Senaste kommentarerna i forumet

Jag fick tack. Jag fick ett mejl med så många tack. Mitt ex tackar mig för allt möjligt. Och mina tårar bara rann ner för kinderna. Det är nästan ett dygn sedan. Det som hänt sedan dess är svårt att beskriva med några rader. Jag är så tacksam för att han har tackat.
Jag är totalt ansvarig för mitt liv. Jag är en ärlig människa. Och jag fick så mycket tack för att jag är den jag är, från mitt ex. Jag fick information om att han har styrt upp sitt liv, utan detaljer. Och jag kände bara tacksamhet att veta, att han också fann sitt tidigare jag. Den han var innan han och jag möttes. Att det finns alkohol med i bilden har sina förklaringar. Att han och jag drack en tid tillsammans har sina förklaringar. Inget jag skulle skriva om här. Det kanske blir en berättelse om det en dag. En dålig erfarenhet vi delade. Som kom att påverka nästan 15 år av mitt liv. Som jag till slut fick hjälp med. Eller jag krävde hjälpen. Fast jag sökte för den under flera år.
Nu är jag fri. Fri från traumat jag var med om. Fri från medberoendet. Och jag har investerat i verktyg, att ta hand om mig. Jag delar dem vidare, med människor som vill och önskar höra om mina erfarenheter, i passande situationer. Jag har läst så mycket självhjälpsböcker, jag har affirmerat, jag har skrivit terapeutiskt med privat lärare, jag har investerat i mitt bearbetande. Och i går fick jag tack från mitt ex. Och jag vet vad det innebär. Han är fri från sitt trauma. Han har bearbetat på sitt sätt.
Jag känner bara kärlek. Till alla djur och alla människor som inte visar ondska. Jag är inte längre naiv. Jag är observerande och avvaktande innan jag bjuder hem, eller bjuder in andra i mitt liv. Jag kollar till och med upp vissa om jag känner mig tveksam. För om det är en sak jag lärde mig efter ett tidigare trauma, så är det att jag litar inte på någon, när min mage säger åt mig, att det är något som inte stämmer. Jag lyssnar alltid på min mage. Och jag är så försiktig. Det finns ondska därute. Och jag har mött den. Och just nu, är jag så tacksam för att jag inte tog livet av mig, som jag tänkte i flera år. Jag fick hjälp till slut. Men jag behövde verkligen kämpa för att få den hjälpen. Och nu landar jag i ännu en gång. Att jag lever mitt liv, precis som jag vill. Jag känner mig trygg. Med mig själv. Jag har tillit till att människan är kapabel att reda ut sina svårigheter. Om man får hjälp. Jag har tro på att människor kan och vill hjälpa varandra. Jag vill bara hjälpa de människor jag möter, utan att ge allt.
Jag har fått tillbaka mitt liv. Och att jag fick tack från mitt ex betyder just nu väldigt mycket. Det är som en sten har fallit och det beror också på att jag känner att han har släppt en sten.
Det viktigaste nu är bara att landa. Och jag kände plötsligt att jag kunde förlåta hans familj som inte lyssnade på mig. De har varit medberoende längre än mig och jag insåg även hur egoistisk jag var som kände så. Jag är totalt ansvarig för mitt liv. Jag är ansvarig för att sätta alla de gränser jag behöver, till alla människor.
Det är mig det handlar om. Det handlar om mina gränser. Vad jag behöver. Och vad jag har över. Vad jag behöver ge till mig själv. Vad som är realistiskt, att ge till andra.
Bilden i flygplanet, ifall syrgasmaskerna faller ner, då behöver man sätta på sig syrgasmasken på sig själv först, sen kan man hjälpa andra. För utan den på, så blir det svårt.
Nu skrev jag bara och vet inte helt hur det blev. Det blev som det blev.
Ta hand om dig. Och var varsam med dig själv och andra. Livet kan ändras när som helst, om man vill. Vi har olika kapacitet för att förändra. Ibland behöver man ta hjälp. Jag är så tacksam för detta forum. Utan er hade jag inte kommit till insikt, om vad ett medberoende faktiskt är.
Det tar tid. Allt tar tid. Och det gäller att prioritera.
Jag minns ett samtal jag hade med en vårdgivare. Jag minns hur vi pratade om hur jag skulle vilja ha det med barn i mitt liv. Jag minns att jag förstod att jag inte skulle klara av ett liv som en mamma så länge jag hade det som jag hade. Och trots att jag har så mycket verktyg idag, så skulle jag än i dag inte klara av det livet som jag ville ha det. Och det beror på min ekonomiska situation. Jag är på väg att få en anställning, men jag är inte i mål. Jag har sett hur sjukt det är när man faller mellan stolarna. För länge sedan blev jag erbjuden det som kallades sjukpension. Och jag svor högt. Nej, tack. Det är inget för mig. Jag älskar att arbeta. Men om jag visste hur svårt det var att få en hållbar och trygg anställning när jag hade pratat om min tidigare sjukdomshistoria. Jag fick lära mig en hel del. Och jag navigerar som jag vill ha det i mitt liv. Och tyvärr så tar den resan för lång tid. Jag vill inte riskera att bli sjuk igen. Jag vet att jag inte klarar en depression till. Jag lever långsamt. Och det blir man inte rik på. Men jag lever och mår bra.
Och jag är så tacksam, för att jag valde att vara kvar och kämpa. Livet är ingen kamp längre. Men jag förstår att det är det med barn, på vissa sätt. Och jag vet för mycket om hur svårt det är, så jag väljer att vara barnlös så länge jag saknar en trygg och hållbar anställning.
Och när jag har fått det, så är det förmodligen försent. Men det är som det är. Jag har redan sörjt, accepterat att det är så. Och jag ska få mitt fjärde syskonbarn till våren. Jag behöver avlasta mina föräldrar med en del. Och de är orsaken till att jag har överlevt alla mina krascher. Utan dem hade jag inte funnits kvar. Vården är bra, men den har aldrig klarat av att ge mig återhämtning utan mediciner. Och det tycker jag är synd. Eftersom jag vet många som saknar en plats för återhämtning. Återigen är vi ansvariga, att själv ge oss tid att gå ut i skogen. Det var i naturen som jag läkte alla mina sår.

Kram till dig ❤️ Starkt att välja sig själv ❤️

@Självomhändertagande Det låter hoppfullt att kunna bygga upp tilliten och glad att höra att det gått bra för dig! Man måste börja med sig själv, utgå från sig själv och sätta dessa gränser. Det hjälper mycket att läsa andras tankar och historier. Så tack!

@Orolig_nu Tack för ditt svar! Det du skrev "Att konsekvenserna av att inte ha en framtid ihop är mindre skada än att ha ett trasigt nu." fastnade verkligen. Det känns som att det är precis så, att hur det än blir framåt som man inte har en aning om så är rädslan för att ta steget mot det okända inte lika skrämmande, eftersom det redan är skrämmande som det är idag. Det är som att den skuld jag tagit på mig att inte finnas där, förstå etc. har börjat bytas ut mot ilska. Att om jag tar på mig en sådan skuld, vad gör han? Känner jag samma från hans sida att han verkligen försöker förstå mig, svaret är nej.. Jag har blundat för den känslan, känt att det visst finns förståelse men i slutändan kommer det ändå tillbaka och blir mitt ansvar. Vet ju mycket väl att det inte är mitt ansvar, men jag tar på mig det ändå.

Sorgligt är det. Sitter nu och lyssnar på svensk radio och läser svensk digital tidning på Teneriffa. Mannen sover. Jag längtar hem. Mannen hällde i sig alko hela resedagen och hela gårdagen. Han la sig tidigt igår efter att jag inte kunde låta bli, att tala om mina känslor. 6 dagar, sen är jag hemma igen.

Livet. Det är. Det pågår. Det levs. Och så dör någon. Flera dör. En grannes pappa dör, helt oväntat. En nära dör, helt oväntat. En bästa vän till mitt ex dör, dessvärre väntat. Han dog av sin alkoholkonsumtion. Jag har känt han sedan 18 år. Han var glad. Han var snäll. Han tyckte om att prata svenska. Han var norrman. Och han talade svenska som en Stockholmare. När han var full. När han var full så somnade han. När han var full så sa han en massa snälla saker. När han var full så pissade han ner sig. Och en gång pissade han ner sig på en madrass han sov på ute på ett landställe till mina vänner. Det var inte populärt. Han var inte välkommen tillbaka, av mina vänner. Det var en festens dag och alla blev berusade, utom jag. Jag var den enda som var nykter och jag körde mina vänners bil.
En människa som jag tyckte om är död. Jag vet inte den exakta dödsorsaken, men alla i hans omgivning visste, att han inte hade många år kvar att leva.
Han hade så fina vänner. De gjorde en intervention och såg till att han kom till ett behandlingshem. De fixade i hans bostad när han var där. De gjorde det fint. De var vänner med resurser.
Han fick ett stort arv när en förälder gick bort. Ett väldigt stort arv. Det behövde han, eftersom han hade förlorat sitt jobb för några år sedan. Han var en glad man som arbetade med något han tyckte var roligt. Inom service och jag minns när jag handlade av honom. Och han pratade svenska med mig. Han var fin, men han måste ha haft dålig självkänsla. Under alla åren jag kände honom var han ensam. En ungkarl.
Jag tror inte att han gjorde någon människa ont. Bara sig själv. Genom att supa som han gjorde. Han drack sig till döds. Jag skulle gärna delat sorgen med hans fina vänner och gå till begravningen. Men jag ville inte möta mitt ex. Och jag vill inte möta alla de guttar som jag träffat på fester och de som jag sett supa. Det har supits på deras fester i yngre år. Och flera av dessa då unga guttar kunde inte hantera alkoholen. En del super fortfarande. Och en del har lämnats av sina kvinnor. Alkoholen förstör och alkoholen dödar.
Mitt ex skrev och berättade i ett mejl. Jag svarade, för jag var också ledsen att en snäll man supit bort sitt liv.
Och vem vet hur framtiden blir. Jag ville inte ha kontakt. Och jag vill inte heller ha kontakt. Men jag valde att svara kort. Det är intressant hur det är. Det kändes skönt. Det var ett medvetet val, att svara, i det ögonblicket. Och samtidigt så markerade jag att det var orsaken att jag svarade. Att jag inte vill ha någon fortsatt kontakt, men också att jag inte vet hur framtiden blir.
I den bästa av världar så möts jag och min pojkvän tillsammans med mitt ex och en framtida partner. Men för att det ska hända, så behöver jag bygga upp min raserade ekonomi igen. Jag behöver köpa det hus jag fantiserat om att jag ska leva i. Det jag kunde köpa förr, när jag istället gav bort allt jag hade.
Jag är tacksam. För att jag har förstått, vad jag behöver. Och jag är tacksam för att jag gör det som jag behöver. För att jag ska må bra. Och för att jag lever det liv jag vill ha. Och om det skulle vara så, att jag inte kan köpa det huset, så är det inte huset i sig det jag menar. Jag menar bara att jag ska komma tillbaka på den banan som jag var i, innan jag förstod allt det här.
Jag hade ett mycket bra jobb innan jag blev sjuk, innan jag träffade mitt ex. Men jag var så ung och oerfaren. Jag köpte aktier och gjorde bra köp. Jag bjöd vänner på middagar på stan, för att jag arbetade när de studerade. Jag reste, jag konsumerade, jag gjorde så mycket, gick på skapande kurser på helger, där jag betalade allt själv.
Och jag kraschade totalt när jag blev sjuk i bipolariteten. Så byggde jag upp mig igen och min ekonomi igen, med jobb och sparande. Investerade i konst.
Och så mötte jag exet, och kraschade igen, på många plan. Men en sak, som jag inte minns om jag skrivit här. Det viktigaste av allt. Utmaningarna med honom fick mig att besöka yogastudion. Där var jag dagligen. Och det var där och mitt sökande efter svar på varför jag hade blivit sjuk, som jag förstod hur jag skulle bli frisk. Och det kommer jag alltid vara mitt ex tacksam för. Att jag utmanades. Och att jag investerade allt i min hälsa. Jag har mejlat med författare i världen och diskuterat deras sjuka anhöriga. Vi har kommit fram till samma slutsatser. Och om det skriver jag om, i en bok. Som kanske publiceras en dag. I ett annat namn än mitt. För jag har förstått, att i den här världen, så kan man inte ens prata om ADHD öppet. Det finns så mycket fördomar. Tankar. Okunskap. Och i dessa tider, när människor har det svårt. Då är det bäst att lyssna. Och vara närvarande. Och kanske säga några vänliga ord. För att mötet ska bli bra. Oavsett om det sker på mataffären, i porten, på gatan, eller under en måltid med vänner.
Det är tufft nu. För många. Och den tuffaste tiden har inte ens börjat. Jag är tacksam för att jag haft alla mina utmaningar. Jag observerar. Sitter på café och skriver en dag i veckan. Ser stressen, ser föräldrar och barn. Ser vilka som är medberoende. Ser vilka som medicinerar läkemedel jag en gång medicinerat. Ser äldre välja bort matvaror. Två gånger har jag betalat någon annans vara. Och jag tänker att jag gör det jag kan i min vardag för att må bra. Jag mår bra genom att vara medvetet närvarande i mitt liv. Och det innebär att jag är medvetet närvarande i varje möte jag har med en människa. I de planerade mötena. Och i de spontana mötena som uppstår. De som uppstår var som helst. Som de har gjort i hela mitt liv. De som uppstår för att jag har ADHD. Det som är en gåva.
Livet som är en gåva. Det är så märkligt. Att några kastar bort sitt liv. Genom att dricka bort det.
Jag kan bara inte förstå. Men så förstår jag inte heller allt. Och det är som det är.
Njut av dagen. Av ögonblicket. Och lev din dag, så bra du kan. Vad vill du göra för dig själv. Vad behöver du? Om du inte vet vad du behöver, så lyssna. Lyssna till dig själv. Var snäll med dig. Och varsam. Var vänlig mot dig själv och mot andra. Och andra ska vara vänlig mot dig. Jag har övat. Jag har övat på att vara vänlig med dem som snackat dåligt om mig, eller i alla fall snackat. Det är intressant. Jag upptäcker något nytt. Varje dag. Och jag har erfarenhet att andra har snackat om mig. Jag har ju varit sjuk. Så då har många tyckt att de har kunnat ta sig friheten att säga "hon var ju galen" eller något. Och jag har kommit på mig själv säga om andra, den är ju psykiskt sjuk. Och så rättar jag mig. Ja, men den personen är inte frisk. Den har någon form av psykisk ohälsa.
En sak vet jag. Psykisk ohälsa kommer drabba varje människa inom ett halvår. Om inte direkt, så indirekt. Och det har betydelse för hur man pratar om en annan människa.
Jag gör fel ibland och då rättar jag mig. Jag har nämligen aldrig varit någon som skvallrar eller pratar illa om någon. Men jag har upplevt det. Och om det blir för mycket, så skadar det den som redan är skadad.
Men mitt ex fick upp mig ur skiten. Han såg mig. Han valde mig. Och han älskade mig. Det är jag alltid tacksam för. Och alla ni fina som skriver här, om att er man är den enda som lyssnar på er, så vet jag precis vad ni pratar om. Och jag förstår er som stannar. Kanske ni inte är klara för att gå. Det är en process. Och det tar den tid det tar. För mig tog det flera år, att komma ur mitt medberoende. Jag hade inte kunnat ta mig ur det tidigare. Jag hade inte kunnat kasta ut honom. För han var min ventil. Han lyssnade på mig när han var berusad. Han var mitt sömnpiller, även om han aldrig kom hem till middagen. Han kom när jag somnat. Och när han var där, så kunde jag sova vidare. Så behövde jag ha det i ett par år. För jag hatade sömnpiller och dess biverkningar.
Jag älskar ett nyktert liv. Nyktert utan mediciner. Jag behöver ha översikt över omgivningen. Jag behöver vara skarp. Och vaken. I en värld som har blivit helt sjuk.

@Åsa H
Starkt av dig att välja dig själv.
Ljus och värme ❤️

@Åsa H
Stor kram och varma tankar.
🌹

Starkt gjort av dig!

Jag tror inte det behöver vara en rak koppling just mellan alkohol och narcissism. Däremot är det vanligt att visa narcissistiska drag om man mår psykiskt dåligt, vilket man ofta gör om man missbrukar alkohol.

Hej @Orolig_nu,

Du verkar stå inför ett beslut nu som du funderat kring väldigt länge. Att vara i en svår beslutsprocess tar mycket energi och kan väcka mycket ångest. Ibland kan det vara bra att försöka få hjälp att sortera för att komma vidare. Att gå till Al-anon kanske kan vara ett steg du är inne på, bra också att du skriver här, har du någon mer tanke om vad som skulle kunna vara hjälpsamt för dig just nu?

Du får gärna skriva till oss här: https://alkoholhjalpen.se/fraga om du vill ha hjälp kring vart du kan vända dig eller vad som helst, vi finns här!

Varma hälsningar,
Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

@minresamotlugnet
Hoppas att du känner att du kan ge dig själv hopp och styrka när det behövs. Läser "Skrev gruppmedelande till vänner. Känns som att telefonen är tystare än någonsin. " och jag känner igen hur det kan vara. Det kan vara så, att flera av dina vänner har det tufft själva. Jag upptäckte långt senare, när jag var ute ur mitt medberoende och fick nytt perspektiv. Flera av mina vänner har det skit själva. Men de väljer att inte prata om det. Eller så pratar de inte med mig. Någon började prata med mig. Och hon har det enligt mig en riktig svår sits. Där finns fler barn. Maken försörjer. Båda äger huset. Men han har pengarna. Hon sa upp sig, fast hon inte borde. Hon orkade inte, då hon blev sjuk på jobbet. Och FK krävde att hon tog medicin för att få sjukpenning. Jag vet hur det är, har som sagt ätit mediciner och blev sjukare av dem. Vi lever i ett helt fucked up land sedan 15 år tillbaka. Jag har varit på fler än en begravning med suicid som dödsorsak. Det gäller att se om sitt eget hus. Och behålla sitt arbete för att kunna försörja sig själv och sitt barn.
Ursäkta om jag vräker ur mig på fel plats. Men jag har upplevt en riktig smäll, för att jag försörjde mitt ex i flera år. Och jag är chockerad över hur kvinnor hamnar helt åt helvetet. Det kan vara så att dina vänner, har ett helvete utan att de förstår det själva, men mår dåligt.
Många sliter. Jag vet många som sliter. Men jag har bara en som jag pratar med. Det är en av tio som fanns där för mig. Det är tack vare henne som jag lever. Och jag ställer upp för henne så ofta jag kan. Men hon är den viktigaste vännen jag har. Och jag har många andra fina vänner, men ingen som hon. Det är tack vare henne jag lever, att hon kunde lyssna på min skit när det var skit. Men så har hon också haft ett jävla skitliv. Så det gäller att "finna" en annan som har ett skitliv och tagit sig ur det. Det är bara "vi" som vet, och som själva vill förändra eller som har förändrat, som vet vad som krävs.
Det krävs mod. Det krävs tålamod. Det krävs mycket jobb.
Du klarar det. Snart börjar du arbeta igen. Jag är glad att du har ett arbete. Gör det idag, som du inte kan göra när du arbetar, för då finns inte tiden.
Om du inte vet det nu, pröva ta reda på det. Vad kan du göra med ditt barn idag, som du inte kommer hinna när du arbetar. Kanske du kommer på något mysigt. Hoppas det! Och du, du är inte ensam. Det finns många som är i din situation. Har du prövat besöka Al-anon?

@nycat
Jag tror absolut att narcissism är vanligare bland alkoholmissbrukare. Eftersom en narcissist egentligen inte kan erkänna fel och saknar självinsikt så blir de nog dessutom kvar i beroendet. De kan ju inte ta hjälp , lägga korten på bordet eller vara ärliga med sina egna svagheter. Efter den insikten har jag ger upp hoppet om att min sambo ska bli nykter. Det går långsamt ner mot avgrunden. Han kommer inte nå sin botten innan det är för sent, tyvärr.

@jojo301
Har nu läst hela din tråd. Igenkänningen är stor. Du skriver "Men brist på tillit, otryggheten och tankar om hur man faktiskt vill ha det framåt är på något sätt ändå närvarande då också." Så kände jag också. Mitt ex hade mycket pengar när vi möttes. Han ville klä mig på ett sätt, när vi var på fest. Jag tog emot en klänning som "passade in", sen sa jag att jag köper mina kläder själv. Han lekte ett liv på en nivå han inte tillhörde, som han önskade tillhöra. Jag sa att han fick leka det där livet själv. Jag var med i kulisserna. Jag var en stöttande flickvän som levde på hoppet om att vi skulle köpa hus på landet, där jag önskade bo och ha höns. Han pratade om sina feta bilar han haft och skulle skaffa igen. Han drack upp alla sina pengar på finkrogar. Jag var med sista gången han kunde betala. Han söp bort en förmögenhet. Jag hade kunnat köpa mitt eget hus på landet och skaffat de höns jag ville ha. Men jag gav honom pengar. Han ville aldrig sluta dricka. Jag förstod det efter flera år. Då bad jag honom flytta. Men han ville inte flytta. Så jag ringde hans far och bad om hjälp. Det hjälpte inte. Pappan trodde inte att sonen drack. Och mitt ex blev förbannad på mig som berättat att det fanns problem.
Snart är det 5 år sedan han flyttade ut. I några år levde han som en hotellgäst. Jag blev av med mina pengar och sålde en del av mina värdeföremål under de åren, för att bo kvar och ha råd med mat. Jag saknade en anställning och hade själv investerat i en idé jag hade, då jag kunde det. Sen kunde jag inte det längre. Han tog ett jobb en kort tid. Där kunde han dricka. Allt var ett jävla kaos.
Jag hade självmordsplaner. För jag orkade inte med att han tog över mitt liv. Han höll mig fången i mitt hem, genom att dricka dygnet runt. Och genom att manipulera mig.
Och jag valde honom för att han skulle bli en pappa till mina barn. Men när jag såg detta helvete så ville jag inte ha barn med honom. Jag ville ingenting med honom mer.
Jag investerade mina sista pengar i en utbildning till mindfulnessinstruktör. Då insåg jag vilket kaos jag var i. Och att jag måste hitta tillbaka till mig själv. Till mitt liv. Det var min början att förstå att jag behövde ta hjälp. Och att jag behövde regissera mitt liv. Hur jag ville ha det.
Idag har jag varken hus på landet eller höns, men det är fortfarande en dröm. Och jag vet att jag kan landa där så småningom. Jag lever mitt liv. Precis som jag önskar ha det. Och idag har jag bara friska relationer. För att jag behövde lära mig att säga stopp. Och jag stängde dörrar till människor som inte var bra för mig.
Det är en resa som tagit åratal. Men jag lever och jag älskar livet igen. Det är ofattbart att jag faktiskt tänkte hur jag skulle avsluta mitt liv, i det kaos som var, för att jag hade en hotellgäst i mitt liv, som varken betalade för sig eller lät mig leva som jag ville. Han var en parasit. Och han förstår det inte själv. Han prövar höra av sig till mig genom vänner. Och de relationerna påverkas negativt, av att de inte kan säga stopp. Jag vill inte se eller höra något från honom. Så länge han saknar den insikten som han saknar.
Han lever kvar i sin värld, i sin dröm om att en dag bli förmögen igen och det är möjligt att han kommer att lyckas. Och det är möjligt att de vänner som försvann när han gick i personlig konkurs kommer tillbaka, med tanke på hur många fjantar som lever i den här världen och hänger med människor endast för att de har pengar.
Han har förbrukat alla chanser i mitt liv. Han satt som en parasit i flera år, i mitt hem och drack. Och som jag sa, höll mig "fången i mitt eget hem". Jag kommer aldrig ge min tid för honom igen. Ändå är jag tacksam för all erfarenhet. Den har gett mig perspektiv. Jag har sett kulisserna bakom en del affärsmän och deras liv. Och jag håller mig borta från dem. En del av dem är riktigt sjuka. Men det hör inte hit. Jag är bara tacksam för att jag tog mig ur misären.
Jag skulle skriva om tilliten. Jag fick tillbaka tilliten till mig själv, när jag började ta hand om mig och började lyssna på mig själv, igen. Som jag oftast gjort. Det går att öva upp den. Genom att träna på mindfulness. Och genom att prata med professionella, som hjälper en att reda ut. När man har fastnat i ett trassel.
Ta hand om dig. På alla sätt.

Jag är i processen att acceptera att jag inte kan bota min man, att det är hans ansvar, och också hans personliga botten som måste nås.
Vad säger din sambo om kontrollerat drickande? Det är en metod som funkar för vissa.
Vi har provat men funkar inte för oss. (där sålde jag in det bra 😅)
Utan total avhållsamhet är det enda här. Jag är så ledsen över att jag inte såg hur min snälla, goa, smarta, snygga, roliga man kunde bli som nu.
I början var han bara och petade i riskbruk, men vem gjorde inte det runt 20? Skillnaden mellan våra vänner var att han fortsatte att dricka för mkt, såg inte vilka konsekvenser det blev och jag flyttade mina gränser.

Vi skaffade barn. Jag ångrar inte mina barn, men jag önskar en pappa som inte lade sin tid, energi och ekonomi på alkohol.

Det känns som du snart proccessat klart att du behöver lämna. Att du behöver och förtjänar någonting annat. Att konsekvenserna av att inte ha en framtid ihop är mindre skada än att ha ett trasigt nu.
Skaffa distans, tänk inte att de som ger dig råd "inte ser hela bilden" eller "inte förstår HONOM". Tänk att lösningen ofta är en fågel fenix. Burn it. Det som kommer efter vet du inget om, det kan vara värre en period men efter kommer du ut starkare och inte ensam. Önskar att jag kunde det! Skriver lika mkt till mig själv som till dig, hoppas det inte var olämpligt. Hojta isåfall så tar jag bort.
Glöm inte att ta hand om DIG!

@Majaela Tack för bollning!
Tror som du att vi behöver vara ifrån varandra. Hyra ut är inte ett alternativ då huset är för ofärdigt.
Han tycker inte att paus finns på kartan utan det är stanna eller gå.
Vi har mycket runt oss på gården, katter, höns, hästar. Allt får säljas eller slaktas. Familjemedlemmar😢
Barnen byta skola pga finns inga bostäder i närheten tillgängliga.
Han har ingen släkt som han har kontakt med, isolerat sig i huset med för mkt att göra. Sjuka gamla föräldrar. Bror med riskbruk.
Osocialt jobb.
Jag vet inte, jag ser inga möjligheter.

Tänkte gå till al-anon till veckan, men nu börjar min hjärna övertyga mig om att ge honom en chans till..
Han vägrar stöd av parterapi, aa eller något annat.
Han har fått höra av annan anhörig också nu, men säger att det är jag som vinklar det, att det inte är ett så stort problem.
Jag var för två dagar sedan bara så lättad över att ha tagit beslutet (igen) men så kom alla minnen ikapp, konsekvenserna av att lämna, hur barnen skulle må dåligt av att inte träffa honom mer än varannan helg (och jag när de är där). Hur svårt det skulle bli ekonomiskt nu i krisen, inga hus eller lägenheter i vår närhet till salu så det blir byte av skola för barnen. Allt tryggt, alla rutiner blir tillintetgjorda.

Pratade med honom och berättade att han måste flytta, eller jag, men han tar liksom inte initiativ till att flytta och han vill inte vara kvar. Det blir limbo. Jag blir ledsen. Ser hur fin han är med barnen, snäll och informativ. Ett av barnen tyr sig mest till honom, favvoföräldern. De kanske skulle förstå när de blir gamla nog, men min tanke om att hjälpa honom ur det och leva ett nyktert liv skulle vara ännu bättre. Jag har liksom hopp kvar. Eftersom han är bra när han är nykter och närvarande.

Jag gav honom ultimatum som förmodligen inte alls var pedagogiskt upplagt. Nykter för all framtid .
Jag med för att hjälpa.
Han säger att han kanske kan en period, men midsommar, nyår och sånt vill han dricka. Och inte för all framtid.

Jag ooorkar inte förhandla mer.
Mina barn tar skada både av att vara kvar och gå..
Jag vet ingenting.

Om han skulle hålla sig nykter en period och bara dricka midsommar och nyår är det ändå inte för att han verkligen vill utan för att jag tvingar på honom beslutet, vilket gör mig till alkoholpolis, jag tar beslutet ifrån honom. Han säger fortfarande att han inte har problem. Så länge han säger det känns det rätt kört.
Hur många chanser ska han få?
Ska jag prata med barnen om pappas sjukdom?
Ska jag gå till al-anon och outa mig för staden, massa gamla patienter och anhöriga till dem? Jag vill verkligen inte.

Hej
När det gäller huset.
Går det inte att hyra ut huset så att ni får in hyra som betalar lånen?
Har inte han en familj som du kan berätta läget för?
Kanske de kan ta över ”ansvaret” för att hans kostnader typ huslån.
Han kanske också behöver få tid att fundera själv hur han vill ha det , göra ett val, välja familjen eller alkoholen . Det kommer vara svårt för honom att göra det när ni ständigt påverkar varandra och är i konflikt . Kanske bra att ni får en paus från varandra för att tänka klart .
Bor han kvar så får han ju ta hand om betalning för lånen . Betalar han dem inte och du inte orkar bo kvar -kan ni inte sälja utan renovering? Låt de som köper renovera. Kanske er renovering inte uppskattas och så rivs allt för att de nya köparna önskar en annan stil?
Kanske detta inte hjälper dig alls men jag försöker brainstorma lite! Finns liv finns hopp🌸
Kram

@Snödroppen
Ilskan är bra. Jag var arg en tid. Och jag tillät mig att vara arg. Idag blir jag arg då och då, i vardagen. Och jag har lärt mig att kanalisera ilskan. Tar ut den på gymmet. Och jag blir starkare och starkare fuäysiskt.
Du inspirerar mig. Du är så stark. Och jag känner igen dina reflektioner. Idag behövde mitt ex att jag godkände en sak. Jag gjorde det. Och jag går vidare. Jag kunde göra livet surt för honom, men jag väljer att inte göra det. Det räckte med en knapptryckning på nätet utan att vi behövde kommunicera. Jag stod som ansvarig på en domän. Han gick i personlig konkurs under vår tid. Och jag mindes inte ens att jag var ansvarig på den domänen.
Jag blir påmind varje dag att jag sålde värdeföremål för att ge honom mat under åratal.
Varje gång jag ser uteliggare så tänker jag att jag räddade honom från att hamna där.
Och det ger mig tacksamhet, att mina fina och dyra ting kunde hjälpa honom till överlevnad. Att de fick pryda en annan kvinnas axlar. Eller hals. Eller armleder.
Eller öronsnibbar.
Jag undrar ibland vart jag har vissa örhägen. Och sedan minns jag. Att jag sålde allt.
Jag är så tacksam för att jag har den erfarenheten. Så tacksam. Jag sätter mina gränser idag, tack vare den.
För mig är det materiella bara materiellt.
Pengar kommer, pengar går. Liv är värdefullt. Men nu är mitt liv första rummet. Och jag väljer min omgivning. Som du också gör. Jag önskar dig ett arbete där du får det som du förtjänar. Du är värdefull. Och du får allt du vill. För att du har förstått! Vad DU behöver! Kram ❤️

@Rebeck@n
Ja, det är vanligt att alkoholisten som aktiv skyller ifrån sig.
Som anhörig blir man nedbruten.
Jag rekomwnderar dig att söka stöd, det behöver man när man lever med en alkoholist.
Fundera över om din relation är bra för dig?
Alkoholisten är en sjuk person som endast kan bli frisk om hen vill.
Du är värd kärlek, ärlighet, sinnesro, stabilitet och trygghet. Det kommer du aldrig känna tillsammans med en aktiv alkoholist.
Var rädd om dig.

@Meda hemskt att behöva leva I det där.
Minns att det var som ett fängelse.
Man var en hjälpreda, partner för deras behov, anpassade och vred sig ut och in för att de skulle vara nöjda.
Rädda dig själv och ta dig ur, ta din makt tillbaka.
Kram ❤️

@Självomhändertagande ❤️

@Snödroppen
Tack för att du delar!
Så hjälpsamt att du skriver det du gör. Det reder ut, för mig. Att bolla tankar här är otroligt.
Och tack för att du delar en sådan hemsk sak. Jag har en annan erfarenhet. Orkar inte skriva här.
Men jag skulle aldrig varit med om det, om det inte vore för mitt ex.
Och det är som det är.
Jag tog hjälp flera år senare.
Och jag läkte.
Igen.
Och så orkade jag göra en del bra saker.
För andra.
Fast de vet inte varför jag gör det.
Men det hjälpte mig att hjälpa.
Och som du skriver.
Det är skadligt att vara i destruktiva relationer.
Man behöver ta sig ur, för att förstå.
Att livet kan vara så vackert.
Sunt och friskt.
Jag sänder allt gott tillbaka!
❤️

Vi skall resa en vecka till Teneriffa i morgon. Jag vet hur det blir. Egentligen vill jag helst vara hemma. Min man börjar drickandet på morgonen på flygplatsen. Beställer mest av alla på planet. Och sedan fortsätter veckan i samma spår. Jag hoppas naturligtvis, att mina farhågor inte besannas?? Själv lever jag en dag i taget, som jag lärt mig i tolvstegsprogrammet. Och gör det bästa för mig😀

Känner mig så vanmäktig. Fortfarande vaken, kan inte sova.

Exakt vad ska jag göra?
Steg för steg?
1. Be honom gå till banken för att ta över huslånet.
2. Om han inte vill får jag ta över huslånet, renovera och sälja.
3 .Packa allt bröte som inte behövs
4.Hitta annat boende, lägenhet.

Hur gör jag detta? Jag vill ut! Jag längtar ut! Jag vet inte om jag orkar ut.