Senaste kommentarerna i forumet

@diris jag förstår att du redan vet det här, men påminner om att det inte går att ha en sund diskussion med någon som är sjuk i alkoholism.

Bollen är i rullning i och med utredningen som ska göras, så jag tänker att det bästa kanske är att försöka undvika att diskutera det hela med honom så mycket det går.

Inte för att återigen bli en möjliggörare, utan för att spara så mycket energi du bara kan.

Du har försökt nå fram under en lång tid och han har inte klarat möta upp. Förhoppningsvis kan utredningen hjälpa honom komma till insikt. Om det inte blir så har du gjort allt du kan göra.

Det är otroligt svårt att leva med hot. Och samtidigt så förvirrande när någon säger att ens verklighet inte stämmer och ändå hotar med att göra slut om du berättar som det är.

Inget går ihop. Allt är svajigt.

Du vet vad som hänt. Du behöver inte försöka fortsätta förklara det för personen som inte vill kännas vid det.

Förstår verkligen att det är en jättejobbig situation! Ta hand om dig och barnen så gott det bara går❤️

(Dölja inte följa)

@diris
De ser främst till barnen. Du måste lägga alla kort på bordet nu och berätta allt.
Det är viktigt att du säger att du är villig att göra allt för barnens skull. Även om det innebär separation. Var även öppen för samtalsstöd till barnen. Är skolkurator informerad om missbruket i deras hemmiljö?

Nu har du världens chans till en trygg miljö för dig och en god uppväxt för barnen.

Kan han inte hålla ihop det utan vill vara ett offer och bara se till sig själv tycker jag att det är bättre att han bor någon annanstans ett par dagar. Uppmuntra barnen att berätta som det är så de känner sig trygga i det, ni ska inte följa och skydda.

All lycka till ♥️

Familjerätten kan besluta om vad som är bäst för barnen vid en separation om ni inte är överens. Man kan också ha enskilda samtal. Det viktigaste här är ju barnen och inte de vuxna.
Är ni överens om att vara tillsammans eller är det slut? Det påverkar vilka beslut om vårdnad och umgänge som kan behöva förberedas.

@diris ibland är det så att man inte når fram. Mitt ex ville aldrig riktigt förstå varför hans vuxna barn valde att bosätta sig på andra sidan stan från där han bor. Alla andra i hans familj förstår varför...

@november25 Jag känner väl igen dina känslor, så sorgligt och smärtsamt. Du är i ett förhållande, men ändå ensam. Jag känner med dig och önskar att jag hade något klokt att säja som kan hjälpa dig 🤎

@diris Det låter väldigt tufft och i längden säkert outhärdligt att leva så. Den andre måste ju kunna ta ansvar för att man ska kunna ha en vettig relation på sikt.
Psykisk misshandel ska du inte behöva utsättas för.

Men vad är planen, ska han gå någon behandling eller samtalsterapi?
Tänker att det kanske är där nyckeln ligger till mer förståelse för det egna beteendet och hur det har påverkat andra. Det kommer kanske ta lite tid också?

Om han absolut motsätter sig behandling kanske du kan sätta en tid som du kan tänka dig att stå ut med det som det är nu, tex en månad eller hur mycket som kan vara rimligt, och har det inte ändrats innan dess så kanske relationen är ett sjunkande skepp?

En annan variant är ju att faktiskt flytta ut för en tid, så att han får reflektera på egen hand. När han blir ensam förstår han kanske på ett annat sätt att ingen "tvingar" honom att bli nykter, utan livet är helt enkelt ganska sorgligt som han håller på. Fattar ju att det är jättesvårt rent praktiskt med boende och barn osv osv. (Men jag har ju möjligheten att kunna göra så eftersom det bara är vi och jag har mitt boende.)

Har du anhörigstöd? 🙏

Även om de slutar dricka, håller uppe och ”biter ihop” finns fortfarande de här egoistiska tankarna kvar?
Jag kan ärligt sakna den min sambo va när han drack varje dag.. den han är nu är en självisk offerkofta som lägger allt på mig kring att han aldrig mer kommer kunna dricka utan att de ska bli blickar mm.
Jag ser ju även att de är en skam som ligger i grunden, men när en vuxen människa lägger sitt eget ego över barnens, men kan ändå förstå om jag säger ”om din dotter hade druckit varje dag i flera år, hade du inte blivit orolig då” de kan han se och förstå, men inte hans eget agerande..
Igår blev det ett stort bråk pga att jag är så trött på att få ta all skit när han blir arg, det är inte mitt fel att barnen vill ha en nykter pappa…hur länge orkar man, och ska man ens behöva ta detta när han inte förstår att det han gör nu är psykiskt misshandel mot mig…

Två veckor har gått sedan sambon fick reda på att soc vill ha utredning ang hans alkoholvanor… allt lades på mig, kort sagt, han är förbannad på mig. Han känner sig besviken ledsen arg, som knivar i ryggen osv..
Jag har i 4 års tid försökt prata med han, dottern har försökt o nu blev de som de blev..
Haft två bra veckor ändå, och idag ringde soc igen ang möte.. sambon vägrar träffa dem, och vill ha teams.. jag och min son ska dit om två veckor.. ikväll eskalerade allt..jag är så trött på att höra hur hans liv nu är förstört , hans frihet att kunna välja, osv… han har ingen annan i sina tankar, inte barnen och inte mig.. offerkofta och smällen får jag ta..nästan så jag saknar personen som bara drack hela veckorna..
Vi har aldrig bråkat på 4 år…(kanske för mitt medberoende och möjliggjort hans vanor) och nu när jag försöker få han att förstå varför det blev en anmälan vägrar han förstå och tycker jag förstört hans liv…jag lägger fram argument, ifrågasätter när han blir sur… nu ikväll handlade det igen om att hans liv och valmöjligheter är förstört..jag kontrande då med att ”så barnens valmöjligheter räknas inte” slutade med att han skrek att jag och min son kan flytta och att de är slut.. min son har aldrig vart med om att vuxna bråkar och blev såklart nervös direkt..
Sambons mående och agg mot mig växer och nämner jag hur han betett mig för soc så är det helt slut…och han kommer inte vilja ha hjälp, och jag undrar vad soc kan göra då? Kan de neka barnen att vara där?

Nu bor jag hos mig, och vi ses bara när han inte druckit. Just nu är det bara fram till två på dan.. Det kan vara en frukost ihop. En promenad, en lunch.. Idag skulle vi äta sushi ute men han var lite för låg och vi tog med det hem. Såg ett avsnitt av en serie vi följer. Det kändes ändå skönt.

Jag saknar honom och allt känns hemskt.
Det enda som känns bra med det här just nu är väl att jag gör som man ska "enligt boken". Och att jag hoppas att det kommer att få honom att inse nya saker och söka hjälp.
Allt annat i stunden känns svinjobbigt. Han mår dåligt, är deppig, jag känner mig ensam och ångestfylld.
Jag är också fylld av rädslor att han bara ska ge upp oss nu. Strunta i allt och bara dricka.

Jag skulle haft anhörigstöd men hon har blivit sjuk så det blev inställt 😪
Gaaaahhhhhh😫

@Rike Ja det är svårt. Så länge personen håller sina ögon stängda för information och inte tar emot stöd stannar den ju i beroendebubblan.

Jag upplever inte att mitt liv är på vänt längre på det sättet. Jag har tagit en del praktiska beslut och saker rör sig framåt. Jag får bättre eget boende i april, ska börja en ny utbildning till hösten om jag kommer in, och har påbörjat att uppfylla en önskan jag haft i många år om att ta upp ett instrument jag spelade när jag var barn😊. Instrumentet blev en present till mig själv för att jag kommit på rätsida med egen skadlig konsumtion som jag hamnade i förra året.

Men mitt inre liv däremot känns som en dy just nu. Har svårt att ta mig ur alla negativa känslor, och blir så utmattad av att vara i dem.
Det har varit såhär många gånger i mitt liv förut i samband med problematiska relationer och jag tänker att jag verkligen vill förändra hur jag väljer att leva, men vet inte hur än.

Om jag bara väljer partners med problem, är valet då att leva ensam istället? Jag vet verkligen inte.
Här har jag iaf hittat en snäll kille som har omtanken i sig. (Även om det förstås inte blir bra med drickandet)
Andra har varit så mycket värre.

Jag har gått i terapi men valet av partners verkar sitta djupt.

Hoppas fortfarande på denna relation förstås. Men märker att jag börjar vänja och förlika mig själv vid möjligheten att han kommer att välja alkoholen framför oss.

Tack för omtanken och att du tar dig tid att skriva❤️

@Syrra Åh fin du 🥹.
Det är så svårt. Dem som vet säger ju att vi måste låta dem falla, låta dem nå botten. Att det är ända sättet att dem ska känna att dem är själva orsaken till detta och vill dem må bättre måste dem själva jobba för det.
Men hur lätt är det som förälder att göra det? 😭.
Tror kanske att vi själva kommer till en gräns där vi måste välja, deras välmående eller vårt.
Stor kram till dig ❤️

Bra att du stannar i ditt boende - fortsätt så 👍
Ja alla hoppas vi att personen själv ska inse.. men det är så mycket mer än det som inte kan styras utan vilja o behandling.

Sätt inte ditt liv i vänteläge under tiden, det bara förstör ♥️

Du kommer att hitta ett annat liv, ett annat förhållande och ju mindre trasig du är , ju mindre dåliga upplevelser du har med dig då, är viktigt o ger bättre förutsättningar ♥️

Misstag kan repareras. Om det nu vore ett misstag att lämna, vilket det inte låter som.
Lev DITT liv! Vänta inte längre. Allt kan bli bättre.

@Hoppfulla Ja usch ja. Förstår det.
Man går igenom alla olika varianter och scenarier i huvudet och blir alldeles trött 😪

Men om det nu skulle vara ett misstag, kanske ni kunde hitta tillbaka till varandra? Separationer är ju tänkta att vara lite på prov så båda får tänka efter. Under den tiden kan mycket hända.

För min del blir det här nog första hela veckan som jag bor hos mig själv sen vi träffades. Planerar att hälsa på honom/ses vid de tillfällen han inte dricker. Känns sorgligt men känner samtidigt att jag inte orkar vara där och se eländet, så det känns ändå bra på något vis.
Ens ork nöts ner med tiden.

Hoppas du kan finna kraft att göra ett provsteg i någon riktning❤️

@november25 jag hade för mycket ångest för att säga att jag vill skiljas. Jag vågar inte. Tänk om jag begår ett misstag. Vi har hängt ihop i så många år. Det när ju helgerna som jag inte står ut med just nu. Vardagarna är bättre även om jag inte känner så mycket längre. Ångest ångest ångest

Tänker idag att det är märkligt att tillbakagången till drickande och sårande beteende gör lika ont även om jag tror att jag mentalt förberett mig på det och oroat mig i förväg. Som att jag känner att jag kan gardera mig genom att "veta" hur det ska bli i förväg. Men så blir det så och det gör precis lika ont.

Det blev 7 nyktra dagar. Jag har mått dåligt upp och ner sen i torsdags när han sa att han snart ska börja dricka måttligt igen. Jag hoppades ännu en gång att de nyktra dagarna skulle leda till nya insikter och vilja att söka stöd och verktyg. Det gjorde de inte, de ledde till "jag klarar att vara nykter i en vecka, har inte problem och därför kan jag dricka måttligt nu direkt".

Vi har kommit till en ny bottennivå. Nu svarar han inte på sms och samtal som han brukar.. Jag antar att han tror att han kan gömma hur han dricker genom det.
Känner mig så ensam.
Igår bet jag ifrån och sa att jag vill kunna planera de få lediga timmar jag har när jag jobbar natt, och inte oroa mig och vänta på när han ska svara. Han hade sagt att han inte skulle dricka den dagen och vi skulle äta middag ihop innan jobbet. Jag var ganska säker på att det inte skulle bli så, men allt prat om hur säker han var på det måttliga drickandet (på grund av nya insikter om hur dåligt jag mår) hade jag ändå lite hopp att han skulle göra en nykter dag.

Jag har varit så arg hela natten. Jag blir trött på jobbet.
En annan ny sak är att han verkar bli bakfull nu efter alkoholstopp. När han druckit varje dag så lång tid sov han ju lite och vaknade alltid pigg och tillsynes positiv. Men nu verkar det som om morgnarna inte är trevliga för honom längre. Vilket ju är bra, som en naturlig negativ konsekvens.
Men de frukostar vi brukar ha ihop har inte blivit av nu, vilket också känns som ett steg mot mer ensamhet.

Kände att jag var trött på att vara arg och inte höra av mig. Så jag ringde och sa som det var till honom, om allt jag skrivit här nu. Han var påverkad men nåt kanske fastnar. Han blev ledsen. Som alltid får han reaktionen att sluta prata om det så fort som möjligt.
Han sa "jag ska skärpa mig". Jag sa att jag inte tycker att han ska göra det bara för att göra mig glad, utan fundera på hur han vill ha sitt liv.

Den här veckan ska jag för första gången bo hos mig själv hela veckan. Jag både jobbar och vill inte vara där när han dricker. Kanske får det fortsätta så ett tag nu, som anhörigstödet rekommenderade. Känns sorgligt. Blir skönt att träffa henne igen om några dagar.

Hoppas att han själv ska inse hur det spårar ur så fort han börjar dricka.

@has Vad skönt! 🥰

@november25 tack 🙏🏼

Allt praktiskt är klart sedan några månader.

@has Vad fint att höra att du mår bättre och bättre, och blir allt tryggare och säkrare på dig själv och din upplevelse 🙏

Har alla de praktiska bitarna fallit på plats för dig?

@Kameleont Åh så bra! Vad stark och modig du är! 💪

Förstår din tomhet när du såg att det bara "fortsatte", det har jag också upplevt. Men nu är problemet på bordet, och du har både satt igång tankar hos honom och öppnat för möjligheten att prata om det här ibland och berätta om vad du inte trivs med! Komma med konkreta önskemål😊
Att han är villig att gå i parterapi är ju stort och kan verkligen leda framåt!

Klokt att inte fortsätta diskutera mängd. Jag har också upplevt det som en återvändsgränd där han menar att så stora mängder är det inte. Men om det dricks varje dag tycker jag inte heller det är relevant.. Toleransen stiger och mängden kommer bara öka. Umgås med någon som är lite små onykter varje kväll är jättetrist!

Om en långburk är två enheter blir det ju 48 enheter/vecka vilket är väldigt mycket! Måttligt drickande är ju på max 10/vecka...

Du gör helt rätt som ger dig en klapp på axeln ❤️ Väldigt bra jobbat att kunna genomföra ett lugnt och bra samtal när man bär på så mycket sorg och frustration.
Önskar dig fortsatt styrka.
Stor kram på dig! 🤗🤗

Vi har haft ett samtal!
Gick bra, lugnt o sansat med bådas tankar. Utgick från, o det var min ingång, min oro för att han dricker för mycket. Det har nu gått så långt att kroppen slår bakut. På flera sätt men tydligast med sömnproblem som påverkar mitt jobb negativt.
Han gick delvis i försvar o förklarar varför o nedvärderar tidigare hjälp han fått för stress, adhd mm. Jag förstår, men höll inte med. Alla alternativ ändå bättre än alkohol.
Mängd som dricks påstod han 24 små burkar per vecka. Bara det är ju för mycket men jag vet ju att det är mer. Det jag ser är ca 24 långburkar/vecka.
(Visst är väl det mycket?! Jag vet men vacklar)
Men sa inte det. Vill inte hamna i diskussionen om mängd. Irrelevant eg tänker jag. Det dricks dagligen - punkt.
Han är villig att gå på parterapi, så det kan ju vara ett sätt att få perspektiv o hjälp.
Han var inte helt nykter under samtalet, men jag känner att det inte spelade så stor roll faktiskt. När han tappade fokus efter ett tag avslutade jag bara. Hade fått sagt det jag behövde för stunden.
Men min reflektion efteråt var att han inte inser allvaret. Och hör på hans resonemang att han tycker sig inte vara beroende.
Min känsla efteråt var sorg.
Och nu några dagar senare, när han druckit ungefär som vanligt, känner jag en tomhet. En hopplöshet i att det inte spelar någon roll vad jag säger eller gör.
Min farhåga att inget skulle ändras efter att jag vågat ta upp det besannades tyvärr. Iaf på kort sikt.
Är rädd att nu lägger sig en ny tystnad över oss.
Men jag ger mig själv en liten klapp på axeln nu. Jag tog steget, gjorde mig hörd o lyfte min oro. Önskar mer kraft o tydlighet i mina ord men det var en början.

Greppet släpper mer och mer och min egna person kommer tillbaka.

När känslor dyker upp pausar jag och ser ofta att obehag bottnar i saker mitt nervsystem lärt sig de senaste åren, inte det som händer i nutid.

Idag besökte jag vänner som bor där exet bor och jag passerade husen vi bott i.

Insikten att jag inte kände mig hemma någonstans med honom. Mer som en besökare. Att obehaget som väcktes av att åka dit inte är nytt. Så ofta kände jag obehag inför att åka hem, hem till exet.

Så många gånger jag haft ”hemlängtan” och önskat att jag kunnat åka till mitt tidigare hem, till lugn och ro istället för hemmet där exet fanns.

Mitt huvud förstod det inte då, men kroppen visste. Och den ekar nu sin sanning, om och om igen. Vill bli hörd och få bekräftelse, den hade rätt.

Den där rädslan kring vilken typ av smear kampanj som spridits om mig börjar också släppa taget. Jag vet ju vad som hände. En del har jag bevis för. Allt finns dokumenterat hos kvinnojouren.

Ännu ett eko: känslan av att behöva ha bevis för något man vet stämmer. Något man vet har hänt.

De får tro vad de vill. Jag vet hur bra han är på att manipulera. Men jag vet också att jag har många som backar upp mig. Som sett och förstått. Personer exet ibland stöter på, möten som de upplever obehagliga eftersom han är överdrivet trevlig - fast han vet att de vet vad som hänt.

Friheten gror i min kropp, i mitt sinne. Jag börjar bli mig själv igen. Jag kan lita på det jag känner och tänker. Och jag börjar lita på min kropp igen.

Vägen tillbaka efter en abusiv relation är sannerligen inte lätt eller spikrak. Den tar tid. Men den är sannerligen värd varje steg, varje liten vinst, varje bit av livet som tas tillbaka.

Små saker kan ge så stora bevis för att allt har förändrats, att livet går att erövra igen. Det finns en sån enorm frihet och glädje i det!❤️

@Marieg
Bra! Byt lås o lämna sakerna någonstans direkt!

Så bra förstår att det är tufft men det bästa för er båda.
Låt honom inte komma in igen.

@Marieg Vad bra att du ringde polisen och att de tog in honom! Starkt gjort.

Undrar om en kvinnojour eller socialtjänsten kan hjälpa till med att vara där medan han ska hämta sina saker, så du inte behöver vara ensam då?