Senaste kommentarerna i forumet

Tack @Åsa M för fantastisk pepp!
Måste säga att något positivt är pågång just nu. Jag var fruktansvärt nervös inför samtalet och när hon väl ringde så släppte en sten av att kunna berätt min historia. Att få möjlighet att lyfta fram att detta inte är ett engångstillfälle. Jag berättade om allt, så komprimerat jag kunde på dem tiden. Men jag sa också att just nu har jag ingen akut oro för barnen. Jag ser just nu att barnen vill vara med sin pappa. De säger spontant att de älskar honom och de har varit lugna när de kommit till mig efter att ha varit med honom. Han har inte druckigt sen han flyttade ut och jsg tror honom faktiskt. Han går till beroendecentrum, sin psykolog samt har nu socialens ögon på honom. Jag kände då i samtalet att alla dessa faktorer är så pass stabilt och bra det kan vara just nu. Han älskar sina barn och just nu gör han ett ordentligt försök till att vända titanic. Jag vill bidra till den positiva utvecklingen här och inte bidra till ett förfall. Även om jag tycker att hans inställning mot mig är åt helvete, så vet jag stt jag kommer aldrig få något större förlåt. Jag tvingas släppa och låta honom va för att ge honom en chans att lyckas här.
Jag försökte vara tydlig med henne att just nu litsr jag på honom men på sikt har jag en oro. Detta måste ju hålla genom alla hans livskriser. Det är jag inte lika övertygad över. Och om jag behöver orosanmäla sen så finns allt detta kvar i registret.
Ett tillägg till allt detta är att någon har nyligen orosanmält honom. Han berättsd eom detta idag och socialen ringde mig igen. Situationen var att han blev onödigt arg vid en hämtning där sonen vägrade komma med och åka hem. Han sprang runt och busade hela tiden och lekte med ett snnat barn vars mamma inte verkade bry sig så mycket och inte heller hjälpte till direkt att försöka bryta leken. Exet blev arg, skrek åt sonen att komma och lyfte iväg honom till bilen i overollen. Han tror stt det var den andra mamman som anmälde honom. Hon vet om att vi har separerat och att exet dricker (eller drack). Jag har pratat en del med dem jag hsr omkring mig. Både för att jag behövt prata men också som en slags försäkring tror jag. Att fler ska veta och att om de ser nått ska de kunna reagera. Så jag förstår att hon anmälde med tanke på att hon hade en bakgrundsbild. Jag är väldigt tacksam för att hon vågade och att systemet fungerar. Så idag ringde socialen mig igen. Men just i denna situationen så kände jag ingen oror. Jag förstår precis vad situationen handlade om och jag hsr själv varit där. Dock tycker jag stt det var fel av honom att bli arg och stt bli så arg mär andra ser på. Då får han ju liksom skylla sig själv om någon reagerar. Vi pratade om det och kom också överens om att vi borde prata med en barnspykolog om hur vi bättre kan bemöta vår son utan stt allt ska eskalera till bråk. Han är oerhört envis (förskolan har också bekräftat detta) och när han blir nervös så skrattsr han och blir ännu mer flamsig vilket ofta tyvärr eskalersr bråket. Vi måste få lite bättre verktyg för hur vi ska klara av att få med honom på sånt man måste göra, utan att det blir bråk. Så denna händelsen ledde faktiskt till ett av våra mest enade och produktiva samtal vi haft på länge. Vi båda har blivit onödigt arga och det är inte okej. Nu har han till och med anmälts för det och nu kommer jag be om hjälp för oss båda.
Men händer detts igen så kommer jag be socialen att utreda och gräva djupare.
Just nu försöker jag ge honom en chans. Hsn försöker och jag vill bidra positivt till det.

Hans reaktion är klockren projicering och inget annat. Han känner pressen nu och anfall är bästa försvar. Klart det är enklare att anklaga dig för kontrollbehov än att erkänna att han är alkoholist - då behöver han ju inte göra något!
Stå på dig annars gör nån annan det - det har länge varit mitt motto. Känns det fel så är det fel. Låt ingen dumförklara dig. Du har rätt till dina åsikter och till din oro. Det är barn inblandade och hade han haft någon sjukdomsinsikt hade han begripit att det han borde lägga energi på är sig själv.
Gud, vad jag har frågat mig många gånger varför alkoholisten eller den som har psykisk sjukdom är en sån gigantisk egoist. Det är okej att förstöra andras liv för att de själva mår dåligt. Det är okej att anklaga andra för vad som helst. Det är okej att bli stupfull jämt, krisa och kaosa och hota.
Det kanske inte går att hantera sjukdomen på något annat sätt? Vad vet jag. Men acceptera aldrig att din åsikt förminskas av den som är sjuk.
Många kramar till dig!

@EsterHanna
Din mening "hur kunde jag leva i det", den frågan har jag ställt mig fleeera gånger. Att jag bara anpassat mig till massa. Mina vänner uttryckte oro , men ändå... Men då man är I NÅGOT är det ju en annan sak ... Jag har också en overklighetskänsla, då jag ser foton på honom känns det märkligt. 🤔 vi som är nära anpassar oss vrider oss ut och in.

För det mesta bra med mig, dock trött, beroende på årstid samt bland annat den oro man haft. Han dricker fortfarande, vill inte söka hjälp. Verkar dock emellanåt ångerfull med det han ställt till med men sen är det kört igen. Det är väl så det ser ut ... Han har nyligen kört rattfull, utan körkort..
Hoppas att din senare ex blir frisk.

@Tröttiz -ja, Tröttiz-jag gör det verkligen, kan titta tillbaka här och inte ens känna igen mig eller det liv som var... Hur kunde jag leva i det? Känns helt overkligt-är som det aldrig existerat. Känns som det aldrig har hänt mig. Mycket konstigt. Just nu väntar han nog på en dom för grov rattfylla-jag hoppas på fängelse. Och vård. Och att han blir frisk och får ett bra liv. Utan mig. Hoppas allt väl med dig.

@EsterHanna
Kämpa på. 💕

@Åsa M Tack Åsa. Ja, tiden tickar och en dag är det April. Ha en fin dag!

Bra att att du är här och att du fokuserar på ditt mående. Hon vill inte ha din hjälp, eller är inte mottaglig för den. Oavsett vad som är orsaken till det så behöver du se till att du är stark för att orka hantera situationen. Det är inte lätt att se någon gå ner sig. Instinkten är att hjälpa. Var snäll mot dig själv - du har försökt. Mer kan du inte göra.

Kämpa! April kommer snart.kram

Du har redan börjat prata med någon, du pratar med oss. <3 Det är ett stort steg, bara det.
Jag började också här, för att sedan (när jag fått rätsida på tankarna) prata med någon "på riktigt". Och sen släppte det liksom. Sen vågade jag prata med allt fler om mannens sjukdom och om mitt medberoende.

Angående kommentaren från 14-åringen så känner jag igen det från något min systerson sa en gång. Han måste ha plockat upp det i skolan eftersom hans egna föräldrar är absolutister. När han fick höra att det vid en släktmiddag skulle serveras vin till maten utbrast han "ska ni bli fulla?!". Han var genuint förskräckt och rädd trots att han aldrig sett alkohol drickas. Hans bild var att det gör hemska saker med folk, att de tappar kontrollen. Det sitter så djupt även hos barn, den där rädslan för något otäckt.

Sen sist har han bara druckit vid ett tillfälle, på sin födelsedag och det var hemma. Så 2 gånger sedan 31/7. Det är verkligen bra jobbat, en stor skillnad! Han har gått net i vikt (vilket han behövde) har mer energi, är mer närvarande och kan hålla kvar blicken. Har slutat med 3,5orna också.
Är så tacksam.

Ändå tänker jag, när vänder det igen? Kommer det göra det? Det är svårt att få tillbaka tilliten.

Håller tummarna! Fy vad jobbigt, jag känner med dig för det är inte ok, göra fel och sen vara otrevlig.

Så svårt du har det Ragna och jag tror inte det finns något förhållningssätt som fungerar i den situation som du befinner dig. Som jag ser det finns det inget annat att göra än att omhänderta din dotter omedelbart och för mig är det obegripligt att man inte gör det. Behövs ingen LVM utredning innan utan man gör ett omedelbart omhändertagande paragraf 13 LVM och därefter har man några dagar på sig att göra utredningen. Allt detta måste dom som arbetar med henne veta. Något förhållningssätt i den akuta situation du befinner dig i har du ju själv kommit fram till att det inte finns. Dom gånger jag mått riktigt, riktigt dåligt när det gällt min son så är det enda som fått mig att må bättre är när jag agerar på något sätt.

@EsterHanna precis så är det, har också tänkt att det tar nog ett år efter att skilsmässan är fullbordad. Underskrift och inlämning 6 månader var bara ett steg. Men jag överrumplas av känslorna, att det inte ger sig. Och så känner jag mig bitter över att jag blev ett offer i detta kaos, att en person kunde lura mig så fullständigt. Att min personlighet inte är sig lik eftersom jag lägger mig platt efter sonens plumpa skämt. Hade det varit förr att jag skrattat, med ett stopp och belägg och inte låtit det tagit mig. Ilskan som du går igenom tar ju mycket energi, jag vet inte om jag har varit igenom den på riktigt för som du skriver är faser vi ska igenom och jag är livrädd att fastna i någon. Vi kämpar vidare och jag längtar till den dagen jag kan se tillbaka på det här
Kram till dig med och visst hade det varit skönt att vara indian nån vecka då hade vi sluppit laga mat iaf 😊❤

Backen, jag känner med dig! Du har en sorg och en sorg tar tid. Du sörjer det som inte blev, du sörjer honom som är borta, du sörjer att du blev "lämnad kvar" och på toppen av det så har du dina minnen av rädslan, osäkerheten, ilskan och upplevelserna.
I bland vill vi i västvärlden "jobba igenom känslan och sen är det över och klart", men det är ju ingen farligt. Du sörjer nu. Du har kanske inte haft tid förut. 14 -åringen plumpa ord var nog det han förknippade med alkohol, så bra att du pratade om det. Det tror jag är viktigt. Barn är så rädda om sina föräldrar, mer än man tror-de vill veta, de vill ha kommunikationen.
Jag skäms lite, fast jag vet att det är fel. Att jag inte såg, att jag lät det gå så pass långt, att jag inte kastade ut honom för flera år sedan. Så många situationer har hänt man aldrig trodde man skulle acceptera.
Vi har djupa ärr, de känns. Jag personligen försöker göra saker ändå-ta ett glas vin tex med en kompis och acceptera att det känns olustigt och sorligt. Känner jag personen väl säger jag det till och med- sen "övar vi" :) :)
Jag är mest arg mot mannen just nu. Ser rött när han ringer. Blir tvärilsk! Har så "fått nog av honom". Hoppas det går över med... Vi har våra faser. Jag har hört att indianerna, om en person sörjer någon som inte finns bredvid en, så kommer andra personer med mat i ett år framöver...det tar tid. Sorgen över att personen du skapade ett liv med inte finns längre. Kramar!!

Hela mitt liv ställdes på sin spets den där dagen när alkoholisten visade sig hos oss. Osäkerheten, ilskan, rädslan flyttade också in i samma stund.
1 år senare försöker jag hitta mitt nya jag och hon är inte lätt att hitta, jag har försökt vara i det som var mitt gamla jag, men det är inget kul längre, testade krogen förra helgen, drack vin ikväll med syrran och hennes man, såg fram emot skratt och det kändes bra. Efter 1 glas sa min 14-åring att jag var som en jävla alkoholist. Han bad om ursäkt och allt det där, skulle bara skoja. Jag drack inget mer, skulden och skammen omslöt mig igen. Vi hade snack sen när vi blev ensamma där jag förklarade vad det gjorde med mig, alkoholist orden. Hur mycket smärta det ligger i det, hur mycket smärta det orsakar för alla barn, relationer och jag ville inte vara en del av det, jag vill inte tillhöra det något mer. Det känns så tråkigt allt, gå på fest, fara iväg, tjoochtjim känns så värdelöst. Ålder, fas och skillsmässa gör sitt och jag önskar så till denna högre makt att det får släppa för gott nu, men det verkar ta tid. Men inte så konstigt, på 5år har jag köpt hus och gift mig med en man som mörkade sin sjukdom och som jag nu inte har minsta kontakt med, poff borta.

Alltså, min dotter lider oerhört av sin situation och är orolig för sin framtid, både när det gäller hälsan och livet samt jobbet när de nu börjat ta till storsläggan, helt förståeligt.
Hon försöker, säger hon. Men det går inte. Hon är inne på avgiftning och får speciell behandling ett extra dygn för att läkaren ser tecken på hotande hjärnskada. Det gör henne rädd och orolig. Så blir hon utskriven - och går direkt och dricker enorma mängder på krogen (bolaget stängt), blir Lobad av polisen, tagen till beroendeakuten, får lpt (lättast för läkarna, men tack för den läkares, oftast blir det bara utskrivning för att hon vill) och blir kvar över natten, Nästa dag dricker hon igen. Och det är enorma mängder, hon blir redlös,
Det här vara bara ett litet exempel från senaste veckan.
Hon har alternativ, har uppmanat henne gång på gång att ringa, komma, vi kan komma. Men hjärnan vill bara ha mer alkohol. Jag vet att det är en sjukdom. I den här utvecklade formen en av de mest djävulska som finns. Och vi kan bara stå och se på. Hur fasen kan man uthärda???

Ett förtydligande bara...

Från oro och smärta till sorg och smärta?

Jag tänker så mycket själv på det du säger Gros 19. Att man hela tiden måste försöka hitta ett förhållningssätt för att uthärda. Min hjärna jobbar så mycket med det men känslorna kommer emellan på något sätt. Tror det som den boende sa till dig är sant. Men hur ser det förhållningssättet ut? Acceptans, sorg, tänker jag, men i praktiken fungerar det inte så bra för mig. Jag har tillfälligt avbrutit ACT-terapin för att jag tycker att det blev för teoretiskt när jag lever med ständiga krissituationer. Kan bero på mig, jag vet inte. Jag tror fortfarande på metoden, vi får se sen. Min dotter är nu sämre än någonsin (så som sjukdomen utvecklas när man ej lyckas bryta utvecklingen) och hennes liv är på riktigt i fara, det finns också tecken på att hennes hjärna kan ha tagit skada. I dag fyller jag 68, fast det känns som om man skulle vända på siffrorna. Mitt livs sämsta födelsedag.
Ändå står hon inte utan hjälp. Det finns engagerade människor som försökt hjälpa henne, Det är bara så att inget hittills verkar bita på hennes extremt svåra beroende. Trots att hon ofta uttrycker att hon vill det. Och jag själv har blivit en spillra, något slags skugga av den jag var för bara några år sedan (problemen fanns
då med, men trots allt av en annan kaliber, även om jag inte förstod då att det skulle kunna bli som det blivit), Har du tankar, Gros19, som några sådana förhållningssätt? Tänker på det i stort sett varje stund som jag är förmögen att tänka alls.
Lite komplicerat också med syskon som också lider av situationen och dessutom har andra problem, dock ej av beroendeslag. Jag orkar inte mer, jag vill inte vara med längre. Men jag måste ju,

@gros19

Igår var han ute med några gamla vänner och kom hem riktigt berusad, svor och hade sig så jag fick sova i vårt gästrum. Idag har han druckit två flaskor vin och håller på med ” tysta leken” dvs grymtar bara till svar. Blir så ledsen eftersom han för en sedan lovade mig att inte dricka i veckorna och inte så mycket på helgen.
Tror jag måste flytta ut, har varit på första arbetsintervju, håll tummarna för mig ni där ute. Kram

@LiveLoveLaugh All styrka till dig.
Jag vet vad du går igenom. Det kom till en gräns som kändes som botten, då orkade jag inte hålla fasaden uppe mer.
Jag berättade för mina äldre barn, hans familj, mina vänner, kollegor. Tog ett samtal med min chef för jag vill ha samtalsterapi.
Det kändes så fruktansvärt skönt att inte vara ensam i detta längre, för som jag sa till min sambo. Jag stöttar inte ditt missbruk, det vore till att stjälpa dig. Jag önskar att du tar ditt ansvar och tar hjälp.
Ingen annan än du själv kan förändra din situation. Jag finns här den dagen du tar aktiv hjälp.
Än har han inte tagit hjälp, men han flyttar vid årsskiftet.
Jag satte ett ultimatum, oss eller alkoholen. Han valde att flytta.
Vi har tänkt bo särbo, så får vi se vart det leder.

All styrka till dig, kramar

@LiveLoveLaugh eller hur att det känns omänskligt! Sörja en vuxen man som väljer att sakta ta livet av sig framför alla, med alkohol?! Men vi som inte är beroendesjuka kan aldrig förstå hur stark demonen är. De tror inte att det går att leva utan alkoholen utan tror de ska dö om de slutar. Tror de är oerhört rädda! Stör mig också något otroligt på att jag inte når fram, inte kan hjälpa honom på annat sätt än att sluta hjälpa så att säga. Vansinnigt svårt och ett mantra man får upprepa flera ggr per dag.
Stor kram och välkommen hit! ❤

@LitenSkär hur gick det med samtalet? Kändes det skönt att kunna prata med någon utomstående? Blev det av? Berätta gärna mer

Du ska prata med någon!!! Det är skittufft men så värt det när man gjort det. En stor tung ryggsäck som man tar av sig och kan börja titta lite försiktigt i. Berätta för någon som står dig nära. Någon som är din! Då kan han aldrig säga att du svikit, gått bakom ryggen. Jag berättade för lite olika i en enda röra för orkade inte hålla det inom mig längre. Fick precis den anklagelsen, att jag förrätt, svikit och hängt ut honom. Det är bara det att det inte är sant. När jag pratat med andra har de sagt att de redan misstänkte, att de undrat hur länge jag skulle orka. Så berätta, det lättar på bördan. Det bästa var att berätta för min mamma och en bästa vän. De tycker dessutom om min man och ser också att det är en sjukdom och vill att allt ska bli bra för oss alla i familjen. Tänker att vi ska visa att vi älskar honom och kommer finnas där allihop, vänner, familj och grannar om eller när han ber om hjälp. Fram tills dess kan man bara sluta möjliggöra, börja synliggöra. Svårare för dem att kunna fortsätta förneka då. Men berätta i din takt, för dina människor. Mitt jobb har varit fantastiska i detta, de känner inte min man så där är de bara ett stöd för mig, har ingen egen relation med honom att förhålla sig till! Upplever att jag får mer respekt och empati från andra när jag öppet är ledsen och berättar. Man skäms på nåt sätt för sin situation men det är ju inget man kunnat förhindra, lika lite som någon annan dödlig sjukdom som kunnat drabba någon man älskar.

@LitenSkär har fått nycklarna och flyttar nu under helgen! Lämnar för att rädda känns det som. Just hånandet och att skylla på att vi skulle ha kontrollbehov känner jag så igen! Ständigt detta, men tror de projicerar sina egna känslor på oss. De skäms och saknar kontroll och det är superjobbigt för dem!
Måste säga @LiveLoveLaugh att detta forum gör underverk för att få uttrycka känslor man har svårt att få ur sig. Så skönt att läsa andras reaktioner och livshistorier, få följa med andra på vägen. Det lugnar och gör att jag känner mig mindre ensam. Det finns många som upplever samma/liknande både förr, nu och kommer i framtiden. Vi får stödja varandra! Svårt också att vara stark och rakryggad när den beroendesjuke gör allt för att övertyga oss om att vi är de sjuka. Men vi gör rätt, vi känner rätt och de enda sättet att hjälpa alla I familjen är att sluta möjliggöra och börja synliggöra. Bara det kan få dem att kapitulera och ta emot hjälp!
Ha en härlig helg, utifrån förutsättningarna, och skäm bort er. Det är vi värda!! ❤❤