Senaste kommentarerna i forumet

Det är en livslång sorg, men det var det enda jag kunde påverka.

Skriv ner de fem värsta sveken. Tänk att det gällde ditt barn eller någon annan.
När jag själv fick barn o föreställde mig om jag gjort något av allt mot dem, då blev det tydligt hur illa det var.
Dessutom tänkte jag på hur kontakten med henne påverkade mina barn indirekt. För den stressade mig - mina barn ska inte ha en trött/ mindre glad mamma pga henne. Det sociala arvet bröts där och då.

Fick frågan via annat håll - vad skulle hon säga till grannarna?
Då blev det rätt tydligt. Inte omsorg om mig, bara sin fasad.

Borde gjort det tidigare..

Det är så svårt att acceptera att ens föräldrar hellre väljer sin situation (alkohol/medberoende) än att lyssna till sitt barn och dess behov, än om man är vuxen idag. Man vill inte tro att man skulle betyda så lite. Det är viktigare att dölja vad som pågår bakom sina egna väggar och låtsas som att allt är frid och fröjd

Jag är uppväxt (medvetet eller ej) med att behöva ta ansvar tidigt och i efterhand ser jag även att jag fått ta ansvar för min mammas mående. Det är ett beteendemönster som är så svårt att släppa.

Önskar att jag snart hittar den styrkan du beskriver och bara får det gjort.

@has tack för att du ger mig lite framtidstro, håller med om att det här är nog bland det svåraste jag blivit utsatt för.
Hur längesedan är det du klippte banden helt?

@Ansiansiansi

Hej.
Gällande det har jag ofta tänkt på att jag aldrig kände att jag lärde känna honom "på riktigt" utan det där alkoholeländet ... 😟 För det var såpass ofta han var onykter. En sorg jag bär med mig.

Jag har emellanåt tänkt att "Vem" skulle han ha varit om han inte hade druckit? Han var ju densamme, men ändå inte liksom. 🤔 Intas en stor mängd alkohol så påverkar det ju människor på olika nivåer tänker jag.

Och nej, min partner ändrade inte väg. Pratar med honom nu och då, att en kropp kan hålla för så mycket. 😳
Annat med själen tänker jag ...

Kram.
💜

@Stevie

Hej! Jag hittade den här tråden och undrar om du skulle vilja berätta hur det gick för er? Om din partner lyckades ändra väg och, i så fall, hur det påverkade er som par? Jag hade en flera år lång relation med en alkoholist och funderar mycket på vem han egentligen var: den han var som nykter eller den han var under påverkan?

Kram!

Hm.. känns som att du redan gjort så mycket mer än du behöver!

För min del skrev jag helt enkelt att jag inte orkar mer kontakt och att jag direkt efter detta meddelande blockerar SMS tfn och messenger. Och gjorde så.

Kom till en punkt där det gällde mig eller henne. (Min sk mamma)

Jag står inför att sätta den slutliga gränsen men hur gör man? SMS? Brev? Face to face?
Min pappa har under större delen av min uppväxt druckit mycket, min mamma är enormt medberoende. Så även jag såklart, men efter att jag flyttat därifrån och fått egna barn ser man allt med nya ögon.
I februari drog jag en gräns, min mamma blev galen, skrek och levde om. Menade att jag ljuger och hittar på, det är jag som är sjuk och behöver sjukskrivas och medicineras. De har inga problem, för alla gillar väl öl. Och jag dricker ju också vin anklagade hon.
Mottagligheten av vad jag försökte säga var ungefär noll.
Efter det hade vi inte kontakt på cirka 2 månader men var tvungen att återuppta pga att min svärfar insjuknade.
Jag har under hösten förstått att min mamma pratat väldigt mycket skit om mig bakom min rygg, till den grad att min moster gjorde en orosanmälan.
Att bli offrad på det sättet kunde jag aldrig tro att min mamma skulle göra. Det var en fruktansvärd anmälan att behöva bemöta i alla känslor som redan pågick och sedan dess har vi inte pratat. Det var i början på oktober och jag kan inte förstå mammas agerande mot mig som sin dotter eller tystnadskulturen som hon utövar mot mig just nu. Det är plågsamt.

Men hur sätter man gränsen? Jag tänker erbjuda henne att följa mig till öppenvården där jag redan går i terapi men har ingen förhoppning att hon kommer följa med. Därav får hon ta beslutet att avsäga sig kontakten med mig och mina barn. Ansvaret ska ligga där och inte på mig. Även om hennes svartmålande av mig säker kommer fortsätta..

Hur har ni andra gjort när ni dragit gränsen?

Jag har också funderat över detta ett tag. För mig som bor i en mindre by är enbart online-möten ett alternativ och det känns okej. Men jag sitter lite fast i att ta det där första steget. Jag går redan hos en beroendeterapeut via öppenvården men jag känner litegrann att jag står och stampar.
I mitt fall är det pappa som har en beroendeproblematik och min mamma är extremt medberoende. Pappa har aldrig varit mottaglig för att inse sitt drickande och mamma och jag har behövt hålla ihop och hon har även sedan mina unga år lutat sig emot mig och lastat av sig sina bekymmer på mig. Nu har jag fått nog och vill att hon tar tag i sina/deras problem och hennes egna dåliga mående.
Då kastar hon mig under bussen, skriker att jag ljuger och hittar på, pratar skit om mig bakom min rygg till sin syster och har inte ringt mig på över två månader.
Vi bor tvärs över vägen ifrån varandra.
Nu gruvar jag mig inför julen som hägrar.

Är det någon som vet hur man börjar? Var börjar man? Vilket möte är lämpligt som start?

Jag hörde en nykter alkoholist (Tror det var Steve-o från Jackass) säga: ”I didn’t suffer from alcoholism until I got sober.” Det han menade var att själva drickandet inte är sjukdomen, utan ett sätt att lindra de symtom som alkoholismen orsakar. Han menar att alkoholister verkligen inte ut med att vara i sitt eget skinn och gör därför vad som helst för att få tag i alkohol, för att kunna fly från sig själva. Problemet är att när man slutar dricka finns sjukdomen fortfarande kvar. Man står fortfarande inte ut med sig själv. Därför måste den som tillfrisknar inte bara sluta dricka, utan också lära sig att bli bekväm i sig själv. Kanske kan dessa perspektiv hjälpa dig förstå vad som hände med ditt ex.

Tack @Ansiansiansi, jo jag brukar ha en tendens att nörda ner mig i saker och jag hade ett behov att förstå hur jag känner och reagerar. Det är också viktigt för mig för att förstå hur min livspartner fungerar för vi sitter i samma båt, vi slutade samtidigt och vi tänker fortsätta vårt liv ihop. Vetskapen om dessa neurokemiska mekanismer bidrog till att jag kunde ta processen med ro, dessa känsliga system kalibreras om och hamnar i balans så småningom så det är ett övergående fenomen.

Det var bra att du tog upp detta med "känslomässigt hål", jag hade nog inte tagit upp oxycytin-förklaringen annars till varför man ska låta det ta litet tid och ha stoiskt tålamod när man tillfrisknar från långvarigt alkoholmissbruk. Plus, givetvis, växla in nya givande aktiviteter för sig själv och tillsammans, man får försöka vara litet kreativ för att boosta dopamin- och serotonin-looparna.

På din fråga om man kan känna kärlek i den vanliga betydelsen om man har osunda alkoholvanor typ dricker en dryg pava typ varje kväll per skalle som vi gjorde mot slutet? Ja absolut, det var inga knepiga humörsvängningar och elände för oss pga alkohol utan vi hade synnerligen varma och heta känslor mestadels även under dessa år. Det går givetvis litet upp och ner på den fronten som för alla men alltid kärleksfull djup respekt i botten.

Vi var kanske inte urtypen för vad du menar med aktiva alkoholister, vi såg oss i alla fall inte så men det borde vi kanske. Det blev litet svalare känslor första nyktra månaderna som sagt men jag hittade ju en förklaring jag tycker verkar rimlig. Jag pratar om rätt subtila förändringar som nu normaliserats, inga berg- och dalbanor men vi är alla olika.

Som med allt annat finns det grader i helvetet det kan vara att leva som, och med, alkoholberoende och en del berättelser här på forumet är fullkomligt hårresande; psykisk terror, gaslighting, dr Jekyll & mr Hyde - vissa gör precis vad som helst för att få supa i fred, manipulerar, ljuger, gömmer. Vem vet var det hade slutat för oss om vi inte bara bestämde oss för att sluta tvärt en dag. Sagt och gjort, ett nytt kapitel i vårt liv har precis börjat.

Som nära anhörig ska man veta att bollen ligger helt hos den sjuke alkoholisten, ingen mer än vederbörande kan göra vad som krävs om han/hon verkligen vill. Skadorna hos närstående kan ta lång tid att läka, det finns många här som kämpar med detta efter att kommit ur ett destruktivt förhållande med en fd partner, kanske förälder till ens barn, eller fortfarande sitter fast och inte vet varken ut eller in.

All lycka till dig, och er alla!

@Stark2025 tack för dina värmande ord❤️

Ibland känner jag mig så inne i mina egna processer att jag är osäker på om de ”make sense” för någon annan 😅

Det blir bättre, men jag tror nästan det här kan ha varit bland det värsta jag varit med om.

Att vakna upp till en helt annan verklighet än den man trodde man levde i. Och sedan försöka få ihop alla bitarna till något som hänger samman.

Överraskad att det tagit sån tid att hitta tillbaka till mig själv och samtidigt väldigt överraskad när en plötsligt faktiskt känner igen sig själv.

Ledsen att du också behöver vandra den här stigen. Men jag lovar, det blir bättre❤️

@Vitvargen

Hej och, igen, tack för ditt svar!

Du tycks vara så påläst och seriös i ditt arbete med att bli nykter. Det inger hopp!

Jag läste texten du skickade med stort intresse. Tänker att det är så värdefull information för människor som försöker sluta dricka och upplever den där inledande avtrubbningen: i det sköra läget, utan alkoholen som krycka, måste det vara otroligt nedslående: ”är det så här det nu ska kännas resten av livet?” Nog borde det kännas bra att få veta att allt är en naturlig del av processen.

För mig som stod bredvid och än idag försöker förstå vad det var som hände under de där åren hamnar jag alltid tillbaka i detta: kan en alkoholist i aktivt missbruk känna kärlek i den ”vanliga” bemärkelsen, för en partner. Eller är allt bara ett alkoholindränkt töcken där den enda riktiga kärleken är just den till alkoholen?

Jag förstår ju såklart att det inte finns ett absolut svar på den här frågan, men jag är ändå intresserad av ur ni med erfarenhet från ”andra sidan” ser det.

@Ansiansiansi, jo jag förstod att din partner var ett avslutat kapitel och bra att du kunde ta dig ur. Du frågar för att du vill förstå mer om vad som hände och varför din kärlek och omtanke inte räckte. Jag gav en del av svaren, och foliehutten fyllde på med ett liknande perspektiv.

Jag har använt mig själv som försökskanin under den här nykterhetsresan och noterat noga hur jag reagerat på att plötsligt sluta. Belöningslooparna med dopamin och serotonin är bara en liten del i det hela men väl så viktiga, dessa tyckte jag var relativt lätta att återställa och gav mycket bra effekter på måendet rent allmänt.

Men det finns även andra biokemiska mekanismer som är intressanta om man vill försöka förstå på djupet. Jag tyckte mig känna av viss känslomässig avtrubbning på vissa plan, inte lika uttrycklig som du beskriver men tillräckligt för att väcka mitt intresse.

För en tid sedan gled jag därför in på oxytocin-spåret, denna substans som är djupt involverad i känsla av förtroende, empati, ja rent av känslor av kärlek.

Jag kan dela en prompt och det svar jag fick från en av alla LLM jag använder. Svaret innehöll en hel del referenser till ledande medicinska tidskrifter och det är uppenbart att det är ett mycket aktuellt forskningsområde - inte minst för att försöka hitta behandlingar mot AWS, alcohol withdrawal syndrome.

Så här ligger det till vad gäller oxytocin i detta sammanhang.

Prompt
How long time does it typically take for the oxytocin receptors throughout different brain subsystems to regain normal responsiveness? The blood levels seem to normalize rather quickly but if the OXTR response is attenuated then it may explain problems of emotional numbness people may experience, this is how I understand the mechanism.

Svar:
Yes, your understanding is consistent with current research.
While blood oxytocin levels may normalize within weeks, the re-sensitization of oxytocin receptors (OXTR) in the brain appears to be slower and region-specific, which can contribute to persistent emotional numbness during recovery.
Key findings from animal and post-mortem human studies indicate:
• Early withdrawal (first few days): OXTR expression is often downregulated in reward- and stress-related regions like the nucleus accumbens (NAc) and prefrontal cortex (PFC).
• After ~3 weeks of abstinence: Studies in rats show a rebound upregulation of OXTR mRNA and protein in the PFC, amygdala, hippocampus, and striatum—suggesting a compensatory response and gradual restoration of receptor availability.
• Hypothalamic oxytocin production (in PVN and SON) remains reduced during this period, indicating a prolonged deficit in central oxytocin synthesis.

This delayed recovery of OXTR responsiveness, especially in limbic and cortical circuits involved in emotional processing, likely contributes to prolonged emotional detachment, social withdrawal, and stress sensitivity—even after acute withdrawal has passed.

Thus, the disconnect between peripheral oxytocin levels and central receptor function helps explain why emotional symptoms can persist well into recovery.

___
Detta gav mig en bra förklaring till vad jag upplevt, både inledande euforiska känslor och sedan en längre period av "emotional numbness", och kan konstatera att det stämmer bra att denna effekt går över efter ett tag och normaliseras fint redan efter som i mitt fall några månader!

Det du inte får glömma för din del är att ta hand om dig noga, gå vidare i full förvissning om att du är en mycket klok, kärleksfull och fin människa som fått dig en smäll här genom ditt tidigare förhållande. Att du frågar här på forumet och tar del av andras erfarenheter som "överlevare" såväl som tillnyktrare är mycket bra och du hjälper även andra genom att reflektera och fundera!

@Vitvargen
Hej och tack för ditt svar!

Så fint att läsa om dina erfarenheter och få ta del av dina kloka synpunkter!

Det var flera år sedan vår relation upphörde, men jag kämpar fortfarande med att läka efter vad det innebar för mig att leva med en person som med jämna mellanrum bytte skepnad. Jag funderar mycket på vad som var sant och inte. Eftersom han ofta drog sig undan mig under sina nyktra perioder (sällan förekommande och aldrig längre än någon månad), undrar jag om vi ens fanns ”på riktigt”…

Vilken var den sanna versionen av honom: den han var när han drack eller den han var när han inte drack?

Rent spontant tänker jag ju att man är mer sig själv utan alkoholen. För de flesta av oss som inte slåss mot ett alkoholberoende är det nog så, men är det annorlunda för en alkoholist? Jag har hört flera beskriva det som att alkoholen är det som får dem att känna känslor överhuvudtaget… Men är de känslor som upplevs då, under perioder av drickande, ”äkta” känslor?

@Ansiansiansi, varmt välkommen till forumet och så bra att du hittat hit!

Din berättelse väcker många känslor hos mig som relativt nyligen nykter (drygt 3 månader nu). Eftersom jag har känslorna och minnet av dem ganska aktuella för mig så kan jag bekräfta att det "hål" du pratar om kan vara direkt orsakat av alkohol-alkoholstopp, detta eftersom det "kidnappar" våra naturliga belöningssystem. Dessa mekanismer involverar centrala signalsubstanser bla serotonin, dopamin, GABA som regleras upp/ned artificiellt av alkoholpåverkan, det tar tid innan dessa mekanismer kommer igång igen.

Nu vet jag inte hur långa din partners vita perioder var men många kämpar med dessa känslor av håglöshet och tristess under flera månader i början, kanske uppåt ett kvartal, halvår, år. Det tar tid att bygga upp fungerande belöningsmekanismer igen om de rubbats under lång tid.

För min del var det inte särskilt svårt, jag växlade upp kraftigt med gamla hobbies och hittade en mängd fördelar kroppsligt som gav belöningskänslor. Detta spillde av sig i relationer också via ökat självförtroende och rikare känsloliv. Andra kan ha det mycket svårare men visst jag noterade att det bildades ett "hål" som behövde fyllas med aktivt och målmedvetet arbete med mig själv. Detta är *inte* enkelt för de flesta, jag var lyckligt lottad här inser jag av andras berättelser.

Jag förstår att detta har känts mycket jobbigt för dig och att du frågar dig varför din kärlek inte räckte för att fylla hålet, tomheten din partner kände. Det är inte du som på något sätt är otillräcklig, fina du! Det är bara det att det är en formidabel fiende ni försökt bekämpa, något som saboterar centrala nervsystemets mest heliga och känsliga biokemiska mekanismer.

Jag säger att "hålet" kan orsakas av alkohol av sig själv, men det kan också vara så att det redan finns ett hål där från början och att din partner använt alkohol för att i någon mån försöka hantera detta, bedöva bort det. En flykt från att hantera djupare saker som flyter upp till ytan förr eller senare - stresskänslor, trauman och mentala ärr från förr, etc. Oavsett, den enda som kan ta tag i detta är personen själv, ingen annan kan göra jobbet åt den som använder alkohol för "självmedicinering" eller bara sitter fast i en osund vana utan egentlig anledning.

Varmt lycka till, på detta forum hittar du massvis med människor som känner igen sig i din situation och som har bra strategier hur man kan tänka och agera, massvis med stöd och peppning!

Många kramar!

@myssockan det var faktiskt inte någon jag kände där, och det var skönt. Sedan har det kommit in folk som jag har känt förr eller som jag känner lite nu. Men då har jag ändå vart så trygg i mötesformen så det har känts bra. Vi är ju alla där för samma sak och det är fint att få den gemenskapen. Jag är så glad och tacksam för att jag hittade dit och att jag stannat kvar.

vad min partner sa...... ja du
då jag gick första gången var det i ett skede då jag nyss flyttat ut och vi hade inte någon större kontakt ( eller han hade kontakt med arga fylle sms på nätterna)
Sedan blev vi sams och började träffas och då tyckte han att det var så fint att jag gjorde detta för hans skull. för ingen hade ställt upp så för honom som jag gör.
Sedan kom det smygande, mina möten var konstiga, mina möten var för töntar som tror att vi har problem, mina möten var onödiga vi hade det ju bra. mina möten var farliga för mig.
Jag har blivit hjärntvättad och allt annan skit man kan komma på att säga.
Möten och allt runt det är för folk som verkligen behöver det som han. För jag behöver inte det enligt honom, det är bara töntigt av mig att tro

Jag är så glad att jag stannade på mina möten, gick dit varje vecka och det är en del i att jag orkat och vågat bryta mig loss.
Det är inte lätt och jag är inte stark men de har hjälpt mig att känna att jag är inte helt ensam. Även att läsa här ger den styrkan.

@has som vanligt träffar dina ord och upplevelser mitt i prick i mitt hjärta. Skulle så gärna ha dig som en typ sponsor, du ligger hela tiden en liten bit före dig och det skulle vara skönt att bara skriva med dig..... haha lät som en stalker och det är inte så jag menar. Men det är svårt att få kontakt med någon som förstår hur förvirrad man är och som kan ge hop om att man faktiskt kan må bättre.
För nu hittar jag min sinnesro och sen efter bara någon minut rasar jag ner i det stora svarta hålet av sorg, sorg över det som inte blev, sorg över allt han gjort, sorg över att han lurat mig så på pengar det har inte kommit fram förens de sista veckorna, innan har jag haft ett litet hopp om att han ändå skulle stå fast vid det löftet, men nej,

Men ska ta till mig det du skrev, ska också ta tillbaka alla högtider och börja njuta av lugnet.
❤️

Jag hade under många år en särborelation med en man som under hela livet brottats med ett alkoholmissbruk, om än i varierande grad och med vita perioder. Det blev till sist jag som motvilligt bröt upp (så många svek från hans sida), men jag känner att jag har svårt att gå vidare. Det är så mycket jag inte förstår.

Vår relation präglades mycket av hans ambivalens vad gällde kärlek och närhet, något jag upplevde hängde nära ihop med hans intag av alkohol. Under de perioder då han drack, lite eller mycket, var det som att han klarade av både kärlek och närhet. När han sedan ”skärpte sig” och skulle hålla sig borta från alkoholen, var det som att han försvann in i sig själv. Jag hade svårt att nå honom och kände mig ofta ”fel”, vilket naturligtvis blev väldigt sårande för mig. När jag tog upp detta beskrev han det som att han hade ett hål inom sig, att det ibland kunde kännas som att inte kände någonting överhuvudtaget för en annan människa, inte ens för sina egna barn. Han kunde beskriva det som att under de perioderna fick förlita sig till tanken/hjärnan: ”jag vet att jag älskar dem”, ”jag vet att jag älskar henne”, osv.

Medan vår relation pågick brottades jag mycket med det där. Jag älskade honom och ville att, om han nu hade ett hål, skulle vår kärlek räcka till för att fylla det. Och om den nu inte räckte att fylla det, var det då ett tecken på att vi/jag var fel?

Ni som tampas med alkoholmissbruk: känner ni igen beskrivningen av att ha ett ”hål” inom sig? Skulle ni i så fall säga att det hålet fanns där från början och att alkoholen till viss del fungerar som ett sätt att fylla det? Eller är det alkoholen som orsakar hålet?

Tacksam för alla svar!

@myssockan det är verkligen svårt att vara där du är, minns själv hur jag konstant brottades med alla funderingar på vad som faktiskt var sant.

För det jag trodde var sant sa han inte var sant. Men det var väl sant… eller?!

Manipulation är ett känt symptom vid alkoholism, och den är väldigt lurig.

Samtidig är ju det du känner ett friskt symptom på en sjuk situation. Det är vad jag försökt påminna mig om under alla dessa månader jag försökt lägga pusslet bakåt.

När någon säger att den älskar dig och gör vad som känns som kärleksfulla handlingar, samtidigt som den också gör saker som är allt annat än kärleksfulla - ja, då blir man förvirrad.

Och det blir ibland för svårt att hålla de totalt skilda världsbilderna i huvudet samtidigt och man hamnar själv i en slags förnekelse.

Vi hamnar i ett konstant ifrågasättande av varför vår person inte bara kan förstå sin problematik och sluta dricka, samtidigt som vi själv står i samma problematik och andra undrar varför vi inte bara går.

För mig går det väldigt bra skulle jag säga, tack för att du frågar❤️

Jag tar tillbaka julen och andra högtider som mina egna igen, med traditioner och med glädjen jag alltid känt inför den tidigare.

Jag märker att jag fått närmre till både skratt och gråt igen. Att det kommer naturligt, utan att mitt skyddssystem går in för att hålla tillbaka för att det tidigare inte var tryggt.

Jag börjar känna igen mig själv, och är överraskad över att det tog så lång tid att komma hit efter att jag flyttat. Lite som att min verkliga person varit kidnappad, men nu börjar komma tillbaka.

Jag börjar lägga märke till hur olika relationer blir för mig, vilka jag trivs bäst i och vilka som är bra och ger gott, men också tar mycket energi.

Och jag undersöker hur mina gränser tas emot av andra och vad som händer i mig när de inte faller väl ut (och vad det triggar i mig).

Mitt liv börjar bli mitt igen. Jag hoppas jag lärt mig tillräckligt för att det ska fortsätta så framöver. Men vem vet…

Just nu njuter jag av min lilla gran, ljusen i fönstren, mina vuxna barn, fina vänner, tid för reflektion och framförallt: av lugn och ro❤️

@Åsa M ja det pratas ju ofta om självkänsla som grund till olika val man gör. Tex att leva i en destruktiv relation, eller att vara en person som utsätter någon annan för våld… att det är den dåliga självkänslan som ligger bakom.

När jag träffade min exman hade jag god självkänsla och ännu bättre självförtroende.

Däremot hade jag mist två av de människor jag stod närmast genom dödsfall inom loppet av ett halvår.

Jag tror att det finns olika ”luckor” som kan göra oss sårbara för personer som inte blir bra för oss.

För mig personligen känns självkänsla som ett rätt abstrakt begrepp. Den är svår att ta på.

Ingen av oss föds med dålig självkänsla, den skapas på vägen. Ofta på grund av andras beteende mot oss, eller våra upplevelser i relation till andra.

Det är just här jag börjat tänka mer traumarespons än något annat.

När jag tänker på min vän som började dricka kan jag se att han och jag som unga hade samma rastlösa energi. Han gick vägen med alkoholen som sällskap. Jag gick vägen med destruktiva relationer. Båda vägarna är enormt hälsovådliga. Båda vägvalen tror jag grundar sig i tidiga trauman.

När jag hör att dålig självkänsla är det som ligger bakom vaknar en del av mig som upplever ytterligare skam. Att det är ytterligare saker som skulle vara fel med mig och att det blir mitt eget fel att jag gjort val som inte blivit bra för mig (jag förstår att det inte är så du menar, det här är min egen upplevelse). Jag tror det här väcker samma del i mig som ordet medberoende väcker.

För mig känns det lite ohjälpsamt (men det är som sagt min egen känsla och behöver inte stämma för andra).

Att däremot att titta på vad som ligger bakom. Vad har jag varit med om som gjort det svårt för mig att ta fullt ansvar för mig själv och hur saker blir för mig? Varför tenderar jag att ta större ansvar för andra än för mig själv?

För nånstans tror jag att den så kallade självkänslan föds i att känna trygghet. En del har turen att känna sig trygga i den miljö man växte upp i. Andra har inte samma tur.

I mitt fall innefattade relationen jag lämnade också bland annat psykiskt våld (och jag tror att det är mycket vanligare än en kan tro i relationer där det finns beroende). Våldets natur gör att vi bryts ner. Det går ofta långsamt och normaliseras i små små steg så en inte ens märker att det händer.

Alla små bränder som behöver släckas gör att det blir kognitivt omöjligt att ha helikopterperspektivet för att se helheten. Man ser bara det mest akuta där och då.

Först nu börjar allt hänga ihop för mig, och jag börjar också bli mig själv igen. Nu när jag lämnat och levt själv i ett tryggt hem igen.

Min självkänsla är på väg tillbaka, den som var rätt så bra när jag träffade honom. Men som försvann en liten bit i taget i en våldsam relation.

@Vitvargen
Ingen fara du, sådant händer.

Omvänt så kan jag förstå att om man kämpar med nykterhet, att ljud av en burk som öppnas kan sätta igång massa saker. Fastän jag ju inte kan förstå detta på djupet.

Vi människor kan ju vara med om olika jobbiga saker i livet och som du skriver att skyddsmekanismerna sätts igång då.
Och i dessa olika saker olika typer av triggers.

Nu ska jag dra fram regnkläder och ta en promenad. Rena höstdagen ...

Glad tredje advent.
🕯🕯🕯
Kram.

@Tröttiz, du får ursäkta att jag missade kontexten helt, det var obetänksamt av mig verkligen. Det var absolut inte min mening och jag är ledsen för min klumpighet.

Ett svar om jag försöker sätta mig in i din situation som överlevare är att ja, väldigt normalt att man även långt efter ett så utdraget trauma som det måste vara att leva med en alkoholist har djupa känslomässiga associationer förknippade med detta beteende. En öppnad ölburk har en betydelse som är svår att utplåna, del i ett destruktivt mönster som har förstört så enormt mycket.

Jag har inte erfarenhet av just denna typ av trauma men personlig erfarenhet av liknande, som nära anhörig till psykiskt sjuk och även arbetsrelaterat med personer i NPD-spektrumet. Första tiden efteråt var jobbig men de enklare stimuli-baserade associationerna bleknar med tiden när de laddas med nya och positiva känsloresponser, typ ljud, synintryck, artefakter och kanske till och med specifika situationer. Försvinner helt gör det inte för mig, men det har gett mig en känslighet för subtila tecken som är lätta att missa men gör att jag aktiverar skyddsmekanismerna direkt.

Varma kramar från mig till dig och alla andra som kämpar, ni är fantastiska!

@supportivechaos 🌹🕯
Jag hade också känsla av att det var nedbrytande och pendling mellan olika känslor ... och har aldrig vägt så lite som då. En del frågade vad jag hade tränat? "Ja, jag har hållit i gång med det ena och det andra... " Ja, inte helt fel förstås. 🫣

Så här i efterhand tänker jag att då mitt i det hade jag massor med frågor och tankar om läget, och bara att ha dem visade på att något verkligen inte var bra.

Jag ville inte säga varför då folk t ex nämnde vikt. Är det för att man inte ville hänga ut honom? Att inte visa sig sårbar? Skam? Märkligt hur man funkar. Varför skämmas själv, egentligen.

Det som gör, eller gjorde det så svårt var att inse hans olika sidor. Alla uppbrott är ju olika, men emellanåt då jag var mitt i det hade jag önskat att han hade varit otrogen (kanske han var, vet inte). Då hade jag inte tänkt fram och tillbaka, då hade det varit slut tidigare. 😟🤔
Jag har varit med om det tidigare, och var jobbigt men slapp åtminstone pendling med känslor. Jag kom hastigt fram till beslut ...

Kämpa på, varma tankar.
💜✨️

@Åsa M Jag förstår hur du menar, och jag tror säkert att det kan se olika ut för olika personer. För mig handlar det dock inte om någon "kick av kris" eller om att få bekräftelse genom kaos. Det här är djupt nedbrytande. Det som gör det så svårt är snarare hur starkt bandet blir när relationen växlar mellan trygghet och smärta. Ambivalensen – att samtidigt älska, sörja och veta att man inte kan stanna – är det jag försöker förstå och ta mig igenom. Det är också det den här tråden handlar om.

@Tröttiz, intressant fråga! Relativt nynykter som jag är fortfarande så är det en del i min förstärkta situationsmedvetenhet, jag ser och registrerar allt. Ingen kan notera att jag gör det mer än jag, och jag gör det mest för att kalibrera interaktionen. Jag låter kanske som Sheldon i "The Big Bang Theory" här men det har en funktion som inte är obetydlig. Annars är jag helt indifferent för intaget, inget jag vill ha om jag slipper.