Senaste kommentarerna i forumet

@esterest
Ja visst är det så! Listan är lång på allt som ska göras o 'fixa alkoholiserad man' skjuts fram gång på gång. Det känns för svårt.
Vågar o orkar inte på riktigt sätta ner foten. Har aldrig tillräckligt med energi.
Men jag går omkring o är arg här hemma o jag är rädd att jag kommer bli bitter. För jag stänger inne ilskan o biter ihop.
Inte alls bra för måendet o hälsan, det inser jag ju. Så svårt att bryta invanda mönster. Hans mönster o mina.
Och mellan varven vanliga samtal, enkla samtal, som inte tar upp för känsliga områden förstås. Då blir det lätt dålig stämning.
Drickandet har ökat i sommar. Han dricker dagligen. Jag jobbar senare o när jag kommer hem är han redan igång. Antingen är han på topp o i full fart med något av sina projekt. Inget som är viktigt på riktigt enl mig, utan nåt som han känner för bara. Eller så har toppen passerats, entusiasmen är slut o han ligger i soffan o zappar eller sover.
Konsekvensen för mig blir densamma varje kväll. Jag lagar mat o fixa allt som hör vardagen till för en familj, oavsett vad klockan är eller hur trött jag är.
Det är också jag som finns här för våra ungdomar, den som ser dem o vill höra hur deras dag varit tex. Jobbet, skolan, nya klassen. Var det god mat i skolan idag? 😊❤️

Lycka till på fredag!
Kram

@has hade missat ditt inlägg ❤️
Ska lyssna på den och nu väntar samtals kontakt. Hade trott att vi kunde hålla det på en vänskaps nivå.....men tydligen gick inte ens det. Så nu är det konstigt nog , många år senare över

Skrev med en aichat för nån vecka sedan om dessa konstiga stunder av djup sorg. Fick det förklarat att det är inte mina kärleks känslor utan en hjärna som åker berg o dal bana , som liknar ett beroende. Det låter logiskt för på slutet förstår jag inte ens mig själv.

Min största sorg nu är kissekatt, jobbigt att inte veta om han har det bra. Men jag söker med ljus och lykta ett bättre boende där han kan fortsätta gå ut, för det är tyvärr ett måste.

Jag känner ändå hopp nu vilket var längesen, tror på fullaste allvar jag blev ordentligt sjuk av detta förhållande hela min identitet var borta ett tag, jag lider fortfarande av vissa saker, som bla kroppsskam och tendens till folkskygg men med rätt hjälp så kommer jag nog ut på andra sidan.

Klokt att du har börjat landa i en slutsats. Denna sjukdom är inte som andra. Hade han haft cancer hade du säkert kunnat nå fram om behovet av vård, men beroendesjukdom är något helt annat.
Han behöver nå dit själv, och du kan inte påverka om han är frisk eller sjuk - på samma sätt som om han hade haft cancer. Man får helt enkelt inse sina begränsningar som anhörig.

Takk for svar. Jeg snakket med han igjen fortalte att jeg vurderte å flytte ut med barna, og da sa han att han skulle trappe ned betraktelig på alkohol framover, det gikk fint helt til i kveld, da sitter han på kontoret og drikker sprit.
Fatter ikke att jeg gir den fyren så mange sjanser, for jeg blir skuffet gang på gang. Orker ikke styret rundt han mer.

@Rop på hjälp, vad tufft du har det!
Du älskar den här personen bakom den han har blivit, men du får inte se den mannen särskilt ofta. Det är sorgligt och smärtsamt och det finns nog många här på anhörigforumet som känner igen sig i det. Så bra att du skriver här!
Du har varit i det här länge och provat så mycket för att hjälpa din partner. Hur mår du av att leva i det här? Vad skulle du behöva just nu för att må lite bättre?
Det är vanligt att ens fokus hamnar lite för mycket på att hitta lösningar för att personen ska sluta dricka, medan den personen inte alls är mottaglig. Dels är det en uppgift som kan bli tärande i längden och dels brukar det vara mer hjälpsamt om personen själv får ta så mycket ansvar som möjligt. En strategi är därför att flytta fokus från den som dricker till sig själv. Vad tänker du om det?

Fortsätt gärna att skriva här på forumet! Ibland tar det lite tid att få svar men du ska veta att du inte är ensam i det här.
Du är också alltid välkommen att ringa till Alkoholhjälpen (020-844448) eller skriva direkt till oss rådgivare.

Ta hand om dig!
Jenny, Alkoholhjälpen

Lever precis som du. Väldigt tråkigt och ensamt.
Min man är alkoholist sen 20 år tillbaka. Sen 9 år är det ren sprit som gäller. Jag gör allt hemma å är så fruktansvärt trött på det. Har pratat om det en miljon gånger å han reagerar alltid med att bli extremt irriterad på mig och himlar med ögonen. Jag får inte prata om äktenskapet eller hur vi ska ha det hemma eller barnen. Alltid samma reaktion.
Men nu har jag tröttnat på denna känslokalla , oengagerade människa. Idag la jag in en intresseanmälan på en lägenhet för.mig å barnen. Känns jättekonstigt men samtidigt en skönt känsla om kanske lite lugn å ro. Har tagit lång tid att komma dit men jag är på god väg.
Jag tror att som medberoende så når man bottnen till sist. När man inte orkar mer.

@Rop på hjälp Jag förstår dig, jag känner samma sak. Det gör så ont att stå bredvid och se på och hur mycket man än pekar, pratar och visar vad problemet är och förklarar på alla olika vis vad som behöver göras så når det inte fram.
Jag vet inte om det är nån lycka, oavsett vad jag gör så känns det som ett olyckligt misslyckande.
Om jag stannar och lever i detta utan att försöka kämpa för att få honom att förstå och inse så går jag under och till slut nog även han. Om jag stannar och kämpar så blir jag gång på gång av med lite mer hopp då han gång på gång börjar dricka ingen trots att han säger sig förstå och risken är att jag tjatar för mycket, kämpar för mycket och han tröttnar på att höra. Om jag går så får jag inte dela mitt liv med honom, han jag älskar med hela min kropp, han som sätter färg på vardagen och som jag sett fram emot att bli gammal tillsammans med.
Han är fantastisk, han är en fin man, rolig, omtänksam, generös och fick mig att falla på studs och jag vet att han finns kvar där. Jag ser glimtar och får vara med honom stunder varje dag och jag vet att han kan hitta tillbaka dit men jag vet inte hur och jag börjar förstå att jag inte kan hjälpa honom då han inte förstår eller tycker att han behöver hjälp.

@Åsa M jag försöker mer och mer att fokusera på mig själv och mitt välmående mer men det är svårt.
Jag skrev tidigare att efter samtal sa han att han endast skulle dricka på helgen, dvs fredag och lördag är min tolkning.
Det gick i två veckor. Han skötte det bra första veckan, köpte inte allt för många öl på fredag och drack endast fredag och lördag. Denna vecka köpte han redan på torsdag, både öl, vin o annat. Drack tills han somna både fredag och lördag och lyckades få slut på allt hemma. Söndag köpte han ett 6p 3,5% som han drack av både igår och dricker slut på idag.
Det får mig att tappa energin, tappa lite mer av hoppet om honom och om oss. Tidigare har jag i de fallet inte känt så mycket motivation för min egen del men nu gör jag det. Nu känner jag för att vända allt negativt mot att fokusera på mig, jag tror jag insett att jag kan inte förändra honom och jag är inte ansvarig för honom. Han gör sina egna val och jag måste göra mina och vad som är bäst för min skull. Men det smärtar att se. Så oerhört för jag önskar att jag kunde göra mer, jag önskar att han kunde få må bra.

@Kärringen ❤️

@ÅsaM, precis så! Önskar att jag hade gjort som Maya skriver. Förhoppningsvis är jag bättre på det framöver, efter att ännu en gång snälltolkat underliga beteenden och lyssnat mer på alla märkliga förklaringar istället för min egen magkänsla.

@TappadIgen Å vilken lycka att du tog tag i ditt liv. Jag når inte fram till min man hur jag än talar vänligt. Han vill inte sluta dricka utan bara ta några bära som det så fint heter. Några bärs brukar innebära 15-18 st på en kväll och somna innan vi ens ätit tillsammans, det gör så ont i mig att se min älskade man på det här viset 😢

Jag är helt ny här och känner mig så ensam i denna situation. Skam, oro orkeslös.
Min man är alkoholist. Vi är gifta och bor tillsammans, han är resande i sitt arbete och oftast bara hemma helger. Ca 1 timma efter sin hemkomst så är han full och så pågår det tills han måste nyktra till för att ta sig till jobbet igen. Jag träffar aldrig min man nykter mer än en stund innan han åker till jobbet. Det har gått så långt så att han dricker tills han ”stupar”, vi kan aldrig hitta på någonting längre tillsammans. Han går upp om nätterna och dricker och är full redan när jag väcker honom till frukost. Jag bjuder aldrig hem någon för jag skäms över situationen. Han har inga vänner som kan komma och umgås utan alkohol. Jag har de sista 6 åren verkligen försökt nå fram till honom och bönat och bett att han ska ta hjälp för vår skull.
Han flyr från alla våra samtal. Får jag någon gång ett svar så har han inga problem eller så ska han dra ner på det så jag blir nöjd. Vilket aldrig har hänt. Det blir bara värre och värre.
Vi har alltid haft ett kärleksfullt förhållande och jag älskar verkligen denna man som han var och han känner detsamma för mig. Finns det något man kan göra.?

@Kameleont nystart med psykolog på fredag. Jag hoppas det kan hjälpa ngt.
Det har varit ett slitigt augusti med dödsfall inom släkten och en annan närstående som blivit allvarligt sjuk. Blir tyvärr lätt att prokrastinera att ta tag i projektet “fixa alkoholiserad man”, utöver allt annat man har på listan att göra. Lite som att “ska bara fixa staketet först” och “besikta bilen”.
Han fungerar på många sätt. Är en livskamrat. Som dricker öl från fyra-fem-tiden varje vardag.
Hur har du det?

@sältan jag tror du är inne på något viktigt här. Vi devalverar begreppet "älska" när vi tolererar vad som helst för att få ha någon i vårt liv.

Jag tror det är nyckeln - att se dem för vem de är och vad de gör, hellre än vem man *vill* att de ska vara och vill att de ska göra. Det hade besparat oss allihop, mig inkluderat, åratal av lidande.
Nu slipper jag försöka "fixa" honom och "motivera till förändring" och "rädda relationen", för det fanns inget där att rädda ändå. Han hade en relation med alkoholen, inte med mig. När den polletten trillade ner så var det lättare att gå vidare.
Minns en replik från poeten Maya Angelou: When someone shows you who they are, believe them the first time.

Jo jag vet att det låter konstigt, ja jag älskar honom och hoppas att det ska bli bra men kommer ta lång tid att lita på att han nu säger att han inte ska dricka, man blir så förvirrad i allt då jag vill lita på honom och nu när vi bestämt att vi ska bo isär ett tag tvivlar jag på om det är det bästa för nu visar han en så bra sida och är det verkligen så det kommer vara nu eller kommer han falla tillbaka. Man har så mycket tankar i allt som har varit så det är mycket att bearbeta hos mig också.

Känner igen det där!
Blev misshandlad av min styvfar som barn och har nog tyvärr haft svårt att se denna psykiska misshandel även jag vart utsatt för. Mycket bra att belysa, tack ❤️

Häromdagen såg jag mannen jag fortfarande är gift med gå hand i hand med sin nya tjej på stan. Han låtsades inte se mig utan gick bara förbi utan att säga hej.

Den här mannen har jag haft en relation med i nästan 6 år. Jag har levt med hans alkoholmissbruk. Jag har lämnat honom på grund av hans alkoholism. Han har erkänt sina problem, sökt hjälp och bett om en andra chans. Allt skulle bli som det var i början. Allt var alkoholens fel, han skulle göra allt i sin makt för att det skulle bli vi igen! När han såg tillbaka på sitt liv så var det viktiga oss och det vi hade tillsammans. Och jag trodde honom. För det verkade så då. Han verkade
”vara tillbaka”. Så jag flyttade ihop med honom igen. Men långsamt kom de gamla mönstren åter. Jag tror inte han drack, men vet förstås inte.

Nu när jag har lämnat igen och är ”på andra sidan” har jag med kvinnojourerns hjälp förstått att jag har att jag blivit utsatt för psykiskt, ekonomiskt och sexuellt våld under relationen (Ja, det räcker med att du ger efter för sex fast du inte vill för att slippa negativa konsekvenser för att det ska klassas som sexuellt våld).

Jag sökte egentligen inte kontakt med kvinnojouren på grund av det, utan behövde bara få hjälp att hitta en jurist då exet var helt omöjlig att göra med när det gällde bouppdelningen. Ena stunden: du kan ta allt, jag vill inte bråka och jag hoppas vi kan vara vänner efter det här! För att i nästa stund mena att om jag skulle ha den saken vi båda ville ha så skulle den andra ta resten för då gällde nyttoprincipen. När huset inte blev sålt som tänkt ville han inte betala mig något och hävdade att det var på grund av marknadsekonomiska skäl.

Hon som svarade på kvinnojouren sa: jag tycker du ska komma hit på samtal. Man har kartlagt våldet och det såg inte bra ut. När jag sa till min kontakt att han skulle hånskrattat mig rakt i ansiktet om han hade sett dokumenten så svarade hon att det bara bevisade vilken typ av man han är och att kartläggningen stämmer. En sund person skulle bli allvarligt oroad och skämmas ögonen ur sig.

Och denna händelse är förstås bara ytterligare ett bevis: att inte stanna upp och bearbeta utan snabbt gå vidare in i nästa relation. Inte kunna vara själv.

Jag tror olika former av våld tyvärr är väldigt vanligt när en har en relation med någon som har missbruksproblematik. Man förstår att det som sker inte är ”ok”, men skyller allt på alkoholen, även som anhörig.

Men det är ändå våld och våld bryter ner. Lögner, manipulation, gaslighting blir lite av vardagen med en alkoholist. Men det skadar lika mycket som när alkohol inte är inblandat.

Hur kan man märka att man är utsatt för våld? Man börjar ifrågasätta sig själv, man tänker sig noga för i vad man säger och gör för att slippa en reaktion. Man tar överdrivet ansvar för relationen. Man tappar bort sig själv, sånt som är viktigt för en, vänner och aktiviteter. Och man blir väldigt, väldigt trött eftersom det tar så oerhört mycket kraft att hela tiden försöka pejla av läget.

En kompis tipsade om en bok där en kvinna blir utsatt för våld och när jag skulle läsa den upptäckte jag att jag redan läst den. Jag hade läst den under tiden som jag själv var utsatt för våld, utan att jag alls fattade att det var så.

När jag läste den nu blev det nästan kusligt hur kommentarer och händelser ibland var mer eller mindre identiska, som tagna ur samma manus.

Varför skriver jag det här? Jo med förhoppningen om att det kan hjälpa någon annan i samma situation. Om bara en enda av er som läser skulle börja känna ett obehag av igenkänning och kan söka hjälp så har den här texten en mening.

Tyvärr tror jag att många samtalskontakter har dålig koll på vad de ska lyssna efter när det gäller våld i nära relation. Det behöver vara någon som är insatt och förstår att de som är utsatta oftast inte själva förstår vad de är med om. De behöver veta vad de ska lyssna efter och ställa rätt frågor. En kvinno- eller mansjour kan hjälpa dig reda ut vad som händer!

Idag känner jag inga tvivel kring att det är våld jag varit utsatt för. På alla plan utom de fysiska slagen. Och inget av det har ”sett ut” som jag tidigare trodde att det skulle göra. Manipulationen och kontrollen var ofta inlindad i förtäckta hot eller i omtanke, varför det var så svårt att upptäcka. Jag tror inte någon runtomkring hade kunnat ana vad som pågick. Jag har haft turen att ha människor runt mig som genast trott på det jag berättat och förstått att det är sant.

Blev jag överraskad när mannen jag fortfarande är gift med svassar omkring på stan hand i hand med en ny partner: ja och nej.

Det går helt i linje med mönstret jag fått förklarat för mig kring vem han är. Och det mönstret har jag sett igenom nu, det blev dessutom väldigt tydligt under separationen. All klagan om att jag aldrig kunde ge mig i diskussioner blev tex glasklara där det faktiskt är han som förvrängt och fortsatt diskutera sånt vi redan kommit fram till en lösning kring.

Att han gärna slängde ur sig något i sista stund för att skapa reaktion och dålig stämning i alla möjliga lägen. Framförallt när vi skulle göra något jag tyckte var skoj eller något som var viktigt för mig.

Att han tryckte på alla punkter han kunde komma på för att jag skulle reagera, och när ingenting fungerade kom den verkliga personen fram.

Så nej, det var inte jag som skapade konflikter i relationen. Jag försökte bara uttrycka mina gränser, behov och känslor. Men det avfärdades som kritik mot hans personlighet, sånt han inte kunde göra något åt.

Jag har förstått vem han, och det är ingen trevlig person som gömmer sig under ytan han polerar och försöker framställa som godheten själv. Han som gärna hjälper till, men som alltid har en dold agenda kring vad han själv kan få ut av det.

Efter lite reflektion så tänker jag att det var bra för mig att få ytterligare bevis för hur den här mannen funkar, även om jag knappt trodde mina ögon när det skedde. Vad är oddsen?

Det hjälper mig i min läkning framåt. Jag hoppas, hoppas att texten kanske också kan hjälpa dig❤️

Han kommer förr eller senare bli av med körkortet .Att dricka till mitt i natten betyder att han har alkohol i kroppen om han kör bil på morgonen .Han kan skada andra i trafiken och även sej själv .Mitt ex blev av med körkortet (grov rattfylla) han blev även av med jobbet några år senare pga alkohol .Trots detta har han fortsatt dricka och det är 6 år sedan .Arbetsgivaren är skyldig att ge rehab vid alkoholmissbruk .Mitt ex arbetsgivare hjälpte med rehab .Men trots insatser så fungerar det inte tyvärr ❤
Jag förstår att det är tufft .Jag separerade från mitt ex för 25 år sedan .mina barn var då 7 och 9 år .Jag hade ett halvtidsjobb .jag minns hur rädd och orolig jag var när jag väl tog ett beslut .En nära vän stöttade mej och sa -jag va i samma situation som du för några år sen ..jag gick till soc och fick hjälp ett tag och sen lyckades jag få extratimmar på mitt jobb .Mina barn säger idag att det är det bästa jag gjorde att lämna honom .Men trots denna historia så är vi vänner och har kontakt och det är slitsamt att vara medberoende ❤mitt ex va på Vårnäs behandlingshem i våras ( för andra gången ) jag fick en anhörigbehandling på 3 dagar , detta va givande .Många av dom som arbetar där har själva haft ett missbruk och har varit nere i botten..
Hoppas att jag kunde ge dej lite stöttning 💞💞

Jag har tyvärr inte erfarenhet av din situation godnoka, men jag kan säga att det bästa som hänt mig var att min relation med alkoholisten tog slut.
Rädda dig själv! 🤗

STYRKEKRAMAR TILL DEJ 💞

@förvirradrjej såg att du inte fått svar här. Det låter verkligen som att du fått känna på allvarliga konsekvenser av din mans drickande. Vad tufft att du har behövt ha det så! Tror att det är många anhöriga som kan känna igen sig i att behöva ta smällar av ens partners alkoholvanor och inte alls få gehör när man försöker ta upp det med personen. Fortsätt gärna skriv här, i din egen tråd och i andras. Det finns mycket klokskap och värme att hämta kraft ur här på forumet.
Du är också varmt välkommen att skriva direkt till oss rådgivare under Stöd > Fråga oss.
Vi finns här!

Ta hand om dig!
/Jenny, Alkoholhjälpen

@hoppfullsambo jag hoppas att du kan visa dig själv samma omtanke som du visar honom. Det är det minsta du förtjänar. Släpp hans problem ett tag och fokusera på DIG. ❤️

Idag är han full igen. Rejält påverkad. Vi pratade innan å han tyckte hon var hemsk igår som vi var och pratade med. Kanske för att hon verkligen vågade gå på honom. Han tycker att hon sågade honom vid fotknölarna.
Jag personligen tycker det var rätt skönt. Kanske fel av en terapeut att gå på så som hon gjorde men samtidigt behöver han höra det från någon annan än mitt eviga tjat.

Han sa iallafall ikväll att ingen kan hjälpa honom. Att spriten inte är problemet utan hans mående. Fast jag menar på att efter 20 års drickande kan han omöjligt veta hur han skulle må utan sprit i kroppen.
Å jag tror inte att alla de antidepressiva tabletter han ätit genom år inte hjälpt på grund av kraftigt alkoholintag.
Men han vägrar att be om hjälp på vårdcentralen för de är idioter. Det var samma sak på beroendeenheten för typ 8 år sedan när han var där så slutade han för de var med idioter. Han vägrar lämna peth tester för han är livrädd för att ta spruta.
Han sa att han skulle bli gladare i livet om vi hade mer sex och närhet. Att livet är skit. Han drog upp en massa gammalt att han slutade träna för min skulle å att jag var svartsjuk så därför har han förlorat allt.

Det var verkligen ett rörigt samtal idag men jag vet inte om han känner sig trängd i ett hörn. Att hennes ord igår satte sig i huvudet honom.

Men jag vill fortfarande inte ha en man som ligger 24/7 i sängen å inte lyfter ett finger här hemma mer än när han lyfter flaskan.

@Kameleont Jag vet att du har rätt. Men det är som att eftersom att jag ser problemen och han inte gör det så får man ändå en känsla av ansvar för att få sin partner att se, för man vill ju ta hand om de man älskar och man känner ju ändå en del av ett ansvar över relationen liksom.
Jag vill inte på nått sätt förminska honom, men det är ju bara att jag ser att han inte mår bra och är orolig hur han skulle klara sig ur det på egen hand och jag vill lyfta honom ur det precis som han kan stötta och lyfta mig när jag har haft dåliga stunder eller dagar, bara det att det här är ju lite mer än en dålig dag förstås.
Jag vet att det inte är mitt ansvar, jag förstår att jag borde känna att det inte är mitt ansvar och ibland kan jag känna det, men ibland gnager dedär tankarna, ”jag hade kunnat göra mer, jag hade kunnat göra nått tidigare, tänk om jag gjort såhär ist” osv.
Men jag börjar jobba med mig själv nu, jag försöker hitta en balans och verktygen för min egen del också, inte bara för hans skull.

Det är ofta lättare att ge råd till andra än att följa dem själv, det är skrämmande och tungt våga lyssna på råden och agera. Oavsett hur körigt det är att leva i det så är det ändå nått man på ett vis växt in i och blivit som lite van med hur det fungerar när man börjar röra om i det så vet man ju som sagt inte vad som händer.
Jag kan bara skicka styrkekramar och förhoppningen om att nu nångång hittar modet och orken!
Du är klok, du är stark och du är värdefull.

@Letlive Nej jag vet, jag är inte ansvarig för honom men jag kan ändå inte hjälpa att tänka att det kanske hade sett annorlunda ut nu. Samtidigt vet jag att jag var snabb på att prata med honom om det, tala om för honom att jag var orolig, såg röda flaggor och rädd för vart det var påväg. Jag sa allt till honom då och har fortsatt i flera års tid, det tog tid att inse att jag inte kan lita på hans ord om att trappa ner eller sluta, kanske för att han nog inte vet själv att det inte går att lita på.
Jag vet ju egentligen att det inte är mitt ansvar, jag kan bara ansvara över mitt eget välmående och mina val men samtidigt är det lätt att tänka ”tänk om..” i så himla mycket man hade kunnat göra annorlunda.