Senaste kommentarerna i forumet

Det är precis som att det är jag som har skrivit din text.

Träffat en man, med barn, och barnens mamma är missbrukare.

Till goda beslut och insikter. Landa i allt och ta hand om dig!

Det tog mig tid att landa. Nu har jag träffat en man som visar sig ha ett par barn med en kvinna som missbrukar.

Jag har min erfarenhet och så lever jag i det som är. Och möter det som är. Vet inte vad det blir.

Jag vet inte om han är medberoende. Det behöver jag ta reda på.

För jag vill inte bli någons terapeut nu.

Livet.

Vi som är här har lärt oss massor. Och vi kan få ett bra liv. Med nya relationer. Det gäller att vara observant tänker jag.

Och landa i allt som är.

Och lyssna på sig själv och sina behov.

Må gott!

Jag förstår att du är rädd pga ditt tidigare missbruk. Samtidigt tänker jag att det viktigaste för din dotter är att du är nykter. Jag tror ändå att du vinner på att öppna upp och förklara situationen. Jobb hinner du med med tids nog. Sociialtjänsten är skyldig att hjälpa dig med försörjning och även med boende när du har barn och visar du din nykterhet kan jag inte se att du inte skulle kunna ta hand om ditt barn.
Ta hjälp, jag tror det är mycket värre att du försöker " mörka" situationen.
Lycka till!

Jag tror att jag hade nått botten när jag skrev sist. Men det kan alltid bli värre. Det är som ett bottenlöst hål som man faller i.
Jag bor kvar här. Har ingen annanstans att ta vägen. Vi har haft ett par tillfällen då vi börjat prata och umgåtts igen. Men ofta bara varat i någon dag. Pga honom, han startar bråken. Jag bråkar inte ens, han VILL tjafsa. Sist vi pratade nu var ett par veckor sedan. För två veckor sen fick han spel. Då gick han LÅNGT över gränsen.
Då var han (bland mycket annat) fysisk för första gången.
Dock inget slag och inget som gjorde ont eller skadade mig.
Han har de senaste veckorna trakasserat , ofredat, sagt elaka saker. Spelar ingen roll att jag undviker kontakt helt, han j*vlas ändå.
Jag känner mig inte rädd för att bli fysiskt skadad av honom.
Men eftersom han senaste tiden gjort saker som jag inte ens skulle kunna tänka mig i min vildaste fantasi att han skulle vara kapabel till, så vet jag faktiskt inte var hans gräns går, om det ens finns någon.

Men jag förstår inte. Han dricker ju dagligen, men jag är relativt säker på att han inte dricker under dagarna när han jobbar. Så då måste han vara relativt nykter under dagarna? Och han lär ju minnas vad han gjort mot mig (kanske inte allt, men delar)
Hans nyktra sida måste ju inse vad han gjort och sagt? Och ändå fortgår det , dag för dag. Och inga ursäkter när han är nykter eller något.

Så hur kan han bete sig sjukligt (och brottsligt) en kväll, för att sedan dagen efter gå till jobbet och nyktra till, inte ett ord av ånger eller något, och sen komma hem och göra en repris av gårdagen?
Hur är det möjligt?

Förut var det ju hans onyktra sida som var hemsk, nu verkar det som det inte spelar någon roll. Och han verkar vara lika elak när han vaknar som när han somnar.

Och jag förstår inte. Jag gör ju INGENTING mot honom. Jag pratar inte med honom, j*vlas inte tillbaka , skickar inga arga sms. Och det är inte ens jag som gjorde slut, och inte jag som startat tjafs när vi umgåtts. Jag har försökt bara vara lugn och hållt mig för mig själv.
Ändå ska han ofreda, sabotera, och hota mig?

Du har absolut rätt. Det är min dotter som är viktigast. Och det är också det som gör mej livrädd. Hör jag av mej till soc med min historik och berättar vad som händer nu så är jag tveksam till att dom kommer att låta henne bo hos min svärmor. Nu har hon alltså 2 föräldrar som är alkoholister. Visst jag är nykter och går till beroendemottagningen 1 gång i veckan för antabus, blodprover osv. Problemet är att berättar jag för dom om min sambos alkoholproblem så är ju dom skyldiga att göra en orosanmälan till soc. Och ska hon bo hos mamman till den som har jobb och boende men dricker varje dag blir väl även det problematiskt. Jag känner henne, hon kommer bara att säga upp sej och flytta upp till sin mamma. Och då är problemet detsamma förutom att dom då bor 3 timmar bort. Så jag är väldigt rädd för att höra av mej till soc och be om hjälp. I värsta fall ser dom det som att hon har två föräldrar som inte kan ta hand om henne och inget annat alternativ än att placera henne i familjehem. Jag får väl börja med att ringa hennes mamma och se vad hon säger och tycker. Jag måste skaffa jobb och boende så jag har rätt till vårdnad så fort som möjligt, men som den här situtionen utveklar sej så är jag rädd att jag inte kommer att hinna med det innan allt har gått åt pipan...

Tack. ?
Någonstans inser jag ju att det inte håller ... Men det är det där med hans fina sidor nykter och tanken att det var ju på fyllan han sade si eller så. Jag har ju önskat in i det sista att det ska fixa sig. Nu jobbar han inte heller, och det finns egentligen inga begränsningar. Att han inte ens arbetar för en nykterhet med tanke på att han har barn får ju mig att fatta att han har mycket stora problem. ? Och att vår relation är på upphällningen. Har även varit skitjobbigt att oroa sig över vad han gjort i fyllan, tar han bilen, hamnar han i bråk med kompisen under middagen.
Jag är så jäkla trött på att tänka på saker som rör alkohol.

Kram. ?

Åh, dina ord går rakt in i mig och betyder så oerhört mycket. Tusen tack! ❤️

Så glad att jag inte heller hann bilda familj tillsammans med henne. Glad för din skull också.

Känner också väl igen känslan av chock när jag förstod. Känslan av att jag är ju frisk, så det är klart att jag kan klara av vad som helst för att hjälpa. Få henne att sluta.

Men det har jag nog förstått nu, att jag inte kan.

Ett år. Det är kort tid i sammanhanget. Ett års nykterhet efter LVM. Först då ska jag överväga den där framtiden. Jag ska verkligen försöka vila i det. Göra vad jag behöver under tiden. För mig. För att jag ska vara en hel människa.

Tack igen. ??❣️

(Varför har jag inte upptäckt det här forumet förrän nu?!)

Din dotter är viktigast. Och om din sambo dricker 12l vin i veckan är det jävligt illa, inga barn ska vara i det alls tycker jag. Jag skulle ha ringt arbetsgivare, soc och hennes mamma så ni blir ett team. Börja med att ta kontakt med beroendemottagningen i din kommun, dom kommer garanterat att lotsa dig rätt och under tiden skaffar du jobb och lägenhet, allt behöver inte ske över en natt och jag skulle inte kunna lämna min 4-åring hos någon som är så pass sjuk. Tänk på att dina gränser har suddats ut för du har lever med en beroendesjuk samt att du har haft problematiken själv men är nu tillfrisknad. Va stark nu och sök upp den hjälp som finns, för dig och ditt barn ❤

Jag vet inte riktigt var jag ska börja. För ca 2 år sen blev jag av med mitt eget jobb pga missbruk av alkohol. Jag var då suicidal och blev inlagd och på den vägen har det gått. Har varit nykter nu i 2 år. Det är inte det som är problemet utan det är där det börjar. Min sambo och jag har tillsammans bestämt att denna situation inte är hållbar. Hon tar i princip hand om mej (financiellt iaf). Jag sköter hushållet och tar hand om våran 4 åriga dotter och min sambo jobbar. Vi har bestämt oss för att separera. Jag vet inte vart jag ska ta vägen (har ingen familj eller vänner) men jag får be om hjälp hos soc. Det är inte det jag är orolig för heller, jag hittar nånstans att bo, på nått sätt. Problemet börjar här: Min sambo har själv blivit grov alkoholist pga allt som har hänt. Hon dricker varje dag. Hon är nykter kanske 1 dag i veckan men det är bara för hon behöver en vilodag från resten av dagarna då hon krökar på rejält. det går åt minst 4 boxar vin i veckan för henne som hon försöker dölja för mej. Men man kan inte lura en missbrukare med sitt missbruk. Jag har försökt prata med henne men hon skyller bara allt på mej och mitt misslyckande. hon har enligt sina egna utsagor inga problem med alkoholen utan det är bara ett sätt för henne att ta sej genom vardagen (det känner man ju igen). För ingen alkoholist är ju egentligen en alkoholist, det är ju omständigheterna som gör det.

Det jag nu VERKLIGEN är orolig för är våran dotter. Jag kan ju inte stanna här även om jag lagligt sett har rätt att göra det. Det kommer ju bara att göra allt värre. Och eftersom jag inte har nått jobb eller lägenhet så kan jag ju omöjligen ta hand om våran dotter. Vad (i helvete) ska jag göra? Ska jag lämna mitt barn med en alkoholist som dricker varje dag? Jag vet att hon (min sambo) inte har energin att sköta båda sitt jobb och ta hand om ett barn (och dessutom hämta och lämna på dagis) och supa 6 dagar i veckan. När hon dricker så ligger hon i sin säng och kollar på serier eller lyssnar på ljudbok och då är det jag och min dotter som gör allt tillsammans. Det blir som att hon (våran dotter) helt plötsligt inte finns längre. Den här situationen är inte längre hållbar och vi behöver hjälp. Och ja till alla er kritiker: jag är fullt medveten om att det här är lika mycket, om inte bara, mitt eget fel. Men jag kan inte lämna min dotter hos hennes mamma oavsett om allt det här är mitt fel.

Mina val som jag ser det nu är:
- ringa min svärmor och be om hjälp. Hon är väldigt förstående och skulle göra allt för att hjälpa sin dotter och barnbarn. Däremot så skulle hon aldrig erkänna att hennes dotter är alkoholist, för det finns inte i den familjen. Förklara som det är och be henne sköta till en del av det hela. Svårigheten där är att hon bor 3 timmar bort.

- Höra av mej till soc. Vilket förmodligen kommer att leda till att våran dotter kommer att omhändertas för ingen av hennes föräldrar kan ta hand om henne.

- skaffa jobb och boende. Men som dom flesta vet så är det inget som är fixat på en vecka.

Hjälp mej snälla för det känns så hopplöst allt.

Du måste sätta gränser för dig själv. Din sambos missbruk måste få konsekvenser för honom. Den tydligaste konsekvensen är att du flyttar. Eller att han flyttar. Helst idag. Det finns en enda sak som anhöriga sörjer i efterhand, och det är att de inte satte tydligare gränser tidigare. Och bevakade de gränserna noga.

Din sambo måste göra den nyktra resan på egen hand. Han måste ta konsekvensen av sitt handlande. Att han indirekt hotar dig med våld borde vara droppen som får bägaren att rinna över för dig.

Min pappa dog till följd av sitt missbruk vid 61 års ålder. Ett halvår efter att jag hade ställt ultimatum. Det var för sent. Han visste det. Och jag gav honom inte ens en ärlig chans känner jag i efterhand.

För fem år sedan träffade jag en kille och blev tokförälskad. Han dolde att han var alkoholiserad, hur han nu kunde göra det förstår jag inte än idag. Jag hade misstankar och sa till honom innan vi flyttade ihop: ”Jag tänker inte dra på mig en alkoholistrelation”. Jag var bränd av min pappas öde. Han nekade ”jag har inga problem”. Min magkänsla skrek och bråkade, jag negligerade den.

En månad efter att vi blev sambo kraschade allt i samband med en tokfylla från hans sida. Han fick ultimatum: ”Ta tag i detta nu eller flytta”. Han gick till läkare och fick antabus och sen var han nykter i ett halvår. På vita knogar har jag förstått efteråt, stämningen i huset var vidrigt deprimerande. Sen tog han ett återfall och då sa jag: ”Sov ruset av dig och imorgon packar du dina saker och flyttar”. Och det gjorde han. Vi har knappt haft kontakt sen dess. Jag mådde förstås skitdåligt, men jag överlevde.

Kram ?

Så många här inne har levt många år tillsammans med sin beroendesjuke, fått barn tillsammans, det har inte vi och det är jag glad för, för då är allt en mycket tyngre process. Jag har inte varit så länge med min, 4år men vi hann köpa hus och gifta oss, jag var ju så kär men hade inte en susning om hans sjukdom. När det blev så intensivt så blev det en chock för mig, försökte rädda allt jag kunde jag var ju så full av kraft, han genomgick behandling och gick på vita knogar. Jag gick med mina barn, fick rådet att han ska genomgå ny behandling och vara nykter i 1år innan jag överhuvudtaget tänker nån framtid, och det är så vilsamt. Jag lever under tiden, jag har läst allt om sjukdommen, går hos kurator för att lära mig sätta gränser och jag känner förlåtande kommer ? i det ligger återhämtningen och jag tror förlåtande kommer därför jag har tagit upp allt till ytan, här, med mina vänner, läser här att mönstret upprepar sig gång på gång för dom sjuka, men dom måste lära sig ta eget ansvar det kan vi inte göra. Så ett år till på distans är mitt råd, vila i det ❤

Snart en månad senare.

Han gav sig till slut. Han ville inte till rätten.

Så vi tog oss tillbaka till meklingen och han signerade på en avtale, som är snäll och stenhård på samma gång.

När jag skriver delt bostad så betyder det inte att man bor tillsammans, men att man har lika mycket rätt att bestäma över bositution. Tex så kan inte en av oss flytta till en annan stad hur som helst. Han får ha barnen 50% och vi har gemensam vårdnad. En standard fördelning.

Vi byter tre gånger i veckan. Det har vi fått rekommenderat før barnen skull eftersom de är små, men det är också ganska betryggande för egen del.

Men till den sista delen som han nu har signerat på.

Han måste vara helt nykter fram till nästa sommar. Han kan inte heller dricka när han inte har barnen (detta beror på att vi byter så ofta). Som bevis på detta så måste han genomgøra PETH test med resultat under 0.05 en gång i månaden.

Om han inte gör testen, inte sänder meg resultatet inom 14 dagar efter genomfört test eller får ett positivt resultat mister han rätten till umgänge med barnen (fram till ny avtale foreligger).

Jag är glad och stolt över att jag stått i denna kanpen, och att jag fått till detta. Inte bara har jag lycktas lämna alkoholens fängelse. Jag har lyckats med att skydda barnen. (Så gott det går)

Jag har nu fått bevis på att jag hade rätt tidigare. Han var inte nykter i september. Magkänslan är rätt. Så är det bara.

Med det sagt så börjar jag bli lite rädd och orolig för framtiden. Nästa test är i slutet på november. Om resultatet är positivt så stoppas omgänget med far.

Och även om jag såklart förstår att det i såna fall är det ända rätta, så kommer jag bli så ledsen, før barnens skull. Och hans. Før klarar han det inte nu, när barnen står på spel. När klarar han det då?

Barnen avgudar sin far, och jag hoppas verkligen att de kan få behålla den goda relationen.

Själv står jag kvar. Jag som kan välja. Jag vill inte tillbaka.

Jag diggar fortsatt han som person. Men jag orkar och vill inte leva i den där världen, där nått annat ligger som ett tyngdtäcke över måendet och valen. Jag har såklart tunga dagar, men jag är fri på ett helt annat sätt. Jag mår som jag mår, pga mina val och beslut. Inte pga hans. Det är en stor skillnad.

Ja förutom testresultatene da.. de styr mitt liv i allra högsta grad. Men dær har jag satt upp spelreglerna.

När du skriver om hur alla de där känslorna av ilska, sorg och frustration behöver tas om hand först, ältas och gås igenom, blir jag alldeles tårögd. Det är första gången någon annan bekräftar de känslorna hos mig i det här.

Jag förstår så himla väl funktionen bakom lögnerna och manipulerandet. Skyddandet av missbruket. Och min förståelse har gjort att jag har känt att jag inte kan bli arg på henne. För jag fattar ju.

Men nu när du skrev sådär känner jag djupt inuti att jag ju ÄR arg.

Såklart ligger den där ilskan som en stor bromskloss i vägen för andra känslor.

Så tack, Backen123, för att du fick upp mina ögon för det.

Jag tror det går att förlåta, men jag tror man måste ta hand om sina känslor av ilska, sorg och frustration först genom att försöka förstå, våga prata, älta med nån som lyssnar. För att sen förlåta. Att göra det innan acceptans tror jag är svårt. Det är sorgligt och orättvist när man som du och jag hamnar i denna situation, men det är inte vårt fel och dom är maktlösa inför drogen.

"Jag skulle kunna krossa ditt huvud med mina armar" ...
Adde, Andrahalvlek, EsterHanna har svarat på mina inlägg.
Jag hade hopp om att rädda min relation men då jag hör något sådant här inser jag att jag nog måste bort. Det är galet.
Han är i fyllan. Men förhoppningsvis (?) menar han inte det men jag blir otrygg.
Och han sade det med sådant otroligt lugn ... Då jag konfronterade sade han att "det var ju bara ett konstaterande. Du kan vara lugn."
Men jag reagerar ju ändå. Tänk om han någon gång vill kolla sina krafter. ?

Det är en rätt lång historia jag har. Den handlar såklart om kärlek. Och missbruk.

Jag blev kär i henne för ett år sen. Blixtförälskad. Himlastormande. Och det var ömsesidigt. Har aldrig varit med om något liknande. Vansinnigt starkt.

Vi bor inte ihop. Bor inte ens i samma stad.

Det tog tid innan jag förstod att hon var alkoholist. Och innan jag förstod hur illa det var. Och sen blev det bara värre och värre. Men jag var redan fast. Så kär.

Det var en jävla massa lögner förstås. En jävla massa undanhållanden och manipuleranden. En hel del märkliga diskussioner, där allt jag sa förvrängdes och fultolkades.

Och som sagt, det blev bara värre och värre, missbruket. Och för att inte bli alltför långrandig så slutade det med en LVM för några veckor sedan.

Så nu är hon nykter. Tar emot behandling. Säger att hon kommer bli frisk. Att hon inte vill tillbaka dit hon var.

Och jag var så glad, upprymd när hon åkte in. Såg en ljus framtid.

Men nu vet jag inte längre. Vet inte om jag nånsin kommer att våga lita på henne helt och hållet. Om jag kommer våga fortsätta satsa på oss. Planen var ju att vi ska flytta ihop så småningom. Bli gamla tillsammans.

Men hur ska jag våga? Går det att återuppbygga förtroendet? Går det att förlåta, på riktigt?

Välkommen till forumet. Här har du startat en ny tråd, och rubriken avslöjar att det finns misstanke om att någon i familjen röker cannabis. Det kanske också finns alkohol med i bilden? Oavsett får du gärna skriva mer och berätta om din situation och vad som gör dig fundersam. Vill också tipsa om Droghjälpen på www.droghjalpen.se, där du har möjlighet att bolla dina tankar och få stöd av erfarna rådgivare.

Varma hälsningar,
Kristoffer

Det tar tid att inse att man är i en tuff relation. Som sagt finns det inte bara dåliga stunder utan de fina man håller in i de sista.
Vi som lever eller levt med en med missbruk till alkohol eller droger försöker att hjälpa den, eller tom blir medberoende.

För min egna del ser jag tillbaka på eländet med allt kämpande till förgäves. Jag skulle vilja få tillbaka de år jag kämpat med den man jag satt fast med.

Bra att du ser att detta är inte ok. Viktigt med gränser och se till barnens behov!

Vad fint att du hittat hit. Här finns många som känner igen sig i det du skriver. Den där skrämmande insikten att livet inte är som det var och kanske på väg dit en inte alls vill. Det låter som att du står inför något typ av val, du har stannat upp och funderar på i vilken riktning du är redo att gå. Klokt av dig att fundera på hur dina behov tillgodoses, av dig, av andra. Ofta en tanke som kan väcka känslor tuffa att möta.

Jag gissar att du redan nått en gräns för vad som känns okej för dig och det är därför du är här? Oavsett vad som kan kännas rimligt för dig för att göra nu hoppas jag att andras trådar och erfarenhet kan guida dig. Bara det att sätta ord på det som sker är en rörelse! Så, du har redan tagit ett viktig steg.

Ett varmt välkommen igen
Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Svarat dig inte mera.
Med uppmaningar,eller goda råd.
Sånt som man i all välmening vill ge när någon inte är glad,eller känner sig bitter ledsen osv.
Du är kvar i en situation du inte mår bra av,med en upp och ned karusell där din man bestämmer hur ni ska må med sitt periodvisa drickande.

Di har hittat sätt att skydda dig själv och dina barn hjälpligt under de perioderna.
men att leva under sån press,och med den vanmakt det innebär att inte kunna styra sin egen vardag sliter hårt på en.

Om jag minns rätt,så hade du en liknande historia i bagaget med en man som drack för mycket till dina andra barn.
Och just därför kände du att du inte kunde gå.

Det jag tänker är att man ibland sätter upp de där murarna för sig själv.
Det där som gör det svårt eller omöjligt att förändra sin situation.
Din man dricker,det vet du och det förhåller du dig till så gott du kan.

Men vilken mur kan du börja montera ner så att du kan röra dig friare och kanske hitta en lösning som fungerar mer permanent för dig och barnen?

Vad kan du göra för dig själv för att hitta styrkan att ta de små steg som krävs?

För mig är offerkoftan mitt säkraste verktyg att ta av eller på när jag orkar/inte orkar se hur jag har det.
Muren eller koftan är ju också ett sätt att skydda mig själv från att leva det liv jag skulle kunna leva.

Hur kan du hitta en frisk fåra i det liv du har nu?
Utan att låta ditt sinne upptas av hans drickande eller nykterhet?

Tack till er alla som tog er tid att skriva några tröstande rader, det betyder mycket ? Ni har säkert rätt i att man en dag bara kommer till ett vägskäl där man måste och klarar av att välja sin väg. Jag trodde jag redan varit där, många gånger, men det är nog svårare än det verkat. Har i alla fall min egen bostad att alternera mellan när det blir för jobbigt, så jag och barnen har en fristad. Ni som gått och lämnat har all min respekt, för det ni tagit er igenom!

Jag lever med en man (sen 3år) som från början inte drack så mycket utan det kunde hända någon gång i månaden med några öl men nu på det sista halv året så har det ökat till att han dricker varje gång han är ledig. Enligt han själv så ”gör det väll inget”. Men vi har två små barn och jag ser på den ens av barnen att den vill ha mer uppmärksamhet från som pappa men han orkar ju inte.
Jag är hemma på dagarna som föräldraledig men man är ju inte ”ledig” för det, två barn, hus och allt annat ska skötas. Så man önskar ju att man kunde få lite hjälp när han är hemma.
Har sen tidigare satt mig åt sidan för att fokusera på familjen men när allt egentligen handlar om att det är ”okej” att dricka sig full så man somnar i soffan och att dem sista pengarna går till alkohol då börjar man tröttna rejält.

Allas resor och liv ser olika ut. Du kommer fixa det kanon bra, vad du än väljer att göra. Jag håller på dig, om du väljer att stanna och fajtas eller gå. När man väljer det som känns bra för en så klarar man resan❤️

Ta hand om dig och lycka till i din resa❤️

Kramar i massor!

Hej Spindelmannen

Din man har sagt att han väljer alkoholen. Jag beklagar verkligen det. Min partner svarar aldrig när jag frågar om vad han väljer. Han säger aldrig att han väljer alkoholen för han vill nog ha både alkoholen, mig och oss. Men jag vet ju hur han alltid trillar tillbaka om han är nykter ett par dagar. Ibland känns det som att kanske allt vore enklare om han skulle säga att han väljer alkoholen och det inrutade livet. Jag är den som vill ha variation, göra normala grejer. Som ett par. Ett normalt par skulle kunna ha ätit frukost tillsammans, gå ut i fina vädret eller tagit itu med hemmet. Jag ska försöka flytta några möbler då jag orkar. Idag har jag mått för dåligt. Vill i lugn och ro göra det utan att han är i närheten. För det gör för ont. Jag hoppas du ska få må bra också, tillsammans med dina barn. Tack för att du delar med dig av dina erfarenheter och livshändelser. Kram tillbaka!