Senaste kommentarerna i forumet

@inteigen
Vill säga välkommen hit till forumet!
Så tufft det låter för dig. Självklart är du arg o ledsen. Man blir det.
Jag känner igen mig i en hel del du beskriver. Ilskan o oron är oerhört tärande.
Min man dricker dagligen numera. I smyg. Har varit ett problem i 2-3 år nu. Går långsamt utför är jag rädd. Jag håller koll på gömmorna, hur mycket det går åt. Dock är det en falsk känsla av kontroll.
Fick det kloka rådet här, för länge sen, att istället lägga energin på något för mig själv. Så nu skickar jag vidare det rådet..
Slutar räkna. Lägg istället tiden på något som du mår bra av, som gör dig gott.
Skönt att du fick nog o reagerade. Vad det sen ger är svårt att säga men din man behöver höra hur du mår i detta.
Du o barnen är det viktiga.
Ta hand om dig!

@inteigen tillägg… han dricker inte varje dag, säger att han har ett problem, men att det är under kontroll. Jag är rädd för dagen när det är för sent, jag vill inte hamna där.

Både han och jag har vuxit upp i en familj med missbruk. Hans pappa dog pga alkoholen. Jag blev psykiskt utsatt som ung av min anhörig.

Jag och min man blev tillsammans i 9an, har idag varit tillsammans 19 år. Vi har alltid festat mycket som ungdomar, men när jag blev gravid som 22-åring blev det slut med det. För min del iaf…

För några år sen började jag märka att han drack så mycket varje helg när vi i familjen bara satt hemma och tittade på film. Jag pratade till slut med honom och det slutade… eller ja, han blev bara bättre på gömma det! I samband med detta uppdagades det att han hade spelproblem också. Och allt fler lögner började komma fram… vi funderade på att gå i sär, men valde att fortsätta. Fick ett till barn, så klart…

Förra året började det eskalera allt mer. Han söp sig full på söndagskvällar, söp sig så full så han spydde rakt ut över vardagsrumsgolvet, däckade redan halv 7 på midsommar, etc…

I sommar har han druckit i stort sätt varje dag, han hittar ursäkter till att ta en öl eller två, en GT med kompisen eller bjuda över den nyseparerade gamla kompisen på middag. Ikväll fick jag nog… jag var så arg på han och är så otroligt ledsen nu. Jag vill inte lämna, men all denna oro och ångest över om han har druckit eller spelat idag eller inte… jag tar kort på hans alkohol för att kunna ha koll, men då dyker något nytt helt plötsligt upp.

Har stängt av helt, men känner ikväll när det sprack att det här tär sönder mig totalt. Har det dessutom piss på jobbet så kan inte andas någonstans.

Jag har vuxit upp med en pappa som dricker. Han har aldrig varit aggressiv eller elak i samband med alkoholen, utan snarare tvärtom, han blir lättsam och glad. Mina föräldrar separerade när jag var liten, vilket gjorde att jag inte behövde leva så nära hans drickande tidigare. Nu har jag däremot flyttat tillbaka till honom en period, i väntan på eget boende.

Det har blivit tuffare än jag trodde, eftersom jag nu på nära håll ser hur mycket alkoholen faktiskt påverkar honom. Jag har försökt prata med honom om hur jag känner, men oftast får jag bara höra att jag är för ung för att förstå och därför inte har något att säga i den frågan. Samtidigt börjar han bli äldre, och hans hälsa är inte den bästa. Jag vill bara att han ska må bra, för han är verkligen världens bästa pappa i övrigt. Men det är svårt att finnas där för någon som inte själv vill ta emot hjälp.

Jag undrar därför om någon annan befunnit sig i en liknande situation och kan dela med sig av perspektiv eller erfarenheter. Hur kan man tänka och hantera känslorna som uppstår? För ibland känns det som att man håller på att bli galen av maktlösheten.

Hej!
Min pappa är likadan. Vi tog bort hans alkohol (han är sängliggande) så nu är han så förbannad hela tiden, men jag hoppas verkligen att det ska gå över snart.

@hoppfullsambo Denna berg & dalbana... Det finns alltid en ursäkt eller anledning att dricka som sagt. Dricker han inte är han retlig pga det, dricker han är det åga det. Hjärnan är så trasig av stress & många år av att hantera det med alkoholen. Alkoholen fyller ju en funktion & det måste ersättas av något annat. Tack för tips, jag skall prova att ringa. Just nu känner jag bara sorg och hur mina känslor för honom förändras av det som sker...

Fundera över dina egna känslor mot barnens pappa. Han är ditt x, och har väl inte gjort så mycket själv för att ändra sin situation? Jag har också en x- man som söker mig ibland. Jag har begränsat vår kontakt. Jag satte upp gränserna, för att jag hade fullt upp med mitt eget liv, och absolut inga skyldigheter mot honom. Oftast får man knappt ett tack, utan dom som är så djupt nere i alko- träsket, räknar med att andra ska hjälpa dom. Det är 8 år sedan jag flyttade. Jag har byggt upp ett fint liv, och nu är barnen vuxna. Barnen har dålig kontakt med pappan, och det är hans eget fel. Dom orkar inte ha kontakt med någon som super ner sig mer och mer. Och absolut inte jag heller. Vi träffas någon gång på kalas, när han orkar hålla sig nykter. Men han verkar inte vilja bli hjälpt, eller ta sig upp, så trist nog får han ta sina konsekvenser själv, av dåliga val. Du verkar stark, så se problemet utifrån. Hur skulle du råda en vän att göra i din situation? Bra jobbat med separation och barnen. 🌟🌟🌟

Håller med ovan. Ditt ansvar är gentemot barnen. Behöver han hjälp får hans familj ta det via socialtjänsten i kommunen där han bor. Du har inget ansvar gentemot honom.

@Åsa M Ja det är nog en bra liknelse. Hade allt kommit i en smäll på en gång så hade det nog sett annorlunda ut.
Jag tror jag har lättare att förstå och komma till insikt med saker med hjälp av liknelser. Det blir lite klarare och enklare att se. Men det gör det inte så mycket lättare att göra något konkret av det, även om jag förstår. Det är mycket känslomässigt som spelar roll.

Jag undrade också hur jag orkade. Den enda liknelse som jag kom på var detta: sätt en groda i en kastrull med vatten och höj värmen långsamt. Grodan märker inget. Men höj då värmen mycket, och då dör grodan.
Det är samma att vara anhörig. Värmen höjs gradvis i åratal, tills man inte längre orkar eller kan se det där fina som kanske (eller mer troligt inte) finns där längre.
Var inte grodan, kliv ur kastrullen. Du kommer må så mycket bättre. ❤️

@Sädesärla
Jag önskar dig också ett stort lycka till!
Så starkt o fint att du sätter dig själv först, att du söker stöd o tar emot hjälp. Det är verkligen inte lätt!
Kram till dig

@washington Du behöver inte starta en egen tråd om du inte vill, jag tror det viktiga är att du får ventilera alls oavsett vart eller hur. Jag känner att det har hjälp mig iaf. Om du inte ännu har ringt och pratat med alkoholhjälpen så råder jag dig att göra det också, det första samtalet var svårast att göra men samtidigt tog det bort en del tyngd och gjorde nästkommande samtal lite lättare. Men oavsett kan du alltid skriva här.

Att lämna, nej det känns omöjligt. Han är ju där, vi har det ju så bra ihop stundvis. Och vi har ju haft det så bra tidigare och jag tror vi kan få det så igen. Samtidigt när jag tänker på hur jag vill må och hur jag vill leva mitt liv så är det inte såhär, inte med denna konstanta oro och klump i magen. Man går på äggskal, räknar enheter han fått i sig så man själv ska veta hur man ska bete sig för att inte råka starta nånting, inget umgänge om kvällarna för han sitter med sina öl och mobilen och jag håller mig undan för att slippa se, eller så somnar han i soffan. Nej det är inte såhär jag vill må eller leva mitt liv och jag kan tänka där på kvällen att nu har jag fått nog, där och då kan jag tänka att jag säger till honom att jag inte orkar längre, att jag vill lämna relationen. Men dagen efter när han är nykter och vi har en trevlig stund så förstår jag att det inte går, jag kan inte lämna honom, jag vill inte lämna honom, han är ju där och jag älskar ju honom.

Ja jag känner igen mig en del i det också, att man få välja sina ord mer noggrant även när han inte druckit. Att han går i försvar och får taggarna utåt allt snabbare. Att jag inte riktigt kan utrycka min åsikt om den är olik den åsikt han har oavsett om jag inleder med att jag respekterar hans åsikt. Det blir för mycket diskussioner och jag lägger mig platt direkt för jag orkar inte och jag kan inte vinna, det slutar alltid med att jag får lägga mig för husefridens skull.
Jag minns inte senast han bad om ursäkt för nånting självmant. Han kan råka skada mig eller säga nått som sårar och om jag utrycker hur det kändes så kommer en förklaring istället för ett förlåt. Ibland säger jag att allt jag önskar är en ursäkt och då kan jag få det men ja de tar ju inte så bra när man måste be om dem.

Jag vet inte hur jag orkar eller hur jag håller ihop. Hur jag orkat så länge. Det är nu när jag börjat skriva här, pratat med alkoholhjälpen och börja nysta i allt som det känns lite bättre och samtidigt lite värre.

Vad skönt att du kommit så långt, jag har också länge levt med någon som nu valt att sluta dricka, men svårt att tro och släppa allt som har varit, det sitter så djupt i mig och funderar också på om det är så att jag måste söka hjälp utifrån, har vänner att prata med
men man ältar ändå väldigt mycket i sitt egna huvud. Önskar dig lycka till!

Har vetat och känt att mitt medberoende gör att jag inte tar hand om mig själv och har utvecklat destruktiva beteenden. Vill komma tillbaka till mig, ta hand om mig. Nyligen bestämde jag mig för att jag
vill bryta mönster och att jag inte
klarar det själv och behöver hjälp. Har känt enorm skam och dolt mycket. De få gånger jag valt att prata om det har
det varit med personer som inte blir
nåt stöd. Har äntligen berättat om hur
jag mår för några vänner. Har ringt
alkoholhjälpen som gav mig
fantastiska råd. Har pratat med annat
stöd som sa "sakta sakta har du vant
dig och till slut blir det normalt leva i det. Bra du tar hjälp!" Och som den i min närhet sa: jag väljer själv vad jag gör, om jag vill dricka så gör jag det,
du kan inte stoppa mig. De orden fastnade i mitt huvud och jag har
börjat backa och inte vara "räddare"
med mera. Det är svårt och befriande. Känner enorm sorg över hur långt jag lät det gå men försöker inte lägga
skuld på mig själv. Det går inte ändra
på det som varit. Börja ta steg, ta
professionell hjälp. Våga prata om
det. Och när jag vågar så vågar jag
också ta emot stöd. Det är så vanligt.
Flera som säger.

Den i min närhet drack igen nyligen. Valde att inte fortsätta. Kastade det som fanns kvar att dricka. "Jag vill inte dricka mer."

Och jag vet och förstår att en människa måste vilja själv. Och rätt stöd är så viktigt. Nu vill jag själv. Sitter djupt. Det är svårt. Nu har jag börjat. Små steg. Vara snäll mot mig själv. Har tänkt dela här länge men inte vågat. Inte varit redo /vilja ta emot det som kommer från omgivningen. Sen jag bestämde mig går det och jag väljer själv vad jag lyssnar på och inte. Tänker det är läkande att dela med andra som är eller varit i liknande situation. Och professionellt stöd. Önskar mig själv ett stort lycka till. Med tårar, sorg och omtanke om mig. Kram därute.

@hoppfullsambo Vad fint & sorgligt du skriver om att få se "glimtar" av din man & få vara med den du älskar. Känner igen mig på en prick i den beskrivningen. Hur lämnar man det. Hur lämnar man den man älskar så länge han finns kvar om än lite... Jag borde väl starta en egen tråd men känner en sån samhörighet kring känslan du beskriver.

Ganska ofta nuförtiden urartar helt vardagliga samtal då han tycker att jag tillrättavisar eller ifrågasätter det han säger. Det är helt galet i min värld Hur han kan tolka det så eftersom jag inte tyck att han sagt något fel & ännu mindre tillrättavisa... Jag fortsätter bara samtalet & plötsligt är det i hans paranoida värld något i min ton som dumförklarar honom. Obegripligt! Jag är helt säker på att det är alkoholen som gör detta. Ett konstant intag av alkohol skadar hjärnan. Han är inte full i sluddrande eller raglande mening men han är ju påverkad 5-6 dagar i veckan.

Vilken waste😔

Jag förstår att du har lite betänkligheter om dina barn m särskilda behov, och ev. flytt. Men för barnen är det alltid viktigt med förutsägbarhet, vilket är svårt med någon som dricker och familjen. Fundera över vad du hade gett för råd till en vän som skulle levt i din situation. Ibland är det bra att försöka se problem ” utifrån”. För att se situationen med andra ögon. Bara att du skriver och läser på forumet gör att du försöker förändra något, mycket bra. 🌟. Jag tror på dig. ❤️Försök även se och ta reda på vilka möjligheter som finns med flytt osv. Ibland behöver man bara sätta den 1.a stenen i rullning, så flyter det på sedan. Jag har själv barn i Norge, så det är bra att du skriver på norska, då lär jag mig mer. 😊. Skriv gärna mer om dina funderingar och hur du tänker. Skönt att få ner sina tankar i skrift. 😃

Tusen takk for svar, det betyr mye. Har lest en del på forumet og skal lese dei du nevnte over. Eg er nok nødt til å dra , men er så redd for hvordan det blir. Jeg har ingen slektninger rundt meg, dei bor på en annen kant av landet, har veldig lite nettverk utenom jobben. Begge barna har utfordringer iforhold til autisme som trenger mye tilrettelegging og tåler lite forandringer. Også utfordringer iforhold til skolevegring, det kommer liksom itillegg til alkoholproblemer til faren. Men jeg skal bruke dette forumet godt og planlegge en fremtid for meg og barna , prioritere oss tre nå. Takk igjen for svar❤️

@Åsa M Ja jag försöker, men jag är kluven och har blandade känslor om det. Ibland känns det självklart att det är mig själv jag ska fokusera på och andra stunder känner jag mig självisk och som att jag inte gör tillräckligt eller försöker mer. Samtidigt vet jag ju inte vad mer jag skulle kunna göra.

@Filmen jag känner att jag vill skicka dig en stor virtuell kram! Fy tusan vad slitsamt.

Ja, vad gör man?!

Jag förstår verkligen din känsla, samtidigt som det i mig känns som att det måste finnas ett stopp? Nu vet de. Allt det du under lång tid försökt säga. Ingen har lyssnat.

Är det verkligen rimligt att av dem att be att du nu också ska sköta detta? Varför inte hans syster till exempel?

Du har ju fullt upp att ta två föräldrars ansvar för era barn. Det känns som att de får ta över denna delen nu.

Men det är min instinktiva känsla. Att du inte ska behöva ta mer ansvar för ditt ex nu? Jag skulle i alla fall ha full förståelse om du sa stopp här. Börja lägga tillbaka ansvaret där det hör hemma.

Du behöver varje liten gnutta energi för att ta hand om barnen tänker jag.

Nu närmar sig 3-års dagen sedan vi separerade.
Han har varit allt annat än en bra pappa till barnen efter det.
Han har blivit av med två jobb och är numer arbetslös. Han har dragit på sig en betalningsanmärkning. Han sålde sin lägenhet för att efter det upptäcka att han inte kan få nya lån. Så numer bor han i andra hand i en stad längre bort.
I måndags får jag plötsligt ett SMS om att han inte orkar mer och att han inte orkar mer och att han aldrig mått så dåligt. Jag ringer upp och säger att han måste åka in till psykakuten. Han ber mig att följa med. Hans pappa ringer mig och ber mig följa med då han annars inte vågar åka. Jag åker med och träffar dem utanför. Jag märker direkt att han är full. Vi går in och de ber honom omedelbart att blåsa. Jag står bredvid och ser att promillen visar 2,25. De säger att vi behöver gå till beroendeakuten som ligger runt hörnet. Han vill inte att hans pappa ska följa med, bara jag. Chocken av att komma in där, att se honom i det skick han är i gör att jag mår illa, huvudet dunkar och allt snurrar. Vad gör jag här? Jag får följa med in och de tar alla hans saker. Han ber mig ta fram hans glasögon från hans ryggsäck. När jag öppnar den rullar ölburkar och en halvfull flaska whiskey ut. Jag stirrar på sköterskan. Chock. Igen. Hon rör inte en min utan stoppar tillbaka allt och ställer ryggsäcken i skåpet. Jag får inte följa med längre. Jag vänder och går ut.
Jag skäller på hans pappa. Jag säger att jag berättade för 3 år sedan att han är inskriven på beroendekliniken och han behöver hjälp. De avfärdade mig och sa att han fick köra barnen så mycket han ville och att jag inte skulle ta ifrån honom det som var viktigt för honom. Varför lyssnade de inte på mig? Nu står vi här, 3 år senare. Hans son i sämre skick än någonsin.
Jag går därifrån, ringer MIN mamma, gråter, orkar inte. För första gången sedan vår separation tycker jag synd om honom. Han grät. Mycket. Han mådde så dåligt. Fy fan för att må så där dåligt. Och ha så lång väg kvar för att saker ska bli bättre. Jag tycker synd om mina barn, vad gör det här med dem?
Jag ringer hans syster, första gången på tre år. Ingen i hans familj har hört av sig till mig på 3 år. Jag har haft deras barnbarn helt själv i tre år. Ingen av dem har någonsin frågat hur jag mår? Hur barnen mår, hur det går? Men nu, hör de av sig. Hans syster är bra. Hans pappa är vilsen och antagligen i chock efter att ha sett sin son i detta skick. De frågar mig om allt. Jag berättar. Hur illa det är. Han har inte berättat någonting för sin familj.
Nu är han inlagd. Tredje dagen. Hans familj vill att jag är med på hans utskrivningssamtal. Pratar för honom, ser till att han får bra hjälp. Jag tänker att jag måste göra det. Jag måste alltid kunna säga till barnen att jag har försökt hjälpa. Jag har gjort det jag kan. Jag lämnar, jobbar, hämtar, smsar. Jag är trött. Men vad gör man? Det är mina tre barns pappa. Jag gör det här. För barnen. Eller vad gör man?

@Kärringen om du känner igen dig i vad de beskriver så kan jag bara säga att kvinnojouren har hjälpt mig enormt mycket vad gäller förståelse för vad som hänt mig.

Jag gick ju i samtal och de var bra men detta missades helt (nu var det ju precis under pågående love bombnings fasen efter att jag lämnat). Ofta vet inte en våldsutsatt att de är våldsutsatta så om inte samtalskontakten är kunnig på området så kan det lätt missas.

Samtalen är gratis och anonyma. Om du inte har en kvinnojour där du bor finns de också online❤️

godnoka, det finns fler trådar som behandlar ämnet om separation från drickande partner. Tex har Lim en tråd, jag har en tråd, och det finns fler. Jag skrev i ” Förändra sitt drickande” men tråden finns nu i ” Det vidare livet” Att läsa på olika trådar här som handlar om alkohol och familj, är säkert hjälpsamt för dig. 🦋

Hej Godnoka. 🤗Jag flyttade från sambon pga alkoholberoende, 2017. Det har jag aldrig ångrat. Det var såklart inte helt enkelt, men att stanna kvar hade gjort mig och mina barn ännu mer illa. På något sätt ser man inte hur dåligt det är, när man är mitt i det. Det blir en normalisering. Så varje nykter kväll får man hopp, och allt känns ” normalt”. Men när man går och tror att det kanske blir bra, så hör man knäppet av en öl som öppnas, och besvikelsen, irritationen, frustrationen känns förödande. Jag och x- mannen levde ihop i över 30 år. Även jag började dricka för mycket, men lyckades sluta 2015. Året efter höll sig även mannen nykter ett tag. Men trodde sedan att han kunde dricka socialt, vilket såklart inte gick någon längre tid. Jag beslöt mig för att flytta. Jag fick mycket pepp här på forumet. Jag köpte hus, dom 2 hemmavarande barnen flyttade med mig. Vi försökte att sonen skulle bo hos pappan, varannan vecka, men det gick inte pga pappans drickande. Både yngre och utflyttade barn började må mycket bättre när vi hade separerat. Sonens betyg i skolan blev högre, och själv kände jag en lättnad, trots att jag köpte hus själv, och hade en del utmaningar med det. Som sagt, jag har aldrig ångrat att jag flyttade, men tänker att jag borde gjort det tidigare. Då hade jag sluppit må så dåligt av någon annans drickande. Det är så komplext med beroende. Vi är alla unika, men när beroendet finns i hjärnan, så försvinner det aldrig. Utan det enda som hjälper är att sluta helt. Jag känner väldigt många människor med alkoholberoende, både inom jobbet( psykiatrin) , men även privat. Det är många som år efter år, försöker att minska och sluta att dricka. Vissa klarar att sluta, men vi är väldigt få, som lyckas, om man ser till hur många som har problemet. Min största hjälp med separationen fick jag här på forumet. Det är jag evigt tacksam för. Lycka till. 🍀🌟🍀

@esterest
Ja visst är det så! Listan är lång på allt som ska göras o 'fixa alkoholiserad man' skjuts fram gång på gång. Det känns för svårt.
Vågar o orkar inte på riktigt sätta ner foten. Har aldrig tillräckligt med energi.
Men jag går omkring o är arg här hemma o jag är rädd att jag kommer bli bitter. För jag stänger inne ilskan o biter ihop.
Inte alls bra för måendet o hälsan, det inser jag ju. Så svårt att bryta invanda mönster. Hans mönster o mina.
Och mellan varven vanliga samtal, enkla samtal, som inte tar upp för känsliga områden förstås. Då blir det lätt dålig stämning.
Drickandet har ökat i sommar. Han dricker dagligen. Jag jobbar senare o när jag kommer hem är han redan igång. Antingen är han på topp o i full fart med något av sina projekt. Inget som är viktigt på riktigt enl mig, utan nåt som han känner för bara. Eller så har toppen passerats, entusiasmen är slut o han ligger i soffan o zappar eller sover.
Konsekvensen för mig blir densamma varje kväll. Jag lagar mat o fixa allt som hör vardagen till för en familj, oavsett vad klockan är eller hur trött jag är.
Det är också jag som finns här för våra ungdomar, den som ser dem o vill höra hur deras dag varit tex. Jobbet, skolan, nya klassen. Var det god mat i skolan idag? 😊❤️

Lycka till på fredag!
Kram

@has hade missat ditt inlägg ❤️
Ska lyssna på den och nu väntar samtals kontakt. Hade trott att vi kunde hålla det på en vänskaps nivå.....men tydligen gick inte ens det. Så nu är det konstigt nog , många år senare över

Skrev med en aichat för nån vecka sedan om dessa konstiga stunder av djup sorg. Fick det förklarat att det är inte mina kärleks känslor utan en hjärna som åker berg o dal bana , som liknar ett beroende. Det låter logiskt för på slutet förstår jag inte ens mig själv.

Min största sorg nu är kissekatt, jobbigt att inte veta om han har det bra. Men jag söker med ljus och lykta ett bättre boende där han kan fortsätta gå ut, för det är tyvärr ett måste.

Jag känner ändå hopp nu vilket var längesen, tror på fullaste allvar jag blev ordentligt sjuk av detta förhållande hela min identitet var borta ett tag, jag lider fortfarande av vissa saker, som bla kroppsskam och tendens till folkskygg men med rätt hjälp så kommer jag nog ut på andra sidan.