Senaste kommentarerna i forumet

sorgen är så oändlig. Samtidigt saknar jag inte alkoholen. Jag saknar honom som person, men inte den han var när han var full. Den tomma blicken. Egoismen.
Det kändes länge som vi levde parallella liv.
Så lämna honom var jag på väg att troligen göra. Men det här?

@Nova73 kanske förtydliga för dottern, att du gör detta för att stå upp för dig själv och för henne. Att det inte är ok för dig att din dotter växer upp i ett hem men en alkoholist. Att du inte längre varesig kan eller orkar leva med en alkoholist.
Nu kan hon välja lite. Bo med dig, eller honom. Men hon har en fristad dit hon alltid är välkommen, där ingen är full. Du vill erbjuda henne trygghet. Alltid.

@Aronia låter som du fattat ett beslut. Att han väljer mellan er eller alkoholen. Och det är så bra. Så starkt.
Har du en plan framåt, om han väljer fel?

@Lizziedays det är ju det där, dricker så han blir en annan person, korkad som du skriver. Samma var det för mig, helt plötsligt lever man med en person som man aldrig någonsin hade valt från början.
Jag tror det är där du behöver fundera. Han vill uppenbarligen inte se att alkoholen är något problem. Men för dig är det ett jätteproblem.
Vill han inte prata om det, vill han inte se problemet då hade jag backat lite. Du skriver att ni är särbos. Ses lite mindre ett tag och se hur det känns för dig. Hur känns det om ni pratar i telefon på kvällen och han är full? Vad vill DU?

@Åsa M den där jäkla alkoholen, hur den förändrar personer, förstör livet för så många.
Förändrade honom till någon som var sur och butter, såklart kanske abstinens och dåligt samvete. Hans ångest över att han förstod att jag började ledsna totalt på att han var full.

@gros19 tänker att jag ska gå på lite alanon möten framöver. Vårt äktenskap höll på att rasa pga alkoholen. Jag är i bitar pga alkoholen.
Måste börja jobba lite med det. Men skuldkänslorna kommer och går.

Den psykolog jag fick från vårdcentralen var helt värdelös så jag ska söka upp ngn ny här framöver.

@Carisie tack. Ja det är väl det som är det svåra just nu. Vad vill jag?

De här månaderna har jag mest farit omkring, arg, här hemma på gården, och tagit hand om allt som blivit liggande när någon med långt gången alkoholism inte orkat göra något. Och då kommer ju tankarna, tänk om jag hade tagit tag i detta tidigare? Men samtidigt vet jag ju, att jag inte kunde börja slänga hans saker för att jag ville rensa upp och hålla snyggt. Men den djäkla tanken kommer ändå.

Jag tror inte man kan förhindra att någon annan mår dåligt. Man kanske kan avlasta lite och lindra lite, men mer är svårt att göra. Förstår att det är oerhört tungt och chocken gör att man inte kan tänka klart. Ta hand om dig, prata med kurator, det hjälper. Det tar tid att förstå och lära sig hantera det, sorgen går aldrig över.

Jag tänker så här. Byt ut ordet "alkohol" mot "porr", "casinospel", "narkotika", "dataspel" eller något annat som går att missbruka som blir farligt. Känn sedan efter: känns det okej att vår relation handlar så mycket om det här? Ska alla våra bråk och diskussioner handla om användning av det här, begränsning av det här, hur mycket tid som läggs på det här, vad vi tycker om den andres åsikt om det här?
Det är så lätt hänt att alkoholism blir normaliserat, som om det är något man kan "jobba med". Problemet är att det är en sjukdom som är progressiv. Är den sjuke inte medveten om det eller saknar sjukdomsinsikt kommer det bara bli värre. Du kan inte älska honom frisk. Klart man kan diskutera vilka mängder av alkohol som är okej men gränserna förskjuts så lätt. Innan mitt ex hade jag nog sagt att min gräns går vid fylla, det tolererar jag inte. Nu går min gräns vid personer som dricker före kl. 17-18 på eftermiddagen och som inte kan stanna vid 1-2 glas. Man måste jobba med sig själv, det går inte att nå den som dricker. De måste komma fram dit själva...

Så sorgligt och så onödigt kan man tänker, men tyvärr kan man inte hindra någon från att ta sitt liv. Förstår dina tankar om du kunde gjort något. Naturligt för man vill ju ha det ogjort. Nu är det du som är kvar och mitt råd är att ta emot den hjälp du kan få. Terapeut vårdcentralen, kurator, sjukhuspräst etc. Det är mycket tankar och känslor du bär på. Vi anhöriga ställer nog alltid frågan - kunde jag förhindrat detta.

@Lizziedays Hej! Jag finns på ”andra”sidan i ”det vidare livet” och har varit alkoholfri snart 3 år och läste ditt inlägg. Det första jag tänker på är att du lägger all skuld på dig själv då du drack två dagar i rad för länge sedan och att du lägger skulden på dig att du öppna dörren till att dricka ”fritt”, två dagar i rad. Var och en måste ta sitt egna ansvar för sitt drickande, det kan ingen annan göra åt en. Som det låter tar du på dig ansvaret och skulden för att din fästman nu dricker två dagar i rad, kanske mer? Och att han utnyttjar det för att kunna dricka fritt. Tex om man kommit överens om att den som lägger sig sist släcker lampan, men att man en kväll glömmer och inte gör det, så innebär det ju inte att man slutar släcka lampan när man lägger sig sist, att överenskommelsen inte längre gäller. Att man nu kan strunta i överenskommelsen och göra som man vill pga av ett enda misstag. Man kan göra fel och sedan rätta till det, göra om, göra rätt. Ta sitt egna ansvar för det, gå upp och släcka lampan man glömt släcka, så lägg tillbaka ansvaret till honom.

Vad gäller alkohol och riskbruk så är det ju progressivt. Man börjar dricka mer, oftare, tål mer och kan lätt bli alkoholberoende och passerar riskbruksstadiet till missbruk. Det är verkligen jobbigt när man blir personlighetsförändrad genom alkohol. Minns själv hur annorlunda och förvridna mina tankar var som påverkad. Minns också hur jag gick från att dricka några dagar i veckan till att dricka allt fler dagar och slutligen varje dag pga mitt alkoholberoende. Ingen annan än jag själv kunde få mig att sluta drick. Jag gjorde det för att jag själv ville och insåg, fick insikt i att jag var alkoholberoende. Den romantiserade bilden av alkohol sprack, för det var allt annat än romantiskt. Alkoholen styrde slutligen helt mitt liv och mina tankar var helt fokuserade på när, var och hur jag skulle dricka.

Det är bra att du verkligen funderar på detta gällande alkohol och att du inte vill ha en alkoholist i ditt liv. Ställ krav på hur du vill att ditt liv ska se ut, vad ett äktenskap ska innehålla och ta endast ansvar för ditt liv. Man kan vara ett stöd och ett team, men men kan inte ta ansvar för någon annans liv.

Sköt om dig!❤️

Hejsan!
Det är inte första gången ni kommer att höra att jag är här på grund av min fästmans drickande. Egentligen är jag väl här också för min egen skull har jag också kommit fram till!;
Jag dricker inte en droppe;
Men är i förhållandet med min blivande make som dricker !; (och därav blir man ju psykiskt påverkad, om inte annat).

Hans drickande började egentligen med min naivitet.
Jag tänkte att han drack lite , och vi hade en regel som sa;
Aldrig dricka två dagar i rad;
Förrän jag inte riktigt tänkte mig för en dag;
När vi satt ute i hans trädgård vid hans groggbord som han skämtsamt kallar det; för att någon annan skämtar om det bordet och döpt det till det!;
Hursomhelst var drickan i kylskåpet;
Min dåvarande kära starkcider.
Jag hade druckit dagen innan;
Och tänkte inte på Cidern som en alkoholhaltig dryck;
Utan bara som saft typ!
Då säger pojkvännen till mig;
Lizziedays (har egentligen ett annat namn) ; Du har precis druckit två dagar i rad! Det skulle vi ju inte göra! I och med det mitt misstag;
Så har jag känt att jag inte kan be honom att lägga av med att dricka; nästan som dåligt samvete!
Och en gång i tiden , innan denna ovan beskrivna händelse så sa jag redan i början av förhållandet , att om du blir alkoholist så lämnar jag dig. Min pojkvän verkar vara Riskbrukare.
Jag vet med mig att när vi någon gång haft sex, så var vi tvungna att avbryta sexet för att han mådde illa och behövde spy.
Sedan bad han om ursäkt. Och det bestämdes mellan oss två att vi aldrig skulle ha sex när alkohol varit inblandat. Och det har funkat bra, den biten!

Igår hade han druckit , men det var inte märkbart; och vi hade det trevligt ihop överlag.
Idag när jag kommer till pojkvännen så har han druckit så att han blir ”korkad”.
Hur han då inte kan koncentrera sig;
Blir ett ego för att han pratar och blir sämre på att lyssna på mig; när han har druckit( oavsett vad vi pratar om).
Och så förstår han inte intellektuellt lika mycket när han har druckit så pass; utan hans förstånd blir i nivå med ett barns ( jag älskar honom , men kan inte frångå effekterna av hans drickande), och jag känner inte alls igen honom, när han blir sådan!;
det är ju inte den mannen som jag blev kär i;
Och i dessa situationer finner jag honom till viss del som frånstötande pga alkoholen; vad han gör mot sig (och mig; eller vad jag gör mot mig?; jag vet inte)!

Jag har testat att bara nämna alkoholen/ ölen för honom; prata med honom Casual om det!
Jag har testat att ta ett allvarligt snack med honom!;
Men hans attityd är alltid numera;
Att ;
-Har jag varit elak mot dig?( för då har jag enligt honom inget att klaga på)!
Och det har han i ord visserligen inte; Och heller aldrig slagit mig; och det kommer han aldrig göra, det vet jag!;

Nåväl; Idag såg vi på en ny tv-serie ihop ; och de pratade i filmen om hur det kärleksparet som serien porträtterade;
Hur de inte kunde prata med varandra!;
Min fästman ställde frågan utefter tv-pakets i seriens dilemma ;
Vad hade du gjort om vi inte kunde prata med varandra?;
Jag blev tyst ett tag och sa sedan att;
- då hade vi behövt vilja prata med varandra; kanske gå hos en terapeut; för ingen kommunikation Inger inget hopp och då kan man inte vara tillsammans.
Sedan tog jag upp hur glad jag var att serien tog upp det ämnet och för att han ställde den frågan;
För jag kände att vi inte kunde kommunicera angående alkoholen eftersom min fästman var så pass påverkad;
Så jag sa till honom att jag också var glad att serien av oss hade tittats på!;
För …;

Jag ville inte kommunicera med honom sa jag till honom;

-För alkoholen stör mig verkligen, sa jag till honom.
Och jag vet inte hur pass medveten han var i sina funderingar när han svarade vidare;
-Jaha!
Jag sa sedan att jag skulle hem.
Vi är Särbos och det KAN vara en lättnad när man vet att saker är som de är.

Under dagen när vi pratades vid på telefon; hade han inte varit full!;
Och då pratade vi på som vanligt, skärpta i varandras sällskap och hade det. hur trevligt som helst ;
Men så kommer alkoholen in i bilden…och hittar på Sattyg, som jag inte alls gillar.
Jag kan verkligen inte i sådana lägen skilja på alkoholen och honom som person;
Han är alkoholen; påverkad av alkoholen!;
Så känns det!;
Och Kanske att jag demoniserar?;
Men hur kan jag annars tänka?;
Kan jag tänka på ett annat sätt?
Ett sätt som inte glorifierar hans missbruk/Riskbruk?;
Ett sätt som inte heller ger alkoholen all skulden;
Jag menar egentligen;
VAD ÄR den fria viljan värd i ett alkoholberoende ; om den ändå klassas som sjukdom?;
Eller är det bara så att Riskbruk av alkohol är en sjukdom och att ta hjälp för att bli nykter ; är motsvarigheten till medicin för vad andra sjukdomar kan botas av; som en jämförelse?
Annars förstår jag verkligen inte!;

Men jag tänkte
att den här tråden skulle bli en slags Alkoholhjälpenblogg och inte bara ett forum , som också gör sin nytta; och är mitt andningshål; i denna jobbiga tillvaro!
Eller så har man alla dessa trådar i forumen ; för att det är en blogg;
Bara med olika syften och frågeställningar att besvara!?

@zamira Jag beklagar sorgen och att det gick så långt. Vad som driver en människa att avsluta sitt liv finns oftast inget svar på om personen inte uttryckt anledningen. Eller efterlämnat ett brev eller motsvarande.

Jag förstår så väl att du söker svar men försök att få hjälp med sorgehantering och vad DU behöver i denna stund.
❤️

Levt ihop med min man i 29 år.
Alkoholismen har kommit smygande de sista 10 åren för att blir värre och värre. Han drack aldrig inne utan bara ute i garaget eller liknande, i smyg. Och kommun full, som om jag inte skulle märka.
Han började förstå att jag närmade mig en gräns, han fick panik över att jag skulle börja prata om detta. Att det skulle komma ut. Att folk skulle få veta.
Så han valde att avsluta sitt liv.
Så nu står jag här.
Jag har så många tankar. Han började förstå att det skulle komma ut, var det därför? Hade jag kunnat göra något annat?
Jag går sönder.

@Åsa M

Tack för svar!
Ja tyvärr känner jag att socialtjänsten inte är till någon jätte stor hjälp. De kan inte ställa krav, utan han har svar på tal. och menar på att ja i princip måste vänta tills det händer något konkret eller att sonen börja berätta saker själv. Saken gör det ju inte lättare, då ex t är skicklig, han charmar, pratar om kul en, är påläst och vet allt. Han har rätt, och gör allt rätt.
Dom håller sig mest hemma knappt så jag ser sonen ute på samhället de veckor han är hos honom.
Jo jag försöker hålla i hop det och ta hjälp, men känner mig sviken av systemet som ska finnas till för att hjälpa.

Du skrev något om att har han större problem är det inget att vara orolig för. Förstod inte riktigt vad du menade då? eller skrev du fel?

Ung medelålder skriver du och är det ca 30 år. Detta spelar roll och jag tror inte det ändrats. Det finns ett speciellt ungdomskriterie där man utgår från att personen håller på att förstöra sitt liv, lever i utanförskap, kriminalitet, missbruk, saknar kanske boende. Detta kan vara grund för LVM. Annars är det en fysiska och psykiska hälsa man tittar på. Därför är det bra med anmälningar från sjukvården om han kanske är inlagd ibland för avgiftning t.ex. Fortsätt anmäl och var gärna konkret i det du berätta t.ex att han dricker dagligen så och så mycket. Finns det något fysiskt du kan peka på är det bra. Kan vara att han är abstinnent när han inte dricker, ev ep anfall, dilerium. Googla på lvmlagen så ser du lite vad man fokuserar på. Fortsätt anmäl.

Hej alla! Finns det någon här som har koll på hur lvm utredningar?
Har en anhörig som är i ung medelålder och som varit alkoholist i ca 15 år. På senaste åren har det blivit kraftigt försämrat. Tog till slut modet och gjorde orosanmälan som ledde till lvm utredning. Som kort därefter lades ner. Nu har det urartat ännu mer och den anhöriga har inte en tanke på att sluta dricka. Den anhöriga är så pass ”sjuk” i sin alkoholism så hen inte skulle klara av göra sina vardagliga sysslor utan sin alkohol. Helt obegripligt hur man kunde lägga ner utredningen. Funderar på att överklaga deras utredningen och på nytt göra en orosanmälan. Det känns som mitt enda alternativ. Det andra alternativet är att den anhöriga kommer dö i förtid av sin alkoholism. Är det någon som har erfarenhet av lvm utredningar och som lyckats bli hjälpt av den?

Går snart sönder av förtvivlan och oro…

Jag kontaktade regionens alkoholrådgivning angående att min man inte kunde/ville sluta dricka. Absolut det bästa jag har gjort! Har fått stöd i att förstå ett beroende och hur jag ska ta mig ur medberoendet. Även blivit anmäld till Soc av barnens skola, vilket inte var så farligt! De såg att barnen hade en ansvarsfull mamma och det var inte tal om att flytta på barnen. Det var också bra för att sambon att förstå allvaret. Han har varit nykter några månader. Hur framtiden blir vet jag inte, men barnen ska ha ett nyktert hem och det är upp till honom om han väljer oss eller alkoholen.

@miss lyckad tack för dina ord! Jag känner verkligen att jag gjort rätt. Är rädd att dottern är medberoende och gör allt jag kan för att hon ska komma ut det. Men det får ta sin tid jag ger aldrig upp!

@Tsukyou
Då går du men noterar att det är ett bevis på var han befinner sig när det gäller er o hans nykterhet

Bara att acceptera hans val - sen har du ju rätt att välja hur ditt liv ska se ut

Så bra!

Barnen kanske säger nej eller visar ilska men använd aldrig det som ursäkt att stanna
De ändrar sig oftast när det är gjort o troligare att du har mer kontakt med dem som vuxna än om du stannar kvar i missbruket
Nu erbjuds de iaf en väg ut men det kan ta lite tid - växer man upp i missbruk blir det ju ett medberoende

@ann74

Åh, vad skönt att höra! Heja dig! 🤗

@mikbor71 Exakt min situation för 12 år sen 🩵

Det där är svårt. Min man, nu nykter sedan 2 år tillbaka, förstår inte alls att hans tidigare beteende, svek, lögner mm påverkar mig fortfarande. Det är inte så att jag är orolig för att det ska hända igen, men jag kan inte heller helt släppa hur lätt han tidigare haft för att ljuga för mig, om stort som smått. För honom är det nuet som betyder något, han vet vilket arbete han gjort och gör med sig själv och hur säker han är på sin nykterhet och sitt mående. Jag behöver lita på honom kan kan "bara" göra det. Jag vet att OM han börjar dricka igen tar det lång tid innan jag kommer att märka det, han är duktig på att dölja det. En risk jag får ta. Det är ett ständigt arbete för mig, att inte låta det oroa mig eller påverka mig. Det känns bra, det vi har.
En del saker får man nog bara släppa, saker som sagts på fyllan, innan självinsikten slog till. Det kan vara smärtsamt, men jag försöker se det som att det var den sjuke alkoholisten som pratade, beroendepersonligheten. Jag tror också på samtalshjälp, tillsammans och enskilt. Här där jag bor finns tyvärr bara en så kallad utbildning att få för anhöriga, inte några samtalsgrupper eller liknande. Men vi har tagit hjälp tillsammans, som varit bra, och min man gick länge hos alkoholterapeut och har nu regelbundna möten med AA och ACA.

Oj vad jag känner igen delar av detta som ni berättar. Jag inledde för några år sedan en relation med en kvinna, som jag tyckte var helt fantastisk. Vi gifte oss och hade det grymt bra på alla sätt nästan... Hon drack på ett sätt som för mig kändes udda, hon kunde dricka på helgerna så hon var full från fredag till söndag. Hon skötte alltid sitt arbete, högstatus jobb. Så småningom så drack även jag mer än vad som var nyttigt, mådde dåligt över detta. Försökte diskutera tankar kring att vi borde skära ner / sluta men fick aldrig gehör på riktigt. Åren har gått och det har långsamt blivit sämre i våran relation. Alkoholen viktigare och det har påverkat mycket negativt. Mina barn har tagit avstånd från henne vilket även i praktiken omfattar mig. Jag sökte hjälp här för ett år sedan, från andra sidan, vilket fick mig att börja fundera kring vår relation. Nu under sommaren har detta eskalerat på alla möjliga sätt och jag tvingades att inse att jag måste rädda mig själv, då jag annars skulle stå utan mina barn med en trasig relation som innehåller missbruk. Jag har lämnat och vi ska skiljas. Världens jobbigaste beslut, att lämna någon som man älskar. förstår nu att mitt alkoholintag var starkt kopplat till relationen. Mycket skuldkänslor nu, tvivel etc.