Senaste kommentarerna i forumet

Hej mrs109

Välkommen till oss på Alkoholhjälpen & Anhörigstödet. Fint att ha dig här. Det kan ta lite tid innan en tråd får fart så medan denna får fästa hoppas jag att du kan finna stöd i någon av de andra trådarna. Det låter som att du uppmärksammat ett skifte i din relation och du kan se att det är kopplat till din partners alkoholvanor. Klokt av dig att ta det på allvar och våga fundera på vad som är ok för dig. Den tanken är ibland svår att tänka och än tuffare att börja tala om. Nu gör du det, strongt.

Kanske har du redan märkt att du är långt ifrån ensam och jag hoppas att du får fler gensvar.

Igen, varmt välkommen.
Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Så fint du skriver. Jag tänker också vad är meningen med ett sådant lidande och ett sådant slut? Jag tror vi får skapa vår egen mening och det är inte så lätt eller tänker du på att en högre makt styr. Vi får inga svar utan kan endast tro. Min son har levt och lever väl fortfarande med döden som följeslagare och jag tänker ibland att, om det skulle bli så illa att han inte finns mer då har han lämnat avtryck hos många. Godheten själv när han inte är påverkad. Så omtyckt av alla han möter, med en underbar humor och ett väldigt fint sätt att se på sina medmänniskor. Han "ser" inte skillnader mellan människor, skulle inte komma på tanken att människor kan ha olika värde. Tror han gjort mycket för dom han mött genom sitt sätt att vara. Han skulle leva kvar i mångas hjärtan. Så tänker jag när jag inte längre kan känna något hopp men det är som sagt min mening. Sen skulle jag vilja tipsa om att det finns program för sorgebearbetning där man sörjer det som inte blev som man hoppades och önskade. Behöver inte handla om någon som dött och för min egen del handlade mycket om förväntningar på min son som inte infriats, hoppades ju han skulle bli vuxen, utbildning, kunna försörja sig, vänner osv. Hade själv en barndom att sörja precis som du. ACA kan säkert också ge dig mycket. Fint att du börjat skriva här.

Först vill jag börja med att jag önskar att varit aktiv i det här forumet för flera år sen, men jag antar jag inte har varit redo förrän nu. Jag har läst era berättelser och erfarenheter ibland genom åren när jag känt mig som mest ensam och förvirrad - och oj vad det är skönt på något sätt att bara få veta att man är INTE ensam, även om det mesta man läser är ren tragedi för alla involverade. Men nu idag känner jag att det är min tur att dela med mig av min berättelse.

Idag är det en månad sen min pappa hittades livlös i garaget hemma hos farfar där han har bott dom senaste fyra åren. Garaget är fullt med ölburkar och tidningar som har använts som tidsfördriv. Efter allt städ så är det bara.. tomhet kvar. Det är det här som är den hårda sanningen. Jag är 27 år men sen den dagen för en månad sen känner jag mig som jag är 7 år gammal igen och det enda jag längtar efter är min pappa. Min älskade vackra pappa, inte den pappa som jag sett dom senaste åren - svullen kropp/ansikte, vätskefylld buk, rödrosigt ansikte, stort ovårdat skägg och grått hår. Sargad av all alkohol.

På pappas dödsdag var det en månad sen vi begravde farmor. Pappas sista livslina. Min farfars, min syster och mina tre kusiners trygghet. Hon som hållit ihop oss i alla år även om det var som det var. Ja, jag hatar den frasen "det är som det är". NEJ, jag vill prata om det, jag vill förstå! För första gången i mitt liv så har jag en chans att förstå, för nu pratar alla om det. Elefanten i rummet (eller garaget i det här fallet). "Varför?" Vad kunde vi ha gjort? Varför vägrade han att gå till läkaren? Varför vill han inte? Varför räcker inte våran kärlek? Vad är botten av botten? Ja, det är väl döden. Tyvärr. Vi har inte ens fått reda på dödsorsaken än, men vi har våra spekulationer. Vilken av organen gav upp först?

Nu sitter man här och pusslar ihop hans liv. För att förstå. För att skicka in massa papper till kommunen som ska betala för begravningen och sätta hans dödsbo i konkurs. Jag är så förvirrad. Det enda han har i tillgångar är hans egna pensionssparande som han har skrivit över till mig och min syster i början av året. Jag skiter fullständigt i pengar men vad tacksam jag är att han har tänkt på oss. En bekräftelse på att vi är hans barn. Det är våran pappa. Pappa som aldrig riktigt fick en chans i livet, han fastnade redan i tonåren i festandet och sen dess har det pågått, och det tog abrupt slut vid 55 års ålder. Vad fan är meningen med livet? Vad är det här för typ av sorg? Jag har sörjt min pappa medan han var levande sen jag var liten. När jag var 14 fick jag nog och tog avstånd från honom för jag kände sån ilska. Den ilskan har jag tack å lov lagt bakom mig i vuxen ålder, usch vilket slöseri med tid men vad ska man göra som barn? Jag har accepterat för längesen att det finns inget jag (eller någon annan) kan göra, det är bara han som kan göra en förändring. Men dit kom han aldrig. Istället förlorade han sin livskärlek, min mamma, och sen förlorade han vårdnaden av sina barn, sen förlorade han sin lägenhet, sen förlorade han sitt jobb och till sist så förlorade han sin älskade mamma. Plus mellan alla dessa varven har han fått indraget körkort flera gånger och till slut så förlorade han körkortet helt. Nog fan skulle jag tappa hoppet också, eller hur? Jag jobbar inom psykiatriska slutenvården och jag ser sånt här dagligen, jag förstår hur missbruk fungerar och hur det förstör. Men jag förstår inte detta. Det är lätt att sätta den professionella sidan till och förklara för mig själv, men på ett personligt plan så fattar jag ingenting. För jag är en vilsen 7-åring igen.

Vet inte riktigt vart jag vill komma med detta, men jag saknar min pappa så mycket och jag önskar bara att jag tog hans hand och sa att jag älskar honom ändå. Jag tror det är min största sorg. Och jag vet inte hur jag ska komma underfund med det. Jag har lovat mig själv att efter begravningen är gjord så ska jag gå på mitt första ACA-möte här i stan. Jag tror jag behöver det. Jag lever på sista minnet där han, jag och min syster delade en gruppkram för första gången på troligen 20 år. Det fanns en liten gnutta av hopp mitt i eländet efter farmors bortgång för pappa var äntligen sårbar. Villig att möta oss - tyvärr inte med ord, men med kramar. Jag är så evigt tacksam för det.

Tack för mig. Dela gärna med er också, om ni vill.

Förstår att du varken vet vad du ska tänka eller känna. Det har väl med maktlösheten att göra. Det är ju normalt att hoppas, hitta lösningar och planera för en framtid man önskar men inget fungerar. Ibland orkar man inte mer och kanske är det så att man måste sätta sig själv i främsta rummet även om det handlar om ens barn.

Själv tillbringade jag helgen på psykakuten medan andra föräldrar gladdes och var stolta över sina barn på Idol i tv på psykakuten. Det är kontraster och det är lätt att bli besviken, känna ilska, sorg och kanske ibland även bli bitter, det värsta av allt. Min son har ju prövat många preparat för att slippa sina plågsamma röster. Nu har man bytt till ett preparat som man tar till i sista hand pga allvarliga biverkningar, bl.a hjärtmuskelinflammation som man befarade. En annan allvarlig biverkan är att dom vita blodkropparna angrips och det kan i värsta fall leda till döden. På psykakkuten framkom det att han tagit amfetamin, en katastrof tillsammans med medicinen. Jag blev så fruktansvärd besviken på honom så jag kände jag ville spotta på honom där han låg. Nu kande vi båda äntligen hopp och så gör han så här. Du känner väl igen känslan? Han sov på en soffa och jag vankade av och an i väntrummet under flera timmar. Pga av en muskelinflammation i ryggen hade jag problem att sitta. Dessa kanske primitiva känslor bär jag också på och dom kommer fram när jag mår dåligt och då står det här med beroendesjukdom mig upp i halsen. Då vill jag bara säga VÄX UPP FÖR HELVETE ta ditt ansvar som alla andra människor.

@Wskwwmamman
Jobbigt ni har det. 🌺 Vad ni än gör så konfrontera inte henne då hon är onykter.
Hennes man är starkt medberoende, i och med att han försöker ta kontroll genom att hälla ut. Förståeligt nog ... 🙄 Anhöriga drabbas, men man får försöka att inte dras ner i annans beroende. Man får det väldigt jobbigt. Men ni är där redan. Man kan inte få någon annan att sluta, men man kan fundera ut gränser för en själv liksom, vad man pallar med.
Blir det väldigt illa får man ta kontakt med vården.
Det hör också till beroende att inte ta ansvar själv, att då det går emot att lätt sätta ansvar på andra.
Gällande sms, har ni tagit skärmdump och visat henne?
Började fundera på en sak. Jag undrar om hon inser hur hon blir då hon är onykter, finns eventuella minnesluckor?
I och med att du inte vill ha henne runt dina barn tycker jag du ska säga det. Att lugnt berätta varför ur ditt perspektiv samt upplevelse. 🌺
Kram.

Det tog 2 dagar innan han tog en överdos och åkte in med ambulans. Lugnt 1 vecka nu och nu ny LVM utredning. Tror det kommer landa i nåt frivilligt men man vet ju som sagt aldrig. Hoppas ändå att hans har nyktra 3 månader har gjort nåt. Jag vet knappt vad jag ska tänka el känna längre. Det är nästan som jag blir avstängd och bara håller andan.

Åh, kära du <3 Såg detta först nu! Jag beklagar så din sorg och jag håller med om att samhället svikit både dig och din pappa. Han borde tvångsomhändertagits. Det är så fruktansvärt när vi anhöriga kämpar utan att bli hörda. Har själv upplevt det i psykiatrin med min son.Hoppas du har hjälp och stöd i din sorg och precis som andra skrivit så har du gjort allt du kunnat. Din pappa kanske äntligen fått lugn. Varm kram och ta hand om dig <3<3<3

I dag stod en delgivningsman på hustrappan. Letade efter min man för att delge honom om skilsmässan. Ringde honom och han svarade nykter. Delgivningskillen förklarade för honom per telefon, mannen sa att han skulle ringa tbx med sin adress. Vilket han inte gjorde. Delgivningsmannen gav mig ett papper med hans namn och delgivning... Fattar ingenting men hoppas nu de 6 månaderna börjar gälla. Ansökte om skilsmässa den 15 Augusti så nästan 8 veckor har de sökt honom.
Mannen ringde efter en timme och bad och bönade om en chans till... han hade ingenstans att bo, inga pengar, kommer inte klara vintern och hur kan jag göra så här? När han bara råkat dricka 5-6 öl en enda gång?
Jag känner att förnekelsen måste väl ändå ha vissa gränser? Tror de på allvar själva på det dom säger? Jobbigt att stå i mot idag pga nykterheten-lättare när han är onykter.

P.S
Jag håller helt med om det där med ljudet av en burk som öppnas.
Jag var på en lekpark med barnen och hörde det ljudet. Jag reagerade direkt med stress och ilska. Hur fasen vågar någon ts med sig öl hit tänkte jag. Sen såg jag en pappa som höll i en burk loka bredvid mig.
Vilken jobbig insikt det var.
Kunde inte skaka känslan på resten av dagen.

Åh kära @mammatill2 ❤️ Gud va jag känner med dig. Du ska verkligen inte behöva ta ansvaret över hans liv. Hur det än går där. Jag har försökt lämna vid tre tillfällen tidigare. Första gången fick han sån panik och ångest och pratade på morgonen om hur mörka tankar han behövde värja bort. Samtidigt som han var så i vardagsrummet, behövde jag klä på våra barn och ts dem till förskolan. De var då 3 och 4 år. Innan jag körde iväg den kände jag mig tvungen att be honom att inte hänga från taket när jag kommer hem. Att i all den stressen klara av att hålla humöret uppe och normalt för barnen var nästan de jobbigadte jag gjort. Påvägen hem ringde jag psykakuten och frågade om råd. Gick det stt lägga in honom? De svarade att det bästa är om han kan lägga in sig själv. De frågade om jag trodde jag kunde få honom stt åka in. Vilket fruktansvärt tungt snsvar det var att tänka att hans liv hängde på mitt beslut.
Jag var livrädd för att ens gå in i huset och ta reda på om han levde eller var död.
Han levde. Han vägrade åka in och sa att han har lugnat sig. Jag var så skärrad och mina omvårdnadskänslor väcktes. Jag gav honom en till chans. Nu skulle ju allt förändras…
Nästa gång så hade han slutat dricka och jag såg en ny man träda fram. Jag fick hopp. Två veckor in i ett tredje försök började hand dricka igen. Sa att han sldrig sagt stt han kommer vara absolutist.
Ja och nu är vi tilllsut här. Jag fattar att han är manupilativ och spelar på min vilja att ta om hand.

Mitt största råd till dig är att ställa tydliga krav på drickande runt dig och barnen.
Och det är först när du backar och slutar ts om hand som han skälv märker konsekvensen av sitt drickande. Just nu möjliggör du hans drickande. Det gjorde jag också. Han kunde ju göra hur han ville. Som en tonåring som bor hemma.

Det är sjuuukt svårt att komma fram till beslutet. Jag tänkte länge att så länge barnen inte tar skada så ska jag hålla ut. Nu i efterhand fattar jag och ser att barnen har tagit skada av hela stämningen hemma. Mina vredesutbrott för att jag inte har någon ork kvar samt pappas svajiga slupmässiga närvaro samt vår oförmåga att vara en varm och trygg familj.

Jag rekommenderar sig också att börja prata med dem omkring dig. De fattar säkert redan. När jag själv började berätta märkte jag hur många underbara vänner jag har som har ställt upp i vårt och tort i detta. Jag har också tsigt steget och berättat för både ett par arbetskompisarna och några mammor här i området. Till min förvåning har flera öppnat upp sig tillbaka och berätta om hur de vuxit upp med en alkoholiserad förälder eller har en väldigt destruktiv relation. Alla dessa historier, råd och nya vänskaper jag fått i detta är exakt det jag behövde för att kunna ta steget och lämna.
Jag sänder dig massa styrkekramar 🤗❤️
Hoppas du hittar modet till stt börja prata.

Åh kära @mammatill2 ❤️ Gud va jag känner med dig. Du ska verkligen inte behöva ta ansvaret över hans liv. Hur det än går där. Jag har försökt lämna vid tre tillfällen tidigare. Första gången fick han sån panik och ångest och pratade på morgonen om hur mörka tankar han behövde värja bort. Samtidigt som han var så i vardagsrummet, behövde jag klä på våra barn och ts dem till förskolan. De var då 3 och 4 år. Innan jag körde iväg den kände jag mig tvungen att be honom att inte hänga från taket när jag kommer hem. Att i all den stressen klara av att hålla humöret uppe och normalt för barnen var nästan de jobbigadte jag gjort. Påvägen hem ringde jag psykakuten och frågade om råd. Gick det stt lägga in honom? De svarade att det bästa är om han kan lägga in sig själv. De frågade om jag trodde jag kunde få honom stt åka in. Vilket fruktansvärt tungt snsvar det var att tänka att hans liv hängde på mitt beslut.
Jag var livrädd för att ens gå in i huset och ta reda på om han levde eller var död.
Han levde. Han vägrade åka in och sa att han har lugnat sig. Jag var så skärrad och mina omvårdnadskänslor väcktes. Jag gav honom en till chans. Nu skulle ju allt förändras…
Nästa gång så hade han slutat dricka och jag såg en ny man träda fram. Jag fick hopp. Två veckor in i ett tredje försök började hand dricka igen. Sa att han sldrig sagt stt han kommer vara absolutist.
Ja och nu är vi tilllsut här. Jag fattar att han är manupilativ och spelar på min vilja att ta om hand.

Mitt största råd till dig är att ställa tydliga krav på drickande runt dig och barnen.
Och det är först när du backar och slutar ts om hand som han skälv märker konsekvensen av sitt drickande. Just nu möjliggör du hans drickande. Det gjorde jag också. Han kunde ju göra hur han ville. Som en tonåring som bor hemma.

Det är sjuuukt svårt att komma fram till beslutet. Jag tänkte länge att så länge barnen inte tar skada så ska jag hålla ut. Nu i efterhand fattar jag och ser att barnen har tagit skada av hela stämningen hemma. Mina vredesutbrott för att jag inte har någon ork kvar samt pappas svajiga slupmässiga närvaro samt vår oförmåga att vara en varm och trygg familj.

Jag rekommenderar sig också att börja prata med dem omkring dig. De fattar säkert redan. När jag själv började berätta märkte jag hur många underbara vänner jag har som har ställt upp i vårt och tort i detta. Jag har också tsigt steget och berättat för både ett par arbetskompisarna och några mammor här i området. Till min förvåning har flera öppnat upp sig tillbaka och berätta om hur de vuxit upp med en alkoholiserad förälder eller har en väldigt destruktiv relation. Alla dessa historier, råd och nya vänskaper jag fått i detta är exakt det jag behövde för att kunna ta steget och lämna.
Jag sänder dig massa styrkekramar 🤗❤️
Hoppas du hittar modet till stt börja prata.

@LitenSkär känner så väl igen mig i din situation men jag har inte tagit steget att lämna…
Så bra att du kommit dit för det är ett stort steg. Jag har slutat att älska min sambo för länge sedan men kan ändå inte ta mod och lämna

Min sambo dricker också men jobbar borta i veckorna men så kommer han hem och dricker. Jag kan vakna av ljudet när han öppnar en öl tidigt på morgonen elever mitt i natten. Jag hatar de dör klick ljudet av en burk som öppnas såfort jag hör ljudet knyter det sig i magen.
Ibland kan han dricka från torsdag kväll till söndag sedan ibland hålla sig nykter på dagarna när han är hemma
Jag sköter allt här hemma och det är som du skriver otroligt psykiskt jobbigt och man trippar på tå. När min sambo dricker försöker jag hålla mig undan med barnen gå ut eller åka iväg .Har han däckat på soffan säger jag pappa har ju jobbat mycke så han är trött.
Måste även se till att dottern inte tar hem några kompisar så är hela tiden på helspänn
Måste känna som en stor Sten lyfts från dina axlar när du lämnat.
Sedan en lång bit kvar och svårt hur man riktigt ska veta att kommer han vara nykter när han har barnen?
Tycker det var bra att du kan säga till honom att säg bara till så hämta jag dom

Min sambo har länge lidit av depressioner det går upp och ner och är väl just därför jag inte vågar lämna.Hur lämnar man någon som mår dåligt som inte heller har någon familj eller släckt här. De känns som att mig och barnen är allt han har kvar här och lämnar jag honom vet jag inte hur han skulle reagera eller göra…

Har länge tänkt att ringa socialen men vågar inte och även om jag har många fina vänner så vågar jag inte berätta för dom. Mina föräldrar har förstått endel men svårt för dom att säga något det är ju inte deras liv men jag tror att dom väntar på att jag ska säga nej nu får det vara nog.Han har varit full 2-3 gånger när vi varit med dom och det var hemskt jag mådde så dåligt för deras skull.

Livet är alldeles för kort för att gå runt och må dåligt.
Stor kram till dig och alla andra som kämpar

Tack så himla mycket allihop för ett fantastiskt stöd, massa bra tips och bekräftelse på att jag inte är galen. Tack 🙏
Det hjälper mig enormt mycket att vara här och både läsa och skriva av mig.
Som du säger @Tofu så borde jag fortsätta och försöka nå fram hela vägen. Min förhoppning är att han ska lita på mig också. Att jag inte vill ta barnen ifrån honom. Lita Så pass mycket att han vågar vara ärlig med mig och flagga när det håller på att barka så att jag kan ta barnen då. Det måste bli en nolltolerans eunt barnen, precis som han har det runt stt köra full eller vara full på jobbet. Det har han aldrig varit och det verkar skrämma honom mycket att vara det. Samma gräns skulle jag vilja se runt barnen. Och skiter det sig så måste gan säga till att han inte kan ta barnen den helgen. Preics som att han backar på att köra om han blåser och det det utslag. (Han har en alkomätare som han använder flitigt).
Jag kommer absolut tipsa honom om forumet här men trådarna mer för honom.

Ja @Rosette, det finns nog mycket mer hjälp att få. Jag går själv till en psykolog nu och det hjälper. Men jag skulle vilja att vi båda teäffade en barnpsykolog och pratade med dem om barnen och hur de reagerar på allt samt hur vi båda kan vara bra förädrar i allt detta. Jag vill ha en tredje part som kan lyfta viktiga saker till honom. Sånt som han aldrig skulle lyssna på om det kom från mig. Så fort jag säger något så är det bara ”min åsikt” och mitt, enligt honom, kontrollbehov som spökar.

Igår kom vi överens om hur barnen ska bo.
Men jag vill skriva kontrakt på detta samt då få med ett par punkter runt hur vi båda kommer jobba aktivt för barnens trygghet. En punkt blir då att han inte ska dricka när han har barnen. Jag vill ha det på papper och något runt hur han ska kunna visa på det. Jag kommer också skriva under på stt jag kommer jobba aktivt för att barnen ska få vara med sin pappa. Här skulle man ju också kunna lägga till att vi båda skriver under på stt vi kommer ta grmensam proffesionell hjälp som föräldrar.
Så om allt detta uppfylls så är jag okej med att barnen är där på halvtid. Då kör vi varanna helg (fre, lör, sön) sen kör vi två dagar var (mån, tis) (ons, tors). Till stt börja med. Så får vi se hur det går.
Men detta gäller ju bara om han skriver på kontrakt på att jobba aktivt med att sluta dricka och inte dricka runt barnen.

I helgen ska bi berätta för barnen.
Det känns både jättetungt och skönt att äntligen ta tag i just detta.

Hej och varmt välkommen hit Litenskär,

Du har fått en hel del fina svar här, vill ändå titta in och hälsa välkommen och skriva ett litet svar. Du beskriver en tuff separation efter många väldigt tuffa situationer i en lång period innan där du fått panik, vem som helst hade fått det och det låter verkligen inte som du överdriver som du fått höra vid något tillfälle. Det är ett lite tag kvar innan den faktiska separationen fysiskt äger rum, du tippar på äggskal där hemma låter det som. Samtidigt gör du vad du kan just nu för att det ska gå så smidigt det kan gå. Du ser hur han kan vara med barnen när han är nykter och hoppas och önskar han kan vara den pappan nu. Vi alla hoppas på det och att du ska få stöd i din och barnens situation.

Du ringde runt till flera instanser redan dagen efter den senaste situationen som blev droppen som fick bägaren att rinna över om jag förstod rätt. Bra idé att ta kontakt på nytt med kommunen. Kanske finns ytterligare mer stöd och hjälp att få på fler håll vad tänker du?

Han har varit aggressiv mot dig, det låter som risken finns att han kan var aggressiv igen. Kanske en idé om du själv vill och orkar skulle kunna vara att också kontakta Kvinnofridslinjen 020-505050 det är anonymt och kostnadsfritt. Du känner ju och vet bästa själv vad som behövs just nu.

Han verkar må fruktansvärt dåligt minst sagt, hjälp finns att få om han kan ta emot den. Nu är ditt mål och behov att få skydd och hjälp för dig och barnen och du har satt en tydlig gräns. Bra gjort.

Fortsätt såklart också skriva här, vi svarar och stöttar på det sätt som går över internet!

Varma hälsningar,
Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

@Tummetott
Hej! Visst väntar man och hoppas länge för de man älskar…. Otroligt vilket tålamod man kan ha ibland :) vår situation är mycket bättre i detta nu… hållt uppe sen augusti helt! Så jag hoppas innerligt att de håller i sig! Tack för tanken så hoppas jag att jag slipper skriva här i frustration igen….

Tack @EsterHanna för bra råd 💛 ja jag borde nog ringa dem igen och berätta oficiellt ”on the record” så att säga.
Det kan säkert gå bra en viss tid i början för att han är motiverad men på sikt så fattar jag att hsn kommer hitta en ny sak som stressar honom och blir hans nya anledning att dricka. Det känns fruktansvärt att behöva vänta på att barnen kanske far illa.
Jag vill få till en garanti att det inte händer.
Men jag försöker ta det en dag i taget nu.
Lösa det jag kan just nu och stå fast i att inte bli navi i detta.
Och tack @miss lyckad för fina ord 💜
Jag är helt klart beslutsam och jag gör sllt jag kan för att se till att mina barn mår bra.

Hej
Känner igen dina känslor och vill skicka styrka och kramar, har inga råd att ge tyvärr men känner igen mig mycket i din story men jag är kvar och just nu har vi det hyfsat lugnt men misstänker att det är före stormen!
Känner någonstans att mitt hopp har försvunnit lite och jag går bara och väntar!
Men det viktig är att vi inte är ensamma ❤️

❤️❤️

Vill bara skriva att du är otroligt stark och beslutsam. Önskar alla ungar med missbrukande förälder hade en mamma som du. Jag har inget direkt råd att ge. Drack själv på kvällar när barnen var större, lämnade en man som inte slutade dricka. Yngsta barnet var då 13. Han fick välja om han ville vara hos sin pappa. Pappan drack några gånger när sonen var där, då slutade sonen att åka dit. En stor styrkekram till dig. 🤗🤗

Nu har jag ringt mitt telebolag och tagit bort telefonsvararen på min dotters och min telefon. I natt ringde han flera gånger och sen började han igen vid 6-tiden... Blockad så såg bara att svararen gick i gång. Oerhört stressande. Telebolaget tog bort svararen så nu är det lugnt. Och tyst. Han ringde på jobbet en gång, svarade men han är så onykter att jag la på luren. Nu ska jag vila. Så skönt!!

Hej! Jag läser din tex och känner med dig, vilken oerhört jobbig sits du sitter i. Tror du kommer sparka dig trött med att du försöker få till hela det där med barngrejjen med honom. Han dricker och iom det så ljuger han. Ta hjälp av socialtjänsten. Gör en orosanmälan vid minsta misstanke om att han dricker när han är med barnen. De har skyldighet att utreda det då. Kontakta dagis osv så de är observanta vid hämtning och lämning. Ring och boka tid med socialtjänsten, berätta redan nu om dina upplevelser och erfarenhet. Då finns det dokumenterat och vid ett alarm ser de att det finns substans för oro. Lycka till!!!

Hej och varmt välkommen hit ”vetintelängre”!

Det var ett tag sedan du startade denna tråd och nu har du uppdaterat lite med mera information om vad som händer i din situation. Tufft du har det. Tilliten är det de flesta nog kan känna igen sig i som närstående förstörs till den som dricker. Ofta mycket ljugande, gömmande och det påverkar relationen på flera plan. Att du inte är ensam kanske inte direkt hjälper men kanske något att veta att detta verkar vara ett rätt vanligt förekommande beteende hos personer som druckit för mycket under en längre tid. Känslor av skuld och skam kan ligga i botten hos den personen, att själv inte vara nöjd med beteendet då vill en inte visa det utåt heller och liknande.

Det låter som han tagit emot hjälp, att det gått bra en tid och nu troligt börjat dricka igen. Tyvärr. Många gånger, inte alltid, har närstående rätt, även om det inte luktar alkohol eller en hittar flaskor så kan små förändringar i beteendet mm avslöja. I slutändan är det hans ansvar och val att vilja ha och ta emot den hjälpen. Sen kan en närstående såklart försöka putta lite åt det hållet för att försöka påverka. Vet inte hur det varit/är för dig men vanligt är dock att det blir för mycket tid som läggs på det, att en ständigt oroar sig och funderar hur en ska få sin närstående att sluta dricka/inte börja igen. Hur är det för dig?

När du nu tar upp med honom att du tror han druckit reagerar han med motstånd och nekar, oavsett om du har rätt eller ej är det en vanlig reaktion. Från ditt håll och hans håll, en rädsla och besvikelse att han börjat dricka och för honom själv kanske skuld och skam. Frågan är om det skulle vara en idé att låta det gå lite tid, kanske några dagar eller beroende på hur ofta ni ses, lämna över ansvaret till honom, du har lyft detta och oavsett hur det är ligger bollen hos honom. Innerst inne vet han och hjälp finns att få om han vill ha den. Förändringar som denna tar ofta mycket tid och kan gå både upp och ner.

Kanske kan du testa använda dig av något som kallas för jag-budskap , det finns ett exempel du kanske kan ta hjälp av här: Hur kan jag hjälpa en kompis som dricker för mycket? | alkoholhjälpen.se (alkoholhjalpen.se) så under rubriken ”fråga vad din kompis tycker”. Bara en idé.

Nu har du fått ett långt meddelande här, vill ändå ta upp en grej till hoppas okej med dig. Det låter som att detta pågått mycket länge, frågan är hur mår du i allt detta? Vad har du för stöd i din situation?
Ibland kan det vara bra att rikta strålkastaren mot sig själv en stund, kanske inte gjort det på länge. Både för att reda i vad du kan gör och inte också för att ge dig själv utrymme att göra mer av sådant du mår bra av.
Jättebra att du skriver och kanske läser här, det krävs ofta mycket mod och kraft att vända sig utåt för stöd. Bra gjort! Du kan också skriva till oss på admin under frågor, testa att ringa Alkohollinjen 020-84 44 48 om du skulle vilja prata med någon. Stöd för närstående finns också i kommunen och går ofta att få via sin vårdcentral, om du inte redan känner till det.

Ta hand om dig och igen välkommen hit!

Varma hälsningar,
Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Jag är mitt uppe i en separation. Vi har sålt huset och båda har köpt var sin lägenhet. Nu kvarstår att bestämma om barnens boende och det är här det blir jobbigt.
Deras pappa dricker. Genom hela vår relation har han druckit men sen vi fick barn för lite mer än fem år sen var det tydligt att han inte kunde sluta eller bedömma när det var lämpligt eller inte.
Jag har hela tiden försökt skydda barnen. Sen de var bäbisar. Då handlade det mest om att inte låta honom bära runt på dem, eller sova med dem. Han fick ta sängen i barnens rum och barnen sov med mig för det gick aldrig att förutspå när han var full eller inte. Han har alltid haft nära till ångest och oro och det har alltid funnits en anledning till att han behövt vila, komma iväg, sova och dricka. Det ju då i sin tur betytt att jag aldrig får vila. Jag har tagit allt i hemmet och allt med barnen.
Han har aldrig varit våldsam eller dyngrak men varje vecka är han olika nivåer av onykter flera dagar. Han dricker i smyg och gömmer sprit. Dock har öl alltid varit hans första val. Han har större delen av tiden skyllt på mig och vårt förhållande, att det är därför han dricker. Han säger att han är rädd för mig, att jag ska lämna honom och han ska bli ensam. Nu är vi ju där. Jag fick tillslut nog, efter att han varit på Birka (ön) med barnen, sin halvblinda mamma, hans bästa vän och hans son. Jag ringer honom vid 16 tiden och erbjuder mig att hämta dem. Då hör jag att han är onykter. Han erkänner att hsn druckigt tre starköl från lunch tills nu. En var på 8%.
Jag blir helt kall inombords. Jag säger att jag kommer och hämtar dem så vänta vid båten när de går av. Han säger ”nej gör det inte. Jag fixsr detta. Jag är inte plakat”
Jag säger att gränsen för olämplighet går långt innan plakat och att jag kommer och hämtar dem. Jag åker dit och väntar i bilen då jag står dålig till. Jag ser dem gå av och gå åt andra hållet in mot stan.
Här börjar min panik. Han är onykter och går runt på stan med mina barn.
Jag förösker följa efter dem men tappar dem snabbt då jag måste fokusera på att köra. Jag kör hem och får ett ordentligt gråtpanikanfall i bilen. Jag ringer och ringer men han vägrar svara. Tillslut svarar han och ber mig sluta ringa och säger att de är påväg hem. När de väl kommer hem låtsas de som ingenting (han och hans mamma). Jag tar barnen och sätter dem framför TVn och går sen ner och pratar/bråkar med honom. Summa sumarum om kvällen är att han och hans mamma anser att problemet är att jag har kontrollbehov ich är hysterisk. De hade en jättetrevlig dag och inget hände. Jag överdriver. Sen säger han att han älskar att vara full, mina regler gäller inte längre, han kommer dricka hur och när han vill och jag har ingen rätt att säga nått annat (reglerna/gränserna gäller drickande runt barnen). Han tycker att livet är värdellöst, han skulle kunna dö imorgon men endast hans barn håller honom vid liv.
Så där la han korten på bordet.
Dagen efter tog jag med mig barnen över till vän, innan han och mamman vaknat, och ringde runt till socialen, familjerätten, alkoholhjälpens telefonlinje, en jurist och flera vänner. Jag behövde veta vilka möjligheter jag nu har att ta mig ur detta och ha barnen på heltid.
Jag fick bra råd och stöd men summan är att jag i princip måste vänta och se om abrnen faktiskt far illa när de är ensama boendes hos honom.
Vi måste vara överens om barnens boende och om vi inte är det då blir det ett rättsfall.

Jag vill att barnen ska kunna vara med sin pappa men jag vill ha en garanti på att han inte dricker då. Han vägrar göra något alls för att vinna mitt förtroende här och ser rött så fort jag tar upp det.

Sen jag sa att jag ville separera så har han druckigt mer och vid två tillfällen har han blivit verbalt agressiv då jag stoppat honom från att natta barnen. Jag har också märkt vid dåliga nattningar att han har druckigt. Därav barnens oroliga reaktioner.

Han har aldrig under alla åren lyckats hålla sig till sitt ord när det kommer till alkohol och nu kräver han att jag helt enkelt ska lita på honom och att han har rätt till barnen. (Vilket inte är sant. Baren har rätt till sina föräldrar)
När jag säger stt det är omöjligt att lita på hans ord och att vi måste hitta en modell där det finns en garanti på att han inte dricker (typ att han ringer upp på video och blåser) så vägrar han. Han tycker det känns kränkande men jag förklarar att det är ju en konsekvens av hans beteende under alla år. Jag säger att om vi inte kan komma överens så blir detta ett rättsfall. Då börjar hsn förneka sitt problem och han har förvrängt historier runt mig och barnen och får det att låta som att jag gör dem illa (sonen ramlade på cykeln en gång och han återberättade det dom om jag hade kastat ner honom för backen). Så säger han att det är ord mot ord. Jag är livrädd över att gå till rätten då jag faktiskt inte har några direkt bevis på något och om han är villig att direkt ljuga så kan ju resultatet bli att JAG förlorar barnen.

I hela den här snurran så har vi också haft bra samtal och jag vet att han älskar sina barn och vill klara detta. Jag skickade honom massor med forskningsartiklar runt barn och alkohol som han faktiskt läste. Då erkände han faktiskt att han haft fel och gjort fel. Det var första gången. Tidigare har han bara blivit arg och sagt stt det är min åsikt och mitt kontrollbehov. Hans gräns runt alkohol och barnen har varit att så länge inget händer och han inte är redlös så är det okej. Nu verkar han tänka om.
Jag har också sagt till honom att jag inte längre bryr mig om att han dricker. Han får supa skallen av sig om han vill men baren ska inte drabbas. Så om han vill/behöver dricka, fast det är hans kväll/dag med barnen så är det bara att säga till så tar jag dem. Inga problem. Detta har han faktiskt börjat agera på. Så en viss förändring börjar jag se. Det har sen dess inte uppstått några fler onyktra tillfällen med barnen.

Jag är själv så evinnerligt trött och vill bara att allt detta ska vara över och allt allt ska gå bra. Jag vet inte om jag orkar med en lång rättslig process här. Så just nu ber jag till allt som lyssnar (fast jag inte är religiös) att han ska lyckas hålla sig borta från alkoholen när han har barnen.
För jag ser hur väl barnen svarar på hans närvaro när han är nykter och engagerad. Då är han en bra pappa.

Nu i eftermiddag ska vi ta snacket om barnen och försöka komma fram till något.
Baren är hos kompisar.
Han flyttar ut den 1a november så tills dess måste vi vara överens.

Så nu undrar jag. Hur har ni andra gjort när det kommer till detta?
Våra barn är 4 och 5 år.
Jag behöver verkligen få höra andras lösningar här 🙏🌸

Hej och varmt välkommen hit tröttpåalkhol!
Du har hittat hit och startat en tråd som antyder hur du har det just nu, att du inte orkar mer. Berätta gärna, om du vill, lite mer om din situation så kan vi försöka ge dig stöd härifrån.
Ibland kan en behöva skriva flera gånger innan tråden får fart också.

Ta hand om dig!

Vänligen
Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Uppdatering.

Farsan betedde sig skumt igår, inte full on helt berusad men tillräckligt för att jag ska ha plockat upp på skillnaden i hur han beter sig.

Kom hem idag och han var relativt normal men hittade en halvdrucken kopp med té som luktar starkt av sprit, han påstår sig att det bara är lukten av earl grey men det var en klart starkare lukt i dedär téet.

Såklart när man nämner något så försöker jag fälla benen för honom säger han och konstant försöka sätta dit honom och misstror honom.

De två gångerna jag sagt nåt till honom var när jag hittade sprit flaskan för några dagar sedan och idag när jag hittade téet som luktade starkt av sprit. Båda gånger med bevis som styrker min misstro, detta säger han bara är jag som försöker sätta dit honom och få honom att må dåligt.

Sett detta händelseförlopp för många gånger, om han inte rycker tag i det kommer han vara tillbaka till o supa sig svinfull inom några veckor tror jag. Fyfan om jag har rätt.