Senaste kommentarerna i forumet

Förstår att det känns oöverstigligt jobbigt nu när du är mitt i det. Men jag tror du måste ha en plan för att ta dig ur det, för det blir bara värre. Har du pratat med Alkoholhjälpen här? Det är väldigt duktiga.

Det låter som en tuff situation som inte är ovanlig - att ha en ohållbar boendesituation pga någon annans drickande men att det är svårt att hitta något annat ställe att bo på. Bra att du söker stöd. I vår erfarenhet är det ovanligt att få förtur till bostäder för att man bor med någon som dricker, men det går alltid att kontakta Socialtjänsten i kommunen och ställa frågan.

Jag funderar annars på om det inte kan vara ett bra steg att kontakta anhörigstöd/anhörigkonsulent i din kommun och bolla idéer om vilka som kan vara bra att kontakta just där du bor. Kanske finns privata hyresvärdar eller ideella organisationer som kan hjälpa dig komma att vidare. Skriv gärna mer och uppdatera hur det går för dig!

Jag vet att jag skrivit tidigare och försökt att ta steget men har inte lyckats fullfölja att lämna. Idag känner jag mig så less, misslyckad och trött just nu ligger han och sover ruset av sig. Jag vet vad jag måste men det är så jäkla svårt jag önskar att barnen vore äldre men nu måste jag tänka för 3 hela tiden. Har vänt mig till en person men det kändes mest som han ville hjälpa familjen och mannen. Men jag känner att jag behöver hjälp för mig . Känns så jobbigt när man vänt sig till en person och det blivit fel. Jag önskar att det ska bli bättre vet att det är upp till mig men måste bara orka .
Var bara tvungen att skriva av mig.

Min man har lämnat blodprover varje månad (Bpeth) och hans värden visar inte på något alkoholintag alls.
Medicinen han tar är Naltrexon som fäster på sex av åtta receptorer för alkohol i hjärnan. Hans sug försvann snabbt tack vare den.
Naltrexon går att kombinera med Campral och då kan ytterligare en receptor blockeras.
Planen är att fasa ut Naltrexon efter ett år och då evt. ta den vid behov: inför AW, julfest, midsommar o.s.v.

@wasgij Det finns nog många här som upplevt liknande situation som du gör nu.
Du tvivlar på dina val, nu när du märker att din exman börjar göra förändringar. Det är inte alls konstigt! Och samtidigt vet du att det var ett väl genomtänkt beslut att skiljas och något du behövde göra just då för att skydda dig själv och din dotter.

Jag vet inte vad du blir mest hjälpt av, men ett sätt kan vara att försöka se tankar och känslor lite utifrån. Att acceptera att de finns där, men att de inte nödvändigtvis "talar sanning". Vad tror du om det?

Det går inte att veta vad som händer i hans liv framåt och oavsett hans upp- och nedgångar så är du på din väg och gör val som du kan styra över. Vad tror du, går det att vila i det på något sätt?

Det var några dagar sen du skrev det här, hur känns det nu?

Vart skall man vända sig i sin kommun för att få hjälp att skaffa sig en egen bostad när man inte kan klara av att bo med en varjedagsdrickare?

Om du åker den 100 milen och hon blir inlagd på beroendecentrum så är chansen väldigt stor att hon fortsätter dricka när hon kommer därifrån. Motivationen är anledningen till att MSN förändras, men den måste komma från din mamma.
Mitt förslag är att du gör en orosanmälan till socialförvaltningen där hon bor. Då blir detta deras ansvar att se till att hon får den hjälp han behöver. Möjlighet till tvångsvård finna ju också.
Stanna hemma, ra hand om dig själv. Besök Alanon, genomgå något anhörigpragram, kurator på vårdcentralen kanske.

Det är så sorgligt med missbruk , men du är maktlös vad det gäller din mamma. Däremot kan du påverka ditt eget liv. Så tänker jag.

@Jagoxå för mig var det en stor hjälp att min man bad om att få lämna blodprov för att kunna visa mig att han inte druckit (jag lämnade honom och ansökte om skilsmässa och hade helt gett upp hoppet om att vi skulle kunna fortsätta dela livet med varandra).

Jag är osäker på om jag hade vågat ge vår relation ännu en chans om han inte hade gjort det. Jag var så trött och sliten efter allt som varit.

Om du tror att det skulle kunna hjälpa även dig, kanske det kan vara värt att lyfta?

Ta hand om dig!

6 månader sedan jag startade ett konto här. Samtidigt som tiden gått snabbt har den gått sakta. Inväntar ännu ett beslut om skilsmässa...

Samtidigt som en sporadisk kontakt har återupptagits av ännu min make..

Verkar som hans liv "ordnat" upp sig något. Fortfarande alkohol i livet. Men så otroligt begränsat. Mer nykter än påverkad. Mer umgänge med sina barn.
Mitt försvar blir direkt i huvudet att gick jag fort fram att starta skilsmässa. MEN det vet jag att de inte var.

Hans lögner förstörde mig, men även verbalt många gånger. Hans sätt min dotters tillit.

Har någon hamnat där det finns känslor, en tvekan. Ett vägskäl. Att ge det en chans, fast att dottern uttryckt starkt att hon aldrig kommer acceptera honom igen.. Aldrig vilja bo hemma.

Självklart väljer jag dottern. Utan tvivel. Men dom där tankarna. Känslorna. Ger hjärnspöken. Hur ska detta hanteras? Tips?

Uppskattar att ni delar med er @has, @Ramlösa-Light och @Katten om natten!

Jag har ingen i samma situation som jag att dela tankar med. Då skönt att höra om andra i liknande situation.

Känns skönt att läsa att även ni känt oro etc. men att ni lyckats hantera det och att det blivit bättre med tiden. Hoppas så för mig med, vilket jag tror. Redan bättre men sen rätt vad det är översköljs jag av tvivel och funderingar.

När vi träffats och allt känts bra. Först glad. Skönt - vi kommer klara det här! Sen plötsligt kommer tankarna. Tänk om han hade druckit... inga tecken på det. Men... sen tanker som skenar.

Tack för omtanken och uppmaningen till mig att söka hjälp. Det har jag redan gjort och pratat bl a om hur jag kan hantera situation för att må bättre i den och vad som viktigt att vi hanterar tillsammans. Först vågade jag inte ge uttryck för hur jobbigt jag tyckte allt var eftersom jag läst så mycket om att vara stöttande att jag var rädd att göra saker värre genom att visa hur dåligt jag mådde. Han tar också hjälp samt går på AA-möten. Vi pratar också mycket om situationen med varandra vilket är bra. Men jobbigt. Framförallt för mig. Vilket ibland känns lite "konstigt" och gör mig orolig att han inte tar alkoholismen på tillräckligt stort allvar. Eller så har vi helt enkelt olika sätt att hantera situationen. Som så klart dessutom är olika för honom och mig. Kanske har han ännu inte fullt ut landat i vad det handlar om. Tänker att mycket av det jag funderar över inte går att få svar på nu, utan att tid krävs för att se hur saker och ting landar och utvecklar sig.

Du är inte elak! Man har all rätt att ta hand om sig själv. Det är fruktansvärt nedbrytande att vara i en relation med en missbrukare och det är sunt att du skapar utrymme. Värna det!

@Hallonkakan du ska göra det som blir bra för dig! Att leva med någon som har ett aktivt beroende tar enormt mycket energi.

Om du känner att du behöver vara hemifrån just nu så var kvar hos sonen.

Skriv precis så som det känns för dig.

Du är inte elak för att du till sist fick nog och behöver eget utrymme för att själv få landa. Du tar ansvar för den enda (förutom ev minderåriga barn) du har ansvar för - dig själv!

Faktum är att när vi börjar ta ansvar för oss själva och låter den beroende ta ansvar för sig själv, hjälper det även den med beroendeproblematik.

Önskar dig och din man lycka till!

Hej.
Har en man som dricker alldeles för mycket och har ljugit för mig i över 20 års tid. Nu för ett tag sen så var det droppen som fick bägaren att rinna över. Så mina barn gjorde en orosanmälan och jag tog en väska och lämnade honom och flyttade hem till sonen. Har hotat med att lämna i många år men inte gjort det. Nu har han fått en tid till ett möte med typ en beroendeenhet. Men jag känner mig så elak som inte är där just nu och han skriver att han vill att jag ska komma hem,men orkar inte det just nu,har varit hemma en kväll/natt men sen åkt tillbaka till sonen. Men det jag ville höra om någon har något tips på vad jag ska skriva till honom? Ska jag åka hem? Vet att han spelar på mina känslor oxå i detta för att jag ska få dåligt samvete.
Vet inte hur jag ska göra….

Så bra! Det är skönt att kunna bocka av vissa saker. Man kan inte hjälpa dem helt själv, så det är helt rätt att dela bördan med andra. Starkt gjort av dig! 🤗

@Embla80 din partner har slutat dricka och du märker av en förändring i hans bemötande. Fullt förståeligt att det väcker en massa funderingar på vad det står för och en oro för hur det ska bli framåt. Kanske saknar du också hur han var förut, delar av honom som just nu inte är tillgängliga? Vad bra att du skriver här och delar dina tankar!

Det är vanligt att det tar på krafterna att bli nykter eftersom kroppen behöver återställa sig, både fysiskt och psykiskt och ofta tar det lite tid att hitta den balansen. Att han har låg energi behöver kanske inte betyda att hans känslor för dig har svalnat utan att han, precis som du beskriver, just nu har det tufft med sig själv. Även om det inte finns några garantier så finns det en möjlighet att han sinnesstämning förändras, att han får mer ork till dig och relationen. Vad tror du om det?

Du är klok som uppmärksammar din partners beteende och reflekterar kring vad du behöver i ert förhållande. Du vet bäst vad som funkar för dig och hur mycket tid och tålamod du vill ge relationen. Utifrån att du skrev att du vill ge honom ditt förtroende, ville jag bara öppna upp för att det är en process som kan ta lite tid. Hoppas att det känns okej.
Hur går tankarna nu?

Tack för förslaget om brevet, jag vet inte vem hennes läkare är men man borde kanske kunna skicka det till den avledningen så hittar dem rätt på det. Dem gjorde en orosanmälan när vi var på akuten men jag tror att det hade lagt ner den efter samtal med min mamma. Efter jag läste din kommentar gjorde jag dock en egen och skickade in med information kring oron om hennes missbruk.

Jag och min man har det bra! Han är nykter alkoholist och har nu inte druckit på, mig veterligen, över 2 år. Han tog tag i sina problem när de uppdagades för mig och jag konfronterade honom, jag hade hittat gömda spritflaskor lite här och var i hus och uthus. Läkarbesök och terapi, familjerådgivning. För mig stor oro, kontrollbehov och osäkerhet. Det höll den gången ett bra tag, tills vi flyttade från en gård till en annan och stressen blev för stor. Jag kom på honom igen. Den här gången fick han bättre hjälp. Alkoholterapeut som ledde honom till ACA och AA, där han fick den hjälp och den samhörighet han behövde. Mötena är viktiga för honom än idag. Han arbetar mycket med sin beroendepersonlighet, med invanda mönster och beteenden. Han är mycket medveten om sin sjukdom och hur den artar sig, inte bara när det kommer till själva drickandet utan hur den påverkar hela hans personlighet. Jag känner mig trygg, kontrollerar honom inte längre och har inget behov av det. Visst kan enskilda händelser få mig orolig, men då pratar vi om det. Jag tror att vi kommer att fixa det här, men det hänger helt och hållet på min man, att han prioriterar sitt mående. Arbetet med att vara nykter har för honom lett till en väldigt god insikt om sin egen person och sina beteenden, sitt mående, sitt ansvar och de val han har att göra, varje dag. Jag hoppas att det går lika bra för er!
Här där vi bor finns ingen bra hjälp att få från vården/kommunen/regionen. Endast en utbildning hur alkoholister fungerar, ingen form av samtalsstöd, diskussionsgrupper etc. Forumet här har varit viktigt för mig, liksom nån grupp på FB. Idag har jag inget behov av stöd och hjälp för egen del, men det kan ju komma att ändras och frågor dyker upp ibland.

Jag tror inte att det går att leva ett bra och lyckligt liv med en aktiv alkoholist. Enda sättet att kunna leva tillsammans är att hen blir nykter på riktigt. Att låta bli alkohol tills knogarna vitnar är inte att vara nykter. Nykterhet är att inte längre behöva alkoholen. Och för att komma dit behöver man hjälp att förstå hur man hamnade i missbruk.

Min man är numera nykter och vi har ett fantastiskt liv ihop med tillit, ärlighet och kärlek.
Hans resa mot nykterhet påbörjades när vi träffades för tre år sedan. Hans första steg var att vara spritfri, följt av terapi, återfall, terapi, antabus, återfall på antabus, kontakt med socialtjänsten, allvarligt återfall, ultimatum om avgiftning eller så går jag, inläggning på avgiftning och efter det behandling hos socialtjänsten.

Han har nu varit nykter i 10 månader! Han är en delvis en annan man än den jag mötte men också den han är menad att vara. Jag är inte längre orolig för att han ska insjukna igen.
Den bästa behandlingen fick maken av socialtjänsten i kommunen. Samtalen, medicinering med Naltrexon och Previct- behandlingen har varit en oerhörd hjälp för honom och för oss. Dessutom har den NA-grupp maken gått i varit ett fint stöd för honom.

De flesta jag pratat med om hur nykterhet blir till är eniga om att resan brukar se ut ungefär såhär. Det krävs först att man som missbrukare får behandling för orsaken till missbruket.
Och sen kan man ta bort drogen. Väldigt få klarar av att göra båda sakerna samtidigt.

Din man behöver hjälp och det vet du ju redan. Försök få din man att söka hjälp. Det är det enda du kan göra för honom.

Man kan inte göra någon frisk med kärlek. Där måste man älska sig själv mest! Och kanske fatta beslut som är bäst för sitt eget liv. Jag var beredd att lämna mitt livs kärlek för att rädda mig. (Och ja, det är mitt livs kärlek. Jag visste inte vad det var att älska och bli älskad innan vi träffades. Trots ett långt äktenskap innan).

Du behöver också hjälp. Förhoppningsvis har er kommun anhörigstöd för medberoende. Annars får du söka dig privat vård, vända dig till Al-anon och prata med Alkoholhjälpen. Det sista har varit ett stort stöd för mig. Finn stöd och behandling för ditt medberoende oavsett vad din man fattar för beslut. Det är du värd!

Jag önskar er båda ett rikt och levande liv med mycket kärlek till er själva och andra ❤️

Vilken otroligt tuff situation! Jag tror att vården är mycket väl medveten om att människor ljuger för dem. Det är mycket skuld och skam kopplat till missbruk. Jag skulle föreslå att du skriver ett brev till hennes läkare och uttrycker din oro. Läkaren har tystnadsplikt. Du kan också be om råd hos 1177 hur din mamma kan få hjälp och om jag vore du skulle jag nog fundera på om du också behöver prata med någon för egen del, för det är tufft att gå igenom detta som anhörig. Har det gjorts orosanmälan till socialtjänsten?

För 2 veckor fick jag ett samtal från min mammas sambo att han hade hittat massor av tomma handspritflaskor, flera liter och min mamma låg helt borta. Han ringer mig för att fråga om hjälp för att få med henne till akuten. Jag åker dit för försöka men hon vill inte och efter ett långt samtal med SOS alarm och dem säger att dem kommer skicka någon så får jag till slut med henne och vi åker till akuten.
Där får hon blåsa och blåser 0,34 och berättar då att hon ville ta livet av sig. Jag vet att min mamma inte mår bra och är nog stor anledning till hennes drickande och själv medicinering men någonstans när hon säger det här till sjukvårdspersonalen, fast det är jätte jobbig situation och att få höra så känns det inte rätt. Skulle hon inte visat mer då när hon blåste?
Jag känner mig hemsk för att jag tänker dem här tankarna men någonstans så måste jag göra det för jag känner min mamma.
Senaste 5 åren har hennes alkoholproblem, allmänt substansproblem, vuxit fram mer och mer och flera gånger har jag varit tvungen att ta en paus från att ha någon kontakt med henne för jag klarar inte av det.
Jag tror att det främst är alkoholproblem men det är nog vilken substans som kan ge henne den kicken. För tillbaka till handspriten som han hade hittat så var de mer än hon hade kunnat druckit på 1-2 dagar utan det är något som måste pågått under flera dagar. Jag tror att hon har vänt sig till det för att det är inte lika synligt som att man handlar på Systembolaget, relativt billigt och lätt att gömma fram tills vi förstod vad som pågick.
Jag hade nog kunnat skriva 10 gånger så långt till men det som jag vill fråga om råd kring är att det faktum att hon ljuger för sjukvården, iallafall inte berättar hela sanningen. Hon har vridit historian till dem som att det endast handlar om att hon ville ta livet av sig, vilket jag inte säger inte är sant men det är inte hela historian. Hon vägrar berätta för dem om sina alkohol/substansproblem och fått dem att sjukskriva henne 100% och skriva ut stark ångestdämpande medicin som är beroendeframkallande. Dem gångerna som hon dricker mest är när hon är hemma och när hon är själv vilket hon nu är hela tiden då hon är sjukskriven och hennes sambo har hittat att hon fortsatt dricka. Jag känner att hon har vridit den här historian så sjukvården endast ser sidorna hon vill visa så hon har fått dem att hjälpa henne med fortsätta med sitt beroende och göra det enklare för henne med hennes självmedicinering och jag känner mig helt hjälplös för jag vet inte vad mer jag kan göra.

@Embla80
Hej, jag läser här sällan. Ditt inlägg berör mitt yngre jag och mitt nuvarande jag.
Viktiga frågor du ställer. Jag tror inte att min historia hjälper dig att ta beslut.
Jag har lärt mig att lyssna på mina behov. Att vara snäll och vänlig med mig själv.
Det är en gåva som jag utvecklade efter att jag valde att stanna kvar med mitt ex, då jag upptäckte som du, efter kort tid, att det fanns en osund alkoholkonsumtion.
Jag dansade med länge, men sen avbröt jag den dansen.
Jag tror att medvetenheten är en kompass. Och att var och en följer sin.
Vad känns rätt för dig?
Lycka till.

Hej har en mamma som bor 100 mil ifrån mig har druckit sedan den 18/10 fram tills nu. Under fylle tiden har hon ramlat, blivit utslägd hemifrån, druckit från morgon till lväll sovit några timmar för att sedan fortsätta dricka. Hon lider av depprision också men vägrar prata om det deståmer. Funderar på att åka dessa 100 mil för att lägga in hon för avgiftning eller boka tid på beroendecentrum? Till råga på allt använder hon min cancer som ursäkt för att få dricka vilket gör mig extra besviken på hon

Jag kan bara tala från egen erfarenhet, men jag borde ha anat att den där över-intensiva uppvaktningen maskerade andra problem hos honom.
Och hos mig! Jag ville ju tro på det. Även fast det verkade för bra för att vara sant.

Nu flera år senare skulle jag betrakta det som en enorm röd varningsflagga. Jag kommer inte falla för det igen.
Om jag vore du skulle jag försöka separera det:
Varför föll du för det? Och hade du fallit för personen som han är utan det beteendet?
Man får inte glömma attmånga missbrukare är enormt manipulativa. Det är väldigt lätt att dras in och tro att det är deras beteende som måste ändras, men man är ju två i en relation. Man kan fatta egna beslut också. Och det bör man, om de har så svåra problem...

@Åsa M Ja, han hade liksom ett jämt flöde av lovebombing. Fick mig att känna mig åtrådd och vacker. Men när han var full kom den destruktiva ångesten och mörka tankarna, men även där kom kärlek och uppskattning.

Vi träffades för första gången sen han blev 100% nykter, i helgen.
Då fanns det inte mycket alls. Han var mest trött.
Han sa att han älskar mig, men inget positivt om mig över lag. Inget alls av det han gjort innan, utöver pill i håret eller klapp på benet.
Försöker mest reda ut om det beror på att kroppen försöker återhämta sig efter alla år av misskötsel, vilket jag hoppas på, eller om hans känslor för mig berodde på alkoholen.
Mina egna trauman, med dålig självkänsla som resultat, gör att jag övertänker allt och automatiskt tänker på att ”klart att han tröttnar, alla andra har ju gjort det”.

Jag känner igen detta. Mitt ex var oerhört intensiv innan vi blev ihop och jag lät mig duperas av det. Sen ägnade han mest tiden åt att supa, angsta och låtsas som ingenting. Man ska inte underskatta hur mycket en missbrukare faktiskt behöver nära relationer, men på sina villkor. Frågan är väl om det är villkor som du accepterar?