Senaste kommentarerna i forumet

@molsangab
Hej. Jag kan berätta hur jag gjorde vid tillfälle, och mina funderingar.
Jag försökte få fram att jag måste hålla distans till alkoholen / beroendet men att han betydde / betyder mycket för mig och försökte samtidigt få fram att jag mår bättre utan för mycket kontakt. Att försöka förmedla att personen i sig och beroendet är olika saker. Att berätta om situationer som varit trevliga, och som man gärna önskar göra igen - då det varit nyktert.

Vad jag upplevt så lönar det sig inte att prata. Utan en förändring måste ske inom personen. Jag slutade "prata" för att personen vet hur jag känner, och jag upplever att det inte gynnar någon av oss mycket för att det i beroende ligger så mycket skam och skuld.

För att inte själv hamna i mörker, som du skriver, har jag fått ta tag i mig själv, och göra saker - för mig. Vad mår jag bra av? etc. Vad jag upplevt efter att ha tagit det av andra anhörigas liv, är det vanligt att vi anhöriga går så in i den andra och det destruktiva, att det är nära till hands att vi glömmer oss själva och blir sjuka.

Ta vara på Dig.
Kram.

@Nova73
Du visar den rätta vägen - hon har vuxit upp i det och är själv medberoende men förr eller senare!!👍

@Ullabulla det håller jag helt med dig om. Det handlar om oss. Eller det är i alla fall där vårt fokus bör ligga.

Jag upplever att mönstret sitter så djupt rotat, nästan reflexmässigt, och därför ibland är svårt att hinna upptäcka ”i stunden”.

En djupt inlärd strategi för överlevnad. Som kan få direkt motsatt effekt längre fram i livet.

Ps
Ingen med aktivt missbruk bör ha djur.

Det enda du kan göra är att bryta kontakten. Helt.. blocka sms osv

Tänk på er du o din syster.

Det hade den friska delen av er mamma säkert velat.
Det enda som händer med all er oro är att ni själva blir sjuka

Nu har det gått några veckor men dottern väljer att bo med sin pappa, vill inte lämna honom då han inte dricker nu. Jag var där och pratade med henne idag för att hon ska gå med på att prata med soc som vill att hon bor med mig. Hon var inte helt emot det som hon varit innan (att prata med dem) jag fick sån ångest av att vara i huset och känner att jag mår så bra i min nya lägenhet. Men det är så jobbigt att hon bor där med honom. Jag ångrar inte en minut att jag lämnat men saknar förstås min dotter.

Och precis som Bella70 så vill jag att du uppdaterar. Allt är så mycket svårare när man har små barn

@Faith
Hej
Jag är helt ny här på detta forum. Läst det du skrivit o de svar och råd du fått. Du ska ta de råden på allvar! Bella70 ger dig många bra förslag.
Dina barn mår absolut inte bra när pappan är beroende o nu även har ett ilsket beteende! De ser o de känner av mer än man kan tro.

Så vad är det då för "fel" på oss som kallar oss medberoende.
Denna drift/tvång att få höra till,att vara med i något.
Så starkt att vi gärna offrar oss själva.
Frivilligt.
Det är ju den stora gåtan.
Inte varför våra partners dricker/knarkar eller vad de nu håller på med.

Och jag fortsätter..
Nu när jag inte lever med någon annan än min hund och jag efter många års arbete är ute ur min relation.
Så behöver jag ingenting.
Och då menar jag verkligen ingenting.
För aty gå igång och tro och vilja.
Att inte var det ju så dåligt.
Den här gången ska vi minsann.
Nu vet vi båda bättre.
Och han har inte ens försökt locka tillbaka mig.
Synnerligen sorgligt.

Tack @ChangedMe @Kameleont & @Ullabulla för att ni delar med er. Känner mig mindre ensam och ”fel” när jag läser det ni skriver.

När jag tittar bakåt på mitt liv kan jag förstå varför det blev så för mig. Framåt vill jag göra annorlunda, men hur är fortfarande frågan.

Små små steg och en dag i taget är väl det som gäller även för oss❤️

@has Så fint skrivet och precis så är det! Även efter personen som i mitt fall varit nykter ett längre tag. Men fortfarande är det fokus på honom och hans behov endast och mina behov och mitt mående trycks undan in i ett hörn. Det är verkligen så som du skriver, fokus på någon annan hela tiden och känns som att det blir aldrig någon tid för mig att bli hel igen, om det ens är möjligt.❤️

@has
Så väl beskrivet!
Hur det går runt, runt o fortsätter pga o För någon annan. Hela tiden jobba för någon annans behov.

@Ullabulla
'Aldrig någonsin var jag bara jag. '
Just så känns det!
Jag är aldrig bara jag.
Fokus på någon annans behov hela tiden. Kan variera vem som står mest i fokus, men aldrig är det jag.

Tack för era kloka ord!

Fint skrivet Has.
Minns hur jag formulerade det då för 10 år sedan.
Aldrig mågonsin var jag bara jag.
Att haka i och klocka fast.
Vägra släppa taget.
För i den där avskildheten är det också väldigt ödsligt.
För där bor ju ingen.
Inte ens jag.

@Faith
Hej
Har du läst svaren? Har du orkat kontakta någon om hjälp idag?

Uppdatera gärna hur du och barnen har det.

Hej litentass! Det är verkligen tufft när en så viktig person i ens liv är ensam och dricker på det här sättet. Du har peppat och försökt påverka din pappa att ta tag i saker och ting för att bryta både ensamhet och mönster med alkohol, och även om du i viss mån lyckats nå fram så möter du för det mesta motstånd. Inte konstigt att det är frustrerande. Inte heller konstigt att det blir jättejobbigt för dig att ta emot sms och telefonsamtal från din pappa när han väl har druckit. Du är inte ensam, så bra att du skriver här!

Du börjar nå din gräns för vad du orkar med, och funderar över hur mycket engagemang du kan fortsätta lägga på att påverka din pappas drickande. Väldigt viktiga funderingar! Många som lever nära någon som dricker för mycket har varit hjälpta av att sluta göra saker som de själva inte mår bra av och som inte heller verka hjälpa, t ex att försöka övertala till att söka hjälp eller ha kontakt när personen är onykter.

Det finns så klart fler saker, vad skulle kunna vara hjälpsamt för dig att göra mindre av? Finns det andra gränser du känner att du behöver sätta för att må så bra du kan i den här situationen?

Kan tillägga att hon har precis förlorat jobbet, av vad vi tror är pga alkoholen då hon inte säger någon anledning och ljuger ofta om sitt alkoholintag.

Hej allihopa! Jag har en mamma som är alkoholist sedan, vad jag tror, 3 åren. Jag är vuxen, 36 år gammal, och min mamma är 62 år. Det som jag tror gjorde att hon började ta till alkohol var att hon blev utbränd, vilket jag har hört inte är ovanligt (att man kan bli alkoholist pga det då man tar till alkoholen för sin ångest). Men hon verkar sjunka längre och längre ner och det blir värre och värre. Jag och min syster har försökt prata med henne flertalet gånger, men hon säger alltid att det inte är så illa som vi tror eller att hon inte vill prata om det utan vill ha det trevligt när hon träffar oss. Hon brukar ofta säga ja till att se oss, men samma dag säga att hon är för trött för att ses. De saker som jag å min syster har försökt göra är då; samtal, orosanmälan, bjuda in till aktiviteter, har ringt anhöriglinjer osv. Men det verkar inte finnas så mycket mer man kan göra om hon själv inte vill ha någon förändring, eller vad säger ni? Min syster försöker skicka bilder på hennes första barnbarn, för att se om det finns något som kan locka henne ut å till oss, men det verkar inte hjälpa.

Min mamma har precis kommit hem efter att ha fått en hjärnblödning (subduralhematom) efter ett fall i trappuppgången när hon var berusad. Hon hade sina 2 hundar med sig som grannen tog in. Detta oroar mig å min syster oerhört, hon verkar återhämta sig efter hjärnblödningen, men händer det fler gånger vet man ju inte vad som kan hända. Det känns som en spiral av att bara bli värre å värre, en ond cirkel. Jag å min syster har hennes hundar just nu då hon inte kan ta hand om dom, så dom är i säkerhet. Men man vill ju inte heller ta hundarna ifrån henne, då kanske hon hamnar ännu mer i en negativ spiral, eller vad tror ni? Finns det något mer vi kan göra? Detta påverkar oss såklart väldigt negativt, å vi båda är otroligt ledsna å oroliga. Hur har ni gjort för att ha någon slags distans så att ni själva inte hamnar i mörker? Har ni tillslut sagt att ni inte orkar mer å att dom kan "höra av sig" när dom är nyktra eller finns ni alltid där? Det är en så svår sits å jag är både arg å ledsen, älskar henne men hatar henne lite också. Hon har slagit mig flera gånger när hon är berusad när jag hälsat på (för lite kontext). Vart drar man gränsen?

Ha en fin dag allihopa.

Hej.
Bättre dag, varit lite off ...
Har tankat lite förståelse samt rått om mig själv extra mycket några dagar. 💪😇

Emellanåt "kryper jag in i ett hörn", och lyssnar på poddar.
Lyssnade nyss klart "Så djupt i skiten satt vi" i Podden "Toppar och dalar - om livet, bipolär sjukdom och Alkoholism". 👍

@Faith välkommen tillbaka och tack för att du delar med dig av det svåra som hänt och händer dig.

Det märks verkligen att du har en enorm omsorg om dina barn och fullt fokus på att hitta en lösning som blir bra för dem. Du har så kloka tankar kring deras behov, att de inte ska behöva vara själva med en instabil pappa, att de ska få växa upp i trygghet och med sunda vuxenrelationer runt sig.
Du är rädd för att lämna för att du ser en risk att dina barn får det sämre då. Och samtidigt blir de kvar i allt det som händer här och nu om du stannar.

Att leva med hot och våld är något som ingen ska behöva vara med om, varken du eller dina barn. Vi vet att barn som bevittnar psykiskt eller fysiskt våld tar skada av detta och riskerar att utveckla psykisk och fysisk ohälsa. Att utsätta någon annan för våld när ett barn är närvarande är numera även betraktat som att begå ett brott mot barnet.

Som vuxen kan det vara svårt att ta sig ur sådana här situationer på egen hand. Efter en tid blir våldet normaliserat och man anpassar sig på olika sätt. Det är verkligen en styrka att du skriver här och berättar, det tänker jag kan vara ett viktigt första steg för att komma vidare och börja agera. Hur ser ditt stöd ut kring det här? Finns det någon runt dig som vet om läget?

Det finns professionellt stöd att få, och du har fått en massa konkreta tips från andra användare om var du skulle kunna vända dig. Vad tänker du själv om det? Vad skulle kunna vara ett alternativ för dig just nu?

Ta hand om dig,
Jenny på Alkoholhjälpen

Ett nytt lager under en tidigare insikt. Min självständighet och vad som finns där under:

Stå ut. Bita ihop. Genomföra. Klara av. Vända andra kinden till. Jämka. Pussla. Få saker att gå ihop. Få saker att fungera.

För någon annan.

Inte gunga båten. Inte känna efter. Inte välja själv. Inte skapa en scen. Allt så att det inte blir obehagligt.

För någon annan.

Vänta ut. Knyta näven i fickan. Bita ihop käkarna. Ytliga andetag. Vilja rasa isär men ändå hålla ihop. Lyssna, le, ge kloka råd.

För någon annan.

Vänta på att det är över. Att festen, mötet, dagen ska ta slut. Att få vila tryggt i ensamheten. Att få sluta behöva göra.

För någon annan.

För runt mig finns en stark sköld av självständighet. Där ingen på riktigt släpps förbi. Ensamheten där bakom kan göra ont ibland. Men den är ändå trygg. Den enda plats jag kan vila på, helt slappna av. Där inget längre behöver göras.

För någon annan.

När allt omkring en brister. Limmet inte längre håller ihop. Leendet har bytts till förakt. Vänligheten till ett skrik. Väntan blir plötsligt ett avgrundsvrål.

När självet inte klarar av att hållas tillbaka längre. När allt har getts, och getts igen.

När inget längre finns kvar.

För någon annan.

Då sätter jag mig där bakom. Kryper ihop som ett litet barn. Tårarna får rinna. Telefonen får ringa. Tömd och slut så vilar jag bakom skölden i det jag hela tiden vet: att jag alltid klarar mig bra.

Utan någon annan.

Så slickas sår i avskildhet. Släpper allt för ett tag. Får vila mig en liten stund, helt utan krav. Energin återvänder långsamt, långsamt. För långsamt för att det ska gå bra. Har aldrig tid att vänta. Aldrig tid att bli hel.

För därute väntar verkligheten och allt som måste göras.

För någon annan.

@Faith jag blir riktigt orolig för dig och dina barn när jag läser det du skriver.

Min erfarenhet är att ju längre sjukdomen fortskrider desto mer påverkar den alkoholisten. I vårt fall blev tiden då alkoholen var helt styrande rätt så kort, men jag märkte ändå att min mans humör blev mer och mer svajigt. Han skrek och reagerade med ilska oftare och oftare, även när han inte hade druckit.

Efter han blev nykter har han beskrivit det som ett resultat av den enorma inre stress den som är sjuk i alkoholism ständigt bär på. Planerandet för när, var, hur den ska dricka. Skammen för att det blir som det blir. Irritationen för att andra ”står i vägen” för drickandet osv.

Impulskontrollen blir sämre. Personen är inte längre ”sig själv”.

På det du skriver låter det inte som att ni är på väg mot något bättre, snarare som att det skulle kunna spåra ur helt.

Sök hjälp för egen del. Berätta för andra så du har någon att vända dig till om det blir akut.

Förstår så väl att det känns omöjligt att välja annorlunda. Och om du inte klarar att lämna, börja ta små steg genom att öppna upp och be om hjälp!

Håller med @bella70, så här kan du inte ha det! Det är inte din man du ska prata mer med nu, utan andra friska vuxna som kan hjälpa dig.

Verkligen - Ta hand om dig!

Hej!
Jag har lyssnat inåt och pratat med honom och eftersom han väljer att ta all hjälp han kan få. Berättar och är ärlig med mig så har jag valt ge detta en chans. Alla förtjänar få en ny chans.. sen får vi se utvecklingen. Går den åt fel håll får jag tänka om.
Hoppas du kan komma fram till rätt beslut för dig?
Lycka till!

Visst är det ett medberoende, tänker jag. Absolut.
(om jag utgår från mig själv)
Med förnuftet vet man nog vad som eg händer o sker o vad som vore mest logiskt/praktiskt/vettigt att göra som anhörig. Tex lämna eller ta avstånd.
Men så finns känslorna där. Kärlek, empati o omsorg mm. De grumlar förnuftet. Eller kompletterar, beroende på hur man ser det.
Det är en konstant blandning av logik o känslor i livet. I relationer. Inget är helt svart eller vitt.
Om så vore, så skulle ingen vara kvar i ett medberoende. Eller?

Ja, det kan funderas mycket på och nyttigt att höra olika infallsvinklar o synsätt.
Vi lär o stöttar varandra.
Det är det fina.

@zamira
Hur går det för dig?
Tänker på dig.
❤️