Senaste kommentarerna i forumet

Min sambo har tagit återfall ett antal gånger det här året. Varje gång mår han dåligt och säger att han definitivt ska sluta och senast att han ska söka hjälp men tror inte han gjort det. Vet inte hur jag ska tänka eller hjälpa honom och mig själv. Ska jag se det som att det ändå går åt rätt håll eftersom han inte vill dricka och att vi kämpar på, eller är det så att han inte riktigt vill sluta d v s inte är tillräckligt motiverad innerst inne. Vet inte heller exakt hur han borde söka hjälp, konkret. Det har bara varit på helger så det har inte gått ut över jobbet, annars vet jag att arbetsgivaren är skyldig att hjälpa. Jag mår jättedåligt varje gång, det är som ett trauma som väcks med alla känslor av sådant som hänt tidigare när han druckit med ilska, ångest, oro och stress och jag känner mig själv full och bakis samtidigt och min dag blir ofta helt förstörd. Barnen påverkas förstås också vilket känns ännu värre även om de inte ser så mycket av det då han bara kommit hem full på nätterna. Men jag vill inte ljuga för dem och de förstår ju ungefär vad som händer och blir också oroliga vilket jag bekräftar samtidigt som jag förklarar sakligt vad det handlar om. Vi har förstås pratat om det tusen gånger. Att säga att jag lämnar honom om det fortsätter känns inte som ett alternativ för det vill jag inte, inte minst för barnens skull. Antar att jag måste avgöra var gränsen går och när det blir för mycket för mig. Men är rädd att vi fastnar och det här bara ska fortsätta. Tankar någon? Tack på förhand!

@Lora Han ÄR välkommen tillbaks och vet det! Men jag litar inte på honom, än. Det måste få ta tid. Och risken är väl att man tappar varandra när man lever isär tyvärr..
Jag förstår till 100% att detta inte är något han vill leva i, det gör bara så ont att inse att alkoholen alltid fått gå före mig..

Hej,
Det låter hemskt med en man som tycker att alkoholen är enda sättet att roa sig. Om han själv inte har insikt är det nog tyvärr svårt att få honom att ändra sig. Och att han är verbalt elak mot dig är en varningsklocka. Vad är det som gör att du vill fortsätta leva med honom?

Hej alla, vi har det fint just nu..hoppas det håller i sig

@gerbera@
Så bra att du hittat hit! Välkommen till forumet. Jag hade redan separerat när jag hittade hit, men var fortfarande medberoende då. Hade just loggat ut, då jag skrivit min "dos" för idag. Vaknade tidigt och ska laga mig frukost snart. Såg din fråga och loggade in igen. Ett kort svar på din fråga " jag insåg att jag inte skulle orka leva längre, då mitt ex tacksamt tog emot min generositet då jag försörjde honom i flera år och han fick allt jag hade av besparingar, investeringar och jag sålde även mina ägodelar för att jag lät mig bli uppäten". Så jag var på botten. Han ville inte flytta ut när jag önskade det, men jag lärde mig att sätta gränser till sist, vilket tog mig åratal och tack vare stöd från en psykolog. Mitt ex manipulerade mig skickligt. Nu andas jag min egen luft. Och jag behöver aldrig känna hans stinkande alkoholångor längre.
Jag har träffat en ny kärlek och att våga komma dit, krävde också en psykologkontakt. Men det är värt att investera i sig själv, om man inte får stöd av vården. Jag investerade i en utbildning till mindfulnessinstruktör för flera år sedan. Det var min verkliga räddning. Men så har jag haft turen att ha varit sjuk i en bipolär sjukdom i flera år. Så jag vet vad som krävs. För att välja hur man vill leva. Quick fix eller förändringar. Och genom att jag levde med en alkoholist så kunde vi inte leva ett vanligt liv. Jag la all min tid och pengar på att bli frisk. På att köpa min egen hälsa, eftersom det inte erbjöds inom vården.
Genom att meditera regelbundet ställde jag inte bara frågan, hur jag ville leva mitt liv. Jag svarade även på den genom att steg för steg, välja det liv jag idag lever.
Det första steget var att ta ett beslut.
Ta hand om dig.
Och gör det som du behöver.

Jag fortsätter att använda detta forum som en ventil. Förr så pratade jag ganska ofta med människor om min egen resa, men jag har övat ett år på att inte prata om bipolariteten. Det är intressant att se vilken skillnad det är i möten med människor.
Varför jag pratade om det så mycket förr var för att jag ville upplysa. Och jag ville ha en dialog med människor om hälsa. Min "nya" pojkvän tycker inte att jag ska prata om mina diagnoser, då han vill att hans omgivning ska se på mig som den friska människa jag är.
Jag är inte längre sjuk, däremot så har jag kvar min diagnos. Jag har lärt känna den, som andra lär känna sina diagnoser.
Ok, poängen med det här inlägget var att jag häromdagen berättade om min bipolära resa för en grupp människor. Andra pratade om utmattning och kraschar, som hänt i närtid, för ett år sedan. Stora frågor kom upp!
Och jag har levt med dessa frågor i över 20 år så jag kunde inte hålla tyst och jag ville inte hålla tyst.
Det var så intressant hur det blev. Jag blev så omfamnad med kärlek och minns hur det var att berätta om min diagnos för länge sedan.
Jag minns att jag affirmerade förr, "en dag ska jag berätta hur jag blev frisk" och det var innan jag blev frisk. Affirmationer funkar för mig.
Den spontana delningen ledde till att jag gjorde en annan bra sak, för mig själv. Och jag inser hur läkande det är, att prata högt, i sammanhang där det passar.
Där man blir lyssnad på. Där man får en återkoppling. Där man blir sedd. Och där människor är snälla.
Så fint.
Jag är så tacksam.
För att jag tror på människor igen.
Människor som jag inte känner.
Jag har hopp.
Om att snart få ett arbete.
En trygg anställning.
Även om jag vet.
Att det kan ta ett helt år dit.
I den process som jag befinner mig i.
Men det är en bra process.
Tänker jag nu.
När jag tänker på att jag fastnade som medberoende i 11 år.
Och innan var jag väldigt sjuk i min bipolaritet.
Det var skov hela tiden.
Det gäller att jobba med sig själv.
Och det kanske var tur att jag sa upp mig själv.
När jag var sjuk i ett hypomaniskt skov.
För jag hade förmodligen dött där.
Om jag fortsatte.
Köra på.
I ett tempo.
Som var för högt.
Och riskfullt.
Man måsta landa.
När man måste landa.
På jorden.
Inte i den.
Nakna fötter mot underlaget.
Jord, sand, gräs eller grus.
Eller i vattnet.
På snö.
Kanske is.
Och bara jorda sig en stund.
För att sedan torka av.
Tvätta bort.
Eller värma upp.
Fossingarna.
Och krama träd.
Och känna doft.
Av årstiden.
Och bara vara.
Människa.
Glad. Ledsen. Arg. Sårad. Trött.
Spelar ingen roll.
Viktigast att vara medveten.
Om sina känslor.
Och stanna upp.
Och känna dem.
Och kanske göra det bästa för att uppleva.
Den känslan man vill ha.
God morgon.
Världen.
God morgon till dig som är här och läser.
Du tar väl hand om dig idag.
Minst ett leende.
Till dig själv.
I spegeln.
Och du lurar hjärnan som tror.
Att du är glad.
Och då sänder den signaler.
Om att du är glad.
Kom ihåg att tankar inte är sanna.
Vi tänker upp till 65 000 tankar om dagen.
Se på dem som är hjälpsamma.
När du behöver det.
Och när du orkar.
Kan du se på en tanke som kräver.
Mer.
Tid.
Energi.
Och krafttag.
Allt har sin tid.
Nu är nu.
Känn ditt andetag.
Hela vägen in.
Och hela vägen ut.
Och känn flera andetag.
Bara känn efter.
Hur din andning känns.
Så länge du vill.
Eller har tid.
Just nu.
Och då och då under dagen.
Där du är.
Det är så jag gör.
Och det är så jag är mindful.
Det är övningar.
På medveten närvaro.
Att vara uppmärksam.
Och känna medkänsla med sig själv och andra.
Är gratis.
Och kan göras var som helst.
När som helst.
Genom att öva.
Är det enklare att stå emot stress.
Och hantera sig själv.
I en värld.
Som kan vara utmanande.
För oss alla.
Vi behöver varandra.
Både här.
Och där ute.
Kanske några av oss passerar varandra.
I verkliga livet.
Utan att veta om det.
En häftig tanke.
Jag har flera av er med mig i mina tankar.
Alla ni som har hjälpt mig.
Tack tack tack!
Du är värdefull.
För mig.
Önskar dig allt gott.
En varm kram.
Ha en fin dag!

@linneamaria
Hej,
Du får varningssignaler. Tro på dem. Han blir arg och du kan inte längre diskutera alkohol med honom. Otrevlig och fula ord. Stor igenkänning på det. Jag ägnade så många år på att vara medberoende utan att förstå det, då jag själv hade fullt upp med att bli frisk från psykisk ohälsa.
Jag tror ändå att jag skulle gå igenom min resa med mitt ex, som var ett oerhört lidande, men även mycket viktiga samtal för min del. Då jag fick en bipolär diagnos för mer än 20 år sedan så var det inte enkelt att leva och vara öppen med den. Han lyssnade, när han drack. Därför lät jag honom dricka. Och det var inte förrän jag blev frisk och kunde klara mig utan mediciner som jag såg nyktert och klart på livet med honom.
Eftersom jag ville bli en mamma så var det viktigt för mig att välja att leva en sund livsstil utan undantag. Jag nådde mitt hälsomål, men inte målet att bli en mamma.
Den tiden är passerad. För att jag valde att pröva förändra honom i flera år. Jag trodde att när jag kunde bli frisk, så kunde även han bli det, från sin alkoholismen. Men det jag inte visste då, var att vi fungerade olika.
Han älskar att känna ruset från alkoholen.
Jag avskydde att känna ruset från hypomaniska skov i bipolariteten. Något jag fick första gången av antidepressiv medicin. Och dessutom orsaken att jag insjuknade.
Och jag valde att jobba med mig själv.
Det gjorde inte han.
Då.
Vet inte hur han lever idag.
Jag har ett nytt liv.
Men för att jag skulle få mitt nya liv, så behövde jag gå en instruktörsutbildning i mindfulness.
Det var i mina meditationer som jag "vaknade" och förstod vilket ansvar jag hade att guida mig själv til, hur vill jag leva mitt liv.
Och några år senare, lever jag det liv som jag vill leva.
När jag började lyssna inåt.
Som du verkar göra.
Fortsätt med det.
Och ta det stöd du behöver.
Det finns så många vägar.
Prata med en kurator, präst, psykolog, en vän, eller dig själv.
Meditera gärna.
Beroende på din erfarenhet, så kan det vara bra med ett bollplank i den processen.
Det kan vara svårt att möta sig själv.
Men det är det enda sättet att själv få svaren, som man vill ha.
Och det tar den tid det tar.
Ta hand om dig på alla sätt.

@Silver-räven
Jag läser och känner med dig så oerhört. Mitt ex valde alkoholen. Det var betydligt större mängder än jag kände till. Han drack öppet och de första åren förstod jag inte hur mycket han drack. Jag kämpade med att bli frisk från psykisk ohälsa och när jag väl blev frisk och kunde sluta med alla mediciner så kunde jag se klart. Han var alkoholist. Och jag kunde inte fortsätta med honom, men han vägrade flytta. Min resa från upptäckt till att sätta gränser tog flera år. Nu lever jag ett nytt liv. Och har en frisk relation med en ny man. Men det tog mig några år att landa, bearbeta och känna tillit att det skulle finnas någon för mig. Det var inte heller lätt att våga möta en ny kärlek. Jag valde att ge mitt ex pengar, då jag trodde att han skulle "lyckas" med sina projekt. Han bodde gratis och jag gav honom allt.
När han flyttade så fick jag veta en del saker, som jag inte visste.
Det tog mig tid att förstå, dels genom detta forum, att han var så sjuk i sin alkoholism och allt som var viktigt för honom var att få sin alkohol tillgodosedd.
Till varje pris.
Än idag har han inte förstått, att jag försummade mig själv.
Därför är dörren stängde till honom.
För jag har ett nytt liv.
Men jag hade den på glänt i några år, då jag såg på honom som en vän.
Men jag kunde ge hans alkoholism näring.
Och det är något som jag inte kan göra något med.
Det är som det är.
Jag vet vad sjukdom innebär.
Har själv varit sjuk i bipolaritet, men lärde känna mina triggers och såg till att hålla mig frisk med sunda levnadsvanor, som fungerar för mig.
Jag vill leva ett gott liv, som jag gjorde innan jag blev sjuk.
Han älskade första glaset alkohol som han drack vid 20 års åldern.
Han vill dricka.
Det kan vara så svårt att förstå, en annan människas val.
Idag kan jag inte förstå att jag ens har älskat den människan.
Jag älskade bilden som jag uppfattade honom.
Vi var konstnärssjälar när vi möttes.
Men han blev sjukare i sin sjukdom.
Och jag blev friskare i min sjukdom.
Då jag förstod att jag har ansvaret för hur jag ville leva.
Och genom att hans pengar tog slut.
Och jag inte dricker.
Så var vi mycket isolerade från omvärlden.
Jag skrev.
Och reflekterade.
Gick i skogen.
Och pratade med professionella.
I åratal.
Blev stark.
Och vågade.
Igen.
Jag lever varje ögonblick.
Och är så tacksam.
För att jag väljer mitt liv.
Idag.
Ta hand om dig på alla sätt.
Och ta stöd om du behöver det.

Hej! Jag har en sambo sedan 4 år tillbaka. Han har sedan vi träffades druckit ganska mycket och han är uppvuxen med en pappa som dricker mycket också. Min sambo tar varje tillfälle han får till att dricka öl. Han jobbar oftast borta under veckorna och är borta söndag-torsdag, men ibland händer det att han blir ledig längre. Om han blir ledig från jobbet en hel vecka, då sitter han framför datorn och dricker måndag-söndag, till den grad att han blir full. Jag tycker inte att det är normalt, oavsett om man är ledig att sitta och dricka sig full på en tisdag mitt i veckan. När jag konfronterar honom så blir han arg och förnekar att han har problem, för han dricker ju inte när han jobbar. Han har sagt vid ett flertal tillfällen att han inte tycker att livet är roligt när han inte får dricka, han tycker inte att det är roligt att spela tv-spel om han inte får dricka öl samtidigt. För mig är det ett varningstecken, när man säger att det inte går att ha roligt utan att dricka sig full.

Jag kan inte längre diskutera alkoholen med honom för att han blir så arg, han har även blivit otrevligare och otrevligare och kallar mig fula ord. Jag vet inte längre vad jag ska göra, har någon tips?

Jag lider med dig, så sorgligt att hon väljer alkohol framför livet. Du har kämpat så länge och försökt hjälpa. Nu tycker jag du gör rätt i att hjälpa dig själv. Styrka till dig!

Plötsligt så händer det!
Nej, jag har inte vunnit på lotto. Jag har vunnit mitt liv åter. Friheten. Och jag förstår det mer och mer. Idag så var jag tillsammans med en nära och skulle fika. Vi mötte en gammal klasskamrats mamma, som jag inte har sett på ca 30 år! När jag förstod vem hon var, så reagerade jag med att nästan börja gråta och jag sa "jag vet inte varför jag reagerar såhär, men nu kommer tårarna". Och ikväll så har jag bakat en del. Jag har lyssnat på musik och umgåtts med mig själv i mitt kök i mitt hem. I det som är mitt. Och när jag stod med varmt vatten och diskade upp och kände händerna i värmen, så förstod jag plötsligt min reaktion. Denna mamma till min klasskamrat levde med en alkoholiserad man. Jag har aldrig pratat med henne om det, jag har aldrig pratat med mina föräldrar om det, men alla visste i klassen. Att klasskamratens pappa var alkoholist. Och det var som att jag förstod vad jag hade tagit mig ur när jag såg henne.
Och jag tror att tårarna var en slags lättnad. Jag känner mig lättad. Fri. Och tacksam.
Trevlig helg till er alla som kämpar och ni som har blivit fria.
Oavsett hur det är. Så går allt att förändra. Till det liv som man önskar. Ett steg i taget. En dag i taget.
Allting går.
Var det inte så Pippi sa, eller!?

Jag har levt med en kvinna i mer än 30 år. De första åren ver bra och vi reste en del tillsammans. Att hon var glad för att dricka var ingen hemlighet men det gjorde inte så mycket när vi satt tillsammans och tog ett par glas vin en lördagkväll. Mwd åren kom också mina misstankar om det kanske smygdracks när jag jobbade natt, vilet jag gjorde ganska många år. Vid något tillfälle hittade jag urdruckna läskflaskor som stank av billigt vin. När jag frågade så kom sabbt förnekelsen från hennes sida. Jag började nog se ett antal tecken på att allt inte stod rätt till mej samtidigt började jag även ljuga för mig själv. -Detskulle nog bli bättre omvi pratade im det och det blevdet också. Flera dagar... Sedan var det dags igen. Jag försökte få henbe att ibse att hon behövde hjälp men då blev hon arg och fönekade detta. Vi hade även riktigt bra samtal där jag försökte förklara hur jag mådde när hon drack. Att jag ofta hade en klump i magen när jag skulle köra hem från jobb. Hon lovade att det skulle bli bätyre och att vi skulle kämpa tillsammans. Så höll det på under alla år jag jobbade natt. Till slut började jag må dåligt. Jag sov inte och var konstant trött och sliten. Jag kände mig mer och mer frustread ju längre tiden gick. Det gick så långt till slut att jag tappade aptiten och vikten. Även min chef och kollegor såg min personlighetsförändring. Efter mycket stötande så sade jag till henne att jag ville skiljas och att detta baraberodde på hennes drickande. Dagen efter pratade vi igen on sade att hon ville kämpa tillsammas och att hon inte var berädd att geupp allt vi byggt upp ihop. Jag gav henne en sista chans och att vi skulle göra detta. Det börjar ju närma sig jul och vi skulle fixa lite mysigt i huset. 2 dagar senare nör jag kom hem på eftermiddagen så var allt frid och fröjd. Hon var ledig och hade börjar julstäda och jag kollade ljusstakarna. Ubder kvälken ville hon vila en stund så jag satte mig vid datorn och såg nåt på netflix. Vid 9- tiden hörde jag att hon var vaken och stökade med kaffekokning så jag gick ner för att prata en stund. Jag upotäckte direkt att hon var full. Hon stod och vinglade o höllsig ien dörrpost. Hon sluddrade och förnekade än en gång att hon druckt trot att det var så uppenbart. Jag gick direkt och packade min väska, sa till henne att henbes absolut sista chans var förbrukad och att jag inte längre klarade av att se henne när hon vsr full. Jag meddelade att jag körde hem till ett av mina syskon och att jag skulle ordna ett snabbt boende samt att jag inte skulle komma hem igen Detta är två veckor sedan... Under tiden jag bott i kaposäck har jag kunnat ta reda på hur mycket hon köpt på bolaget. Det var mellan 2 o 3 boxar i vecka som mest. Det framkom även att hon haft något slags samröre med en annan indivi En man som bor i samma kvarter som vi. Man hade delat vinboxar och det hade skickats ett antal större och mindre slantar dessa tv0 emella. Det skall tilläggas att detta ären petson som är känd för att supamycket och det är dessutom en som jag inte känner mer än till namnet då min fru nämt att hon visste vem detta var sedan tidigare i livet... Jag blir naturligtvis både arg ledsen upprörd på samma gång och när jag skickade ettmeddelande till henne att jag visste allt så fick jag bara till svar: OK. Skickar efter skilsmässopapper på måndag!

Jag vill också tacka för alla fina ord och stöttning från alla. Även om jag inte ens velat "behöva" logga in på denna sida så är det så oerhört viktigt att kunna "prata" med er som vet vad man går igenom. Här har det inte druckits sedan lördag kväll och oj vilken skillnad på både beteende och humör. Dock har vi bråkat lite då jag kan vara väldigt hård. Tror att det blir så när man fått nog. Jag vill vara respektfull, men kan inte hålla mig hela tiden. Speciellt när min man inte alltid tänker på vad han säger. Tycker själv att jag oftast gör det, men har kanske dålig självinsikt 🙈. Vill dock inte vara en dörrmatta någonsin mer. Vet att detta inte är hållbart i längden om vi båda är taggarna utåt. Hoppas att det lugnar ner sig, men allt ligger väl på ytan nu. Nu låter det säkert som att vi bara bråkar, men mestadels av tiden är vi sams. Summa sumarum, ett misstag och så går vi isär. Som jag nämnde finns inga mellanting. Känner mig "trygg" i mitt beslut och i det att jag har ett gäng med familj och vänner, som tar emot mig om allt faller. Hoppas ni alla får en bra helg ❤️

@Åsa M
Tack för bra och kloka ord. Just nu känns det som att allt gått så fort och jag hinner inte med själv. Min kraft går åt till att jobba och ta hand om tre barn själv. Tre barn som saknar sin pappa. De får träffa honom men han är inte så intresserad av det. Han isolerar sig och hör inte av sig till barnen.
Jag sitter i ett dilemma med att ta hjälp av kommunen också. Jag arbetar kommunalt på en position där jag känner många på socialtjänsten och trots sekretess litar jag inte på att det inte kommer fram. Dessutom jobbar jag i samma lokaler som Soc. Kan man ringa en närliggandes kommun?
Jag har pratat med de äldre barnen om att pappa är sjuk och behöver ta hand om sig själv just nu. Jag har även sagt att han måste dricka mindre alkohol.
Jag blir så trött av tanken att det här inte kommer ta slut. Eftersom vi har tre gemensamma barn kommer jag vara orolig tills de är vuxna och kan ta egna beslut.

Jag tänker att jag själv ska gå och prata med någon men min tid…. Det känns som att den inte räcker till just nu. Men, jag försöker vara snäll mot mig och landa i att det inte gått så lång tid än.

Skulle säga att ni båda är bedragna. Innan man knäckt nöten kring alkohol och hur lurade vi blir kring denna drog är alla förlorare. Tror säkert han är en fin man. Bara det att han är kidnappad. Jag tror få vill vara missbrukare. Däremot är det vanligare att skammen blir ledstjärna än sunt förnuft.

Om du vill kan du ju säga att han är välkommen tillbaka om han ser till och faktiskt visar att han vill bli nykter. Väljer han att ducka & förneka ger han bort sig själv till förnekelsens "paradis" och kommer leva ett fullt liv baserat på lögner. Går det med men svårt att bli lycklig med någon som väljer att leva i lögn. Vem lever man med då?

Att komma ur alkoholens klor sker inte på autopilot. Det är ett hårt jobb och samtidigt ett jobb som väldigt snabbt ger utdelning bara man bestämt sig för att inte ta fler glas. Redan efter en månad visar sig tydliga effekter som bara blir mer och mer framträdande ju längre tiden går. Stora jobbet är att lära känna sig själv. Otroligt intressant resa mot liv baserat på äkta frihet.

Ditt inlägg är intressant. Du känns väldigt klarsynt. Om du klarar att separera hans problem och inte tar över dem tror jag det finns en god chans att lösa det hela. Du behöver inte lägga locket på för att skydda. Det gör man så väl själv...

Din idé att visa flaskan är helt ok tycker jag. Tror dock det är viktigt att göra det med stor respekt för den skamkänsla detta genererar. Alltså att på riktigt visa att du bryr dig & vill väl. Sedan är det nog precis lika viktigt, om man nu väljer att ta den rollen, att göra klart för sig själv och sätta tydliga gränser för att inte ta över någon annans dåliga mående & beteende. Till sist är det han som måste göra jobbet. Det räcker dock långt som stöd att visa att du inte dömmer ut honom och att du vill att han fixar detta. Att visa att det är ok att stupa så länge man inte givit upp utan faktiskt inser sina problem och vill förändra sin situation. Tusen bortförklaringar ger inget... Han måste jobba bort lögner och in med sanningar istället. Viktig del i nykterhetsarbetet. Lögner hör till beroende & sanningar nykterhet.

Se till att göra det till en vana att prata om allt oavsett hur svårt det än verkar vid en första anblick. Ett ömsesidigt förtroende och att man faktiskt litar på varandra blir ju viktigt för att en relation ska utvecklas. Att gå runt och gömma för varandra är nog aldrig en gynnsam strategi. Han bör ju kunna prata med dig om sitt beroende. Att gömma flaskor går ju på tvärsen med respekt för sig själv och de man lever med. Det är ju att begå våld på sin egen kropp och sina relationer.

Jag hoppas innerligt det @gros19 ! Men jag tycker han tar på det så lätt, det är jag som gråter och gråter medan han håller skenet uppe. Han har förlorat mig, sina bonusbarn, huset… ändå verkar det än inte vara konsekvenser nog. Blir SÅ ledsen!
Jag vill ju ha tillbaks den fina man som finns där, men inte med alkoholen som ständigt orosmoment.

@Åsa M det var lugnt ett tag, jag trodde verkligen att han hade förstått. Men nu har det druckits varje dag igen, han dricker sig full på kvällarna och åker sedan iväg och jobbar dagen efter. Oftast kör jag på morgonen då vi ska åt samma håll och jag kan släppa av honom efter vägen. Ibland önskar jag att han fastnar i någon poliskontroll så han får se hur roligt det blir.
Jag går under snart känns det som, en dag var jag på väg att ta barnen och sticka men var ska man ta vägen? Hotell? Stugan?

Du är bedragen och lämnad. Din sambo valde alkoholen så din känsla är helt rätt. Du skriver att han inte förstår att alkoholen är ett bekymmer, men det gör han men förnekar det. Så mycket skam förknippat med beroende. Eftersom missbruk/beroende inte handlar om logik fungerar det inte att vädja till förnuftet. Ett beroende är helt styrt av känlorna och det finns ingen logik i det. Negativa konsekvenser är det som oftast får människor att förändra sin situation. Så här tänker jag och hoppas du kan ha någon nytta av det.

@gros19 Tack,för att du tog dig tid att skriva.Just så känns det för mig,som du beskriver,oron har blivit min ständiga följeslagare.Pendlar mellan olika känslor,kan känna en oehörd ilska emellanåt,som skrämmer mig.Ändrar fokus,sysselsätter mig,försöker ta hand om mig

Tack gros19!
Jag behöver nog berätta om mina egna fördomar, om de båda diagnoser jag kom att få senare i livet. Som ung student och utan symtom på ohälsa. Jag var förstås ofta sen, stressade till att hinna till skolan (gymnasiet) i tid utan att lyckas bra. Valde att träna före skoltid, för att jag mådde bra av det. Jag simmade, cyklade och sprang i skogen. Och jag tränade aerobics. Dansade på helger med vänner på krogen. Drack vatten när andra drack alkohol. Jag hade all världens energi, utan att tänka på det då. Idag får jag ofta höra att jag har mycket energi. Och jag är tacksam för att jag fick en ADHD diagnos. Jag förstår mitt yngre jag. Jag förstår att den fysiska träningen var min behandling då som nu. Däremot så hade jag svårt med koncentrationen i skolan och valde istället att arbeta på kvällar och helger, sparade pengar för resor jag gjorde efter studenten. Jag hade inga mål med studier, ville bara ut och se världen! Jag kan prata med alla och jag gör det, har gjort det hela livet. Det är en fördel om man har ett arbete, för det finns alltid någon som ser ens potential om man är på rätt ställe för en själv, men om man hamnar utanför så är det svårare. Jag behövde förstå min ADHD för att lära mig sätta mål, skapa struktur och ordning. Det har jag nu. Jag tänker på hur jag själv satt och hade fördomar när jag läste och hörde talas om ADHD för ca 10 år sedan. Min psykiater föreslog en utredning långt tidigare än när det blev gjort, men jag svarade med att bli arg. Och varför skulle jag bli arg då? Jo, för att stigmat är stort och det talades inte på ett bra sätt om människor med ADHD. Och jag lyssnade på dem och tänkte som en del av de, utan att säga det högt.

När jag som ung "lyckad" 2o åring tog medicin för depression, då samtalsterapi inte räckte. Och träning hade jag inte längre tid med, då mitt arbete krävde övertid så jag var så trött. Visste inte heller då att träning är en behandling för depression. Den medicinen fick mig att insjukna i bipolariteten och jag minns min resa till att bli frisk. Jag minns också mina tankar kring den psykiatrireform som gjordes på 90 talet. Jag hade fördomar. Och jag visste inget. Kanske jag skulle lära mig!

För mig har diagnoserna varit hjälpsamma, att förstå, kunna behandla, lära känna och leva utifrån hur jag behöver leva för att vara frisk.

Jag förstår innebörden att hålla käft om dem. Det gynnar inte mig alls att prata om dem. Det ger inte mig en anställning och inte heller en lön.

Så jag håller käft. Och de läkare som själva har diagnosen och som har barn med diagnosen frågar mig, hur kan du leva utan medicin. Och jag svarar mycket kort, att jag investerade allt jag hade på att hitta ett annat sätt att leva.

För mig är hälsan allt. Precis allt. Att känna sig själv är en del av det.

Och det är nu som jag kan sitta, stå och gå och uppfatta allt runtomkring mig, jag kan stänga av och jag kan lyssna in. Jag har övat och mediterat i åratal. 95 % av alla människor har diagnoser.

Inte går de runt och pratar om dem. Men om de gör det, så lyssnar jag. Inte står jag som en fågelholk när någon berättar om sin resa, oavsett vad.

Bemötandet. I min värld handlar allt om bemötandet. Och jag ser att jag lärt mig mycket, på de senaste åren. Jag har reagerat i affekt, när människor ställt korkade frågor på ett plumt sätt.

Och korkade frågor kanske jag också har ställt. Men är det en sak som jag alltid har gjort i mitt liv, så är det att bemöta en människa med respekt. Och så har det alltid varit. Och det beror på att jag är uppfostrad så.

Jag har förväntat samma bemötande av andra, men det funkar ju inte så i verkligheten.

Men om det är något som jag gör i min vardag, när jag möter människor. Och pratar med dem, så visar jag hur jag bemöter dem. Och om det är någon som inte kan uppföra sig, så prövar jag lära. Jag kan faktiskt även säga rätt ut, om jag tycker att man kan tänka på sitt sätt.

Det är en ny övning för mig. Att säga ifrån. På ett bra sätt. Och konstruktivt. För att personen som har dåligt bemötande kan lära sig.

Vi är ju trots allt alla människor. Och vi kommer att behöva varandra så mycket mer, i framtiden. Vi behöver hjälpas åt. Och då behöver vi inte peka på andra med diagnoser, däremot så kan diagnoserna vara en kompass över en stor karta, som är hjälpsam för de som berörs. Att hitta de vägar som fungerar för en. För utan kompassen så är det lätt att gå vilse.

För min del så tror jag att jag blev manisk för att jag skulle ta mig ifrån en alldeles osund arbetsplats, där jag hörde av flera manliga kollegor, att de ville något med mig. Och det var förstår under alkoholintag på konferenser.

Så jag valde att arbeta i yrken där jag endast hade kvinnliga kollegor under flera år. De män som var där, var alla gay. Jag behövde förstå, hur jag ska förbereda mig för en värld med män som inte förstår, att kvinnor inte är deras egendom. Manliga chefer kan inte dra ner en i sitt knä och tafsa på en. Men de gjorde det, vid alkoholintag.

Och jag skriver på en story som till slut fick mig att bli manisk. Jag är övertygad om att det var mitt försvar. Jag behövde komma därifrån. Och det var synd att männen inte kunde behärska sig. Jag hade en mycket bra anställning, men det var helt enkelt osunt och ohållbart.

Däremot när manin har fått en att insjukna, då kan vad som helst trigga igång nya manier. På samma sätt som en diabetiker har insjuknat, så måste den hålla koll på sitt insulin. Och för en med bipolär sjukdom så måste man hålla koll på sin balans. Men det är inte alla som får diagnos och får hjälp.

Många med bipolär sjukdom orkar inte med skammen, då det är ett oerhört lidande att stigmat är så stort inom familjer, även om det pratats mycket mer om det i samhället idag.

Det är en mycket allvarlig sjukdom om man inte får den behandling som krävs. Sedan är det upp till varje människa att lära sig om sin sjukdom, som det är med alla sjukdomar.

Och så är det upp till varje människa att välja hur man vill leva.

Och problemet med att bli bemött som en diagnos och inte en människa, beror helt och hållet på vårdgivaren. Och hur vårdgivaren ser på sig själv tänker jag.

En människa visar vem man är, just i det ögonblicket, när man möter en annan människa. I sitt beteende. Och alla kan lära sig. Med undantag psykopater och sociopater.

Sen är frågan om vem som är villig att ändra sig eller inte. På samma sätt, som en alkoholmissbrukare vill ändra sig eller inte.

Den här oron du beskriver har jag också upplevt under lång tid pga min sons missbruk. Den fanns där alltid och den tär så otroligt mycket på en. Några längre stunder av sinnesro hade jag inte, men jag minns en gång när jag reste bort tillsammans med mina vänner. Min son var då tvångsomhändertagen så just då behövde jag inte oroa mig. Hade hela tiden en känsla av att jag glömt något, något fattades. Det var oron som blivit min ständige följeslagare som fattades. Att se sitt barn rasera sitt liv är så otroligt smärtsamt. Någon beskrev det som att stå bredvid och se på när personen drunknar.

@@lejo Jag hittade denna sida ikväll. Ledsen att höra att så många är med om liknande upplevelser, men skönt att höra att jag inte är ensam. Har under en längre tid tänkt att nu är gränsen nådd, men så en dag är han nykter och vill sluta dricka och ha hjälp. Sen efter någon dag är det samma sak igen. Min man gömmer spriten, men jag vet såklart var och vet när han druckit. Medberoende, ja! Trodde inte att jag skulle hamna i detta. Blir så arg över den egoism som uppstår i när han dricker. Jag vill separera, men så svårt när han inte vill. Har ändå varit tydlig att jag inte vill längre, orken finns inte längre att stötta i hans väg till nykterhet, speciellt när han själv inte vill. Men inser att det kommer bli en tuff tid o jag hoppas att han till slut går med på att separera. Många skriver om vad är viktigt för mig. Det har även professionella sagt till mig. Det är den meningen jag tänker på och jag vill inte leva med en man som dricker. Finns inget attraktivt i en onykter man, som oxå somnat tidigt i soffan, luktar sprit. Just nu finns inget hopp att vi ska ”finna” varandra igen. Tyvärr!
Tack alla som delat med er av era upplevelser. Ni som lyckats komma ur er relation, skriv gärna hur ni till slut gjorde.

@@lejo Jag hittade denna sida ikväll. Ledsen att höra att så många är med om liknande upplevelser, men skönt att höra att jag inte är ensam. Har under en längre tid tänkt att nu är gränsen nådd, men så en dag är han nykter och vill sluta dricka och ha hjälp. Sen efter någon dag är det samma sak igen. Min man gömmer spriten, men jag vet såklart var och vet när han druckit. Medberoende, ja! Trodde inte att jag skulle hamna i detta. Blir så arg över den egoism som uppstår i när han dricker. Jag vill separera, men så svårt när han inte vill. Har ändå varit tydlig att jag inte vill längre, orken finns inte längre att stötta i hans väg till nykterhet, speciellt när han själv inte vill. Men inser att det kommer bli en tuff tid o jag hoppas att han till slut går med på att separera. Många skriver om vad är viktigt för mig. Det har även professionella sagt till mig. Det är den meningen jag tänker på och jag vill inte leva med en man som dricker. Finns inget attraktivt i en onykter man, som oxå somnat tidigt i soffan, luktar sprit. Just nu finns inget hopp att vi ska ”finna” varandra igen. Tyvärr!
Tack alla som delat med er av era upplevelser. Ni som lyckats komma ur er relation, skriv gärna hur ni till slut gjorde.

Har precis lämnat min sambo efter fem år. Till slut fick förnuftet liv att styra, men jag mår så jävla dåligt! Jag älskar honom än och saknar honom enormt men känner mig så besviken och lurad.
Han är den finaste människa jag träffat, alltid snäll, omtänksam, fysisk. Men han har druckit i smyg och jag har lagt pusselbit efter pusselbit för att slutligen förstå att det handlar om ett mycket större missbruk än jag kunnat ana.
Jag har så svårt att förstå att man kan gömma alkohol här och där, vakna på nätter och dricka, dricka mest av alla i alla sällskap och ändå inte förstå?! Han tycker inte han har problem. Och ”det är ju bara att sluta… ” Hur mycket kan en alkoholist förneka? Kan man hjälpa dem att förstå? Har så svårt att förstå att jag hamnar i det här, känner mig bedragen och lämnad… fast jag lämnade.