skillnaden.”

Den är ändå rimlig vare sig man vill ha med gud på tåget eller ej 🩵


skrev ANARv i Arg och allt annat än konstruktiv

Har en sambo med alkoholberoende. Problem sedan många år, omfattning har varierat. Jag har som anhörig lagt mycket tid och energi på hans problem, på att vara ledsen, orolig, arg. Jag har lirkat, daltat, bönat och bett, ställ ultimatum (och brutit dem) och allt däremellan.

Jag skulle kunna skriva spaltmeter om hans problem och hur han beter sig. Han dricker i smyg, ljuger och är inte den mest sympatiske personen i samband med det. Och med åren så har ju även personligheten förändras däremellan. Jag har å min sida med åren lärt mig läsa honom som en bok när det gäller tecken på om han dricker eller troligen kommer dricka, inte sunt men sant.

Jag känner att jag förväntas hålla inne med såväl ilska, frustration och tårar för hans skull… och jag lyckas inte längre. Jag låter ilskan komma fram, ofta. Jag vet att det inte är konstruktivt men orkar inte alls längre och är ärligt talat j-kligt förbannad över att även det ska vara mitt ansvar, att vara konstruktiv.

Det är så mycket annat jag ska för hans skull.Jag ska vända blad och inte älta det som varit - hur kan jag, det har ju aldrig ”slutat vara”? Jag måste minsann se till att jag inte är på något sätt som påverkar hans mående negativt. Vara snäll, trevlig, vilja ha och ta initiativ till sex (för det är svårare att vara nykter annars). Jag ska inte ställa för mycket press och krav på honom, han mår ju så dåligt - men det är ok att det mesta ansvar hemma ligger på mig? (Trots att han är arbetslös och jag jobbar heltid). Etc etc..

Jag är fullt medveten om vad medberoende är och hyser inga illusioner om mig själv gällande det. Men är också rätt less på hur negativt det anses vara med medberoende för den som är beroende.

Jag är kort och gott arg och inte särskilt mottaglig för råd och tips om vad jag borde göra/inte göra. Men är det någon mer som känner liknade så vore det skönt att få känna att jag inte är ensam.


skrev LAO i Ta diskussionen

@ellbe AA har möten för anhöriga, kanske kan det hjälpa dig? Det kanske också kan kännas bra att ta tag i praktiska frågor, typ: hur blir ekonomin? Finns det någonstans att bo i början? Kan du åka bort två veckor med barnet för att vila? Kan du få en samtalskontakt via VC?

Stor kram


skrev Åsa M i Är det dags nu?

Jag brukar säga att man inte kan älska någon frisk. Ta hand om DIG först. Han verkar inte ha varken sjukdomsinsikt eller vilja att ta hjälp. Rädda dig själv!


skrev Åsa M i Han tog droger igår igen

Min lärdom av missbruk är att man kan inte älska någon frisk. Prata med någon om hans sjukdom. Jag gick till mitt ex chef och sa som det var, efter tips här. Varken du eller han tjänar på att hans missbruk inte offentliggörs. Vet du vem hans läkare är, skriv ett brev eller ring! Detta är inte din bördan eller ansvar. Det blir lättare om man ber om hjälp. Själv lär han inte göra det. Mitt ex saknade fullständigt sjukdomsinsikt och klarade varken att söka vård eller kännas vid sin sjukdom. Missbruk försvinner inte bara för att man som anhörig inte orkar med det. Man måste berätta för rätt instanser som KAN hjälpa, så man får hjälp att bryta spiralen. Mitt ex skickades till rehab, klarade det inte, arbetsträning, klarade inte heller det, sa upp sig via sms efter en massa stök och bråk. Så glad att jag berättade för hans chef. Han har stora problem och är svårt sjuk. Och nu slipper jag handskas med det.


skrev Åsa M i Överger jag barnen om vi skiljer oss?

Familjerätten skulle aldrig ge en alkoholmissbrukande pappa delad vårdnad, om det är det du undrar? Ge socialtjänsten all information, säg att barnen inte mår bra av hans sjukdom. Med sådan information vore det rent av tjänstefel att ge denna individ delad vårdnad vid en skilsmässa.


skrev LjusareMoln i Överger jag barnen om vi skiljer oss?

Hej,
Jag lever med en man som dricker för mycket - när det väl dricks. Han dricker inget i veckorna och helger som vi är hemma blir det oftast ingenting. Men när vi är på fest eller firar högtider blir det oftast alldeles för mycket. Nu har barnen (yngre skolbarn) också börjat säga att det är jobbigt.

Det skär i mitt mammahjärta.

Jag har blivit less. Jag orkar inte mer. Jag ser inte fram emot högtider, jag jobbar hellre. Ska vi ha någon tillställning har jag det helst på en helg som han jobbar så jag vet att han inte kan dricka.

Jag orkar inte "säkra upp" längre. Det stora problemet är förstås att han inte ser problemet. Alla i detta forum känner säkert igen ursäkterna så jag radar inte upp dom.

Mitt stora dilemma är att något jag inte orkar med längre - ska jag lämna barnen ensamma i det? Han är en bra och ansvarstagande pappa till vardags men när det blir helger han umgås med sin familj spårar det så lätt. De blir fulla men aldrig våldsamma. Men jag saknar ändå att det inte finns en vuxen som tar fullt ansvar. Det är alltid någon annan i familjen som förmodas göra det. Faster eller farmor.

Jag känner mig inte respekterad och ursäkterna känns banala.

Jag vill inte vara kvar i detta - men känner inte att jag kan lämna barnen själva i det heller.

Mitt mammahjärta går itu.


skrev has i Ta diskussionen

@ellbe du svamlar inte alls! Vi som varit i samma situation förstår dig precis❤️

Jag kan ha fel, men jag tror inte att någon som inte har alkoholproblem gömmer alkohol eller spåren därefter, tex tomma burkar.

Du överdriver inte. Du inbillar dig inte saker. Och oavsett vilken ”nivå” hans drickande ligger på så mår inte du bra av det. Att landa i det kanske kan spara lite energi?

Energi att istället lägga på dig och barnet.

Finns det någon i din närhet du kan öppna upp runt detta inför?

Så svårt med ert lilla barn. Förstår verkligen gällande orosanmälan. När jag hade ”släppt bomben” vid ett eget vårdbesök började de prata om orosanmälan och jag fick panik och började ta tillbaka allt, säga att det nog inte var så farligt.

Egentligen var jag så rädd för reaktionen jag skulle få där hemma.

Min man har senare berättat att han alltid kände sig bevakad, att jag bara klagade och att hans stressnivåer var skyhöga av att hela tiden gå och bära på skam, dåligt samvete, försöka planera när han kunde dricka och hur han skulle göra för att ingen skulle märka det.

Vilket resulterade i ständiga utbrott och total icke närvaro.

När han förstod att han hade alkoholproblem förstod han också att alkoholen hade börjat styra hela hans liv (och därmed även övriga familjen).

Skriver det för att du ska veta att även om personen förnekar betyder inte det att den som påtalar problemen är den som inbillar sig eller överdriver.

Förnekelsen är stark. Ofta behövs något radikalt för att tränga igenom den.

Jag förstår det som att steget att lämna känns alldeles för oöverstigligt nu. Så kanske fokus på att se till att du får stöd och hjälp är ett mer överkomligt steg just nu?

Du kan tyvärr inte ändra hans val, men du kan välja annorlunda❤️

@carisie❤️


skrev Carisie i Ta diskussionen

@ellbe Ingen orsak 🙏🏼 och jag är glad att @has var tillgänglig för input också ❤️


skrev ellbe i Ta diskussionen

@Carisie tack för svar! Jag läser och tar in. ❤️


skrev ellbe i Ta diskussionen

@has tack för tipsen,ska ta mig tid och läsa dem också.

Vårt barn ska fylla 4. Så det är ju en stor klump och stor faktor till att man fortfarande är kvar. Det sitter som en stor skam att släppa den bomben att en orosanmälan kommer isåfall ske, känns som om man sviker och ställer till problem. För man är ju som sagt förvirrad och tänker att man kan ha fel.

Alla bråk och diskussioner har utgångspunkten av för stor alkoholkonsumtion. Läste ett av dina tidigare inlägg om 1-2-3 och känner så väl igen det. I början så ursäktade man sig och lovade att aldrig dricka igen, höll ett tag sen kom nästa käftsmäll. Man har försökt ta upp sin oro över drickande, effekten den får på honom samt hur den påverkar han i sitt föräldraskap men det blir ju bara ord mot ord och sen står man där och känner att man kanske överdriver. Att det är mig det är fel på, som bara är sur och irriterad hela tiden.
När man sist försökte ta upp hans drickande igen när man hittat en ny gömma i garaget av tomma ölburkar o ölflak men det slutade i att han blev arg och "var trött på att prata om det" sen pratade vi inte på 1 vecka.

Man blir så ofantligt trött på att analysera varenda doft, uttryck, ord och kroppsspråk. Att hela tiden försöka leta "bevis" på att man faktiskt har rätt, att där är ett problem.
Känslan att vara på helspänn när man iväg och man vet att det kommer förekomma alkohol, har på de senaste två gångerna avstått just för att vara på den säkra sidan och kunna avlägsna mig ifall han blir otrevlig(ord).

Känns som om jag bara överdriver och är löjlig. Att han är ett offer och att jag är elak och bara vill skapa problem. Så himla svårt att förklara sina känslor. Men man vill inte starta en karusell av allt och sen ha helt fel...

Jag orkar inte ens prata med honom längre. Samtidigt vill jag inte vara utan mitt barn och jag vet att han och hans familj kommer kämpa med klor för halva tiden. Och svårt att bevisa något när jag inte har några konkreta bevis. Allt kan bortförklaras, att hans barn inte får kontakt med honom på natten-sover, tungt alla burkar-dom är gamla/du missa dom vid utrensning, du luktar alkohol- det är den alkoholfria ölen(börjat dricka det för att maskera lukten tror jag eftersom jag har bra luktsinne ) du sluddrar-är trött.
Kämpar själv med förlossningsdepression som till viss del utlöstes pga ord som sades och som fortfarande sitter kvar. Jag vet också att han kommer använda det emot mig ifall vi går isär och kommer trycka på att jag inte kan ta han om vårt barn pga detta.

Svamlar mest men är så trött och uppgiven på allt. Kanske förstora jag upp allt men allt jag önskar är att få känna lugn och ro.


skrev camillasvall i Är det dags nu?

@JHL , tusen tack för pepp. Ja, vi kom ju överens sist att hände det en gång till var det sista gången, då skulle jag flytta,å nu står jag här och är lika djäkla villrådig ändå....tron på att jag kan hjälpa han ger inte med sej, fast jag vet ju att det är han som i första taget måste ha viljan, så den här gången måste jag nog som sagt hålla mitt löfte , ett tomt löfte ger ju inget....Tack ❤️


skrev Zowie i Är det dags nu?

Min sambo dricker för mycket... alldeles förmycket. Smusslar... ljuger... manipulerar mig så han har mig att skylla för allt. Vi bor i bostadsrätt... vissa grejer måste fixas.... känner att allt hänger på mig... vet inte hur ajg ska orka lämna. Det var bra i helgen , likaså förra veckan. Men idag kom han hem kl 18 och hade druckit. I höstas sa han upp sig, varför har jag inte riktigt fått klart för mig. Jag försöker visa att jag har förtroende för honom. Men han känner sig kontrollerad och förminskad av mig. Men han fungerar inte längre. Jobb hjälper jag honom att söka. Jag kan tänka att han kanske har rätt. Att det är mitt fel. att allt det där han säger är sanningen. Jag behöver hjälp... men vet inte hur jag ska göra. Vet inte vilken väg jag ska gå.


skrev has i Ta diskussionen

@ellbe att leva med någon som har en beroendesjukdom kan göra en väldigt förvirrad! Som @Carisie skriver så levde jag med samma totalförvirrning när min man var aktivt beroende, läs gärna i mina trådar.

För mig hjälpte det att läsa på om högfungerande alkoholism och boken ”Beroendepersonligheten” gav också bra förklaringar på det jag upplevde.

Hur gammalt är ert barn? Förstår att det gör allt ännu svårare (vi har inte gemensamma barn). Efter jag lämnade skulle en orosanmälan göras, men min man kom till insikt ganska snart efter jag flyttat och tog tag i situationen. Han har nu varit nykter i ett år.

Tack vare det har jag nu fått bekräftelse på att det jag trodde runt hans drickande stämde (men det var ännu värre än jag trodde). Den sista tiden innan jag flyttade ut drack han varje gång jag lämnade hemmet, till och med ett kort besök till affären. Han hade då också börjat dricka sprit. Men han erkände aldrig några problem under tiden vi levde tillsammans, trots otaliga försök att längtan från min sida.

Jag tänker att det är väldigt tungt att bära på allt det här själv, jag fick bra hjälp av stödsamtal på vårdcentralen. Så fortsätt skriva här och sök gärna egen hjälp som ett bra steg i rätt riktning.

Det jag ångrar mest i efterhand är att jag la så mycket energi på att försök räkna ut om han hade problem, hur stora problem och dessutom försöka få honom att förstå att han hade problem.

Jag gick in i väggen rejält och hade behövt lägga energin på mig istället, så ta hand om dig❣️


skrev JHL i Är det dags nu?

@camillasvall
Hej,

Ni har grälat/tjafsat om detta i nästan 5 år och din respektive har lovat bot och bättring men då har inte skett.

Jag har ingen erfarenhet av att vara anhörig till en alkoholist. Däremot har jag gedigen erfarenhet av den andra sidan (den drickande). Om vi bortser från barn och familjerelationer så sitter du i en relation med 3 parter varav din relation med din respektive har lägre prioritet än din respektives relation med alkohol. Så länge det är så och din respektive inte vill bryta med alkoholen är det inte värt att fortsätta. Jag skulle rekommendera att du kikar på eget boende och förbereder en flytt. Det behöver inte vara en permanent flytt men det är nog viktigt att din respektive uppfattar det så annars kan det bli en kortare skärpning. I bästa fall blir det en nystart för honom att skärpa sig och ta tag i sitt liv. Om han inte gör det så är det hans val och varför ska du må dåligt och ständigt bli besviken och ledsen. Läs trådar i detta forum och tänk på dig själv. Om du väljer temporär/permanent separation och din respektive vill återförenas och du också vill det, kräv då först några månaders insyn i hans vårdjournaler eller kräv att han tar regelbundna frivilliga peth-testet (kan göras privat och kostar dryga 500kr det finns även andra mer omfattande tester för påvisning av alkoholkonsumtion glr någon 100-ring extra).

Sedan så tror jag personligen att din respektive vill bli upptäkt, gömma dricka i soffan och lägga burkar i pantpåsen eller gömma burkar i skuffen. Det är så ett otroligt dåligt smusslande och mer vi likt att ställa sig bakom soffan när man leker kurragömma och vråla här är jag. Eller då är han en klant alternativt har låga tankar om din slutledningsförmåga.

Förhoppningsvis kommer få råd av medlemmar som har eller har haft en liknande situation.


skrev Carisie i Ta diskussionen

@ellbe Jag förstår vad du går igenom ❤️ Barnen blir ju också lidande i slutändan. Finns dert någon du kan tala med på kommunen eller nån jourhavande medmänniska eller nåt? Jag vet hur det blir när man går runt i sina cirklar och inte kommer vidare i sina resonemang och får helikopterperspektiv på sin livssituation. Hoppas att @HAS ser det här för hon har en speciell story vet jag.

Jag kan relatera till oro, ångest, ovisshet och den ständiga frågan i vilket skick han befinner sig i nu. För min del ledde det till att jag hamnade på andra sidan. Det vill du inte. Du är förälder. Fortsätt skriva och söka information. Försök via stadsdelsnämnd/kommun att komma i kontakt med beroendeterapeut - medberoende är också en sjukdom. Lyssna på podden "bara en till" (finns på Spotify bla) Försök att zooma ut din beroende och zooma in dig. Du får jättegärna skriva till mig också - jag hjälper om jag kan. Jag VET hur mycket man längtar efter de där bra stunderna som bara blir färre och kortare - MEN - det kan du faktiskt vända? Kanske han inser? tillfrisknar? Arbetar på sig själv och ni kan arbeta på er friska relation?

Jag önskar din all kärlek och lycka till ❤️


skrev LAO i Jag går och väntar på att mamma ska dö

@lillajag2003 så himla bra att du ska på möte. Var inte nervös, det kommer att gå såååååå bra. Du kan väl skriva och berätta sen? Lycka till🤗


skrev LAO i Jag går och väntar på att mamma ska dö

@kayayak godmorgon 🌼. Vilken oerhört svår situation. Jag vet verkligen inte vad du ska göra men om du känner efter inåt så vet nog du. Vad blir bättre av att inte ha kontakt? Vad blir bättre av att ses? Vilken kontakt skulle du kunna tänka dig? Det låter jobbigt att inte ha kontakt men ändå bli uppdaterad? Min mamma dricker men blir aldrig dum så vi smsar före 16 på dagarna, efter det hörs vi inte för jag orkar inte höra henne. Vi har inte någon fin och djup kontakt men skickar ett hej eller en middagsbild. Det är såklart inte det jag drömt om men det fungerar utan oro och skam och ilska. Jag tror att alla kan hitta sin väg.
Stor kram


skrev lillajag2003 i Jag går och väntar på att mamma ska dö

@kayayak Hej. Jag kände att jag också behövde skriva något, för vi båda sitter i en liknande situation.
Min pappa har haft blandmissbruk och alkoholism i ca 11år av mina 22 levnadsår. Hans resa har gått upp och ner med vissa bra perioder upp till ett år. Just nu är han riktigt på botten, och har hotat flera gånger att ta sitt liv. Jag är enda barnet, han är skild från min mamma och folk drar sig undan från honom. Han säger att det enda han har att leva för är mig, att han inte skulle orka annars. Tyvärr har han förstört mer i mitt liv än vad han tillfört de senaste åren och jag har varnat flera gånger att om han inte tar tag i saken och tar hjälp behöver jag också ta avstånd för att själv överleva. Jag är OBESKRIVLIGT rädd att jag ska få ett samtal eller ett besök av polisen där dom berättar att han är död. Jag skulle själv kunna dö för att slippa vara med om det. Får dagligen vidriga bilder i huvudet med honom och en snara runt halsen, vill knappt se orden själv.. Skulle det hända kommer jag aldrig någonsin förlåta mig själv, aldrig. Tror att folk har sagt samma sak till dig, ”det är inte ditt fel/ansvar” ”du måste tänka på dig själv”. Känner helt ärligt håll käften. Kan nog säga med stor säkerhet att folk som sitter i vår sits med rädslan över att någon ska ta sitt liv är övervidrig, och man kommer känna skuld om det händer, jag kommer iallafall göra det.
Vad gäller kommentarerna ovan vet jag faktiskt inte om jag håller med till fullo. I mitt fall tror jag inte att det skulle funka. Börjar man med att bara träffas lite när dom är nyktra, är risken ca 90% att dom kommer töja på ens gränser, och plötsligt sitter man där igen med dom stupfulla framför sig igen. Det är principen att hålla fast vid sin sak som jag tycker är viktig. Jag själv har fått mina gränser överkörda pinsamt många gånger i mer än 10 år.
Imorgon ska jag gå på mitt allra första grupp Al-Anon möte. Aldrig tidigare varit på ett gruppmöte och kan erkänna att jag är sjukt nervös. Skulle gärna veta mer vad du har för erfarenheter och tankar om allt detta. Jag känner mig väldigt ensam i min situation, men att läsa din text och förstå att du kanske går igenom samma sak lindrar lite.
Ta hand om dig så länge