Senaste kommentarerna i forumet

Hej och välkomna till detta forum. Fortsätt att skriva av dig, det brukar hjälpa. När jag läser din text, så är inte alkohol beroende det centrala. Jag läser mellan raderna att du inte trivs i din situation. Din beskrivning av din make i början av din text säger mycket… ”Han är delvis varm…”Är det något som tänkt på?
Sedan förstår jag din ekonomiska situation, det är inte lätt att bryta upp när man står utan ekonomisk trygghet. Jag har vänt mig till kommunen för hjälp- kanske kommunen kan hjälpa dig?
Fortsätt skriv av dig om du behöver. Kanske någon annan kan ge dig bättre råd. Ta hand om dig- det finns bara en av dig🙏

Gift i 25 år med en delvis varm, rolig, begåvad, charmig man som inte druckit dagligen men som när han dricker ibland blir sur, hånfull och elak.
Det har ibland inte skett på några år men i snitt en gång om året.
Han dricker gärna vin till maten varje dag och blir då ibland lite mässande och kan inte ta in andras sinnesstämning. Inte elak men liksom inte i samma verklighet som andra i rummet. Han är alltid självcentrerad, vilket alltid är ansträngande, men det tilltar ibland när han får i sig vin.
Men de flesta ggr så blir han inte obehaglig. Jag blir trots det ofta nervös och spänd när han tar fram vin för jag känner att jag inte vet hur det slutar.
Han har alltid haft dålig ekonomi och vi har en nu 24-årig son med psykiska funktionshinder som jag fortfarande tar hand om till viss del.
Sexlivet har sällan varit bra och nu existerar det inte. Nu säger han att han ska lämna mig för att jag klagar på honom och inte är intresserad av sex. Klagandet rör mest hans relation till alkohol.
Jag har tyckt illa om alkoholen, usla ekonomin och att ha huvudansvaret för sonen och kraven på sex.
Ändå känner jag att jag inte kan välkomna hans beslut.
Jag har få vänner efter år som dygnetrunt-förälder och inget fast jobb. Fattar inte hur jag ska få till ett gott eget liv. Dålig ekonomi o snart pensionsålder.
Behöver kontakt med andra som förstår. Finns det irl möten som är bra? Al-anon?

Är han ens alkoholist?

Borde jag tagit allt med en klackspark?

Tack ❤️❤️

@has Tack för ditt svar. Du har helt rätt! Jag behöver också hjälp! Jag gick via kommunen en 10 veckors kurs för anhöriga förra året samt samtalsterapi. Det hjälpte mig att komma upp! Nu är jag nere igen och behöver hjälp för att komma upp igen….

Självklart bör du skriver på det sättet! Tack❤️

Hej. @Åsa M
🌺
Kan mycket väl förstå känslan du har.
Han har stora problem, och bara han kan ju ta tag i det. Han som måste göra jobbet liksom. 🙄😟

Vad jag förstått så har er gemensamma chef och och du gjort mycket för honom. Mer, och lite till upplever jag. Det tycker jag att du ska ta med dig.

Varma tankar. 💜

Det är en enorm lättnad att han inte kan dyka upp på jobbet längre. Det går inte att beskriva i ord.

Även fast både jag, hans chef och hans kollegor alla inser att "fördelen" för oss också kan innebära nackdelen för honom, att han super ihjäl sig där hemma och ingen bryr sig. Inte hans egen familj heller, vad det verkar.
Men jag tror vi alla, som har bevittnat det här, kollektivt känner att vi inte orkar engagera oss mer. Orken är slut. Vill han gå ner sig totalt så får han göra det.

Min bild är att om man inte gör det för sin egen skull så kommer det aldrig någonsin att fungera. Tyvärr.
Det är rätt självklart att ett så allvarligt sjukdomstillstånd inte kan hanteras enbart för att tillfälligt rädda en relation. Det är ju absurt när man tänker på det. Har man någonsin hört talas om någon som säger "Okej, jag tar cellgifter och strålning mot min cancer,men bara om du stannar med mig?"

@Prinsessan1 jag tänker att, som med allt annat, är allt individuellt och att det tyvärr aldrig finns några enkla svar.

Däremot tror jag du har rätt i att en person behöver komma till insikt för att tillfriskna.

Jag bad min man dra ner på sin alkoholkonsumtion ett flertal tillfällen (vilket han lovade att göra).

På slutet slutade samtalet alltid i bråk där han tyckte att jag inte hade något att göra med vad han drack. Kom med orelevanta jämförelser som att jag drack läsk eller åt choklad och han klagade ju inte på det!

Om din man är beroende och han lovar dig att vara nykter så kanske det är med ”white knuckles” och får kämpa för att hålla sig.

Med beroendeproblematik kommer så många fler symptom, som manipulation och lögner.

Jag lämnade min man (utan ultimatum, vid mitt försök till samtal några månader tidigare där han menar att jag inte hade med det att göra så sa jag att jag inte skulle ta upp det mer utan gå när jag fått nog).

När jag flyttat (utan påtryckningar om nykterhet) kom han till insikt och förstod själv att allt jag sagt stämde och han hade blivit alkoholist. Därefter sökte han hjälp och har sedan dess varit nykter.

Att leva med någon som har ett beroende är väldigt förvirrande. För mig var det avgörande att själv få stöd för att faktiskt förstå att jag hade rätt, och att han var sjuk (och därför försökte ”trolla bort” min verklighet). Har du själv något stöd utifrån som kan hjälpa dig reda i tankarna och känslorna runt din mans alkoholkonsumtion?

På samma sätt som den beroende behöver komma till insikt, behöver ofta också vi medberoende stöd och hjälp för att komma till insikt och därigenom kunna fatta beslut som blir bra för oss.

Ta hand om dig!

@tornado Finns det ett beroende ? Eller är det endast din värdering kring nolltolerans?
Jag är själv i en relation, sedan 22 år, där jag satte ett ultimatum ” Jag flyttar om du inte slutar dricka”. Det gick sådär…. Min man var nykter i 4,5 månad sedan föll han igen. I min värld gav jag honom ett ultimatum för att jag älskade honom så mycket att tanken på att leva utan honom var för svår… Men det var nog bara ett rop på hjälp.
Det är svårt att veta vad man ska göra för att det får alltid konsekvenser med sig. Mitt råd är att ta hjälp först av denna sidan, kommunen, parterapi- samla all hjälp innan du beslutar något

Min sambo blev nykter under 4,5 månader pga ett ultimatum. Sedan föll han dit igen. Historien upprepar sig….
Nytt ultimatum om skilsmässa för en månad sedan och vips, så är han nykter!
Men han gör det inte för sin egen skull utan för mig, för oss…( som han uttrycker det). Jag inser mer och mer att det kommer inte att fungera. Han kommer trilla dit igen. Eller?

@ann74 Du måste lämna! Jag vet…. det är inte lätt.

Tack ❤️

Mina tankar är så här: alkohol är väldigt normaliserat i vårt samhälle. De som klarar att dricka alkohol utan att bli fulla och odrägliga kan sägas klara av att sköta det, i min mening. De som inte klarar det har problem.
Om han har uppfattat er deal annorlunda än du så måste ni prata om det. Är du ute efter nolltolerans i ert hem? Det har i så fall varit otydligt för honom och eftersom ni har en lång historia ihop kan man fråga sig hur det är möjligt att han har missuppfattat det.
Sen är det ju så att ingen "måste" dricka alkohol. Många människor väljer bort alkohol utan några som helst problem. Om han "måste" dricka vid olika tillfällen är det en liten varningssignal. Parterapi är en god idé men jag tänker också att enskilda samtal vore bra. Du skriver att det är ett trauma för dig och det förstår jag att det är. Samtidigt låter det som att du behöver bearbeta det traumat, oberoende av vad han gör. Målet kan ju vara t.ex. att du kan acceptera att han tar en öl någon gång, så länge han inte blir full. Eller att han bara dricker ett par gånger i veckan, eller att ni alltid har alkoholfri öl hemma, eller vad som nu skulle kännas bäst. Min egen övre gräns efter att ha varit tillsammans med en missbrukare är att jag tolererar inte fylla, över huvud taget. Gränsen under det är att jag inte tolererar drickande före kl 17 och inte på vardagar, och varannan ska vara vatten.
Om jag inte har en partner som delar de värderingarna så skulle jag fundera på om jag är i rätt relation. Har du funderat på det någon gång?

Hjälp! Min sambo hade lovat mig för några månader sen att sluta dricka i närheten av barnen. Idag öppnade han en öl i garaget när vi var hemma och jag hörde. Gick in till honom och frågade vad han höll på med?! Han tyckte det var okej att dricka en öl för barnen såg inte?! Barnen är hemma så jo de kommer märka det. Han tycker jag överdriver. Han säger att han visat mig att han kan hålla sig ifrån alkohol nu och sluta efter 2-3. Jag förklarade för honom att så var det inte vad vi kom överens om, utan han skulle sluta dricka i närheten av barnen helt! Han sa till mig att han inte kan ge upp alkoholen för han måste dricka öl när vi är iväg med husvagnen och när han grillar! Jag förklarade för honom att jag vägrar leva med en person som väljer alkoholen före mitt och barnens välmående. Jag har själv vuxit upp med en mamma som var alkoholist så jag har mina trauman. Han vet om det och jag sa till honom att jag har erfarenheten av att växa upp med en förälder som blir personlighetsförändrad av alkohol. Som barn såg jag inte direkt problemet för jag fattade inte. Det kom senare. Han tycker ändå att jag överdriver. Alla hans bröder och vänner dricker några öl på helgerna när barnen är i närheten. Jag skiter väl i det! Nu gäller det våra barn! Men då tycker han att JAG väljer att lämna dom för att jag inte kan acceptera att han måste dricka öl ibland när vi har semester. Fast jag sagt att han faktiskt väljer bort mig för att han väljer alkoholen före mitt och barnens välmående. Jag vet inte längre vad jag ska göra. Vi har varit tillsammans i 19 år och kan inte bara kasta bort det vi har. Ska jag faktiskt börja leta lägenhet för att visa att jag menar allvar? Ringa någon för att försöka få till någon parterapi?

Vilken jobbig situation, det här är väl varje förälders mardröm. Jag kan inte ge några råd annat än att ta emot all hjälp ni kan få. Önskar dig styrka och ork.

Oron för ett barn som missbrukar är något av det mest smärtsamma och ofta tyvärr även skamfyllda man kan uppleva som förälder. Precis som du säger missbruk leder till döden förr eller senare och man är maktlös. Inte lätt att acceptera men ändå befriande (låter kanske motsägelsefullt) för man gör allt för att hitta lösningar och inget funkar.
Som jag ser det kan du göra en orosanmälan till socialförvaltningen där din son bor. Kan göras anonymt om du vill. I bästa fall anmäler läkaren på psykiatrin. Jag hade nog kontaktat psykiatrin och bett dom göra en anmälan.

Det allra viktigaste är att du får hjälp att hantera situationen. Alanon tex, anhörigprogram som kommunen brukar erbjuda. Själv var jag på en anhörigvecka vilket förändrade mycket. Vet inte hur jag skulle överlevt utan den hjälpen. Min son är i samma ålder som din och har väl missbrukat lika länge. Han är drogfri idag efter att han fått flera hjärninfarkter med mycket stora hjärnskador som följd.
Dock inte missbruket som är orsaken. Oron jag upplevde när min son var aktiv i missbruk glömmer jag nog aldrig. Finns inte ord för hur plågsamt det var.
Ta hand om dig!

@Såledsenså vilken tuff situation 💔

Jag hoppas någon kan ge dig kloka svar här. Min erfarenhet säger mig att det inte går att hjälpa någon med beroende om den inte själv har kommit till insikt och vill ha hjälp.

Samtidigt går mitt föräldrahjärta sönder när jag läser om din son och förstår att det måste vara fruktansvärt att ”släppa taget” om sitt barn, oavsett ålder.

Jag har som sagt inga råd att ge, men vill skicka värme och styrka till dig❣️ Om du själv inte redan har kontakt med någon inom beroendevården, eller har ringt och pratat med Alkoholhjälpen så tänker jag att det kanske kan vara ett första steg i att börja bena i allt det svåra.

@Ullabulla verkligen❤️

En dag i taget…

Märker också att det kommer tillbaka till mig nu när min man inte längre är aktiv i sin sjukdom.

Möjligheten att stanna upp och reflektera kring vad som händer i en själv.

Under åren han drack handlade så mycket om det att kroppen ständigt var i fight-flight läge, det fanns inget utrymme att känna efter. Handlade mer om någon slags överlevnad.

Din text påminde mig om hur viktigt det är, så tack för att du delade🙏🏼

Min son har missbrukat alkohol och droger i ca 15 år. Han är nu 35 år. Han och hans tjej flyttade norrut för ett år sedan och där jobbar han hemifrån. Kändes inte bra att veta att han är ensam om dagarna. Nu har det eskalerat han är full och gör bort sig överallt. Hon slängde ut honom för en vecka sedan. Han har inget socialt nätverk där, bor lite överallt bla på hotel men nu klivit portad därifrån pga sitt beteende ( väldigt onykter) igår hämtade polisen honom från stan då han inte kunde ta hand om dig själv. Han kördes till psykiatrin. Känns hemskt! Jag är så ledsen. Ringde honom men han vill inte ha hjälp från nån. Vad ska jag göra? Han kommer att dö om han inte tar emot hjälp.

Javisst är det så.
Man vet,men klarar det inte riktigt.
I alla fall så jobbar jag framåt dag för dag och befinner mig oftast i min rätta verklighet.
Och det handlar väl om att erkänna de här svaga punkterna stunderna också.
Det är då man får syn på dom och kan försöka hantera de på ett bättre sätt.

@Ullabulla jag känner kanske inte exakt igen mig i det du skriver (har mer en tendens att ”stänga av” när det väl verkligen gått över min gräns).

Däremot kan jag känna igen den där energin som riktas utåt mot annat och andra. Att man växte upp utan hjälpen och bekräftelsen på att de egna behoven var viktiga och skulle tas på allvar.

Vilket, precis som du skriver, leder till slöseri med energi.

Jag vet att jag ofta känner mig mest ”hemma” i krislägen. När det stormar ordentligt runt mig är det som att jag helt tappar mig själv och går in i hjälparläge. Ibland har det varit nödvändigt, oftast var det inte min sak att lösa.

Undra hur det skulle bli om vi istället la energin på att ta hand om oss själva och ge oss lite av det vi längtar efter och hoppas få av andra?

@Inovi Min fru är numera nykter och har gått på antabus i två månader. Det hon säger tyder på att hon har sjukdomsinsikt men samtidigt vet hon ju också att det är exakt vad jag vill höra. Om jag får gissa tror jag inte att hon på riktigt insett hur destruktiv hennes relation till alkohol här. Och det är inte mitt jobb att övertyga henne. Det känns skönt: jag är med min fru för vi, just nu, har det bra. När vi inte längre har det bra får jag omvärdera. Tills dess kan jag bara ta ansvar för min sida av relationen.

Om jag kan få dig ett litet välmenade tips så skulle jag kräva en ursäkt när han är elak mot dig. När jag började läsa om medberoende insåg jag vikten av röda linjer. Jag tolererar inte elaka kommentarer oavsett om min fru har druckit eller är nykter. Hon får be om ursäkt dagen efter. Gör hon inte det är det slut. Det låter hårt med är viktigt för mig. Varför ska jag spendera mitt liv med någon som aktivt trycker ner mig?

Hur känns det nu när det gått någon vecka och han inte är kvar? Tänkte på dina erfarenheter du skrivit om i denna tråd idag. Jag och min sambo jobbar inom samma bransch och idag blev jag erbjuden ett jobb på samma enhet som henne. Lönen och villkoren var faktiskt avsevärt bättre än vad jag har nu. Och även fast hon är nykter nu tänkte jag på dina erfarenheter du skrivit här. Vad händer om hon får ett återfall? Vilken sits hamnar jag i då? Så jag tackade nej. Det kändes surt men efter vad du skrivit om här känns det som rätt beslut.

@Inovi jag tror att man ska inte underskatta kraften i att hemligheten nu är känd, så att säga. Om det har gått att förneka det tidigare för att man inte har pratat om det så går det inte att göra det längre.
Han kommer säkert vara arg länge, för han känner sig förstås sviken, men du har verkligen inte gjort något fel. Du har uppmärksammat ett problem som har funnits där länge och som inget annat har bitit på.
Mitt ex levde också i total förnekelse, trots att han haft rejäla alkoholproblem tidigare i livet så klarade han inte av att erkänna att han var där igen. Han blånekade, försökte släta över, bortförklarade, ljög. Jag fick rådet att prata med hans chef och det gjorde att han blev ålagd att påbörja behandling. Han blev sjukskriven, var inlagd, kom tillbaks för att arbetsträna, men allt blev pannkaka. Detta pågick i fyra år. Nu har han just sagt upp sig mitt i ett fyllegräl med sin chef mitt i natten.
Vad vill jag säga med det här? Hans resa kan vara väldigt lång. Din verkar ha inletts redan, du vill inte vara medberoende och det är väldigt sunt. Om du kan, försök lägga lite avstånd mellan er, både fysiskt och mentalt, så att du kan få ro att fundera på vad du vill. Vill du rädda relationen? Eller orkar du inte? Vill han verkligen skiljas? Man måste kunna prata med varandra i en relation för att den ska fungera. När mitt ex blev sjukare kunde vi inte längre prata. Jag försökte hjälpa honom ändå, men dwt gick inte. Så här i efterhand kan jag känna en stor sorg över hans bristande sjukdomsinsikt men det är ju så den här sjukdomen fungerar. Vill han inte ha hjälp, och förmår inte att göra någon ändring på egen hand, så blir det väldigt svårt att klara relationen.