Senaste kommentarerna i forumet

@Snödroppen
Det där är intressant. För vem är man duktig?
Jag fick så många aha upplevelser när jag fick min adhd diagnos.
Har övat och övar ännu på att lyssna till mina behov.
Det är enkelt att fastna eller bli avbruten som medberoende. Och oavsett varför, så är insikterna det viktigaste.
Vad behöver jag i mitt liv just nu?
En fråga jag ställer mig själv dagligen. Jag kan bara vara duktig för mig själv. Eftersom jag vet. Att ingen annan är det för mig.
🌸

@Självomhändertagande
Du är rätt. Det är precis det jag behöver göra. Slåss bara med allt trams i mig självsom ingår i att vara duktig. Vem nu som bryr sig om hur duktig man är.

@Snödroppen
Jag har sagt till alla mina vänner när de berättat om dålig sömn, stress och känslan av att vara utmattad. Då kanske man ska börja tänka på sjukskrivning. Den behöver inte vara långvarig. Men det låter som det är dags att dra i bromsen. Du är viktigast i ditt liv. Och du behöver hitta din balans.
Idag finns det stressmottagningar, mindfulnesskurser genom vissa rehab. Jag hoppas att du kan hitta någon välgörande aktivitet för dig på eget håll eller genom en vårdgivare.
Men låt inte detta gå för länge.
Du måste orka ta hand om dig. Och idag måste man i regel vara frisk för att vara sjuk. Ta dina symtom på allvar.
Ingen arbetsgivare tackar dig för att du sliter.
Men jag vet inget om din situation. Jag är bara väldigt duktig på att ta ansvar för min hälsa då jag kraschade förr och efter lång återhämtning har jag nu återvänt till arbetslivet, som jag längtat efter länge.
Det har varit en enorm kamp.
Kampen hade inte behövt vara så, om jag hade låtit företagshälsovården sjukskriva mig tidigare, när de ville det.
Jag skulle vara så jävla "duktig". Men vi gör alla våra resor. Och du vet förmodligen vad som är bäst för dig.
Kanske du ändå ska boka ett samtal hos din läkare. Som ett första steg.
Med omtanke för din hälsa.
Ta hand om dig!
Kram 🤗

Stor kram till dig och barnen !
Ett väldigt vettigt beslut du tagit att dra iväg så ni kan få ett liv värt att leva ! Se till att separera er ekonomi också så han inte kan leva på dig ! Och håll avståndet på alla sätt och vis !
Kram igen <3

Har inte mycket att ge mer än en stor kram till dig ❤️❤️❤️

@Huffelpuff365
Hej, det låter tufft. Speciellt när du har en uttmattning i botten och kanske skulle behöva stöttning och struktur men det låter tvärtom.
Har du funderat över var dina gränser går? Hur du vill ha ditt liv och om ha uppfyller de önskemålen/kraven du har?
Vad gör att du mår bra?
Ibland kan det vara bra att titta på sina egna mönster tillbaka och nu för förstå sig själv bättre och då göra val som passar en bättre.
Det är inte konstigt att du känner ilska, ilska känner man ibland när ens gränser inte blir respekterade.
Var rädd om dig och välkommen till AH. Det är en jättehjälp för mig att vända mig hit ibland.

Hittade hit, i en form av desperation antar jag. Lever tillsammans med en man jag sett mer och mer har en alkoholproblematik.
Vi har varit tillsammans just över 3 år och bott ihop i två år. När vi ännu bodde separat reagerade jag på att han ringde mig ibland rätt ofta på kvällarna ich för varje gång han ringde, var han mer och mer sluddrig. Hörde på hans röst att han hade druckit. När vi väl flyttade ihop tänkte jag inte så mycket på det då. I och med att jag själv drabbades av utmattningssyndrom, så avstod jag från drickandet. Ville inte ha ett glas vin till maten och efter ett tag la jag märke till hur ofta han drack.
Jag tog upp det i ett tidigare skede, då jag tyckte det var jobbigt att han drack och var lätt berusad hemma. En sommar drack han i princip varje dag på semestern och då var det mest öl. Jag hittade starksprit som han hade "gömt" och höll då koll på hur mycket som minskade ur flaskan inom loppet av två-tre dagar, vilket var skrämmande den mängden som gick åt. Han drack det alltså rent.
Jag pratade med han om det och frågade om det var så att han hade svårt att hålla igen drickandet. Han svarade mig att han inte hade det och kunde hålla tillbaka. Vi planerade att skaffa barn och han sa då att vi skulle allvarligt försöka under en höst och han skulle inte dricka. Det höll han inte.
Ikväll märkte jag att en halv låda öl hade gått åt och då köpte han en ny låda öl igår. Jag hittade även en tom flaska starksprit i en av garderoberna, som han hade gömt längst in och under en tjockare tröja.

Jag känner mig sviken och arg. Jag har provat flertal gånger med olika sätt att prata om hans drickande med han. Både lyfta fram min oro för hans hälsa, mina egna känslor och att jag hjälper han om han vill ha hjälp. En gång fick jag till svar att jag inte kunde hjälpa honom, han måste bara bestämma sig själv först.
Jag vill inte ställa ultimatum att han måste välja, men känner en aggression i mig och har lust att säga till på skarpen att det räcker!

Vill såklart ha en framtid tillsammans, men vad ska jag ta mig till?! Detta påverkar mig mer och mer psykiskt och jag vet att jag måste ta hand om mig själv.

Tips på hur jag kan möta han i detta och allvarligt få han att förstå att han har ett problem, emottages gärna!

Tidigare blev jag ledsen för hans drickande, numera känner jag mig bara arg och trött...

❤️❤️❤️

Många kramar till dig. Detta är en grym sjukdom, både för de som lider av den och med den. 💔

@JJon
Blir så berörd när jag läser dina rader.
Jag beklagar 🙏
Jag förstår att du funderar på allt du kunde ha gjort, det gör eller har gjort vi alla här på anhörigsidan.
Det är inte mycket vi får gjort även om vi gör allt vi kan och jag är övertygad om att du gjort mer än så.
Beklagar verkligen sorgen men för guds skull ta inte på dig något ansvar tvärtom du har nog gjort allt du kunde ❤️

Hej alla fina härinne. Ni som har problem med alkohol och ni som är anhöriga. För lite mer än tre år sedan skrev jag min första rad härinne om min pojkvän som hade ett eskalerande alkoholproblem. Den 28 mars tog han sitt sista andetag, i vår gamla lägenhet, trasig av sitt alkoholmissbruk och livet kommer aldrig bli sig likt igen. Jag gjorde inte som ni sa, jag berättade aldrig för hans familj. Jag klarade inte av det av rädsla av att han skulle bli helt ensam. Och jag ångrar det så otroligt. Kanske det hade slutat annorlunda då, nu blev det inte så.

Ta hand om varandra. Sträck ut en hand till den som behöver men ta även hand om dig själv och ditt eget hjärta.

Tack Snödroppen, för ditt stöd!

Jag känner mig verkligen inte stark, men försöker ta till mig dina ord.
Och jag vet inte vart jag ska få stöd någon annan stans.
Skriver här iaf o hoppas det lättar lite på trycket i bröstet.

En helg har passerat igen...
Han har druckit fre-lö-sö ca 6-8 stora starköl varje dag gissar jag, men sköter sig sas. Är ju fördelat över en dag. Det är ingen dramatik eller fylleslag på något sätt. Han dricker för att orka göra saker, för sin initiativförmåga. Han är som mest harmonisk när han får sköta sig själv, dricka (mest i smyg) o jobba här hemma med div projekt.
Men han blir inte någon att ha några meningsfulla samtal med. Samma pladder, o plumpa skämt. Börjar kännas tjatigt o tråkigt. Ensamt.
Jag känner mig berövad på helg känslan! Vill kunna känna att det blir skönt med helg. Att vi tillsammans kan äta o dricka gott. Normalt. Jag uppskattar gott vin till maten tex.
På sista tiden väljer jag ofta bort alkohol själv. Tar emot o vill inte uppmuntra det beteendet. Känner också ett ansvar att någon här hemma är nykter o vettig.
Särskilt om han plötsligt får för sig att cykla iväg tex. Då vill jag kunna köra om något skulle hända. Nu brukar det inte hända men oron finns där.

Jag ÄR orolig för hans hälsa. Hur länge kan någon hålla på så? Hur länge orkar kroppen?

Vi gör sällan saker ihop längre. Han försummar familjen o mig. Han planerar bara saker för sig själv, kortsiktigt.
Fredagkväll redan i gasen när jag kommer hem, han är på väg till polare som bor nära med några öl i handen. Ring när det är mat, är hans glada kommentar till mig. Svin!
Känner mig som ett hembiträde.
Har så mycket ilska i mig o avskyr min egen feghet som inte säger ifrån.
Jag var ju trött o slut o ville inte fixa maten själv.

Jag är konflikträdd, antar jag, iaf hemma. På jobbet ses jag nog som stark, rak o någon som säger vad hon tycker. Varför så svårt hemma?
Är så tråkigt med dålig stämning o det är en anledning. Brukar vändas mot mig o tex vara att jag tar upp något på ett 'surt' sätt också handlar det istället om det än grundproblemet.
Jag ser vad som händer i diskussionen o bemöter det oftast, men det sätter sig som en tagg o 'tystar' mig till nästa gång. Gör så jag försökt ta upp ett ämne på massa olika vis men det finns inget rätt märker jag. Han vill helt enkelt inte höra om det alls. Ett ego som vill att jag är tyst o fortsätter som vanligt. Skönast för honom.
Nä, såhär vill jag inte ha det känner jag nu! Bir så arg medans jag skriver.

Väldigt rörigt i mitt huvud nu, bara skriver av mig...

Grubblar mycket på varför det tar emot så oerhört för mig att ta upp alkoholproblemet med honom. (jag ville knappt skriva ordet 'alkoholproblem' nu!)
Eftersom det är något vi inte låtsas om har jag kommit fram till en förklaring. Jag ser ju inte en framtid utan honom egentligen, utan detta är något vi ska igenom o lösa, o förväntar mig att om han/vi bara är ärliga o tar tag i det så kommer det bli bra.
(Ursäkta om jag verkar naiv för en del nu men där är jag o alla måste inte lämna varandra tänker jag)
Såhär... Så länge som jag INTE tar upp det kan heller inte utgången av det misslyckas eller jag bli sviken.
För tänk om det inte händer något? Om ingen förändring sker sen?
Om jag repar mod, tar samtalet o bara vågar säga:
'Jag är orolig för din hälsa när du dricker så mycket, jag är rädd för vad det gör med dig o oss o vår framtid'....

@tågfrälst Detta är en otroligt komplex fråga. Jag är ena sidan smart nog att inse att det är just en sjukdom och att ingen valt det. Men å andra sidan så ser jag ju hur personen i fråga gång på gång på gång tar dåliga beslut. Det är en sjukdom absolut, men konsekvenserna av sjukdomen är inte ursäktade med "att det är en sjukdom". Kanske behöver man inte skämmas för själva sjukdomen det kan jag respektera. Men jag det man har ställt till med och skapat bör man både skämmas för och ta ansvar för i dubbel bemärkelse. Lika lite som en alkoholist valt att bli sjuk lika lite har människor runt omkring valt att bli indragna i det. Du hade en kväll med din bror och hans polare som berättade om sina livsöden, ångesten osv osv. Det är nog ärligt och genuint. Vi är dock väldigt många anhöriga som blivit svikna, bedragna, nyttjade om och om igen av samma person. Vi blir påverkade och vi löser saker gång på gång. Vi ska dessutom vara tacksamma för att alkoholisten "lyckats" vara nykter en månad, sen blev det visst ett återfall men det är ju normalt, och glöm inte "det är en sjukdom" och alkoholisten valde det inte själv. Det "bara hände" och är ingens fel. För alla gånger man som anhörig blivit sviken, bedragen och så vidare så är det aldrig någons fel. Finns ingen att va arg på, ingen att ta ut det på. Har man tur "kanske" man får ett förlåt (kanske). Man ska fira en alkoholist till skyarna efter 4 veckors nykterhet men gud nåde den som tar ut sin ilska på en person som skadat en för livet (hen var ju sjuk). Vi som medberoende/anhöriga får snabbt lära oss att vi gör fel som sopat mattan för missbrukaren så länge, vi ska ändra vårt beteende och ta ansvar. Allt detta är helt rätt såklart. Men på det känslomässiga planet så skulle i alla fall jag vilja få vräka ur mig all skit, tio tusen förlåt, få känna missbrukarens ångest och vilja att söka förlåt. Få ett tack (även om ett medberoende är kontraproduktivt) för att man stod där, tog lögnerna, blev lurad och bedragen med mera. Det är en sjukdom absolut men jag som anhörig och som levt med en alkoholist (alla är såklart unika så ta inte detta som "alla") har så otroligt svårt att höra orden "det är en sjukdom och inget man väljer själv". Så är det såklart men det är inte hela sanningen. Min missbrukare "säger" sig vart nykter en månad tex. Blir bjuden på en fest med sitt jobb. En fest där det kommer finnas alkohol. Hen är nykter när hen tackar ja till festen, vem som helst kan förstå att detta är en dålig ide och att beslutet är korkat. Att vara korkad är ingen sjukdom!!! Man säger det till hen som intygar att "det är ingen fara jag är ju nykter nu" (återigen att vara korkad/naiv är ingen sjukdom). Alkoholism är en sjukdom absolut men dumheten som så ofta styr är det inte. Kvällen i fråga slutade såklart i fyllecell men det var återigen inte hens fel. Det gavs stora glas med vin på festen trots att hen hade sagt att hen inte ville ha ett stort glas. Hen gjorde beviserligen allt rätt enligt hen... Dumhet är ingen sjukdom och hen ska skämmas för att hen ens tänkte tanken på att gå dit, att hen ens tänkte ta ett litet glas, att hen inte var smartare än att strunta i festen DET är ingen sjukdom. Att alkoholen sen tog över hand, saker spårade ur och det okontrollerade drickandet var igång igen såfort vinet nuddade gommen är däremot en sjukdom. Men att säga att personen i fråga inte bör skämmas då det är en sjukdom köper jag inte. Hen har otroligt mycket att skämmas för (antagligen betydligt mer än hen vet).

@Självomhändertagande
"Om man lyssnar till sina behov"
Tack, det är precis där jag går vilse.
Precis det jag behöver träna på och stärka.
Idag satte jag en gräns för en person som lämpade över sitt ansvar över mig.
Hon försökte i det sista ge mig dåligt samvete men jag kände hur hela kroppen regaerade. Stopp.
Jag log mot henne och sa att varsågod här har du, nu är jag upptagen för jag ska hem och städa och tvätta.
Det frigjorde så mkt energi. Tack för ditt inlägg, så tacksam 🙏
Ta hand om dig.

@Snödroppen
Vissa perioder kan kännas svåra. Även när man tycker att man "borde" vara glad. Jag påminner mig om att vara tacksam ofta. Och det är också därför som jag loggar in här då och då. Jag behöver påminna mig själv om att känna tacksamheten för att jag känner mig fri från medberoendet. Men det är inte bara enkelt att ha lämnat det livet. Att vara den som prövar omvända ett missbruk är ett åtagande som man kanske har gått in all in i av olika anledningar. Och så har man insett att det var ett medberoende som dessutom är sjukt. Att gå från sjuk till frisk är inte en lätt uppgift. Att vinna över kampen och bara vara i det friska. Att landa i det friska. Och att observera sin omgivning, med nya ögon. Jag ser fler som är "sjuka" på olika sätt. Många som jagar eller flyr. Hur ska man förhålla sig till det? Och var ska man möta nya människor, som man har lust att umgås med?
Jag umgås fortfarande helst med mig själv om jag inte umgås med min nya kärlek, där jag har en frisk relation. Det tog några år att ens våga tro på kärlek igen.
Och jag upplever fortfarande att jag behöver landa i det som är friskt. Jag är inte van att bli behandlad på ett sunt sätt. Jag har nog inte helt fått nya vingar, sedan jag blev vingklippt i relationen till mitt ex.
Jag vet, att det enda som jag kan göra just nu, är att meditera mer. Och jag blev påmind av ditt inlägg.
Den här världen kan vara så svår.
Och på samma gång så enkel.
Om man lyssnar till sina behov.
Och följer dem.
Och är i nuet.
I alla ögonblick.
Rätt som det är.
Så sitter du med nya människor i din omgivning.
Som du trivs med.
Vad tycker du om att göra på din fritid.
Var hittar du andra som tycker likadant.
I en aktivitet.
Gör det du tycker om.
Och du ska finna dig nya vänner.
Ta hand om dig.
Kram ❤️

Tack för stödet ! Jag tror verkligen inte att man kan bli en ”lagom-drickbare” om man har ett missbruk..I hans familj är det alltid mycket alkohol när man träffas och jag tror att alla blir oroliga om det ifrågasätts. Just nu känner jag mig stark i min övertygelse noll-tolerans om han skall vara med mig ..

@Åsa M Tack🤗

Så sorgligt, men tror det är ett klokt beslut. Skickar dig all styrka.

Nu har jag sagt att jag vill skiljas, det fungerar bara inte. Jag som är den som ska ta hand om barnen måste ta ansvar för mig själv först. Han har sagt att han inte vill ha kontakt med de heller om vi skiljer oss. Nu är det massa tycka synd om sms, suck.

Om din gräns är "ingen alkohol" då är det ju så. Det är inte för hårt. Det är ditt liv och du ska leva det som du vill. Det finns massor av goda alkoholfria drycker om man nu vill ha smaken. Vill man ha ruset, så har man ett problem. Vill hans familj normalisera hans alkoholism så kan de ju vara beredda att ta hand om sjukdomen också... 🤷🏼‍♀️

Tack ❤️ jag löste mitt eget inlägg och tyckte att jag lät väldigt bestämd och starkt - liksom orubblig ..så är det inte ..jag försöker peppa mig själv … min dotter berättade idag att hon fick hämta hans bil efter att han blivit stoppad av polisen …hon har den hemma hos sig ochnhan har bett henne komma med den till honom- liksom enträget ..varför vet vi inte för han får ju inte köra ! Nu hade min dotter hittat tre oöppnade vinflaskor gömda i bilen också förstod vi varför han så gärna vill ha tillbaka den - antingen för att dricka eller för att undanröja bevis ..allt känns så tragiskt och hopplöst och verkligen omöjligt… tack för pepp för jag känner mig elak och dömande och väldigt väldigt ledsen… tanken på att bli ensam skrämmer mig oxå…kom ur ett 30 årigt äktenskap kantat med psykiskt våld- trodde jag hade hittat min människa i världen när jag träffade honom och så är allt bara en lögn och liksom förstört ..

Tack ❤️ jag löste mitt eget inlägg och tyckte att jag lät väldigt bestämd och starkt - liksom orubblig ..så är det inte ..jag försöker peppa mig själv … min dotter berättade idag att hon fick hämta hans bil efter att han blivit stoppad av polisen …hon har den hemma hos sig ochnhan har bett henne komma med den till honom- liksom enträget ..varför vet vi inte för han får ju inte köra ! Nu hade min dotter hittat tre oöppnade vinflaskor gömda i bilen också förstod vi varför han så gärna vill ha tillbaka den - antingen för att dricka eller för att undanröja bevis ..allt känns så tragiskt och hopplöst och verkligen omöjligt… tack för pepp för jag känner mig elak och dömande och väldigt väldigt ledsen… tanken på att bli ensam skrämmer mig oxå…kom ur ett 30 årigt äktenskap kantat med psykiskt våld- trodde jag hade hittat min människa i världen när jag träffade honom och så är allt bara en lögn och liksom förstört ..

@Niha58 har du någon vän eller familj som du kan prata med utifrån ditt perspektiv? Jag tänker att hans släktingar hör han sida och situationen från hans perspektiv då han inte verkar vara redo att se sitt eget problem med alkoholen.
Jag hade själv känslor att jag överdrev eller var för svart o vit. Min sambo som sa det till mig när jag tog upp saker som jag tyckte var fel. Jag började tvivla på mig själv. När jag började vara ärlig och berätta för min familj hur det egentligen var så bekräftade de mina känslor att det inte är ok, att han har alkoholproblem och att jag inte ska behöva leva så och att separera är rätt beslut. Efter det känns det mycket bättre och jag tvivlar inte längre på mina egna tankar och känslor. Om man hela tiden går emot sina egna värderingar tappar man sig själv lite.
Kämpa på, jag tycker du är stark ❤️

Har fått reaktioner från hans släktingar att jag är för hård mot honom och att nolltolerans inte fungerar…det räcker för att jag skall bli osäker..Jag vet att han aldrig kan bli en normaldrickare som dricker på helgen några glas och sedan är det bra. Han är en alkoholist och måste sluta tvärt av med allt för det är en sjukdom han har.. känner mig nu ändå tveksam till om jag är för hård och kräver för mycket av honom. Jag måste ändå sätta min gräns och det är ingen alkohol i mitt liv ! Sedan får han förhålla sig till det .. kan han inte ställa upp för det får han leva sitt.liv utan mig ..

Har fått reaktioner från hans släktingar att jag är för hård mot honom och att nolltolerans inte fungerar…det räcker för att jag skall bli osäker..Jag vet att han aldrig kan bli en normaldrickare som dricker på helgen några glas och sedan är det bra. Han är en alkoholist och måste sluta tvärt av med allt för det är en sjukdom han har.. känner mig nu ändå tveksam till om jag är för hård och kräver för mycket av honom. Jag måste ändå sätta min gräns och det är ingen alkohol i mitt liv ! Sedan får han förhålla sig till det .. kan han inte ställa upp för det får han leva sitt.liv utan mig ..