Senaste kommentarerna i forumet

Har inte varit här på en stund. Tycker om att skriva av mig då och då. Jag kunde sluta med mina behovspiller i form av sömntabletter. Det är 2 månader sedan nu. Sover bra av mig själv igen. Arbetar heltid. Har lärt mig prioritera. Det tog tid att landa i alla insikter efter min ADHD diagnos. 4,5 år sedan. Jag har så mycket användning av alla kurser jag gått. Och träffat andra med ADHD. De flesta av mina vänner har ADHD och de flesta tar medicin. Det är bara en utöver mig som inte gör det. Hon springer som jag. Och hon arbetar också väldigt mycket med struktur.

Men nu skriver jag inte för att prata om min ADHD. Jag skriver för att berätta att mitt ex hörde av sig via Instagram i förra veckan. Han ville informera att han bodde på ett hotell 150 meter från mig, där han själv bodde en gång i tiden. Det är snart 7 år sedan han flyttade ut. Det känns som en evighet sedan.

Jag har skapat ett helt nytt liv sedan han satte sig på bussen och åkte iväg. En gång har jag sett honom sedan dess. Då när han skulle hämta sina saker ett år efter flytten. Som jag packade ihop till honom.

Nu var jag nära att svara honom, men min pojkvän gjorde mig påmind om vad jag har berättat. Jag har satt gränser. Jag behöver inte ändra de gränserna även om jag har gått vidare och släppt taget om allt jag gjorde för honom. Jag förstår idag att jag gjorde honom en otjänst som serverade honom ett hotellrum med all inclusive utan alkohol dock. Det ordnade han själv. Men jag behövde lära mig att sätta gränser, eftersom jag har sett min mamma servera människor hjälp. Så jag trodde att jag skulle hjälpa. Och jag trodde att jag hjälpte. Men det gjorde jag inte. Det blev tydligt för mig sen. Och idag när jag hör andra prata om sina medberoenden. Men om man inte vet, så behöver man hjälp att förstå. Det i sig är en enorm process. Man kanske hela tiden släcker bränder. Då finns det inte ork att reflektera. Om det brinner mycket och ofta.

Jag har verkligen fått lära om här i livet.

Jag lärde mig sätta gränser. Och det är så skönt. Jag lever mitt liv nu. Och jag behöver inte se tillbaka. Nu är nu. Och så planerar jag framåt. Och jag väljer medvetet vad jag tackar ja till.

Det var nog min sista rapport här. Jag önskar alla här en trygg och harmonisk jul.

Det är bara du som kan göra så att det blir så. Om inte denna jul, eller nästa så kanske en längre fram. Så blev det för mig. Och då har jag kämpat under många jular.

Jag tror att det blir som man vill. Om man får verktygen för att acceptera att det är som det är, gå vidare och släppa taget.

Ta hand om sig själv och sina behov. Reflektera, landa och vara snäll med sig själv. Göra det som gör en glad. Göra det som man mår bra av.

Man kan alltid ta en promenad. Det är bra för huvudet och kroppen. Rensa tankarna och hitta lösningar. Åtminstone en väg dit. Få frisk luft och se på naturen. Det var min väg från medberoendet.

Kanske det även blir din väg?

Jättebra att du tar upp frågan om att kontakta socialtjänsten! De finns där både för att stötta anhöriga och hjälpa den som missbrukar.

@Åsa M Tack så mycket för din kommentar 🙏🏻
En mycket bra tankeställare 🙏🏻

Mitt förslag är att du fokuserar på dig och inte på honom. Fokusera på dina gränser. Barnens behov. Du kan inte litar på någon som är i aktivt missbruk.

@has tack snälla för ditt svar 🙏🏻
Så himla fint att få ta del av din historia och så fint att det slutade väl för er 💕
Känns så skönt att få andras perspektiv, tack igen 🙏🏻
Ska kolla efter samtalsstöd men är så himla rädd att få oros anmälan på oss då jag vet att min man skulle ta det väldigt illa då han är väldigt identitetskänslig.

@Blomman444 så svår situation ni är i!

När jag lämnade min man hade jag släppt alla förväntningar på att han skulle bli nykter eller att det skulle kunna bli vi igen. Jag hade accepterat att han var sjuk och att jag inte kunde göra något åt det.

Av den anledningen ställde jag aldrig några krav eller ultimatum, utan bara lämnade.

När min man sedan kom till insikt så var diskussionerna öppna och utan ultimatum eller krav. Däremot delade jag med mig vad som kunde fungera för mig och vad som inte gjorde det (utan löften om fortsatt relation).

Från början var hans resa rätt svajig och det tog några veckor efter att han förstått att han faktiskt var alkoholist, innan han hade landat i att han faktiskt inte kunde dricka mer alls.

Inte förrän då kunde jag känna att min dörr öppnades lite på glänt.

Eftersom ett tillfrisknande kan se väldigt olika ut och som jag förstått det så kan det ta flera återfall innan man landar i sin nykterhet.

Så jag uttryckte att jag nog inte skulle orka vara med på resan om det blev återfall eftersom jag redan var så enormt utmattad av allt som varit. Jag kände också att han behövde fatta besluten själv kring hur den skulle se ut. Så om det blev en resa med återfall skulle vi behöva spendera den tiden isär, för att sedan se om vi kunde ta upp kontakten igen.

Han tog hjälp av sin arbetsgivare och fick behandling samt blodprov. Först regelbundet och sedan slumpmässigt.

Han har nu varit nykter i nästan ett år och vi lever tillsammans igen.

För vår del tror jag en del av räddningen blev att jag faktiskt gav upp.

Förstår att det blir svårare med gemensamma barn, men jag tror att det ändå kan vara bra att släppa taget lite och istället för krav känna efter och sedan berätta vad du behöver. Sedan lämna ”valet” fritt (vi vet ju att sjukdomen styr personens val, men du förstår säkert vad jag menar).

Sedan tänker jag att du håller fast vid det du sagt och inte själv flyttar dina egna gränser mer (fast det känns svårt).

Alkoholism är en vidrig sjukdom, både för den som är beroende och för alla som finns omkring.

Hoppas mitt svar inte framstår hårt - det är skriver från en plats av värme och stark medkänsla. Rädd och förvirrad är en väldigt bra beskrivning av hur det är att leva med en alkoholist! Jag tog själv också hjälp av samtalsstöd, vilket hjälpte mig massor!

Dina känslor och behov låter inte ett dugg orimliga - din känsla att det skulle kunna vara det belyser nog mer att du själv funnits i en helt orimlig situation alldeles för länge.

Ta hand om dig❣️

Jag och min man har varit tillsammans i mer än 15 år. Vi har 2 barn som är i tonåren.

När vi träffades så uppmärksammade jag redan då att han blev obehaglig vid fylla, jag nämnde det för honom och han ville så klart inte förlora mig så han sa att han endast skulle hålla sig till öl. Jag tror det tog ca 4 månader sen drog han på den gränsen och börja med starksprit lite grann då och då tills det blev mer och mer.

Jag är uppvuxen med en pappa som drack varje helg så jag vet egentligen inte vad som är ”normalt” drickande är.

Men åren har gått och han har betett sig väldigt illa många gånger tills jag satte gränsen att jag inte pratar eller vill ha närhet av honom när han är i ett visst ”tillstånd”.
Det har han respekterat.

Men det senaste året så har han i stort sett blivit ”överfull” varenda gång vi varit ute och han kan inte ta sig på t.ex. en teaterföreställning nykter om han ser andra som dricker där.
Han kan heller inte umgås med folk som dricker om han inte själv får dricka.
Själv har jag mått rejält illa över hans drickande under de senaste 6 åren och vill knappt själv dricka något.

För 6 år sedan satte jag krav på hans drickande och att vi skulle separera och skiljas om han inte tog hjälp.
Han fick hjälp av en terapeut, vi separerade en kort stund och flyttade sedan ihop igen.
Det tog inte lång tid innan det blev mer och mer drickande igen men ändå stannade jag och det är nog delvis för jag vet hur fin människa han egentligen är nykter och jag älskar honom så mycket.

Men för 3 veckor sedan sa jag till honom att jag inte orkar mer nu. Han sa att han inte tänkte ta någon hjälp och sa att vi istället kunde vara särbos.
För 2 veckor sedan frågade jag honom om han valde spriten eller familjen. Jag fick svaret spriten.
Dagen efter skickade jag en länk där man kunde få hjälp som alkoholist.
Men i lördags stod han fast vid att han inte tänkte ta hjälp och då sa jag att då finns det inget VI längre. Det är slut.

På söndagen hade han tagit kontakt med en terapeut för han ändå vill rädda vårt förhållande men med en terapeut som inte verkar helt kunnig inom missbruk.
Jag känner mig rädd att jag kanske bara går på en ny lögn.

Vilka krav kan man sätta på någon som beroende men som kanske är villig att jobba med det?
Kan jag säga att om han är påverkad är han inte välkommen hem? Eller är det orimligt?

Jag är så förvirrad. Just nu ljuger jag för vänner som vill att vi ska träffas. Jag säger att vi är uppbokade trots vi inte är det för att skydda honom och för att jag inte ska hamna i en sits att vara chaffis och han dricker.

Hjälp, jag behöver input.

@FruL vill du berätta mer om vad som gör att du känner dig ensam?

Vad fint att du skriver här @Leonora. Det märks att du har fokus på att vara en så stabil och bra förälder som möjligt för dina barn, och det behöver de verkligen när deras andra förälder inte är det. Jag tror precis som Åsa M att det är viktigt att du och barnen får stöd för att hantera situationen. Ett första steg kan vara att ringa Socialtjänsten i din kommun anonymt och beskriva hur ni har det och se vad de skulle kunna hjälpa dig och barnen med. Vad tror du om det? Har du funderat på att ta något annat steg?

Hej. Jag hittade precis din historia och kände att jag behövde skriva något. Jag sitter i en identisk situation. Medberoende till min pappa, men som missbrukat i ca 10 år. Precis som du beskriver saknar jag min riktiga pappa också. ”Tyvärr” pendlar han mellan bra och dåliga perioder väldigt snabbt. Ibland bara några dagar. Ena dagen pigg, lycklig, hoppfull och omtänksam. Andra dagen elak, lögnaktig och slö. Det gör att jag får upp hoppet varje gång för att sen få det hånfullt nerstampat gång på gång.
Han är just nu i en dålig period. Och jag kände speciellt igen mig i rädslan inför julen. Fyfan vad jag har ångest inför det. Förra året spenderade jag hela dagen med att ha koll på att han inte tog sitt liv över telefon, gråtandes på min killes rum på övervåningen medan släkten satt i vardagsrummet. Är beredd på något liknande igen. Det enda jag vill är att kunna fira en jul utan oro. Jag är så arg på folk som verkar ha normala familjer och vara glada på jul. Kan man ens vara glad på julafton?
Kände också igen mig otroligt starkt i den konstanta rädslan att dom ska dö. I mitt fall speciellt att han tar sitt liv. Det är min absolut djupaste oro och har varit sedan jag var ungefär 13 år tills idag (nu snart 22). Vad jag fattar det som är din pappa också ensam, och du verkar vara den ”enda” som bryr sig om honom. Jag känner likadant. Man har ett så vidrigt stort ansvar på sina axlar.
Missförstå mig rätt, det känns skönt att höra att någon går igenom samma sak (även fast jag inte önskar min värsta fiende en sådan här situation). Men fasen vad trött jag är på att höra ”du är inte ensam”. Men vem är alla andra då??? Jag kan läsa om dom på forum vilket känns lindrande, men jag har aldrig stött på någon som sagt att dom är medberoende till en alkoholist/missbrukare i min närhet eller ens bekantskap. Jag känner mig så vidrigt ensam. Tack för att du skrev iallafall. Du fick mig att lindra ensamheten🤍

@Åsa M så bra att du hade hjälp av skrivandet!

Vet du, jag är inte säker på att jag ens hade ”trott” på mig själv, även om jag skrivit ner det jag upplevde. Jag var så förvirrad av allt. Tror inte ens att det enbart var för att jag ville att allt skulle fungera, det var bara totalt kaos och jag visste varken ut eller in. Och la så oerhört mycket tid och energi på att just förstå vad som faktiskt pågick.

Läser i trådarna och känner igen mig så väl. Kampen. Tankevurporna. Ilskan. Förtvivlan. Smärtan.

Samtidigt som jag knappt kan förstå att vi var där för ett år sedan. Bävan inför julhelgen. Tassandet för att minska risken för bråk. Förminskningen av allt som var jag.

Känner så starkt med alla som kämpar där just nu💔

Hej! Din situation liknar hur det har varit för mig. Jag hade också en sambo som drack i smyg, även när han hade ansvar för våra barn. Vårt äldsta barn var så pass stor att hen började märka att något var fel på pappa. Hen gick till skolkuratorn och berättade om situationen och det gjordes en orosanmälan. Det blev en utredning hos socialtjänsten där både jag och barnen berättade om sådant som hade hänt. Efter att utredningen var färdig skrev de ett utlåtande där det stod att barnen inte skulle vara själva med pappan om jag känner oro. Det gjorde att jag vågade ta steget att lämna och nu bor jag ensam med barnen och de träffar honom bara dagtid och när jag vet att han är nykter ( han blåser för att visa). Jag förstår vilket helvete du genomgår just nu och att det kan kännas omöjligt att ta sig ur det. Mitt råd är att du ska dokumentera allt som händer. Fota när du hittar tomburkar, för dagbok. Filma honom när han är full. Prata med anhöriga/vänner och ring dem så att de kommer förbi och ser honom berusad så du har vittnen.
Vad du än säger/gör/hotar med så kommer det inte göra någon skillnad. Han måste själv vilja för att kunna bli frisk och under tiden ska ni inte behöva ha det så här!

@jenny
Jag mår naturligtvis inte heller bra i allt detta, det snurrar tusen tankar. Överdriver jag? Är det verkligen så illa? Mest jobbigt är att han inte själv förstår problemet och på något sätt vänder det mot mig genom att säga att han inte litar på mig som snokar bland hans saker och att han inte vet om han kan leva med någon han inte litar på, bad honom nämna någonting förutom detta som gjort att han inte litar på mig och det kan han ju inte.
Om jag gör en orosanmälan, vad kan jag få för hjälp där? Vet ju att allt är sekretess och att jag inte får någon återkoppling på vad som sagts när dom pratat med min sambo.

@Frökenledsen Vilken oerhört tuff situation du beskriver. Måste vara så smärtsamt att inte våga lämna barnen med din sambo, du ska inte behöva ha det så.
Det låter klokt att sätta barnens säkerhet först och ta kontakt med socialtjänsten. Du har provat en massa olika saker för att påverka, men det är svårt att hjälpa någon som inte vill ha hjälp och i slutändan är det han själv som måste göra valet att ta emot stöd. Hur mår du i allt det här? Vad skulle du behöva för att känna dig trygg just nu?

Problemen är att han har sökt och fått hjälp, men ”endast” med sitt mående. Jag var på läkarbesöket (eftersom min man bad mig) och jag förskönade inte hans drickande. Läkaren fokuserade ändå på hans mående (han är inte suicidal). Han grubblade mkt och hade ångest vilket gjorde att han självmedicinerade med alkohol även på veckodagar. Möjligen är det pga de medicinerna som gör att han inte längre dricker på veckorna. Men han fortsätter ju att sätta upp mål (tillsammans med mig) med nolltolerans och sen ljuger han när han inte fixar det på helgen. Det enda jag har krävt är att han ska släppa in mig och vara ärlig.

Men du har rätt, han måste vilja själv och se till att han även får hjälp med att vara utan alkoholen på helgerna.

Tack för att du svarar. Det hjälper att ”prata” med någon och man får höra andra perspektiv på saker

@Åsa M tack för tipset det tar jag med mig

Har kommit på min sambo och att han dricker i smyg samt gömmer alkohol. Vi har två små barn, en 4åring och en 5 månaders bebis.
Första gången jag kom på honom full var när jag var mammaledig med vårt första barn som då bara var några månader. Han sov då i ett annat rum. En natt var det hysteriskt och jag behövde hans hjälp, det var en dag mitt i veckan, han kom och hjälpte mig men var då kraftigt berusad. Konfronterade detta, men han sa att det var en dum engångsgrej. Nästa gång jag kom på honom var när jag skulle installera bilbarnstol i hans bil och där hittar massa tomburkar.
Jag blir gravid och vi har nu ytterligare ett barn, men drickandet fortsätter. Hittar gömd öl. Konfronterar honom igen varpå han nu säger att det beror på sin hälsoångest och att han behöver ölen för att slappna av och kunna sova. Tilläggas ska att han sover med vår äldsta och jag med den minsta. Detta gör så ont, mina barn ska inte behöva sova bredvid en berusad pappa.
Fick honom att söka hjälp och han blev insatt på antidepressiva. Han nämnde dock aldrig nåt om alkoholen när han var hos psykolog utan pratade enbart om sin hälsoångest.
För någon vecka sedan började jag märka att nåt inte stämde igen och mkt riktigt, en hel stor matkasse i bilen med öl.
Konfronterar honom igen och han blir såklart arg. Säger att han inte litar på mig och att jag snokar bland hans grejer. Jag säger att jag ju uppenbart har belägg för mina misstankar. Han hävdar att han inte har problem, han sköter ju sitt jobb. Ber honom läsa en artikel jag hittar om hög fungerande alkoholister vilket han absolut inte vill göra. Säger att jag där hittar flera punkter som stämmer in på hans beteende. Han är absolut ingen ond människa och har aldrig varit fysiskt elak mot varken mig eller barnen.
Vad ska jag göra?
Förra gången jag konfronterade honom pratade jag med våra närmsta och talade om läget och tog barnen och åkte iväg några dagar. Det hjälpte ju uppenbarligen inte.
Funderar på att göra en orosanmälan, han dricker ju när han är själv med våra barn (iaf med äldsta, han har aldrig varit själv med minsta). Så orolig att behöva lämna min yngsta och min äldsta också såklart, känns ju inte som att han reder ut detta själv.

Han kommer fortsätta ljuga, för han behöver alkoholen mer än vad han behöver något annat. Det är så missbruk fungerar. Ditt fokus är relationen, hans är alkoholen.

Jag skulle gissa att han helt enkelt alltid har ett sug. Det är det sjukdomen går ut på. Han behöver alkohol på samma sätt som du behöver syre. Att kräva nolltolerans i ett sånt läge är som att slåss mot väderkvarnar. Det du däremot borde kräva är att han söker hjälp. Troligtvis har han inte en chans att klara av nolltolerans på egen hand. Fixar han inte att söka hjälp heller får du fundera på vad det innebär för dig.

Here we go again..

Vardagarna denna vecka gick återigen jättebra. Han har varit helt alkoholfr så även fre och lör. Men så idag köpte han en? 3,5a öl och drack i smyg. Visst det är ”bara” en folköl denna gång men dealen är NOLL alkohol. för att se om han KAN vara helt utan. Att han gör det i smyg är samma sak som att ljuga för för mig.

Varför är det så jävla svårt att säga, nu kommer suget?? det är ju det enda jag egentligen bett om. Att han ska vara ärlig och säga till när han känner att suget kommer för att även jag ska få bilda mig en uppfattning av hur läget är och för att kunna lita på honom.

Ibland känner jag att jag kanske är löjlig som kräver nolltolerans en tid för att se att det går. Jag kan ändå vara helt lurad eftersom han fortsätter att ljuga om och om igen. Även om jag bet honom blåsa i alkomätaren med oregelbundna mellanrum (polis här hemma 🙋‍♀️) Vet att jag om och om igen tillåter att vi börjar om och räkna dag ett. Flyttar fram gränsen mao.

Jag VILL VILL VILL leva med den nyktra versionen av honom och den som inte ljuger men jag vet att jag borde inse att han inte kan vara den personen just nu.

Det har ju faktiskt gått framåt eftersom han gått från whiskey till folköl iaf men jag vet att jag också lever i förnekelse för har man inte ett beroende är det inga problem att låta bli helt och man behöver inte heller LJUGA för sin fru.

Orkar inte lämna, tänk om det finns en chans att det inte är så illa.

Bergochdalbana fortsätter 😔

Hej,
det är väldigt svårt att skriva några tips när du get så lite information om vad det egentligen hänt som får dig att känna dessa starka känslor gentemot att din sambo vid vissa speciella tillfällen dricker alkohol när du inte är med.
Min första tanke är att du kanske måste jobba med dig själv och fundera på var din rädsla och oro kommer ifrån och om det är något som din sambo gjort som får dig att känna såhär.
Det är självklart att du inte ska behöva känna såhär, men samtidigt kanske du borde fundera på om din sambo är den som ska behöva ändra på sig?
Men som sagt ovan, det är väldigt svårt att skriva någonting baserat på den information du gett ovan.

Jag har en sambo som dricker mkt vid vissa tillfällen speciellt med kompisar, det händer inte ofta men när det händer så är det jobbigt för mig som har ett förflutet med folk runt mig som haft alkoholproblem. Vi har pratat och han respekterar mig och vill inte skrämma mig och lovar att inte utsätta mig för det, men han vill inte lägga det på hyllan helt då han vill ha kvar det om han är borta med dina vänner och jag inte är med. Jag känner en oro över att kunna hantera det, rädd för att känna att nr jag åker hemifrån eller när han åker bort så kan det hända. Jag vill inte leva I ett sånt förhållande igen, där jag inte känner mig trygg. Vi ska försöka hitta nån att prata med var för dig och sen tillsammans. Jag mår så dåligt av detta, lider av ångest och nära depression, behöver rädda mig själv. Snälla skriv nåt tips eller era tankar....

@Sansam vilken jobbig sits du är i. Som jag förstår det så handlar mycket om som medberoende att man anpassar sig runt den andre personens drickande. Rätt tillfälle kommer nog inte utan du får nog säga som det är och göra en alternativ plan för hur din och barnets helg ska se ut. Din partner äger sina känslor och handlingar och dom måste han ansvara för. Vad skulle hända om du sa att du vill ha en nykter partner och pappa till barnet annars flyttar du? Du har ju bara det här livet, och nu verkar det inte vara så kul.
All styrka till dig.

Ord som jag blir ju bara avslappnad.. och gladare.. kommer ut när jag påpekar drickandet. Jag försöker förklara att han inte bara är glad och avslappnad när han är full.. utan taggarna kommer ut och han är konstant kränkt! Han blir avslappnad men jag går på nålar. Känslan av att råka göra fel eller att allt ska bli ett bråk ord missuppfattas och suckar är fel.. visste att han drack mkt men trodde det skulle bli på ett annatsätt när vi fick ett barn.. naiv tanke känner jag nu. Jag har hunnit vara arg på mig själv att jag skaffa barn med någon som inte kan hantera känslor utan alkohol.. att det ska firas med alkohol och att det ska sörjas.. att det alltid hittas ett skäll till att det är ok att dricka.. är trött på att låtsas som att de är lungt , är trött på ursäkter ,är trött på att försöka förklara vad som är dåligt.. är så trött.. försöker sluta va arg. Försöker få förståelse för sjukdomen. Har precis landat i verkligheten.. min sons pappa har problem med alkoholen. Han är beroende ,sjukdomen har ett grepp om honom.
Nu då?
Man ska prata vid rätt tillfälle men det kmr inte på helgen är det fylla och bakfylla.
Lördagsöndag börjar med återställare eller så är han bakis.
Måndagar-bakis.
Tisdagar-skakis
Onsdag-skitdag på jobbet.
Torsdag-bolaget på vägen hem. Fyra öl ner.
Fredag- bolaget igen för helgen. En platta öl o vinbox.. kan lägga till att jag inte dricker alls längre.. pga tidigare depressioner o destruktivt beteende som triggat/blir värre av att jag dricker alkohol..
Hur skapar jag rätt tillfälle!?

Dina barn kan behöva prata med någon om hur de upplever situationen, liksom du. Det är inte bara den sjuke som drabbas av missbruk utan det är hela familjen.

Min man har alltid druckit, ofta 7 dagar i veckan. På senare tid blir han snabbare påverkad och lägger sig tidigt på kvällen ibland redan vid 16. Ofta kan jag tycka det är skönt för då behöver jag inte bry mig om honom utan kan ägna all min tid till barnen. Barnen tycker det är störigt att Pappa alltid ska vara påverkad och att han blir så korkad när han är det samtidigt som om han är nykter blir så stressad och jobbig så de ber honom att ta en öl och lugna ner dig. Han vet om att han har problem och söker hjälp för det men sjukvården har inte tagit emot honom än. Jag tycker det är svårt att veta vad jag ska göra för att det ska bli bra för mina barn