Senaste kommentarerna i forumet

@Åsa M har många gånger tänkt att jag ska skriva ner, men även om jag hade skrivit ner och konfererat honom skulle han säga att jag inte uppfattat det rätt.

Jag tror till och med att han skulle dementera en röstinspelning med att den var skapad genom AI.

Det har blivit så sjukt och den här sista försämringen har gått så snabbt!

Skilsmässan är ett faktum. I mina tidigare trådar har jag skrivit om hur livet blev när jag förstod att min man var alkoholist, när jag lämnade och när min man insåg att han var alkoholist och lockade mig tillbaka.

När jag ser tillbaka upplever jag en långsam försämring från det att vi skrivit på för ett nytt hus. Försämringen eskalerade kraftigt när jag själv blev sjuk och behövde vila mycket i början av året.

Efter ett par månaders kämpande för att bli bättre upplever jag att han mer eller mindre
”försvann” känslomässigt.

Och beteendebilden är obehagligt lik den som var när han drack.

Om han dricker igen eller ej kan jag förstås inte veta säkert, men jag tror inte det.

Själv har jag försökt jobba på med mitt eget. Medberoendet, kommunikationen osv. Efter tillräckligt många bråk där jag försökte lyfta hur jag kände kom jag fram till att för att leva i relationen så behöver jag plocka bort alla förväntningar jag har på min man. Jag får försöka tänka att jag lever ensam och så får det som blir gemensamt bli ett plus.

Jag börjar inse hur sjukt det låter nu. Men är inte riktigt på det klara och på andra sidan av det här ännu.

Frågor som rör huset har jag varit så rädd för att lyfta. Hans aggressivitet har gjort att det känns som jag sviker honom om vi inte kan ordna så han kan bo kvar. Han målar upp scenarier om hur illa det kan gå om vi lägger ut till försäljning. Fast det faktiskt är han som svikit de löften han gav mig när vi skulle flytta ihop igen. Jag tänker stå upp för mig och det jag har rätt till den här gången och inte fly som sist.

Förvirringen är stor. En dag kan han säga en sak. Nästa dag en helt annan. När man ifrågasätter säger han bara att det har han aldrig sagt.

Även denna gång har jag som av ett mirakel hittat ett tillfälligt boende så att jag kan tänka klart. Han tyckte inte att jag skulle flytta, tyckte det var en idiotisk idé eftersom det kan ta tid om vi behöver gå till försäljning.

Jag flyttade ut ändå. Och först när jag kommer ifrån kan jag tänka klart. Vilket får mig att undra om det var därför han ville att jag skulle stanna kvar, så han kunde manipulera mig att släppa ifrån mig allt utan att stå upp för mig själv.

Nu har han gått över till att säga att han ska hålla sig lugn och sköta det här på ett vuxet sätt. Kasten är så många och så tvära att en inte hänger med. Känner mig på tå, som i alert, och väger allt han säger på misstankens våg: vad vill han nu? Varför säger han så? Varför går han från att vara hemsk till snäll?

Jag inledde allt med en tydlig plan på ett vuxet sätt, men det menade han var helt onödigt för så behövde man inte göra.

Några dagar senare insåg han att han hade haft fel och undrade om jag snabbt bara kunde komma över för att fixa det.

När jag svarade att det inte kunde fixas i all hast och att jag blir förvirrad av att han säger en sak men sen en annan kom en ursäkt om att han hade haft fel. Svårt för en annan att det kan vara så svårt att bara säga: du jag har insett att jag hade fel, förlåt!

Jag börjar förstå att det verkligen var allvar och sant på vårdcentralen när de kallade hans beteende för psykiskt våld. Och att min hälsa fortfarande är i så dåligt skick beror på att jag hela tiden tappar energi när den jag levt med inte går att lita på.

Hårt uppvaknande, men samtidigt bra för mig att med klarare sinnen se hur det faktiskt är.

Man ska inte behöva gå runt och vara rädd för att säga vad man känner, tycker och tänker till den man lever med.

Nu är det bara att ta sig igenom det här, ett steg i taget. Det viktigaste av allt är den fysiska distansen tror jag.

Livet med någon som har en beroende sjukdom blir så väldigt rörigt, om den inte väldigt aktivt jobbar med helheten och inte bara slutar dricka.

Var rädd om er där ute❣️

Jättebra att du tar hand om dig och söker hjälp! 🤗

Tvivla inte på vad du upplever! Vet hur svårt det är. Jag skrev ner allt så jag kunde läsa och se hur absurt det var.

Jag tror man blir blind för vad som pågår för det är någon lojalitetsaspekt i medberoendet som slår till. "Men inte kan jag lämna någon som är sjuk", "h*n är fin när h*någon är nykter", "vi har barn ihop" och alla de praktiska aspekterna med flytt och bodelning gör att man blundar. Man duckar för det jobbiga. Det är nog mänskligt. Men det ändrar ju inte på situationen.
Man kan argumentera sig gråhårig men det ger ingen effekt. Det är när man inser det som det brister.

@emsan2 jag förstår att du inte vill lämna, men om du vill att ditt barn ska få en frisk pappa och var den där fantastiska pappan som han är när han är nykter så måste du lämna. Och med det sagt så betyder inte det att ni aldrig kan bli tillsammans igen, för det kan ni. Men han kommer aldrig bli nykter för att du ber honom. Det kommer bara bli värre och värre och tro mig, hur mycket du än försöker skydda ditt barn så kommer det påverkas.
Jag vet att det är en process att lämna för en del, för mig gick det fort. Då missbruket skett i hemlighet så när jag fick vetskap om det var det tack o adjöss. Kanske vi igen om min partner blev nykter. I mitt fall blev min partner det och det är vi idag igen. Jag tror och är övertygad om att om en person ska bli nykter måste den på riktigt inse vad den förlorar.
Med detta försöker jag inge hopp, att även om du lämnar nu, så behöver det inte innebära för all framtid

@Åsa M Man hoppas ju såklart han tar hjälp.
Men gör han inte det kommer jag såklart sätta vårt barn först och mig själv.

Jag brukar säga att man inte kan älska någon frisk. Klarar de inte att nå sjukdomsinsikt eller söka hjälp så är det i stort sett omöjligt.
Även om han kan vara fin de få gånger han är nykter är han alltid alkoholist. Också.
Tänk på det som Dr Jekyll och Mr Hyde. Där den ena är, är alltid också den andra. En barndomsvän till mig växte upp i ett hem med en alkoholiserad förälder och ingen skyddade henne. Jag är så ledsen för hennes skull. Det är inte värdigt. Barn ska inte behöva se och uppleva sådant. Ingen av oss kompisar förstod hur hon hade det för alla vuxna runt omkring försökte skydda den supande föräldern. Så otroligt cyniskt, att skydda den som har problem och offra de oskyldiga barnen.
Kanske låter hårt, men ja - det är hårt. Vuxna fattar fel beslut hela tiden och utsätter barn för hemska saker, som kan stanna med dem livet ut. Det är så sorgligt.
Önskar dig styrkan att gå och att skydda ditt barn och dig själv. Ingen kommer göra det åt dig. ❤️

@emsan2 Han måste själv förstå och få insikt. Lätt att säga, men extremt svårt för oss som står bredvid att inse att man är maktlös mot alkoholen.
Kram om

@Livetpåpinnen Tack för svaret ❤️
Känner så igen allt du skriver. Jag har folk att prata med vänner , kollegor men ingen som förstår mig i det, så har till och med börjat gå till psykolog. För alla säger lämna. Jag vill inte lämna. Vill att han ska ta hjälp.
Men man tänker ju såklart på sitt barn.
Vill att sitt barn ska få ha sin pappa frisk.
När han är nykter är han världens bästa och det är ju det som håller än kvar..
Jag letar ju också bevis och har sparat alla bevis och fotat.
Har lyckats att han ska gå på samtal med en psykolog.
Det är så svårt att prata om allt när ingen förstår vad man går igenom. Vet att man inte kan hjälpa nån som inte vill bli hjälpt.

@Livetpåpinnen
Det där "hur man kunnat delta i fyllekarusell ... "
Så har jag också tänkt.

Men, vad det än gäller i livet så tänker jag att i efterhand så är det ju så lätt, eller lättare att se vad man borde gjort - tidigare. Då man är inne i något så är det ju den verkligheten som man upplever. Hur allt blir, kan man ju inte veta - då - resonerar jag. Det är många processer längs vägen så att säga.
🤔🌹

@Livetpåpinnen känner verkligen igen mig i dina funderingar, skammen och förvåningen att en själv hamnat i denna soppa!

Och jag har dessutom flyttat ut, känt mig klar och lockats tillbaka in. Hur tänkte jag?!

Men det är såklart komplicerade processer som pågår. Man nöts också ner successivt och förvirras av alla underliga saker som sker, men som förnekas när de lyfts.

Personen som var en själv byts under tiden ut till en annan som man inte alls känner igen.

Låter som du är på en bättre plats igen och att du gör bra saker för dig! Ett litet steg i taget och det viktigaste först.

Det är helt rätt sty du fokuserar på dig. Man sugs in i den beroendes sjuka värld utan att förstå hur mycket det tar av en. När jag bestämde mig för att sluta ha kontakt med mitt ex infann sig lugnet. Nu flera år senare kan jag ärligt säga att det räddade mig. Jag räddade mig för ingen annan hade gjort det åt mig. Och nu ställer jag betydligt högre krav på *allt* mitt umgänge! Vill *aldrig* bevittna eller uppleva det där igen.

@emsan2 Vill ge dig kraft att se med öppna ögon. Jag förstår hur du har det. Jag upptäckte detta beteende hos min anhörig när våra barn var små.
Inser din sambo att du är orolig? Förstår sambon din oro och vill lösa och ta emot hjälp i detta? Om sambon inte ser det som ett problem så kan du troligen inte göra så mycket mer än att rädda dig själv och ert barn.
Jag har varit med om samma sak i många, många år. Min uppfattning idag är att så länge du/vi godtar detta och finner oss i det så kommer det inte ske någon förändring som är beständig. Min anhörig uttrycker förståelse för problematiken, men är fast i beteende och beroende och har inte förmåga att gör något åt saken. Jag har älskat, stöttat, erbjudit min hjälp i så många år men smygandet och gömmandet fortgår. Jag har varit i tron att jag skyddat våra barn genom att behålla kontroll över precis allt i en familj. Barnen är vuxna nu och jag har kapitulerat, försöker rädda mig själv och få insikt i varför jag har stannat. Har lämnat fysiskt, men i psyket är den anhörige i fokus. Vi som står bredvid tar stryk och tappar bort det sunda förnuftet. Vi blir manipulerade och fastnar i beroendeställning till våra anhöriga. Genom att leta efter och hitta bevisen blir kontrollerandet en trygghet i kaoset. Vi inser inte att vi aldrig egentligen haft kontroll. Fortfarande är mitt beteende skadat och när jag får möjlighet letar jag bevis, bevis som jag vet finns där. Jag får aldrig fast förövaren (alkoholen) för när jag hittar den är den är redan slut.
Kram, all styrka till dig.

Vi är många som har det så här men mitt i mitt eget trasiga kaos blir den självvalda ensamheten både en trygghet och fiende. Skam och skuld har blivit ständiga följeslagare och orken att dela med mig av skräpet sinar. Isolering och tystnad blir vardag. Ibland känns personligheten kapad - hur har jag kunnat delta i den här fyllekarusellen? Jag är ju så klok och sund....
Jag är så innerligt tacksam för detta och andra forum jag är med i. Jag läser mycket av vad ni skrivit, men har inte kommenterat så aktivt hittills. Nu har jag börjat skriva av mig både här och även skriva ner minnen ur livet för mig själv. Har även deltagit i digitala möten hos al-anon och bokat tid hos terapeut. Jag försöker även göra något bra för mig själv varje vecka.

@has Av hela mitt hjärta önskar jag dig allt gott och hoppas du kommer ifrån och hittar möjlighet till flytt. För mig tog det 9 år från jag bestämde mig första gången. Jag är fortfarande fast men jag befinner mig inte i samma hus.

@Åsa M Tack för orden. Jag trodde kanske att styrkan jag hade i stunden när jag lämnade skulle stanna, men den liksom kommer och går. Det har varit några tuffa dagar, troligen på grund av att jag fortfarande har mycket fokus på min anhörig.

@has Tack för att du delar med dig. Jag känner igen mig i din text. En påverkas negativt och får ångest och känslan av hopplöshet. gör illa mig själv i och med att jag låter mig manipuleras och gå med på gemensamma familjesammankomster och träffar för en del av mig tror att gemenskap och kärlek gör gott. Mitt förnuft fattar och kroppen skriker av smärta efter att jag gång på gång gör illa mig själv genom att vara snäll mot min anhörig. Senast vi sågs hittade jag bevisen utan att medvetet leta efter dem, flaskan och burken fanns framför mina ögon när jag öppnade ett skåp. Energi att konfrontera finns inte längre, bara den egna stackars "snuttefilten" i form av en ältande hjärna på högvarv.

Hej! Jag har barn tillsammans med en man som dricker och gömmer alkoholen på olika ställen. Ljuger om sitt drickande.

Blir en helt annan människa kallar mig lögnare när jag nämner jag ser alla burkar. Går till försvar trycker ner mig psykiskt...
Dagen efter ångest ber om ursäkt...
Jag är orolig för min skull och vårt barns skull.
Vad ska man göra?

@Kärringen tack snälla 🙏🏼

Idag känns det bättre. Återigen har jag haft sån sagolik tur att en bekant erbjöd mig att hyra deras lägenhet billigt ett par månader in men deras nästa hyresgäst flyttar in.

Helt overkligt! Blir perfekt för mig att hinna landa, samla mig och veta var jag vill bo härnäst.

Maken gaslightar och säger olika saker varje dag. Ibland ändrar han sig samma dag.

När jag säger ”igår sa du precis tvärtom” så säger han att det har han aldrig sagt.

Jobbigt som tusan, men det gör det samtidigt lättare! Jag har ju märkt att det varit lite så, men i vanliga fall har jag inte varit på hugget på samma sätt som nu. Jag känner mig nämligen helt säker på att han försöker lura mig. Och jag förstår när han gör det, men jag orkar bara inte kämpa emot.

Jag släpper och går vidare, fast det känns orättvist att en försöker dribbla bort och roffa åt sig samtidigt som jag försöker vara rättvis och schysst.

Nåväl. Nu sitter jag i min tillfälliga lya och mår ganska gott faktiskt. Det kommer bli en kamp tills allt är uppdelat och klart, men nu kan jag dra mig tillbaka och vila mellan tillfällena!

Tack för din önskan, jag önskar även dig frid och lycka❤️

Massor av kramar till dig. Kämpa på! Vi finns här.

@has vad ledsamt ❤️
Men av hela mitt hjärta önskar jag dig det jag också söker, frid I sinnet och lycka ❤️

Jag tror att jag just nu är väldigt bitter på alkoholen, den har på många sätt förstört mitt liv då även mamma valde den före oss barn.

Jag kanske inte alltid kommer vara det vi får se, det känns ändå som jag på något vis har trappat sakta in på min nya väg. Jag ska försöka ta bort facebook o instagram helt under en period, då jag tycker det påverkar mig generellt på ett negativt sätt.

Nu jobbar jag stenhårt på min innre frid, den ska få ta plats den ska jag lyssna på.
Sätta gränser har alltid varit svårt, men nu känns det som jag har inget val om mitt fortsatta liv ska vara värt någonting, så är det jag som måste gå först nu i allt....svårt! Kram alla ❤️

@Livetpåpinnen jag är i processen att lämna min nu nyktra alkoholist för andra gången och förstår dig väl.

Jag har börjat få en känsla av att det där ältandet är min/vår (som i vi medberoendes) ”drog”. När en lever nära någon har en beroendesjukdom, oavsett om de aktivt använder sin drog eller ej, förvrängs världen för en.

De uppger att de aldrig sagt det vi hört dem säga, de har aldrig gjort det vi vet att de gjort och de försöker på olika sätt manipulera oss genom lögner, halvsanningar och ibland genom att vara elaka.

Om en försökt göra rätt (som i vara en schysst person och ta ansvar för sin del i relationer) och successivt anpassat sig till den här sjuka verkligheten så kan hjärnan verkligen gå i spinn! En börjar misstro sin egen uppfattning av verkligheten. En börjar misstro sig själv.

Om man har upplevt detta tidigare i livet så är det ännu svårare att lita på den egna upplevelsen.

Vilket gör att en ältar, om och om igen går igenom scenarios för att förstå vad som verkligen hänt. Eller för att stärka sig själv i sin egen uppfattning av vad som hänt. För att hantera alla de gånger en gick över sina egna gränser och ”tillät” det.

Jag sitter här, efter beslutet är fattat men innan jag haft möjlighet att flytta, och ältar med dig, det är så jobbigt! Tar så mycket energi.

Kanske är det också nån slags distraktion för att inte fullt ut känna de förkrossande känslorna av sorg och ilska (både mot den som gjort en illa och sig själv).

Jag märker i alla fall själv att det nästan känns som en drog jag sugs till. Jag är i ältande utan att jag märker hur jag hamnar där hela tiden.

Och när jag försöker rikta om uppmärksamheten får jag kontakt med kraftigt ångestpåslag i kroppen.

Vet inte om detta är hjälpsamt för dig, men vet att du inte är ensam. Vi är fler som ältar och går igenom dåtiden och vilka val som gjorts och varför om och om igen❤️

Tack fina ni❣️ Den här gången är det kämpigare, men minns ju hur lugnt och skönt det blev när jag landade i lägenheten för drygt ett år sedan så hoppas det blir så även nu.