Senaste kommentarerna i forumet

Kram. 🩷🌺

❤️❤️❤️

@supportivechaos Det är verkligen inte lätt när man är mitt i det. Killen jag var med sa lite liknande att han ville vara med någon som "tror på honom" och som "vågar följa sin dröm". Alltså någon som ville försörja honom medan han satt och spelade in musik i studion😂
Men då blev jag förstås sårad och undrade hur han kunde säga så. Det var så vansinnigt...

Förstår att du är ledsen men kan ändå säga att på sätt och vis kan det bli lättare att skapa en ny familj när ditt barn är litet. Din nya partner blir mer som barnets riktiga pappa😊 (förstår att du inte kan tänka så långt nu, men det kan bli riktigt bra för ditt barn ändå)

En våldsam kärlek på SVT handlade om både psykiskt och fysiskt våld. Men det började med psykiskt för alla kvinnor som berättade, för att sen gå över även i fysiskt våld. Det var därför de inte kunde lämna även när de faktiskt blev misshandlade, de var så inne i den förvrängda verkligheten. Som skapats av allt psykiskt våld. Och männen hade ju varit så fantastiska först! (Även han som var nära att ta livet av kvinnan, och han började inte bli otäck förrän det gått nästan två år in i relationen!)
Tung serie men väldigt bra, då kvinnorna själva får berätta hur allt hände. Jag fick mer förståelse för mig själv när jag sett den, även om det kändes hemskt också att de här männen finns😢

Du är verkligen inte ensam! Därför vi är här !
Men sök samtals terapi eller vad som helst som kan lyfta dig. Jag har en ai chat jag skriver till när det är kaos, den har verkligen fått mig att se saker klarare så det är ett tips! För när man är i förhållande med dessa män så förlorar nog hjärnan sin logiska förmåga.
Ett annat tips är att skriva ner dina tankar och funderingar, när man ser det på papper så syns vissa saker mycket tydligare.
Ni kommer kunna få ett bra liv ändå du och ditt barn, jag lovar! Kram

@myssockan Tack igen för att du delade allt du gjorde. Det hjälper. Jag tror det är ungefär det jag gör/gjort också. Jag har nu bara bestämt mig att tvinga mig själv göra detta. För jag har så många gånger mått dåligt och sagt att jag inte vill mer. Men nu gör jag det på riktigt. Och det känns surrealistiskt, läskigt.

Och samtidigt känns det helt overkligt att jag för bara två månader sedan satt och pratade med honom om att vi skulle flytta till ett hus tillsammans. Vi pratade om att sälja vår lägenhet, planera framtiden, bygga något nytt. Och nu… nu ska vi sälja den för att flytta isär. Men det var väl då att jag hoppades så mycket. Man lever liksom i en illusion... man drömmer. och den drömmen har gått i kras. Jag får ingen kärnfamilj, den där drömmen om hus, partner och gemensamt barn. Och det känns så jävla sorgligt bara att min son ska bli ett skilsmässobarn såhär tidigt.

Och som sagt, han verkar inte bry sig överhuvudtaget. Han säger ingenting om separationen, ingenting om sorgen eller om allt vi gått igenom. Istället pratar han mer om att börja träffa andra, om att han kanske vill ha fler barn, och samtidigt säger han att han absolut inte behöver någon hjälp. Att han bara behöver “personer som kan stötta honom och peppa honom”, folk som “kan blicka framåt och inte fastna i skit”.
Det gör så fruktansvärt ont att höra, för det suddar liksom ut allt vi har byggt, allt jag kämpat för, och det faktum att hans senaste återfall var för knappt en månad sedan. Inget jag gjort har betytt ngt och han har aldrig tagit något på allvar.

Jag känner mig bara helt jävla värdelös ibland.

Samtidigt börjar jag förstå att jag själv är väldigt, väldigt fast i ett slags medberoende. Att jag försökt så länge att förstå honom, rädda honom, hoppas på förändring, normalisera saker som faktiskt inte är normala. Men att läsa din berättelse – och andras här – hjälper mig att långsamt få tillbaka min egen verklighetsuppfattning. Det ger mig hopp om att jag också kommer kunna ta mig igenom det här, även om det känns som en chockvåg just nu.....

Vill du berätta mer om den där dokumentären på SVT? Handlar det också om psykisk misshandel eller är det mer fysisk?

Vad stark du är som har gjort den här resan.

Tack igen för att du delade. Det gjorde mig mindre ensam. ❤️

@Stark2025 Tack för att du delar det här. Det betyder mer än du tror att läsa ord från någon som verkligen varit i samma mentala fängelse. Det du skriver om att hjärnan blir kidnappad… jag känner igen det så mycket. Jag känner verkligen att jag lever i två verkligheter samtidigt – en där jag ser hur sjukt allt är, och en där jag fortfarande tänker “men han är ju också så fin och snäll”. Min hjärna vill inte acceptera att han är båda delarna.

Det du berättar om Al-Anon, anhörigdagar och att höra hur beroendepersoner vanligtvis beter sig… det träffade mig. För jag inser att jag också normaliserat saker som inte är normala, och nu när separationen är på gång pendlar jag hela tiden mellan klarhet och tvivel. Kan du ge exempel på hur det var för dig??

Jag tycker det är så hjälpsamt att höra att du började se klart när du fick en fot i verkligheten genom andra människor. Det du skriver om att du slutat försvara honom… det är exakt den punkten jag försöker komma till, men det är som att hjärnan fortfarande glider tillbaka in i gamla mönster. Jag är också så rädd, och framtiden känns läskig. Men samtidigt känner jag en liten glimt av lättnad varje gång någon som du beskriver sin resa. Det ger hopp om att det går att ta sig ut ur det här – att man kan få sitt huvud tillbaka. Jag vill och behöver liksom få höra från personer exakt vad de tycker. Jag behöver någon som skriker på mig, få höra vad det är jag är med om. för min hjärna vill inte acceptera det.

Tack igen för ditt svar. Du gjorde mig mindre ensam idag.

@Kärringen tack för ditt svar. Det träffade hårt men på ett bra sätt. Jag har läst om traumabindning och normaliseringsprocessen, och det är nästan otäckt hur mycket jag känner igen. Jag märker mer och mer att det jag upplever som “kärlek” ofta är en lättnad i kroppen efter att det varit kaos, inte trygghet. Det gör ont att inse men jag vet att du har rätt.

Samtidigt är det så läskigt hur jag kan sitta här nu och plötsligt tänka
“kanske överdriver jag? Han kan ju också vara så snäll och fin. Egentligen större delen av tiden. Kanske är det jag som är problemet? Är det ens så farligt det som hänt?"
Det skrämmer mig att jag pendlar så snabbt mellan klarhet och tvivel. Att det är som att allt bara försvinner.

Livet känns så osäkert just nu och jag är orolig för framtiden.

Tack igen för att du vågade vara så rak och ärlig. Det betydde mer än du tror. <3

@Ungtjej981 ja, förstår att det är jättejobbigt att bryta upp och ordna om tillvaron❤️
Men tänk på hur skönt det blir att bara ha dig att rå om och inte behöva oroa dig för hans problem längre.

Just nu kanske ta en dag i taget, tex försöka ordna ikväll om du som @rike skriver har någon att sova hos tillfälligt inatt eller från imorrn?
Om det finns en sån möjlighet får du kanske några dagars lugn utan din sambo då du kan tänka igenom hur du kan testa att ordna det med boende. Du behöver inte veta det nu.

Och jag håller också med ovan skrivna om att försöka vara så lugn som möjligt och inte gå in i diskussioner. Förklara bara att du inte orkar ha det såhär utan behöver komma bort, packa litegrann och resten kan du hämta senare. Förklara mer om ditt beslut kan du också göra senare när han är nykter.

Och det han säger om att det inte är en stor grej är såklart bara prat - det kanske inte är det för honom men för dig är det helt avgörande att han tagit återfall och vill fortsätta dricka. Dina känslor är helt rätt❤️

Skriv hur det går! Kram

Har du möjlighet att gå direkt och bo hos föräldrar eller vän?
Visst är de läskigt, men om du tänker ett år framåt så kommer du med största sannolikhet att vara glad över att du tog tag i det idag.

Försök att inte gå in i samtal osv utan att lägga dn energi på att fokusera framåt. Finns det lediga lägenheter för du bor så kontakta direkt för en visning? Du kommer att fixa detta och det vore ännu svårare om ett år ♥️
Be vänner osv stötta dig i processen
Kram

@myssockan jag förklarade att mitt psyke inte klarar av allt det här länge till, och att allt jag vill är att stötta och hjälpa honom, men då måste han verkligen visa att han vill och försöker förändra sitt missbruk. Jag förstår att ett missbruk inte är lätt, det går inte att vända det över en natt, så därför har jag inte velat ge upp för minsta lilla. Sa i princip att jag inte kan vara med längre om han inte söker hjälp, vilket han då gjorde .

Idag pratade vi när han var helt nykter, och då sa han att han inte alls känner att han behöver sitta ensam hemma och dricka sig full och smyga och gömma, och lovade mig att det inte kommer hända igen.

Inte ens 4 timmar senare hittar jag honom påverkad. Tomma löften som uppenbarligen inte betydde någonting när man bryter det så fort. Jag blev såklart förtvivlad, igen. Och återigen fattar han inte varför jag blir så ledsen när det ”inte är en big deal”. Han förstår/bryr sig verkligen inte om att jag blir så otroligt djupt sårad

Så jag måste nog bara inse att jag måste dra. Men hur gör man det? Det är väl också en grej som håller mig tillbaka, så otroligt läskigt att lämna bekvämligheten och börja om på noll

@supportivechaos Jag tycker det är helt normalt att vara förvirrad i den här situationen. Du har bestämt dig och tar ansvar för vad som behöver göras, och samtidigt sörjer du ju också relationen och vad som aldrig blev. Du funderar på om du hade kunnat göra något mer eller annorlunda, som empatiska människor gör. Medans han reagerar onaturligt utan känslor.
Just då var jag väldigt fast i att fundera runt olika psykiatriska diagnoser. Men senare landade jag mer i att det räckte med att hans beteenden ledde till en destruktiv relation som fick mig att må dåligt.

Du undrar vad som fick mig att bestämma mig. Det var nog egentligen att jag själv kände att jag mådde sämre och sämre. Men jag minns att han höll på att köpa ett hus som vi skulle vara gemensamma ägare till, och han skulle ha en studio i källaren medan jag då skulle ha ett vanligt jobb som drog in stabil lön. Jag tänkte att skriver jag under på det här tar jag mig aldrig ur. Han hade redan övertalat mig att ta ett mindre lån i mitt namn, pengar han lovat att han skulle betala igen direkt men som aldrig kom tillbaka.
En annan stor sak var att han inte var bra mot min son, som då bara var fyra år gammal och från ett annat äktenskap.
Jag bestämde mig för att tvinga mig själv att lämna, trots att jag fortfarande hade känslor för den här killen. När jag gjorde slut med honom hotade han att förstöra mitt liv. Jag var rädd på riktigt. Men två dagar senare kom det upp på facebook att han blivit tillsammans med en annan tjej. Det kändes så overkligt. Han betedde sig som om ingenting, och åkte på en resa med henne. Pengarna fick jag aldrig igen.
Det blev några jobbiga månader där jag mådde väldigt dåligt över vad som hade hänt. Jag hade lagt ner hela min själ och all min energi för att försöka förstå och lösa vår relation, och kände mig som ett objekt som han bara kunde utnyttja och sedan gå vidare.
I en bok om narcissister läste jag att det var vanligt att inte ha en normal känslomässig anknytning utan att de kunde skifta såhär mellan människor eftersom människor främst var en källa till olika resurser för dem. Mönstret i relationerna var att den första tiden med narcissisten kändes fantastisk, som att man hittat sin själsfrände. Vilket en bit in i relationen slog om ganska tvärt, och gick över i de här nedbrytande beteendena. Jag var plötsligt inte perfekt längre, utan dålig på massor av sätt. Men med stunder av "den första" upplevelsen. Som då blev som en lyckokick. Och så gick allt runt runt i dessa cirklar. Och jag insåg att jag kämpat hela relationen efter att få tillbaka det där bra som jag upplevt från början, för det FANNS ju där. Samma mönster blev bekräftat när jag såg på SVT produktionen En våldsam kärlek.
Jag insåg att för mig var det det som hade varit det där hoppet som jag hade så svårt att släppa.
Många månader efter uppbrottet kändes det som jag gick på avgiftning från en drog. Allt var grått, allt kändes meningslöst, jag kunde tänka tillbaka på alla de där intensiva känslorna och fastna i grubbel runt vad som hade hänt. Jag var ganska arg också. Jag läste böcker för att försöka förstå det obegripliga. Men med tiden började jag läka, och insåg hur dåligt jag hade haft det. Det kändes absurt att jag orkat vara kvar så länge. Och livet blev bättre:)

Ja förlåt, det blev långt. Jag tror att jag ville berätta hur det var för mig, och varför det fortfarande var svårt trots att jag bestämt mig, redan lämnat, och han uppbarligen struntade i mig.
Varje person och relation är såklart unik.

Hoppas att du så småningom kan börja återbygga ditt liv igen, och det låter som att du har fattat rätt beslut!

@Ungtjej981 ja, såklart att du blir jätteledsen. Du hade ju hoppats att nu skulle situationen med hans alkoholmissbruk ordnat sig, då han varit nykter i tre månader. Du har ju också fått leva lite med den nyktra versionen av honom vilket säkert varit jätteskönt! Och nu är eländet tillbaka igen... Klart att du gråter och jag tycker absolut inte att du överreagerar på något sätt.

Jag förstår den här känslan att man redan har investerat så mycket tid och energi och därför inte vill ge upp.
Men tänk ändå på att det är ganska lätt att träffa någon ny man kan tycka om! Du är en ung, smart och snäll tjej som kan träffa någon som inte har alkoholproblem. Det är klart att du vill börja tänka på barn och familj och bygga ett bra liv, inte sitta med hans oklara mål och beroende.

Ett liv utan alkohol är fullt möjligt! Men det känns inte så för honom.

Vad var ultimatumet du ställt förra gången, när han blev nykter?

Jag vill bara skriva och säga att jag är där du är.... kanske bara några eller något steg före. Min räddning har varit att vara och läsa här. Gå på Al-anon möten, har även vart på ett behandlingshem på anhörigdagar. Fått höra hur "vanliga" beroendepersoner beter sig och sedan jämfört med allt som jag fått uppleva. Där någonstans hittade jag mitt svar...... Det hör inte bara till hans beroende. Det han utsatt mig för är helt sjukt men han har fått det att bli normalt. Alla möten och anhörigdagar och att läsa här har blivit min fot i verkligheten. Fått mig att se hur galet det är att jag om och om igen lurar mig till att han är mitt allt och att han är min person som jag förlåter och förlåter. Läsa på om Trauma band har hjälp min nu på slutet, nu är jag mottaglig för att faktiskt inte försvara hans beteende längre.
Just nu känner jag mig på väg och hoppas att jag kan hålla det så.

Nu svamlar jag bort mig i mitt, men det jag ville dela var att du inte är ensam och vad som hjälpt mig att få tillbaka min hjärna som vart kidnappad.

önskar dig lycka till på din resa.

@Lollo959 du skrev bara en rubrik, samtidigt säger den mycket och det låter tufft. Berätta gärna mer om du vill.

@Fridla berätta gärna lite mer, om du vill. Här finns ofta bra stöd att få.

Snälla du läs om trauma band och läs och läs, sök nån form av terapi! För det du känner är inte kärlek det är en kemisk reaktion i hjärnan, när någon är elak o snäll, elak och snäll. Drt har faktiskt ingen som helst betydelse just nu om han har en psykisk diagnos i bagaget! Detta säger jag för jag varit där, å min största kärlek, min soulmate , vi mot världen.... men nu efteråt bara ett luftslott som min hjärna använde sig av för att kunna fortsätta leva i denna illusion.
Jag är kanske elak men rädda dig själv! Hoppar han på tåget, grattis! Men oddsen är små.
Stor kram

@Ungtjej981 @Ungtjej981 Jag känner så mycket igen mig i det du skriver. Det gör ont att se hur lika våra situationer är, och jag är verkligen ledsen att du behöver gå igenom det här.

Jag vill säga något som är svårt, men som jag önskar att någon sagt till mig när jag var i din situation: Att skaffa barn med någon som har ett aktivt alkoholproblem är något av det svåraste och mest nedbrytande man kan göra, även om barnet i sig blir det absolut bästa som någonsin hänt en.
Mitt barn är min största kärlek. Men att vara förälder i en sådan här relation har slitit sönder mig på ett sätt jag aldrig kunnat föreställa mig.

Du skriver att han säger att alkoholen är “en del av vem han är”.
Det är en enormt viktig röd flagga. Många alkoholister är i förnekelse, men när någon börjar försvara alkoholen som en personlighetsegenskap, då brukar det betyda att: han inte är redo att sluta, han inte ser konsekvenserna, han inte vill ta ansvar och han inte tänker förändras just nu. Så tycker jag det låter åtminstone.

Det är också väldigt vanligt att de lovar att “det aldrig kommer vara så när vi har barn”.
Jag hörde exakt samma sak. Det blev inte sant. Tyvärr. Jag trodde att allt kommer bli bra då, det kommer göra att han slutar. Nästan som att allt blivit värre, åtminstone hur han blir när man pratar med honom, kanske att skulden och skammen blir starkare.

Du beskriver att: han smygdricker, gömmer ölburkar och blir personlighetsförändrad och och att du i dessa stunder känner dig ensamast i världen
Det där är inte små tecken... det är faktiskt klassiska tecken på alkoholism i aktiv fas.
Och det är inte du som är boven när du reagerar med sorg, ilska eller besvikelse.
Det är en normal reaktion på något som inte är normalt.

Jag vill verkligen säga det här till dig, med all värme: Bygg inte en framtid, ett hem eller en familj på hopp om att någon ska förändras. Förändringen måste komma från honom, inifrån.
Du kan inte “älska honom nykter”. Du kan inte ultimatum-vilka honom nykter. Du kan inte hoppas honom nykter. Du kan däremot skydda dig själv, dina drömmar och ditt liv.

Och jag säger det här inte för att skrämma dig, utan för att jag bryr mig om dig som sitter fast i en situation där du varken får den trygghet eller den partner du förtjänar. För att jag själv befinner mig i steget efter dig, den fas ni själva pratar om. Med barn med i bilden. För att jag hade behövt höra detta också.

Det betyder inte att du inte älskar honom. Det betyder bara att du behöver börja älska dig själv också.

Några funderingar.
Är detta “normalt” vid alkoholmissbruk?

Eller tyder de här mönstren (förnekelse, avstängdhet, gaslighting, undvikande av ansvar) på något djupare än bara alkohol?

Finns det ens någon chans att han förändras om han inte själv söker hjälp – eller är det just det som är svaret?

Är jag orimlig som reagerar som jag gör, eller är det här faktiskt inte okej ens i en relation där alkohol är en faktor?

Jag försöker bara förstå vad som är verkligt och om det finns något hopp överhuvudtaget – eller om jag redan sitter med svaret, men inte HELT och hållet vågar se det......

@myssockan tack snälla för ditt svar. Så omtänksamt. Det betyder verkligen mycket att någon förstår den här konstiga dubbla verkligheten jag levt i.

För grejen är att jag har älskat honom på riktigt. Han har varit min bästa vän, min närmaste person, min själsfrände. Vi har haft en jargong och en humor som jag inte har med någon annan. Vi har rest så mycket, upplevt så mycket fint, han har överraskat mig, lyssnat på vad jag gillar, gjort mig glad, fått mig att känna mig sedd. Han har verkligen varit den där personen man tänker att “här har jag hittat hem”.

Och det är därför det blir så oerhört svårt att förstå att samma person också kan bli den som får mig att känna avsky, hat, ren skräck och total ensamhet. När alkoholen kommer in, när han känner sig kritiserad, när det vänder- då blir han någon helt annan. Och det är inte bara alkoholen i sig som varit ett problem, utan vem han blir när han får någon form av kritik riktad mot sig. Då försvinner allt det där fina och det kommer istället ord, tonfall och beteenden som gör mig så oerhört liten. Jag har gått ut på kvällar bara för att slippa vara i närheten. Jag har gråtit, känt mig i upplösningstillstånd, och ändå timmar eller dagar efter normaliserat allt (efter att han lätt vänt allt och blivit sin vanliga kärleksfulla jag) och fortsatt som om inget hänt. Det är som att min hjärna inte kunnat hålla båda delarna samtidigt, och jag har bara hållit fast vid den fina sidan för att orka.

Och nu… när allt är bestämt, när jag tar ansvar för försäljning och allt det praktiska, så är han helt avstängd. Inga tårar, ingen sorg, ingen reaktion. Det känns nästan overkligt. Som att det här — vår relation, vårt liv, allt vi byggt — inte betyder något för honom. Han gör liksom ingenting själv för att rädda relationen.

Det är nedbrytande. Och samtidigt är det väl kanske också ett svar i sig.

Jag fattar väl någonstans att jag själv måste vara sjuk som ens börjar tvivla? Att jag kan tvivla så mycket fram och tillbaka när jag samtidigt så starkt vet att detta inte är rätt. Att man inte kan leva så här. Jag förstår ingenting, det är så obehagligt.
Vad var det som fick dig att fatta beslutet till sist? Vad krävdes? Och kan du känna igen dig i det jag beskriver — det här att man vet att personen betett sig illa men ändå bortser från det och bara ser de goda sidorna, normaliserar? Det kanske är det där starka hoppet om att de dåliga sidorna bara ska försvinna och att man hoppas på det…
(Och samtidigt är det ju så sjukt att det är JAG som sitter här och skriver detta, och inte han.)

Jag tror att du måste lyssna på det han säger och acceptera hans val.

Och fullfölja skapandet av det liv du vill ha.

Uppdatering: kom hem från jobbet och han satt och drack på en 3.5a. Hade ändå något hopp om att det skulle spela ut sig annorlunda idag.

Fick förklarat för mig att gårdagen var för att testa hur mycket han klarar av, för att veta hur mycket han ska dricka vid framtida sociala sammanhang. Vi pratar och jag blir såklart superledsen (skulle säga att jag är högkänslig så gråter väldigt lätt väldigt mycket) och fick kastat på mig att jag överreagerar och att det är ett spel för galleriet att jag sitter och hulk gråter. Med andra ord, han kan inte förstå varför jag blir så ledsen efter ”en gång” (igår)

Kan ni förstå varför jag blir så ledsen eller är jag helt knäpp?

Han menar också att gå ett helt liv utan alkohol är omöjligt

Skickar en kram - bra att ni inte bor ihop iaf ♥️♥️♥️♥️
Har du någon som kan hjälpa dig? Eller är det jurist som behövs? Finns det Vittnesmål av andra?
Hoppas att du kan få kloka svar o konkreta råd här!!
Och det enda positiva är att du inte låter barn växa upp i ett hem med missbruk! Skriv - ring alkoholhjälpen - ta kontakt med en kvinnojour? Du måste ha rätt till något professionellt stöd tänker jag.
All värme till dig och ditt barn!!

UPDATERING:
Han sa att han inte ville något mer, han bad mig flytta ut så fort som möjligt. Efter två veckor satt jag i nytt boende.
Nu är jag ännu mer den onda då jag inte låter honom ha varannan vecka med vår lilla bebis.
Han har startat ett krig som jag inte ens medverkar i. För inte över föräldradagar, vägrar betala barnbidrag eller underhåll så jag står utan inkomst. Han är inte hindrad till att träffa barnet men får inte vara själv i flera timmar med bebisen då han aldrig varit det tidigare.
I samtal med socialtjänsten berättar han att han fortsatt dricka alkohol framför barnen men det finns inget farligt med det. Utredaren påpekade att det inte är olagligt att dricka alkohol. Ingen verkar förstå riskerna som finns i ett hem med en missbrukande förälder.
Jag är så otroligt besviken på socialtjänsten.

@Himmelellerhelvette Så fint att du landat i den acceptansen och det tänket. 🥰 För mig är det här väldigt nytt, och jag har inte förstått att hon är alkoholist förrän i våras. Men nu förstår jag ju varför hon har varit som hon har varit mot mig genom åren. Det är mycket bra också, men de fula sidorna har tagit över hos mig. Offerkoftan, dåligt samvete-snacket, att hon aldrig lyssnar på mig osv. Det här året har varit en riktig ögonöppnare. Jag är trygg i beslutet att bryta med henne, och jag har accepterat situationen. Men det är mycket kvar att navigera i processen, men jag tar en dag i taget.

Den andra föräldern kontaktas alltid för att utreda situationen och om den är stabil samt kan säkerställa att barnet har en trygg miljö (väljer barnen istället före t ex en misshandlade man och gör allt för barnens bästa) om behov finns.