Senaste kommentarerna i forumet

Hej!
Jag och min sambo har haft ett turbulent år med mpnga konflikter mellan oss men också med hans ex.

Han har dämpat det genom att dricka en del, han har också haft sådana perioder innan han träffade mig.
Nu har han bestämt sig för att vara nykter och jag stöttar honom i det.

Men min fråga är hur förlåter man elaka saker som blivit sagda på grund av alkoholen?
Och hur går man vidare tillsammans från saker som gått fel och blivit förstört.

@has - Stort tack för ditt svar, din omtanke och din styrkekram! Tack för att du delar din historia och bakgrund och din erfarenhet som anhörig. Jag ska definitivt söka upp poddarna du tipsar om ❤️

När jag läser det du skriver vill jag bara ge dig en stor kram @ebba_123!

På senare tid har jag börjat förstå att medberoendet tyvärr verkar kunna vara lika starkt som beroendet i sig.

Det gör att man som anhörig inte kan göra mer än att påtala det en själv upplever - vilket du gjort under flera år.

Jag har inte samma erfarenhet som du. Min pappa var alkoholist men jag träffade honom inte så ofta efter mina föräldrar skilde sig, så jag förstod aldrig då hur illa det faktiskt var.

Gifte mig senare med en man som utvecklade alkoholism, hade sedan tidigare jobbat med mitt medberoende då annat i min uppväxt var dysfunktionellt.

Jag tänker att din terapi kommer hjälpa dig. Läsa och skriva i dessa forum kan också vara hjälpsamt.

Jag tycker också att poddar samt böcker har hjälpt mig mycket. Några av dessa är: Bli fri från ditt medberoende av Melody Beattie, Djävulsdansen av Sanna Lundell & Ann Söderlund samt Beroendepersonligheten av Craig Nakken.

Skickar en stor styrkekram❣️

@Rosen80 du kan inte göra något, du är ihop med en missbrukare. Dra en gräns för sig själv, bestäm vad du är villig att acceptera i relationen och håll dig till den gränsen. Om hon inte har sjukdomsinsikt kommer inget bli bättre.

Jag var tonåring när jag konfronterade min pappa och hans alkoholmissbruk för första gången, idag är jag 35. Varken min mamma eller storasyster har stått bakom mig i detta och jag har med åren förstått att de lever i förnekelse och medberoende.

Idag är abstinenssymptomen så grava att jag inte längre orkar träffa min pappa. Det ska tilläggas att efter år av tjat och tårar från mitt håll så ”pausar” pappa missbruket när vi träffas, troligtvis för att bevisa att han är ”ren”. Vi träffas ca 1 gång varannan månad och det skär i hela mig att missbruket även har påverkat min och min älskade mammas relation, de hälsar alltid på båda två, återigen för att bevisa att inget är som jag tror. Jag hade önskat att mamma och jag kunde ses ensamma, och på så vis träffas mer ofta, men vi hörs knappt längre och troligtvis har hon fullt upp med att städa upp och ta hand om pappa där hemma.

Efter långa perioder av tungt alkoholintag och när den här ”pausen” måste göras inför ett födelsedagskalas eller liknande så är symptomen så tydliga att det blir ”elefanten i rummet”. Min pappa skakar så han inte ens kan föra gaffeln till munnen, kaffet spills ut ur koppen, han kan bara gå några få steg sen måste han sätta sig för att inte ramla, balansen sviker och han måste ta stöd från väggarna för att ta sig framåt. Han går in på toaletten och kräks så det hörs ut från badrummet, svetten rinner så tröjan blir blöt, han sluddrar när han pratar, hans minne är så gott som bortblåst, han berättar alltid samma historier, hans blick är tom och han ser ut att vara uppslukad av ångest och är nära till gråt, men han har inga problem med alkoholen..

Jag har genom åren känt ett enormt ansvar för missbruket och jag har ständigt en klump i magen för att något ska hända min mamma, för jag ska tillägga att alkoholen tar fram aggressivitet, svartsjuka och ett kontrollbehov hos min pappa. Ibland har mamma blåmärken för att hon har ”ramlat”..

Jag känner att jag nu har tappat bort mig själv. Jag är inte den mamma och sambo jag vill vara då ångesten och oron är så stark och tar över. Jag kan inte längre sköta mitt jobb, jag är sjukskriven och går i psykoterapi.

Jag vänder mig nu för första gången till ett forum för att dela min historia med er som vet och förstår.. hur gör man för att bryta sig fri?

@Rosen80 Hej. Jag kan inte låta bli att svara eftersom jag befunnit mig EXAKT där du är nu - även om jag snarare har hamnat på andra sidan "staketet" här. Jag vill och måste hålla med @bella70
- du kan bara rädda dig själv. Ordvalet "plana ut" fick jag enorma akoholistvibbar av.
Jag gjorde misstaget att fortsätta med min alkoholist när det ballade ur för honom - vi hade varit tillsammans i åtta månader. Jag stannade. Slipades ner tills min person var borta och allt kretsade kring honom - jag kastade ut honom efter sex år då mitt liv inte längre bestod av fina stunder med honom. Den man jag blev kär i fanns inte längre - kvar fanns bara alkoholisten X - den personen kände jag inte. Kvar fanns skalet av honom fyllt av alkohol, fula ord, bråk, självömkan och en massa skit man helt enkelt inte vill ha i sitt liv.

Tänk sinnesrobönen
Gud, ge mig sinnesro att acceptera
det jag inte kan förändra,
mod att förändra det jag kan,
och förstånd att inse skillnaden.

Du kan plocka bort "Gud" och ändå få tankehjälp - jag har fått jobba stenhårt med att "inse skillnaden". Jag önskar dig allt gott och att du kan rädda dig själv innan du behöver utstå mer.
🩵

@Åsa M Tusen tack för hjälpen! Det var väldigt bra input

Tyvärr så finns det bara en sak att göra - klipp kontakten.
Du kommer att fara så illa annars…

Så fint att du kom iväg på fotbollen @Letlive! Tufft med återfall, men det låter som du har bottnat i det vi alla behöver bottna i - ”jag kan inte göra något åt det”.

Den sanningen är så svår och samtidigt så befriande tycker jag.

Ta väl hand om dig!🌸

@has Tack för att du frågade! Jag gick, det var roligt och min fru har nykter när jag kom hem. Hon fick något återfall för någon dag sen. Det tog hårt men jag har slutat hoppats. Just nu tänker jag en dag i taget. De flesta nyktra dagar vi har är bra. Men jag misstänker att hon inte på allvar insett att hennes relation till alkohol är så destruktiv att det kommer förstöra hennes liv. Men det kan jag inte göra något åt.

Hej ! Träffade en underbar kvinna i vintras och jag föll direkt. Hon berättade att hon inte skulle dricka på några månader för att hon bestämt sig för det. Det visade sig nu 8 månader senare att det var pga något som hänt på jobbet och att hon därför skulle behöva lämna prover. Visst har jag under den här tiden reagerat på att hon är väldigt törstig på helgerna men har hon haft planer så har hon varit nykter å genomfört det hon tänkt sig. Har också varit helger som hon varit helt nykter, Hon är alltid vänlig och trevlig så länge man inte tar upp någonting som har med drickandet att göra. Nu har hon iaf varit dyngrak i 4 veckor och har sedan i lördags sagt att det är dags att plana ut då jobbet börjar på söndag kväll. Igår var hon iväg med en "vän" som messar å ringer för att kolla hur hon mår och om hon lyckats sluta dricka ännu, kan ärligt säga att jag har aldrig sett henne så full som hon var igår. 2 kassar öl hade hon med sig hem, hon sa att hon tänkte köpa folköl men kompisen tyckte hon kunde unna sig lite riktiga öl från bolaget. Hon mådde dåligt å bad om att få byta ut starkölen mot folköl så jag ordnade det och ställde ölen i min bil. Hon bad om ursäkt å va ledsen för att hon va så full igår men att idag skulle hon ta tag i det. Såg till att handla färskt bröd, pålägg, choklad å lite annat som hon gillar vilket va väldigt uppskattat fram tills nu... det kom ett sms med -vart ställde du mina öl ? Jag ringde å sa att du bad mig byta ut dom igår mot folköl...... hon svarar bara att jag kunde väll inte med annat igår men så är det inte idag.. mitt hjärta går sönder för hon är verkligen en toppentjej 😥
Hur hanterar ni detta ? Vad kan man göra ?

Visst är det tufft med separation, men alternativet är så mycket värre.

Du är klok i ditt resonemang och fixar detta 👍

Hej!
Tacksam för råd/ stöd.
Gift sedan 7 år med man som har alkoholproblem, han kan hålla upp mellan 3-6 månader, som längst 9 mån sedan blir det våldsamt supande i flera dagar.

Jag satte en gräns hösten 2023 efter att han hamnade på sjukhus med skador då han föll pga att han var rejält full, att om det händer en gång till så skiljer jag mig. Nu är han utomlands sedan drygt 3 v och supit vilket resulterade i kramper och 2 dygn på
sjukhus. Utskriven , verkar sober när jag pratar med honom nu. Han skyller på att han ätit dålig sushi .. hotellet där han bodde tillkallade ambulans för han krampade som epilepsi sa de
. Han är kvar utomlands. Gjort klart för honom att han inte ska in i mitt hus, att det är allvar, att han ska söka bostad, vi ska separera och att han bör söka hjälp.
Han säger att han ska gå på AA, sökt hjälp på beroende klinik, söka bostad - i min värld förstår jag inte varför man är då kvar utomlands och istället åker till Sverige och tar tag i sitt liv.
Han är i stadiet nu ångerfull, älskar mig, vill inte göra mig illa bla bla..
Har sagt till honom att det är sorgligt, jag är besviken, förbannad, lurad och känner mig dum men vi ska inte leva ihop för hans och mitt tillfrisknande.

Han säger att det är första gången han inser att han inte klarar att sluta supa själv.
Pratar som inget har hänt , att det är normalt att åka iväg i snart 3 veckor, driva omkring och supa medan jag är hemma.

Jag har ingen tillit till honom alls. Trött på hans småljugande trots klara bevis, trött på hans extrema självcentrering som blivit värre de senaste 2 åren. Trött på att gå på äggskal för jag vet inte om en öl/ ett glas vin leder till flera dagars fylla, kissar på sig etc.

Huset står på mig och vi har äktenskapsförord.
Inställd på att han kommer att krångla med hans saker och möbler som ska bort härifrån.
Inga barn ihop eller gemensam ekonomi.

Går på anhörigstöd beroendenheten där jag bor. Har slutat ” skydda” honom om hans alkoholism genom att prata öppet om varför jag ska skilja mig (alla hans gamla vänner känner till hans drickande och fått hårresande berättelse vad som hänt i hans liv före jag kom in som jag inte känt till, hans äldsta vänner har noterat att min snart fd man är mer lättirriterad och grinig , stärkt oxå av detta att det är den enda vägen att gå , att skilja sig för att jag inte ska gå under).
Är det någon som varit/ är i samma situation?
Hur gör ni för att få ork och kraft att fullfölja en separation?
Så klart att jag har känslor kvar men mitt intellekt säger att det är självmord att lita på hans ord att han ska bli nykter. Han vill ha garantier att det ska bli vi när han går på behandling- jag har svarat att vad som händer om 1-2 år står skrivet i stjärnorna

Tack

@Letlive hur gick det för dig med fotbollen?

Jag bokade möte med mitt ex' chef för att berätta om hans alkoholmissbruk och psykiska ohälsa. Det är sekretess i fråga om personalärenden så du ska inte oroa dig för att det läcker ut. Mitt ex' chef bokade i sin tur möte med honom efteråt och sa att det var "flera kollegor" som hört av sig och varit oroade. Det var det också, även om det var jag som satt på mest information. Han hade också en historik av personalärenden pga konflikter och olämpligt beteende så de såg mönstret direkt.

Jag har en familjemedlem som fallit i djup depression pga trauma som inte bearbetats. Årsdagen blev katalysatorn och hen har självmedicinerat extremt med alkohol i den grad att vid semesterns slut har hen inte gått till jobbet, utan att meddela.

Krisen är så akut att vi i nuläget försöker med hjälp av en familjevän få in henom på psykakuten, men det krävs givetvis att hen någonstans vill själv. Vi har en plan för den biten, men är så orolig att denna alltid så skötsamma och karriärsinriktade person kommer bli ännu mer deprimerad när hen inser att jobbet står på kant. Jag vill försöka kontakta jobbet, för jag vet att de är skyldiga till att hjälpa till. Men hur gör man? Vad säger man? Jobb känns som en så onödig praktisk detalj, men försöker någonstans se ett ljus att hen ska kunna må bättre i framtiden och då ha den säkerheten kvar utan att dömd för att detta fortfarande är tabu och folk kan ha fördomar på arbetsplatsen. Har någon erfarenhet av detta? Hen är inte kapabel att höra av sig själv i nuläget.

Hej @Lizziedays! Jag har inte svar på dina frågor utan tänker att alla har sina egna svar. Läs gärna i mina andra trådar här för att ta del av min process.

För mig var det så svårt att avgöra huruvida min man var alkoholist, riskdrack eller inte hade några problem alls. Jag kände mig helt förvirrad och fick inte ihop bitarna alls.

När jag till sist (med lite hjälp) förstod att det faktiskt handlade om alkoholism så lämnade jag honom ganska snart därefter.

Inte lång tid efter det fick min man insikt i sin sjukdom och har varit nykter och jobbat aktivt med sitt tillfrisknande sedan dess. Vi har sedan valt ett gemensamt liv igen.

Det var väldigt kort sammanfattat av en väldigt svår tid, men läs gärna i mina trådar så får du en bättre bild!😊

@has
Blev han frisk din make?;
Och hur tålmodig ska man vara och hur mycket tid ska man ge;
som anhörig till sin make och beroendet som han har?
Hur gjorde ni i er familj?

Jag förstår att du är oroad för en vårdnadstvist, men om både pappan och nya partnern dricker är det inte troligt att familjerätten skulle anse att det är en lämplig miljö för barn. Jag har en väninna vars man var bipolär pch inte skötte sin medicinering, och det räckte för att han inte skulle få vårdnad. Om ditt ex har värre problem än så hade jag inte varit orolig om jag vore du. Dokumentera allt, ha tät dialog med socialtjänsten och gör vad som är bäst för barnet. Ta hjälp för egen del också, det är tufft att vara medberoende och det tar tid att bearbeta, särskilt om man måste ha regelbunden kontakt.

En lång historia kort…
Har vart tillsammans med mitt ex i 8 år, han har ett missbruksproblem både alkohol och droger och misstänker starkt på bipolaritet, men har inte vilja bli diagnostiserad. Dom här 8 åren har vart högt och lågt, han blev nykterist och höll upp i nästan 6år med undantag vid återfall som blev fler och fler i slutet av relationen. Ska sägas att jag under tiden också slutade dricka och om ja någon gång ville de utan hans närvaro så fick jag inte de, jag vet att jag har vart medberoende, men också själv valt att avstå i tron om att han skulle bli fri från det. Vi har tillsammans en son. Vi skiljdes för knappt 4 månader sen och vi var till en början överens om det hela och lagt upp en plan om hur vi skulle sköta allt kring sonen. Det höll i ca 1 månad. Innan de började eskalera. Det slutade med att jag hämtade sonen då pappan var påverkad under början av hans semestern på dagtid. Jag har sedan dess under denna sommar/ semester haft sonen på heltid och pappan har inte varit närvarande eller mottaglig. Trotts försök till att få honom att söka hjälp och påvisa att jag fanns som stöd och att båda våra familjer vill honom väl och framför allt för att finnas till för sin son, men det har inte hjälpt. Jag beslöt mig till slut att ta hjälp av Soc, varpå jag fick ta ennu mer skit. Nu med hjälp av Soc så har vi en typ av kommunikation och förhållningsregler. Men han har nu då hittat en partner som också har alkoholproblem och har två egna barn. Så nu första veckan som det är pappa vecka på väldigt länge så har de umgåtts dagligen som en enda stor familj. Pappan har lovat att han ska vara nykter för att han ska ha få ha sonen. Men tilliten till honom är minimal och partnern har jag noll tillit till. Då jag vet att hon nästan dagligen dricker. Det sista jag vill är att de ska gå så långt som till en vårdnads twist, men jag gör allt för att vår son inte ska behöva få va med om detta. Pappan skriver olika provocerande, sårade, elaka och anklagande sms och försöker hitta fel. Jag bryr mig om honom och jag tycker om honom för den jag vet att han kan vara, men jag vill inte ha tillbaka honom och jag är inte kär i honom. Det känns ärligt som om han äger och styr mig trotts att vi inte är tillsammans. Hur är det möjligt? Jag är helt slut på, känner mig totalt maktlös, uppgiven, drenerad, sårad och framför allt konstant orolig 😭😵‍💫💔 tack för ni orkat läsa!
Så hur ska man tänka, vad kan jag göra?

@Tröttiz ja, det är väldigt sant. Insikten måste komma inifrån individen, vare sig det är missbrukaren eller den medberoende. Utan insikt tror jag det är nästan omöjligt att ens orka fundera på att ta tag i det.

Det jag också tänker om alkohol är att samtidigt som det ofta inte lönar sig att säga vad en beroende ska göra, samma gäller för den medberoende.
Ofta är man ju för insyltad i den andra, att man inte ser klart eller vill/orkar agera tänker jag.

Jag stannade för länge, och hade vänner som såg och kom med sina 'göranden" till mig. Funkade ju inte alls att få höra vad jag borde göra i vissa situationer ... Till slut tog det stopp - men inte på grund av andras tyckanden om mitt sätt att fatta beslut.

Då tror jag att det är bra att ta ett steg tillbaka och närma sig ödmjukt, vad man upplever och tänker.
🌺

@Ros starkt av dig att du lyckades bryta ditt mönster samtidigt som din man fortsatt dricker! 🌟🤗 Ja, att stå bredvid och inte nå fram är oerhört tufft och frustrerande.

@Åsa M
Även om vi inte va ett par så länge har jag ändå förstått hans val så klart. Och det är ett liv där alkohol inte uteblir.
Hans eviga förlåt till mig blev inte värda ett skit till slut.
Märks hur sjukdomen förstör honom.
Finns frustration på denna sidan då han har 4 fantastiska barn som försummas.
Och jag vet att det är inte mitt problem. Har god relation till barnens mamma så dom träffar jag emellanåt ändå.
Återigen han är som död för mig nu efter sitt lilla utlopp. Men klart man tänker ibland.

@has Läste ditt inlägg nu. Så bra förklarat tack. Jag har själv slutat att dricka A sen 24v. Men känner väldigt mycket av det du skriver på hur jag var. Min ångest nu är att min man passar så bra in i din beskrivning. Så svårt att prata om det med honom då jag själv varit där. Tack för att du delade med dig🤗