Senaste kommentarerna i forumet

@emsan2 Du tänker helt rätt tycker jag, du har rätt att kräva att han ska vara nykter när han han ansvaret över ert barn. Så stå på dig

@venevadjagskaheta
Så oerhört jobbigt du har och har haft det!
Du låter stark o klok o det är fint att du vill rädda dina småsyskon o ge dem bättre möjligheter.
Inget barn ska behöva ha det så och det är helt rätt av dig att du har försökt ta hjälp tidigare.
Om det inte blev bra då, kan du försöka prata med någon annan vuxen i din närhet? Någon du har förtroende för. Lärare, kompis föräldrar eller någon i släkten?
Du kan ringa dem här på alkoholhjälpen också, o få råd hur du kan göra.
Och oavsett hur det går är det aldrig ditt fel eller ditt ansvar vad dina föräldrar gör.
Ta hand om dig!

Vet inte riktigt hur man gör de här eller nåt, jag bara kände att jag typ behövde skriva de här och se ifall andra barn sitter i samma situation..
De e jobbigt, så himla jobbigt, jag vet inte ens när problemet med alkohol börja i mitt liv, hela min uppväxt har alkohol alltid varit närvarande, både mamma, bonus pappa, bonus mamma o pappa, alla dom, de e så jobbigt, jag vet inte ens hur jag ska förklara..
När jag var liten så var jag okej med allt detta, för jag förstod ju inte, men nu…jag e bara 1* år och jag har fyra småsyskon, de som skrämmer mig är att mina syskon ska växa upp och bli lika trasiga som jag e, dom har aldrig förstått vad som gått runt omkring oss, men dom börjar bli tillräckligt stora nu, jag lider så himla mycket jag vet inte ens vart jag ska ta vägen, jag vill inte att dom ska växa upp på de sättet jag gjorde, att må så dåligt i tystnad..
Jag vet inte vad som krävs för att mamma ska sluta, visst hon kan hantera de, men de e liksom bara grejen med de, lukten, burkarna, flaskorna, vet inte om de e jag som har fel här eller inte, men de spelar inte nån roll ifall hon kan hantera sig själv full, de e typ som allmän bestraffning..vet inte, inte så bra med ord, jag vill bara att hon ska sluta, men jag vet inte vad som får henne att lyssna, jag har flyttat därifrån o kommit tillbaka, gjorde inget, jag har sagt grejer till vuxna, vilket senare blev oro anmälor gjorde inget, jag har berättat för mina syskon vad alkohol gör med vår mamma, gjorde inget, jag har bett, skrikit, grinat, allt…för vad? Att hon inte lyssnar, jag vill bara sticka hemifrån asså och aldrig komma tillbaka, skära av kontakten med hela min familj och släkt, flytta tvärs över jorden så dom inte försöker komma efter mig, men jag kan inte lämna mina syskon, jag ska se till att i slutet så får dom de bra, oavsett hur mycket jag kommer behöva förråda varandra vuxen som har uppfostrat mig och se dom i ögonen, alkoholen ska bort om jag så måste gå över gränser, allt för att mina syskon inte ska sluta som mig.

När man tror allt börjar ordna upp sig..
Kommer hem efter slutat ett pass efter 21.
Möts av 6 tomma burkar , en upphälld öl och en öppnad vodka flaska framme..
Är en dag han inte får dricka på.
Vaknar inte ens när jag kommer innanför dörren, hör inte när jag duscha...
Vaknar inte av att vårt barn vaknar som är sjuk... Jag ifrågasätter alla tomma burkar han förnekar sitt drickande...
Jag sa men ölen som är upphälld den kunde han stå för.. jag sa men varför dricker du han säger har inget svar på de ..... Börjar istället säga hur dålig jag är varför jag kommer hem arg.... Inte så konstigt han ligger däckad på soffan....vaknar inte av vårat barn .. .han säger han vaknat och sett mig legat i sängen. Jag hade inte ens gått och lagt mig...
Näe då ska jag höra vilken dålig människa jag är....

Ja tänker göra allt för mitt barn nuu.... gränsen är fan nodd..

Jag är i din ålder och är i samma situation. Efter två år har det inte blivit bättre. Men man stannar kvar , för man lever ju som sagt på hoppet om att det ska bli bättre.
Det är en sjukdom som vi inte kan styra hur mycket vi än försöker. Och det du kan göra är att försöka sätta gränser och prata i nyktert tillstånd. Fråga hur hon tänker kring framtiden, vill hon ha det såhär för evigt ? Var inte arg, det hjälper inte. Du kommer till slut att bli medberoende , det blev jag till slut. Vilket nu påverkar hela mitt liv, mitt mående styrs av min sambos planer och agerande. Jag vet inte vad jag mer ska säga än att jag dömer dig inte , jag förstår. Jag är själv i samma sits

@Kevlarsjäl62 Förstår hur jobbigt det måste vara för dig. Ett stort o avgörande steg separationen. Att släppa ett hem vidare. Det som varit ert tillsammans. Allt som hänt där, alla känslor o minnen genom åren.
Men ett måste just nu, tänker jag. Ett nödvändigt steg för dig i rätt riktning.
Hur svårt det än är.
Liten tröst ändå, gissar jag, att det stannar i familjen. Hoppas du kan komma dit o skapa nya fina minnen med dina barn o barnbarn framöver.

Att vara betydelsefull för någon annan, tom någons första val, är viktigt för oss som människor. Så den saknaden är fullt rimlig.
Jag kan känna igen känslan. Ännu är jag viktig för min man, det märker jag, men varför är jag viktig eg? Praktiskt med en som fixar markservicen?
Och är jag viktigast? Osäker.

Kanske blir kontrasten ännu tydligare för någon i vår sits, kära @Kevlarsjäl62, som dragit det stora tunga lasset av familjens mående länge. Finns ju inget viktigare o vad kan mäta sig med det (liksom)?
Vi medberoende är ju kämpar av rang, o omställningen måste bli enorm när lasset att dra blötsligt är näst intill tomt. (Med det inte sagt att det är lika med lätt).
Men lätt då att inte känna sig lika viktig så klart. Allt blir annorlunda.
Men det är du! Viktig. Om än på annat vis för någon annan i en annan kontext.

Den emotionella ensamheten jag känner ibland är tung. Jag saknar hans omtanke om mig mycket. Att ömsesidigt ta hand om varandra. Stå upp för varandra.
Så talande hur du beskrev er sittandes i denna svåra stund, utan att nå eller ens försöka nå varandra för tröst.

Känns som jag svamlar nu, dax att sova tror jag. Men vill bara säga att det finns inget bakvänt med dina känslor!
Jag känner dem o förstår dem helt o fullt!

Tänker på dig!
💚

@llalalalal123
Fortsätt skriva här, det hjälper dig!
Det var hårda svar du fick och jag vet att många i din situation vill hjälpa: man vill inte ha rådet att lämna utan råd för att hjälpa. Det sorgliga är att det inte går att hjälpa.
Tänk på det som om det vore cancer. Om din flickvän hade cancer så behöver hon vård, mediciner, expertis - om hon inte vill söka läkare kan du inte tvinga henne och du kan inte heller bota henne, oavsett om du pratar med/tjatar på/ber henne…; hon behöver acceptera att hon har cancer och välja att ta emot/söka vård. På samma sätt är det med alkohol: hon behöver acceptera att hon har svårt att hantera alkohol och välja att ta emot/söka vård.

En annan sak som hjälpt mig är att tänka kring om jag kan prata med anhöriga, vänner eller liknande. Om hon hade fått cancer, varit otrogen mm - hade du då pratat med någon om det? Om hon dricker för mycket, kan du då prata med någon om det, eller är det en skam?

@has
Härligt att höra att du kommit dit du har kommit. ❤️
Själv bor jag ensam. Skulle gärna vilja ha någon att planera vardagen med, men skönt ändå att vara trygg i det som ÄR fastän det innebär att känna sig lite ensam då och då. Du väljer själv liksom.

Fortsätt kämpa på! 🌺💪

@Kameleont Nu är det jobbigt. Kontraktet skrivet på huset och det är egentligen något väldigt bra. Huset stannar i familjen och en del av mina barnbarn kommer att växa upp där. (Hoppas de får växa upp, det är så mörkt i världen just nu.)
Ändå bröt jag ihop fullkomligt efteråt och grät hejdlöst. Kanske var det något jag behövde, har inte gråtit ordentligt på länge. All sorg över hur livet blivit och hur totalt främmande vi är för varandra nu. Vi satt mitt emot varandra och ingen av oss gjorde någon ansats att söka tröst eller att trösta. Det var så tydligt att det är över. Vi satt där i det som varit vårt gemensamma hem under så många år och jag kände att jag blivit utbytt för länge sen. Jag ville bara hem och han försökte inte få mig att stanna kvar. Mina kärlekskänslor är borta sedan länge, men en gång i tiden var jag det viktigaste i någons liv och på något bakvänt sätt så är det just det jag saknar.

@nöjd57 jag har (och är) i samma situation. Min partner har vid tillfälle kommit hem stup full och meddelat att ”det var nära att jag tog mitt liv i kväll. Jag hittade det perfekta stället för att ta mitt liv”.
Och det var (vad jag trodde då) att vi hade nått botten. Så mycket samvetskval och jag stannade kvar för att han inte skulle ta sitt liv. Vilket jag idag inser att jag inte skulle gjort. Samma historia upprepar sig fast inte fullt ut så dramatiskt som den gång.
Jag är nu mitt uppe i diskussion om separation och då kommer det igen.
Kan känna igen mig så mycket i dina tankar. Tack för att du delar med dig

Läser andras trådar, vill skriva något klokt, någonting stöttande. Men det känns fel lite avigt , då jag ändå inte är helt ute ur mitt

Men så idag slog det mig, känslorna är borta, alltså kärleks känslorna , nu är det mer tycka synd om...tragiskt....

Kan komma ihåg för ca 3 år sedan, jag vågade inte öppna munnen om hans problem, tänk om han lämnade, tänk om han blir arg? Överdriver jag?

Så även om det tar tid, så sen ska jag och kissekatt leva lyckliga i våra dagar så är det bara.....

Tack för svaren.

Ensamhet är ett så negativt laddat ord. Jag bor själv, älskar tystnaden och fridfullheten och att slippa allt KAOS som exet förde med sig. Jag kan välja själv när jag vill umgås med någon. Mina två katter och jag är i vår bubbla, vi gosar och kelar och njuter av friden. Önskar er alla samma sak! ❤️

Din flickvän är sjuk, det är inte bara en fråga om bristande karaktär. Acceptera inte att bli medberoende, det är den värsta fällan som finns. Prata med hennes föräldrar eller någon annan vuxen om din oro. Denna börda kan man inte bära själv. Ju snabbare hon får hjälp, frivilligt eller ej, desto bättre.

@llalalalal123
Jag instämmer helt och fullt med @jan.3.

Att någon ska förstå/inse sitt beroende/missbruk är näst intill alltid en lång väg att gå.
Att bli medberoende är lätt och det kommer knäcka dig.

Min fördom var, något överdriven och förenklad, att en alkoholist drack så gott som varje dag, hade blivit av med jobb, familj, boende och hängde med andra alkoholister i lokala parken.
Jag ringde till huvudkontoret för AA, Anonyma Alkoholister: där det jobbar nyktra alkoholister, och berättade om min situation med min dåvarande man och frågade naivt ”när blir han alkoholist/vad ska jag göra?”.
Mannen svarade något i stil med: han ä r alkoholist: att inte kunna hantera mängd alkohol, beteende, ånger mm. Han gav mig råd: lämna - det är det bästa du kan göra, för dig och för honom.
Jag skulle uppmuntra dig att ringa AA och prata med dem. Du kommer utplåna dig själv om du stannar. Om du lämnar får hon kanske en insikt och då kanske ni vill försöka igen.

Ta hand om dig: vad du vill göra i livet, hur du vill må, vilket liv du vill ha med en partner, vad du kan acceptera hos en partner…. Jag tycker inte att man ska styras av vad andra tycker/tänker om en, men om din vän hade varit i din situation, vilka råd hade du gett då?
Kanske vill du bli pappa en dag, skulle din flickvän kunna ta hand om ett barn som det är nu?

@has
Jag älskar de där dagarna av lugn, och många gånger även ensamheten. Tidigare var de där dagarna/helgerna självklara katastroftillfällen med alkohol (=jättejättejättefylla), hot, ofta våld, totalt ångestpåslag, oro, rädsla, panik och stress. Och alla andra jobbiga känslor.
Min första jul när vi separerat spenderade jag själv. Och jag njöt - saknade barnen, men det absolut bästa var lugn, harmoni, tystnad.

Det är inte alltid ensamheten man önskar, men för min del skulle jag alltid välja ensamhet före sällskap som ger dåliga känslor.
Stora kramar till dig!

När jag träffade honom sist, då började han se folk som inte fanns.
Min mamma hade riktiga hallisar på slutet och det var riktigt obehagligt, det tyckte jag nu med och har insett att jag kan inte utsätta mig för det.

Dock är det en sida i mig som inte kan släppa helt, där har jag resignerat och börjat acceptera att hel själsfrid får jag när en av oss dör. Men jag har på stör ej på mobilen och det ger iaf en viss frid i sinnet.
Hitta stöd i denna kommun är lättare sagt än gjort så det blir ytterligare en kamp som jag vissa dagar inte orkar ta.

Tänk om jag vetat!

Smyger in och ger dig en stor kram ❤️
Känner igen mig mycket i det du skriver, insåg ju på kyrkans 12 stegs behandling att hela mitt liv gått ut på att foga mig och anpassa mig efter andra, det var en tuff uppvakning, det har tyvärr fört med sig att nästan alla sk vänner också är borta nu.
Men det är en krokig väg, alkisen har fortfarande tillgång till mig men vi träffas knappt dåhan nu kan få hallisar o det har gjort mig livrädd

Jag följer dig som en förebild ändå....och hoppas att ensamheten en dag ska kännas ok.

@has Tack. Det hjälper att höra. En präst. Ja, det kan vara en bra idé. Ska kolla upp möjligheterna i min trakt. (Förringa inte ditt korta svar. Det ger mycket mer än du tror).
Alla såna hot och även alla andra "beroendepersonlighets-hot" hamnar lite grann i samma jobbiga känslor. "Gör si, gör så" eller "om du inte kommer hit, så..." =>dricker jag...!

@Nöjd57
Jag har varit i en relation där ”om du gör si eller så kommer jag att ta livet av mig”, ”jag har inget värt att leva för/du vill bara förstöra mitt liv så du får mig att ta mitt liv” mm.
Att någon hotar med det kan absolut vara ett rop på hjälp, men då behöver man koppla in polis, socialtjänst eller så, men det är inte ditt ansvar att lösa det. Precis som @has skriver: det är något av det värsta man kan hota med och det kan förgöra en.

@has, @stark2025
Ni är grymma! Vilken styrka ni båda har, i att ni jobbar framåt, söker hjälp och uttrycker er.
För mig var det först när jag började berätta/prata om hur jag hade det. Det var ett evigt ”stanna? Gå tillbaka? Alkoholist? Hjälpa? Jag gjorde nog fel när jag…/han kanske hade rätt i att… stanna? Lämna?” Men till slut var det bara en väg att gå.
Det tog ganska lång tid att hitta tillbaka till mig själv, och jag jobbar fortfarande på det i vissa situationer, men hade jag inte lämnat så hade jag inte levt idag.
Kämpa på: prata med alla ni kan: terapeut, AAs huvudkontor, kvinnojour, vänner och bekanta - var öppen och hör dina egna ord, tankar och erfarenheter; hör andras tankar kring det, se deras reaktioner osv. Alla kommer vara en del av din väg mot ett bättre liv!

@Stark2025 jag fortsätter här för att inte kapa @flygcerts tråd.

Kanske låter knäppt, men jag har jobbat med chatGPT för att lägga mitt pussel.

Skriver in olika situationer och ber om en analys. När situation efter situation kom tillbaka med beskrivningar som manipulation, psykiskt våld, gaslighting tänkte jag att det nog inte funkade så bra.

Men sen har vårdgivare fortsatt bekräfta samma bild av min beskrivning.

Kanske gör du det redan, eller så kanske det inte passar dig. Men den finns ju där hela tiden. För mig blev det lättare att pussla när jag kunde lägga en bit, som sedan väckte nya minnen om situationer.

Skärmdumpar (eftersom jag bara har gratisversionen) för att ha kvar och kunna gå tillbaka vid behov.

Nu börjar jag se att mönstret genomsyrat hela relationen, ändå finns säkert mycket kvar att utforska än.

Men det stärker mig i min egen verklighetsuppfattning och ger kontext till de symptom jag upplevt de senaste åren med ständigt stresspåslag.

Hoppas du hittar ett sätt som passar dig! När dimman lättar och bilden börjar hänga ihop har jag börjat förstå vad som händer i realtid vilket oftast gör det enklare att hantera.

Kram🌸

@has tack jag känner också att Al-anon ger mig annat så jag kommer fortsätta där. Jag har kontakt med kvinnojouren mm så det är bara pusslet kvar 🙄 men bit för bit börjar passa ihop.
💖 till alla er andra som kämpar

@Stark2025 samma för mig på alanon (som jag däremot känner ger mig annat). Har du tagit kontakt med kvinnojouren eller liknande? Om inte: gör det!

Jag ringde för att få juridisk hjälp, men de har hjälpt mig med så mycket mer - förståelse för varför han gör som han gör och också varför jag inte förstod!

Helt plötsligt satt någon där och sa ”Det här är inte ditt fel” jag: jomen jag har ju med mig så mycket annat dem: ”det spelar ingen roll hur du växt upp eller vad du har med dig för erfarenheter! Det är våldets natur som gör att det blir som det blir”

Sån förvirring och lättnad på samma gång. Och chock faktiskt.

Fortsätter lägga mitt stora pussel. Bit efter bit stämmer in på det de säger. Och det är väldigt obehagligt, men ger ju helt andra möjligheter att hantera de där elakheterna.

@has och @flygcert vi verkar ha liknande men som vi separerat från, har läst era inlägg och känner igen mig så mycket. Jag har inga barn tillsammans med honom och vi ägde inte något ihop så där kommer jag ur lättare om man nu kan säga så.
Men den psykiska terrorn är fruktansvärd.
Har vart på Al-anon möten för att försöka hitta svaren på alla mina tusen frågor om varför gör han så här..... Varför gör jag som jag gör.... Hur kan jag gråta över någon som gör mig så illa ibland och sen gråter han och säger att han saknar. Men inte någon på mina möten kan känna igen sig i det, där är det "bara" alkoholen som är problemet och alla är kvar i sina förhållanden. Och jag känner mig som en stor bov som har svikit honom och dragit.

Jag vet vad jag ska göra... att det bara är att stålsätt sig och stå emot, så det behöver jag inte höra..... Vill bara inte känna mig så ensam i att falla för ångerfulla ord, känna sig så korkad när man sen får nått elakt kastat efter sig igen. Man känner sig helt mentalt rubbad..... Fast det egentligen är han som är det :-)