Senaste kommentarerna i forumet

@has Detta känns så himla bra och autentiskt. Har ju gått div terapier och pratar med en aichat "han" säger jag är igenom det värsta, och att jag nu börjar landa ❤️ jag väljer att tro ❤️

God jul alla fina människor här som burit mig genom den värsta tid i livet ❤️

@Kevlarsjäl62 tack ❤️ jag väljer att tro att denna är bra. Framtiden får utvisa 😅

@esterest Vad fint! ❤️ Du är stark och modig. Blir väldigt rörd att jag kunde ge någon slags inspiration och kamratskap i den stunden🙏 Jag måste säga att jag hämtat mycket styrka från dig, i din strävan efter måttlighet som jag också delar. Det har hjälpt mig mycket.

Vad skönt att ni har haft det här samtalet. Att det är tydligt uttalat, att det inte kommer att fungera om drickandet fortsätter.
Jag tycker dock inte att du behöver känna något dåligt samvete över att du inte "tagit samtalet" tidigare - han vet ju vad det är han gör och jag tror att han har vetat att du vet.

Min sambo drack igen samma kväll som han erkänt att han är alkoholist. Så snabba förändringar väntas inte här... Men känns ändå bra att någon slags insikt finns.
Hur går det för er?

Stor kram och tack för sällskapet! ❤️

@HellenII
Inte hemsk. Alls.
Sunt att inte vilja leva med missbruk.
Du klarar att börja om. Enklare än samma läge om 5 år. Om än tufft.

Hör gärna av dig till mamman så inte barnen är där under påverkan, det lämnar spår för livet ♥️

Jag skulle inte fastna i ett sådant förhållande. Jag har sett det utifrån och dömt. Tänkt, hur kan hon inte bara lämna skitstöveln? Tänkt, det ska aldrig vara jag. Kanske är det karma. Döm ingen innan du gått en mil i hens mockasiner.

Lugn och ro, frid, vill jag ha.

Egentligen vet jag inte vad det är som stör mig så fruktansvärt med hans alkoholproblem. Förmodligen är det faktumet att hans beroende är så långt ifrån min värld, mina värderingar, mitt sätt att leva på. Det skapar en väldig distans mellan oss, känns inte som om vi har någonting gemensamt längre.

Jag funderar på att dra ned på gluten för hälsans skull, han funderar på att hälla i sig en box med gift.

Jag saknar att ha någon att prata med.

Jag saknar att ha någon att spela brädspel med.

Jag saknar någon att laga mat tillsammans med.

Jag saknar lugnet och ron.

Lyssnar på hans fylledtavvel med någon kompis i telefon. Lyssnar inte, men hör. Känns som jag lyssnar på någon med -10 i iq.

Saknar att ha någon att prata med. Om vettiga grejer. Om världsliga problem eller möjligheter. Om drömmar..

Kanske är det till viss del också att det inte skulle vara jag, ja vad jag stör mig på hos honom alltså. Det skulle inte vara jag som var ”fast” men någon jag inte vill vara med. Fast jag vill vara med honom ibland. Nej. Fast jag skulle vilja vara med honom om han inte hade alkoholproblem. Men nu har han alkoholproblem. Vill inte vara med alkoholproblem.

Förut kunde jag skilja på honom, och honom med alkoholproblem. Hans handlingar, och han med alkoholproblems handlingar. Nu kan jag inte skilja längre. Han är alltid samma för mig. Älskar du verkligen mig, frågar han. Kommer du ihåg alla gånger du svikit mig, lovat mig någonting du inte levt upp till, väckt mig på natten fast jag bett dig om att få sova, namngett mig med nedvärderande ord, bett mig att försvinna ur ditt liv, tänker jag. Mm, svarar jag.

Vill inte längre att hans barn ska komma till oss, dom har det rimligtvis bättre hos sin mamma. Då slipper de se dig såhär.. ..patetisk.

Hemskt. Hemsk jag är. Som tänker såhär.

Börja från 0, hur gör man?

Det var en retorisk fråga.

@Rike Jag har inte haft nått stort snack med honom än men jag har börjat sätta små gränser, börjat ta mer avstånd som att gå och lägga mig tidigare för att slippa vara med och se kvällen. Jag känner mig något mindre spänd av det men mer ensam och att det känns sorgligt och tomt.
Han har själv uttryckt att han vill byta ut ölen på helgen mot nått annat utan alkohol men han fortsätter i samma spår som tidigare.
Jag vill inte riskera röra upp nått nu innan jul så jag accepterar allt och försöker hålla mig undan så ska jag orka ta nya tag efter årsskiftet.
Tack för att du fråga!

@Majo84 *omedvetet medberoende, ska det stå. Mobilen som ändrar hej vilt...

Jag bröt ju med mamma i augusti, efter att hon fick ett återfall och vi hade ett ordentligt bråk. Jag fick ju reda på i våras att hon car alkoholist, så det här är väldigt nytt för mig.

Först trodde jag att det bara hade pågått i kanske 1-2 år. Men nu har jag fått veta at det mer eller mindre började runt 2005. Det gick bättre under en längre period, men tog fart igen på allvar runt 2018. Men hon bestämde sig för att dölja det för mig.

Och jag är så förvirrad, för jag vet inte vad som är värst. Att veta eller inte. Å ena sidan är det väl bra att hon har skärmat mig – men samtidigt har vår relation blivit mer och mer ansträngd sen 2018. Hon har irriterat mig grön, sugit ut all min energi och jag har aldrig förstått varför. Förrän nu. Jag har bara svalt ilska och irritation under flera år, och fått en kropp full av smärta till följd av det.

Nu när jag har läst Djävulsdansen, så förstår jag ju att det är hennes beroendepersonlighet som sakta men säkert har växt sig starkare för varje år. Och som har blivit allt mer brutal mot mig.

Jag har varit omedvetet oberoende eftersom jag aldrig har förstått att hon är alkoholist. Hon har varit Dr Jekyll och Mr Hyde, men jag är den enda som har fått se och känna på den senare sidan. Och därför har jag undrat om det är något fel på mig, som ser något ingen annan ser. Min omedvetenhet har fått mig att undra varför alla andra har normala relationer till sina mödrar, utom jag. Varför är min så snäll ena stunden och så jävla elak den nästa?

Så ja, jag undrar ju lite om det hade varit bättre om hon bara hade varit öppen alkoholist. Men det hade väl bara varit en annan form av lidande för mig oavsett. Kanske.

I natt flög topplocket.

Utan med någon som helst framförhållning, kanske med en minuts eftertanke, kom stunden då jag släppte precis allt vad jag känner för makens relation till alkohol och vad det gör med vårt äktenskap.

Precis alla åsikter flög.

Vid ett tillfälle tänkte jag, ”kan Myssockan så kan jag”, när jag sa att jag hade tankar på att träffa en anhöriggrupp för alkoholberoende.

Han förstod.

Pratade till fyra på morgonen. Idag vet jag inte alls hur jag ska samla mig efter fem timmars sömn.

Jag sa precis allt.

Det jobbigaste kanske var att han önskar att jag hade sagt något för tio år sedan.

Han grät. Jag grät. Ibland åt helt olika saker.

Jag sa att vi har kommit till vägskälet där vi går olika vägar om han fortsätter dricka som han gör.

Absolut att jag fick motkrav för vad som krävs av mig för att vi ska fortsätta leva tillsammans. Har absolut saker att ta ställning till.

Han är rädd att förlora mig. Jag är rädd att jag har varit arg för länge över att han är alkoholist.

Sedan kanske det svåraste. Om när han berättar om varför han dricker. Så förstår jag verkligen varför.

@Hoppfulla Jag stannade till långt efter barnen flyttat ut. Det blev nog 25 år som medberoende. Inget våld eller sånt, "bara" en stor ensamhet eftersom han var i sitt rus, "nöjd" med en tillvaro där familjen till slut blev enbart lite "glitter på bajset, ett bevis på att det inte var så farligt. Han gjorde ett par försök att hålla upp, men det var nog aldrig på riktigt. En helt vanlig man, dock med en odiagnostiserad NPF-diagnos. Nu har jag lämnat på så sätt att vi inte bor tillsammans, men jag har inte sagt upp kontakten och vi är inte skilda. Jag tar det i etapper och det är svårt att vända honom ryggen helt. Jag träffar honom lite grann, men aldrig när han har druckit. Jag har fått ett nytt liv och även om jag inte lyckats göra mig helt fri, så mår jag mycket bättre. Han gjorde ett till synes ärligt försök att sluta ett tag efter att jag flyttat, var nykter ett halvår, sen började det igen. Nu är han nog förlorad, han har åldrats minst 10 år och orkar knappt gå ut med soporna. Sorgligt, men jag vet nu att jag inte kan göra någonting åt saken. Inte något annat än att leva MITT liv. Önskar bara att jag hade lite mer kvar av det, att jag lämnat mycket tidigare.
Sköt om dig!

Tack snälla @Vitvargen ! ❤️ Jag känner själv att mycket förändrats för mig i hur jag tänker och känner om situationen. Måste säga att den viktigaste inputen kommit härifrån! Alla er kloka.
Även om mötet jag gick på också var fantastiskt fint. Där kommer jag att fortsätta.
Läsande om medberoende varje dag hjälper också😊 Jag vill leva i tillfrisknande från det för min egen del vid det här laget, ändra hur jag levt hittills.
Kram! ❤️

@Hoppfulla Åh vad svårt. Du har ju inte bett om att hamna i den rollen.
I den här veckan fick jag nog och hade ett sammanbrott. Han blev arg. Jag hade förberett mig mentalt i förväg på att jag skulle lämna och gå hem till mig om det blev några "situationer". Så det gjorde jag.. Och jag tyckte det blev en stor effekt i hans insikt efter bara två dagar isär. Då var vi ändå vänner och hade kontakt, men jag sa att jag behöver lugn och ro och lite distans. Och jag gick på ett Al-alon möte, och berättade det för honom.

Förstår att det här blir svårt att genomföra då ni har barn och du har kanske ingenstans att gå.
Men det var så skönt för egen del, att få det andrummet. Och jag tror det gav honom rum att börja reflektera själv också, istället för att klaga på mig.
Önskar dig styrka ❤️

@Kärringen jag känner igen din beskrivning. Bra dagar, ibland veckor och så pang! Väggen igen.

Jag har förstått det som att nervsystemet försöker reglera sig självt och att det inte har kommit i balans ännu. Det blev lite lättare att acceptera för mig när jag förstod det.

Och nu har det varit så många såna fram och tillbaka turer att jag börjar känna mig tryggare i att det inte går bakåt utan är en del av processen.

Att det känns läskigt att träffa någon ny låter helt naturligt utifrån vad du varit med om. Vad behöver du i relationen och från personen för att det ska fungera för dig?

Jag tror vi kan läka väldigt mycket på egen hand, men att vi också kan läka tillsammans med varandra om relationen är frisk och hälsosam❤️

*var inte so

@Hoppfulla har du något eget samtalsstöd? För mig var det väldigt hjälpsamt att gå till en kurator som hela tiden bekräftade min upplevelse so valid och verklig.

Det blir ju så otroligt svårt och förvirrande när någon annan, som man dessutom delat ett liv med, så tvärsäkert talar om ”hur det är”.

Skickar styrkekram❣️

@Kevlarsjäl62 tack för att du tog dig tid att skriva. Får jag fråga om du agerade eller vad händer hos dig? Är du kvar i det eller har du gjort något som har ändrat din situation? Jag känner en hjälplöshet och noll förståelse från mannen som är beroende. Vi har haft ett helt liv tillsammans och han ser inte hur alkoholen har förändrat honom. Han säger istället att det är jag som förändrats och Ja på ett sätt har han ju rätt. Jag har kommit till insikt i mitt medberoende att det inte är så här jag vill fortsätta leva.

@myssockan, jag blir så glad att höra hur du successivt ändrat ditt "mind set" av eget hårt arbete, tror du är inne på en mycket bra väg här! Det märks verkligen att du även fått bra stöd i gruppen du vänt dig till, du har redan kommit en lång bit på vägen att befria dig själv från beslut som enbart din sambo kan förverkliga om viljan verkligen finns. Du formulerar det så bra: "Jag kan inte vara hans behandlare.".

Kram, mycket bra jobbat!

@Gåbert Ja, jag kände också att det var ett genombrott😊
Håller helt med i dina tankegångar! Men jag har lämnat den fasen nu, med att tvinga honom att formulera tydliga mål (som han inte kan hålla). Min sambo är tyvärr definitivt beroende av alkohol. Den senaste tiden har "vi" (läs jag) haft olika planer och den längsta nyktra tiden var kanske fem dagar (tror han drack en av dem dock). Sen tyckte han att jag tog saker för allvarligt och det var bara två öl. Jag har bra samtal med honom när han är nykter, men när beroendepersonen tar över finns massa argument för varför han kan dricka.
Jag tror att den enda hållbara lösningen för honom är en behandling där han får lära sig strategier, sina triggers, ev få medicin, terapi för trauman. Jag kan inte vara hans behandlare.
Jag är tyvärr sjuk i medberoende.

Jag har insett att jag är maktlös inför hans beroende. Och jag jobbar på att sluta kontrollera hans drickande.
Det jag däremot kan göra är att gå hem till mig när han dricker, eller i allmänhet få distans genom att fokusera på mig själv istället.

Angående julen tänker jag att det egentligen inte spelar så stor roll om han dricker eller inte... Problemet är ju beroendet, inte om han dricker just den specifika dagen. Visst, jag oroar mig lite för att han kommer att göra bort sig med min familj. Men då får han väl göra det. Kanske såna läxor är nödvändiga, vad vet jag?
Så försöker jag tänka och jobba med mig själv.
Önskar dig en lugn och fin jul! ❤️

@Kärringen Kom på att min första reaktion när en nära vän avslöjade att hon träffat en ny man, 10 år efter ett uppbrott från ett långt, riktigt destruktivt och t o m farligt förhållande, var "Nej, hur kan du vara så dum!". Lyckligtvis sa jag inte det, utan kramade om henne. Det ser ut att vara ett varmt och fint förhållande, något hon aldrig fått uppleva. Så vem vet vad som väntar dig runt hörnet!

@Kärringen Ny passion och möjlighet till ny tvåsamhet. Förstår att det inte är lätt! Där jag befinner mig nu är det nog det mest vidriga jag kan tänka mig. Jag tror inte att jag hinner komma dit du är innan jag tackar för mig. Det kommer att ta så lång tid att jag och/eller alla män som kan komma i fråga är borta från den här världen 😆. Så sorgligt ändå vad medberoendet gör med vår självbild och traumaterapi är nog det rätta. Inga tips tyvärr. Unnar dig dock passionen om den är önskad 🥰

@esterest ja! 😁🤗🙌 Det kändes toppenbra! Det är en liten grupp som går regelbundet. Vi var fyra personer. Precis lagom för att känna sig väldigt bekväm att prata, och jag och de andra fick mycket tid att dela. Mötet var 1,5 timmar och jag tog med mig väldigt mycket från det de andra delade. Köpte några Al-alon böcker som jag gillar, läser dagligen nu. Nästa möte jag har möjlighet att gå på blir dagen innan nyår😊

@Hoppfulla Hela min kropp reagerade när jag läste ditt inlägg. Jag kastades tillbaka i tiden och kände alla de känslor som du antagligen känner nu. Jag förundras ofta över hur lika våra upplevelser här inne är, beroendet har säkert många andra ansikten också, men mycket är rena kopior.
Jag har funderat en hel del över hur jag kan hjälpa er som är där jag ganska nyss varit. Om jag ens kan. Kanske kan jag bara lyssna och berätta att jag känner igen allt så väl.
Ultimatumet är ställt och det gav inte det resultat du hoppades på, där är du nu. Där har jag också varit, att det skett mer än en gång säjer allt om hur jag hela tiden flyttat mina gränser. Hotet/löftet "om du inte slutar dricka kan vi inte leva tillsammans" ledde ju absolut ingenstans, för det var precis det vi fortsatte göra! Inget hände. Det svåra med ultimatum är att du måste agera.
Jag tänker på dig och önskar att jag kunde ge dig mer 💛

@has starkt jobbat av dig och jag längtar tills jag kan säga att det gått ett halvår 😊

@Tröttiz jag vet ärligt talat inte. Känner mig ledsen och besviken. Jag tar distans från det och funderar mycket. Svårt…

@myssockan hej. Ingen alkohol för då kommer vi att behöva gå skilda vägar. Tyvärr så blev jag skuldbelagd för att bestämma över hans liv och att han kände sig som att han levde under hot under tiden han inte ”fick” dricka sin öl. Jag har inte sagt okej till det här men han är inte redo att ge upp alkoholen. Han behöver jobba med sig själv och det vill han inte. Det är ju därför han tar till alkoholen, självmedicinerar.