Senaste kommentarerna i forumet

@llalalalal123
Fortsätt skriva här, det hjälper dig!
Det var hårda svar du fick och jag vet att många i din situation vill hjälpa: man vill inte ha rådet att lämna utan råd för att hjälpa. Det sorgliga är att det inte går att hjälpa.
Tänk på det som om det vore cancer. Om din flickvän hade cancer så behöver hon vård, mediciner, expertis - om hon inte vill söka läkare kan du inte tvinga henne och du kan inte heller bota henne, oavsett om du pratar med/tjatar på/ber henne…; hon behöver acceptera att hon har cancer och välja att ta emot/söka vård. På samma sätt är det med alkohol: hon behöver acceptera att hon har svårt att hantera alkohol och välja att ta emot/söka vård.

En annan sak som hjälpt mig är att tänka kring om jag kan prata med anhöriga, vänner eller liknande. Om hon hade fått cancer, varit otrogen mm - hade du då pratat med någon om det? Om hon dricker för mycket, kan du då prata med någon om det, eller är det en skam?

@has
Härligt att höra att du kommit dit du har kommit. ❤️
Själv bor jag ensam. Skulle gärna vilja ha någon att planera vardagen med, men skönt ändå att vara trygg i det som ÄR fastän det innebär att känna sig lite ensam då och då. Du väljer själv liksom.

Fortsätt kämpa på! 🌺💪

@Kameleont Nu är det jobbigt. Kontraktet skrivet på huset och det är egentligen något väldigt bra. Huset stannar i familjen och en del av mina barnbarn kommer att växa upp där. (Hoppas de får växa upp, det är så mörkt i världen just nu.)
Ändå bröt jag ihop fullkomligt efteråt och grät hejdlöst. Kanske var det något jag behövde, har inte gråtit ordentligt på länge. All sorg över hur livet blivit och hur totalt främmande vi är för varandra nu. Vi satt mitt emot varandra och ingen av oss gjorde någon ansats att söka tröst eller att trösta. Det var så tydligt att det är över. Vi satt där i det som varit vårt gemensamma hem under så många år och jag kände att jag blivit utbytt för länge sen. Jag ville bara hem och han försökte inte få mig att stanna kvar. Mina kärlekskänslor är borta sedan länge, men en gång i tiden var jag det viktigaste i någons liv och på något bakvänt sätt så är det just det jag saknar.

@nöjd57 jag har (och är) i samma situation. Min partner har vid tillfälle kommit hem stup full och meddelat att ”det var nära att jag tog mitt liv i kväll. Jag hittade det perfekta stället för att ta mitt liv”.
Och det var (vad jag trodde då) att vi hade nått botten. Så mycket samvetskval och jag stannade kvar för att han inte skulle ta sitt liv. Vilket jag idag inser att jag inte skulle gjort. Samma historia upprepar sig fast inte fullt ut så dramatiskt som den gång.
Jag är nu mitt uppe i diskussion om separation och då kommer det igen.
Kan känna igen mig så mycket i dina tankar. Tack för att du delar med dig

Läser andras trådar, vill skriva något klokt, någonting stöttande. Men det känns fel lite avigt , då jag ändå inte är helt ute ur mitt

Men så idag slog det mig, känslorna är borta, alltså kärleks känslorna , nu är det mer tycka synd om...tragiskt....

Kan komma ihåg för ca 3 år sedan, jag vågade inte öppna munnen om hans problem, tänk om han lämnade, tänk om han blir arg? Överdriver jag?

Så även om det tar tid, så sen ska jag och kissekatt leva lyckliga i våra dagar så är det bara.....

Tack för svaren.

Ensamhet är ett så negativt laddat ord. Jag bor själv, älskar tystnaden och fridfullheten och att slippa allt KAOS som exet förde med sig. Jag kan välja själv när jag vill umgås med någon. Mina två katter och jag är i vår bubbla, vi gosar och kelar och njuter av friden. Önskar er alla samma sak! ❤️

Din flickvän är sjuk, det är inte bara en fråga om bristande karaktär. Acceptera inte att bli medberoende, det är den värsta fällan som finns. Prata med hennes föräldrar eller någon annan vuxen om din oro. Denna börda kan man inte bära själv. Ju snabbare hon får hjälp, frivilligt eller ej, desto bättre.

@llalalalal123
Jag instämmer helt och fullt med @jan.3.

Att någon ska förstå/inse sitt beroende/missbruk är näst intill alltid en lång väg att gå.
Att bli medberoende är lätt och det kommer knäcka dig.

Min fördom var, något överdriven och förenklad, att en alkoholist drack så gott som varje dag, hade blivit av med jobb, familj, boende och hängde med andra alkoholister i lokala parken.
Jag ringde till huvudkontoret för AA, Anonyma Alkoholister: där det jobbar nyktra alkoholister, och berättade om min situation med min dåvarande man och frågade naivt ”när blir han alkoholist/vad ska jag göra?”.
Mannen svarade något i stil med: han ä r alkoholist: att inte kunna hantera mängd alkohol, beteende, ånger mm. Han gav mig råd: lämna - det är det bästa du kan göra, för dig och för honom.
Jag skulle uppmuntra dig att ringa AA och prata med dem. Du kommer utplåna dig själv om du stannar. Om du lämnar får hon kanske en insikt och då kanske ni vill försöka igen.

Ta hand om dig: vad du vill göra i livet, hur du vill må, vilket liv du vill ha med en partner, vad du kan acceptera hos en partner…. Jag tycker inte att man ska styras av vad andra tycker/tänker om en, men om din vän hade varit i din situation, vilka råd hade du gett då?
Kanske vill du bli pappa en dag, skulle din flickvän kunna ta hand om ett barn som det är nu?

@has
Jag älskar de där dagarna av lugn, och många gånger även ensamheten. Tidigare var de där dagarna/helgerna självklara katastroftillfällen med alkohol (=jättejättejättefylla), hot, ofta våld, totalt ångestpåslag, oro, rädsla, panik och stress. Och alla andra jobbiga känslor.
Min första jul när vi separerat spenderade jag själv. Och jag njöt - saknade barnen, men det absolut bästa var lugn, harmoni, tystnad.

Det är inte alltid ensamheten man önskar, men för min del skulle jag alltid välja ensamhet före sällskap som ger dåliga känslor.
Stora kramar till dig!

När jag träffade honom sist, då började han se folk som inte fanns.
Min mamma hade riktiga hallisar på slutet och det var riktigt obehagligt, det tyckte jag nu med och har insett att jag kan inte utsätta mig för det.

Dock är det en sida i mig som inte kan släppa helt, där har jag resignerat och börjat acceptera att hel själsfrid får jag när en av oss dör. Men jag har på stör ej på mobilen och det ger iaf en viss frid i sinnet.
Hitta stöd i denna kommun är lättare sagt än gjort så det blir ytterligare en kamp som jag vissa dagar inte orkar ta.

Tänk om jag vetat!

Smyger in och ger dig en stor kram ❤️
Känner igen mig mycket i det du skriver, insåg ju på kyrkans 12 stegs behandling att hela mitt liv gått ut på att foga mig och anpassa mig efter andra, det var en tuff uppvakning, det har tyvärr fört med sig att nästan alla sk vänner också är borta nu.
Men det är en krokig väg, alkisen har fortfarande tillgång till mig men vi träffas knappt dåhan nu kan få hallisar o det har gjort mig livrädd

Jag följer dig som en förebild ändå....och hoppas att ensamheten en dag ska kännas ok.

@has Tack. Det hjälper att höra. En präst. Ja, det kan vara en bra idé. Ska kolla upp möjligheterna i min trakt. (Förringa inte ditt korta svar. Det ger mycket mer än du tror).
Alla såna hot och även alla andra "beroendepersonlighets-hot" hamnar lite grann i samma jobbiga känslor. "Gör si, gör så" eller "om du inte kommer hit, så..." =>dricker jag...!

@Nöjd57
Jag har varit i en relation där ”om du gör si eller så kommer jag att ta livet av mig”, ”jag har inget värt att leva för/du vill bara förstöra mitt liv så du får mig att ta mitt liv” mm.
Att någon hotar med det kan absolut vara ett rop på hjälp, men då behöver man koppla in polis, socialtjänst eller så, men det är inte ditt ansvar att lösa det. Precis som @has skriver: det är något av det värsta man kan hota med och det kan förgöra en.

@has, @stark2025
Ni är grymma! Vilken styrka ni båda har, i att ni jobbar framåt, söker hjälp och uttrycker er.
För mig var det först när jag började berätta/prata om hur jag hade det. Det var ett evigt ”stanna? Gå tillbaka? Alkoholist? Hjälpa? Jag gjorde nog fel när jag…/han kanske hade rätt i att… stanna? Lämna?” Men till slut var det bara en väg att gå.
Det tog ganska lång tid att hitta tillbaka till mig själv, och jag jobbar fortfarande på det i vissa situationer, men hade jag inte lämnat så hade jag inte levt idag.
Kämpa på: prata med alla ni kan: terapeut, AAs huvudkontor, kvinnojour, vänner och bekanta - var öppen och hör dina egna ord, tankar och erfarenheter; hör andras tankar kring det, se deras reaktioner osv. Alla kommer vara en del av din väg mot ett bättre liv!

@Stark2025 jag fortsätter här för att inte kapa @flygcerts tråd.

Kanske låter knäppt, men jag har jobbat med chatGPT för att lägga mitt pussel.

Skriver in olika situationer och ber om en analys. När situation efter situation kom tillbaka med beskrivningar som manipulation, psykiskt våld, gaslighting tänkte jag att det nog inte funkade så bra.

Men sen har vårdgivare fortsatt bekräfta samma bild av min beskrivning.

Kanske gör du det redan, eller så kanske det inte passar dig. Men den finns ju där hela tiden. För mig blev det lättare att pussla när jag kunde lägga en bit, som sedan väckte nya minnen om situationer.

Skärmdumpar (eftersom jag bara har gratisversionen) för att ha kvar och kunna gå tillbaka vid behov.

Nu börjar jag se att mönstret genomsyrat hela relationen, ändå finns säkert mycket kvar att utforska än.

Men det stärker mig i min egen verklighetsuppfattning och ger kontext till de symptom jag upplevt de senaste åren med ständigt stresspåslag.

Hoppas du hittar ett sätt som passar dig! När dimman lättar och bilden börjar hänga ihop har jag börjat förstå vad som händer i realtid vilket oftast gör det enklare att hantera.

Kram🌸

@has tack jag känner också att Al-anon ger mig annat så jag kommer fortsätta där. Jag har kontakt med kvinnojouren mm så det är bara pusslet kvar 🙄 men bit för bit börjar passa ihop.
💖 till alla er andra som kämpar

@Stark2025 samma för mig på alanon (som jag däremot känner ger mig annat). Har du tagit kontakt med kvinnojouren eller liknande? Om inte: gör det!

Jag ringde för att få juridisk hjälp, men de har hjälpt mig med så mycket mer - förståelse för varför han gör som han gör och också varför jag inte förstod!

Helt plötsligt satt någon där och sa ”Det här är inte ditt fel” jag: jomen jag har ju med mig så mycket annat dem: ”det spelar ingen roll hur du växt upp eller vad du har med dig för erfarenheter! Det är våldets natur som gör att det blir som det blir”

Sån förvirring och lättnad på samma gång. Och chock faktiskt.

Fortsätter lägga mitt stora pussel. Bit efter bit stämmer in på det de säger. Och det är väldigt obehagligt, men ger ju helt andra möjligheter att hantera de där elakheterna.

@has och @flygcert vi verkar ha liknande men som vi separerat från, har läst era inlägg och känner igen mig så mycket. Jag har inga barn tillsammans med honom och vi ägde inte något ihop så där kommer jag ur lättare om man nu kan säga så.
Men den psykiska terrorn är fruktansvärd.
Har vart på Al-anon möten för att försöka hitta svaren på alla mina tusen frågor om varför gör han så här..... Varför gör jag som jag gör.... Hur kan jag gråta över någon som gör mig så illa ibland och sen gråter han och säger att han saknar. Men inte någon på mina möten kan känna igen sig i det, där är det "bara" alkoholen som är problemet och alla är kvar i sina förhållanden. Och jag känner mig som en stor bov som har svikit honom och dragit.

Jag vet vad jag ska göra... att det bara är att stålsätt sig och stå emot, så det behöver jag inte höra..... Vill bara inte känna mig så ensam i att falla för ångerfulla ord, känna sig så korkad när man sen får nått elakt kastat efter sig igen. Man känner sig helt mentalt rubbad..... Fast det egentligen är han som är det :-)

Här sitter jag, det är midsommarafton och jag är så besviken IGEN....
Jag lämnade min anhörig för några veckor sedan efter ett återfall med både fysisk och psykiskt våld inblandat. Jag hade tur att jag kom ut, det har hänt förut en gång men sedan har han vart nykter och gått på behandling allt var perfekt förutom att han började sin psykiska plåga några månader innan återfallet. Allt jag sa, gjorde, inte gjorde, allt jag inte sa, om jag sov ( på natten) om jag var vaken allt allt allt var fel.

Dagen med återfallet var jag den vidrigaste människan han någonsin mött mm mm.

Nu sitter jag här i egen ny lägenhet, har skapat en ny trygghet och liv på några veckor.

Han har fortsatt med sitt supande alla dessa veckor, fortsatt med sina verbala elakheter, blandat med ånger, kärlek, att han saknar.
När han är ångerfull och ledsen så faller jag dit. Talar om att även jag mår dåligt, har till och med sagt att jag saknar honom för det gör jag. Det är sådan sorg att han är så elak. Klyscha men han är ju fantastisk när han är bra.

Skulle egentligen inte skriva om honom, ville bara skriva och undra hur jag blivit så medberoende och hur man kommer ur det?

I måndags började han på behandling igen ( sa han iallafall) men i dag har han supit och bombat mig med sms, ringer ja allt man kan tänka sig. Tydligen helt beslutsam på att fucka up min midsommar totalt. Konstigt nog kände jag nog det här på mig, sitter hemma själv och har tackat nej till att träffa folk.
Varför blir jag så besviken? Varför är det så lätt att tro på när han säger att han tar hjälp, när han uppenbart ljuger eller iallafall misslyckas.

Kramar

@Nöjd57 jag har inte riktigt varit i din situation, men växte upp med ett ständigt närvarande hot om suicid hos nära anhörig.

Så jag vet vad det kan göra med en.

Jag samtalade med en bra präst under den tiden som sa att det är det värsta en kan utsätta en annan människa för: att hota med att ta sitt eget liv.

För mig hjälpte dessa samtal mig i att hitta min väg i att hantera det. Det var fortfarande inte lätt, men jag hade en ”handlingsplan” som jag kände att någon utomstående med kompetens inom området hade hjälpt mig med.

Att vi inte kan stå ansvariga för andras val och agerande vet vi ju oftast intellektuellt, men känslomässigt är det inte lika lätt. Det gäller väl att hitta en väg där som förhoppningsvis hjälper en, både vid hot men också om det värsta skulle hända.

Jag tror att det finns mer kunskap om det här på forumet än vad jag kan ge, men jag ville ändå säga: jag hör dig och förstår att det här är väldigt svårt och tungt att bära!

Midsommar🌸

En helg då alkoholen ofta flödar. Och allt det bör med sig för anhöriga och familj.

Idag gör jag det som hindrar så många av oss att lämna. Jag firar midsommar själv. Inte direkt av eget val, men samtidigt för att jag inte har möjlighet att åka den långa resan ”hem” till släkten då veckan innan och veckan efter kräver min närvaro här.

Barnen är vuxna och har sitt. Vännerna har sina traditioner. Och det känns faktiskt helt ok.

Jag har handlat hem god mat. Nu på morgonen har jag varit på en liten dessert butik som jag upptäckt att jag flyttat granne med (är kanske livsfarligt i längden men idag kändes det väldigt lyxigt😍). Jag har faktiskt också bokat ett pass i tvättstugan. Och jag har hela dagen fri. Till Mig.

Är vädret bra kanske jag åker till min favoritstrand. Annars gör jag det som faller mig in. Och jag är fri! Eller jag är snart fri. Eller jag börjar bli fri. Jag jobbar helt enkelt på att bli helt fri!

Jag kan välja själv. Visst kommer det bli lite ensamt ibland, men jag vet att jag brukar trivas bra i mitt eget sällskap. Det är ofta mer samhällets normer som kan ställa till det. Att kliva ifrån alla borden och måsten.

Kommer det alltid vara så? Nej, det tror jag faktiskt inte. Jag känner mig bättre förberedd för en relation, men längre fram. När jag kommit ikapp mig själv i allt det här. Landat på fötterna och står stadigt igen.

Jag har förstått nu att jag nog är ganska bra på att kommunicera, har gott tålamod och är villig att ”ta in den andras perspektiv”.

Det jag missat är att vara mer observant på hur mitt eget perspektiv tas emot. Om den andre är villig att lyssna och ta emot. Eller om minsta lilla uttryck av känsla eller behov tolkas som ett påhopp. En attack. En kränkning.

Det blir liksom väldigt lite kvar av mig då.

Så nu efter att chocken lagt sig och insikterna börjar komma så kan jag se att jag behövde lära mig det. Även om läxan blev väldigt dyr. På alla plan.

Från min stilla vrå i världen önskar jag er en fin midsommar! Vill också passa på att säga att det faktiskt inte behöver vara så hemskt att vara ensam. Inte ens när det känns ensamt. Eftersom det ändå kan vara så mycket bättre än alternativet 🌸🩷

@llalalalal123
Mitt råd är.. SPRING..
Du är i början av ditt vuxna liv stannar du kvar så blir det troligtvis kaos, ångest och alltid en känsla av en klump i magen.
Försök att hitta ett liv med harmoni.

Du kommer inte att kunna ändra något om hon inte själv vill, vilket hon varken vill eller förstår att hon bör göra, och nu när det är så att hon redan är en elak helgalkis så kommer hon aldrig i framtiden att bli en trevlig och snäll alkoholberoende person.
Jag skriver helgalkis eftersom hon inte verkar kunna kontrollera sitt intag av alkohol och att det verkar hända varje helg.

Mitt tips är hårt men du är så ung och du behöver hitta lite lugn och ro i ditt framtida liv.

Ha en bra Midsommar. 🌿🌹🌼

Hur många gånger har jag hört "annars tar jag livet av mig".
Ska jag kunna skilja på om det är på riktigt eller bara tomma ord?
Är det plötsligt mitt fel om det görs ett försök att ta livet av sig?
Jag blir så trött och matt av att höra den beroendesjukas sanning, utan att få det minsta gehör för att "det kanske beror på alkoholen att du mår dåligt".
Det blir inte bra om jag svarar med min version av vad som hänt.
Det blir inte bra om jag är tyst.
Det blir inte bra om jag svarar med något som jag själv inte tror på.
Gissar att det är flera som råkat ut för liknande situationer.

Jag gillar att läsa i forumet. Känna igen mig själv i era berättelser. Små steg. Ja, det är väl vägen framåt till att må bra, lite mera, lite oftare.
Har tankar om sommar och semester. Vad vill jag göra? Vad är roligt? Jo, jag har lite saker som jag vill ta upp igen. Någonstans i allt detta så stör kaoset i bakgrunden. Att ha valt livet som särbo )eller singel) känns helt rätt. Att kunna gå därifrån när jag inte står ut. Just nu är jag nog singel efter en sån kväll. Det kan ändras inom kort igen. Vet inte om jag orkar. Nä, eller... egentligen så orkar jag nog inte med detta. Mår skit av relationen. Ska nog ta mig i kragen och göra en egen, rolig sommar. På mitt sätt med det jag vill göra. Det skulle sannolikt kännas bra.
Hoppas att ni andra också kan hitta vägar framåt, roliga eller ej, men framåt till ett bra liv för ett egen skull.