Senaste kommentarerna i forumet

@Se klart, @vår2022 och @Andrahalvlek Det är synd att man ska behöva vara ledsen över hur ens föräldrar varit när man växt upp men det är skönt att inte vara ensam i det. Det är en sorg att de inte kunde bättre men det är som det är och vi kan göra det bästa för att vara bättre föräldrar för våra barn. Känslomässigt omogna föräldrar, tror jag läst en bok om det?
Kram ❤️

@Andrahalvlek 😁❤️

Fräter, inte fötter 🤣

@Geggan Väldigt fin liknelse att alkoholen är en nyckel som passar i många nyckelhål, men med tiden fötter den istället sönder låsen. Då gäller det att ha rätt dörrar stängda - och rätt dörrar öppna 🥰

Kram 🐘

Äsch, diskat, visserligen fuskat också, lite.

Ibland pratar bekanta om ”existentiell ångest”. Jag brukar vifta bort det och inte kännas vid det, trots att jag är välbekant med deppiga dagar. Men idag, när jag känner mig omotiverat låg, provar jag om detta kanska skulle kallas existentiell ångest? Känsla av varför är jag här? Varför lever jag? Är det inte slut snart? Är jag mera till besvär än nöje gör min omgivning? Hur skall jag släpa mig igenom dagen? Med åren har jag insett att det ofta går att få mycket gjort sådana dagar. Man bara börjar på och vips har dagrr ett n gått. Nu har jag fuskat, ute i duggregn. Kanske denna kändd så la väcks lite av platsen, barndomsmiöjön. Och den omgivande familjen. Nåt skav går ju s sa kötid att uppfinna. Tänker att drr ett NNs känsla verkligen är något jag har försökt dricka bort. Ja, det är konstigt med alkohol, en nyckel som passar i så många hål. Roligt när man är glad, lugnar när man inte är det. Fast den med tiden sen fräter upp låsen, precis som vid de där aktuella syrainbrotten. Slut från filosofiska rummet! 🤓🐳🙄

@vår2022

Hej min "gamle 70 dagarsvän" ☺️ jag vet precis vad du menar med att man är mer stabil och välbalanserad , stubinen får brinna bra länge innan jag ids reta upp mig på folk,det har inte hänt än utom på mig själv förstås, där kan jag svära högt om jag fumlar med nåt så det blir fel.😄

Likaså den där tacksamheten man känner och tankarna som i bland kommer "att sluta med A. är f..n det bästa jag har gjort i livet"
Det är en ganska skön känsla.😊

Jag går in här och läser ibland och skulle så gärna vilja önska högt till alla de som kämpar här på forumet.
"Orka fortsätt på den nyktra vägen det blir bara bättre och det kommer en dag när ordet alkohol inte ens finns kvar i huvudet på er."
Svårt att tro men det är sant.

Du får ha det så bra.🤠

@Se klart För min mamma är det nuet som gäller. ”Det har jag lagt bakom mig” svarar hon så fort jag vill prata om min barndom tex. Det blev så tydligt för mig när jag själv fick barn att min mamma, och pappa, gjorde ett uruselt jobb som föräldrar.

Min pappa kunde skylla på missbruket och min mamma var sjukt medberoende. Levde i sin ”jobbubbla” och var känslomässigt frånvarande på hemmaplan. Stängde av. Det enda som släpptes ut var ilska och irritation, som både jag och min pappa fick ta del av. Ibland känns det som hela min uppväxt var ett enda långt gräl dem emellan. Frågade hennes tusen gånger varför hon inte lämnade min pappa, men hennes självkänsla räckte inte till för det.

På så många sätt hade hon kunnat skona mig, men gjorde det inte. Och idag har vi vad jag brukar kalla en väder-och-vind-relation. Vi pratar väder och vind och vad hon läst i tidningen typ. I flera år har jag sörjt att vår relation inte är djupare än så. Men jag har nog sörjt klart, jag kan inte förändra henne. Jag kan bara vara glad över att vi nu har den bästa relation vi kan ha.

En annan sak som retar mig är hennes självupptagenhet. På söndag har vi stor 25-årsfest för yngsta dottern. Hyrd lokal, 50 gäster, levande musik, hämta smörgåstårta, prinsesstårta, handla dryck osv. Mycket planering och på festdagen är det snudd på minutplanering.

Det enda min mamma undrar är: ”När hämtar du mig?” Alltså mer ego får man leta efter 🤣 Jag har knappt tid att hämta henne, men eftersom jag ska lämna min hund hemma under själva kalaset så får jag snabbt släppa ut den ena och in den andra innan jag kör i ilfart till festlokalen.

Oj, långt utlägg. Men jag tror att våra mammors generation i mångt och mycket är just känslomässigt omogna. Åtminstone är de inte vana vid att prata om känslor - familjehemligheter höll man tyst om liksom. Putsa på ytan var viktigt, för vad skulle annars grannarna tycka?!

Önskar dig en ljuvlig sista semestervecka! Själv börjar jag jobba på måndag och det känns mer än okej. Jag har fått sol, vind, bad, regn, vila, umgänge, upplevelser och ännu mer vila. En bra semester!

Kram 🐘

Andra veckan av min semester och jag känner mig så bortkopplad från jobbet och det känns skönt. Vi är på vårt lantställe där alla mina syskon med barn och min mamma med man träffas en vecka varje sommar. Det ligger naturskönt vid en sjö och det är så lugnt och stilla. Stämningen är god och allt flyter på så bra och det gör mig glad inombords. Det har så många gånger legat konflikter i luften och stämningen har varit allt annat än god. Tror även att konflikterna som utspelat sig har lett till att vi är mer försiktiga och omtänksamma om varandra. Man måste ta stor hänsyn till alla när de är så många nära och kära på samma plats en längre tid.

Min nykterhet har gjort mig så mycket mer stabil och balanserad och jag tänder inte till på samma sätt längre. Min roll har även varit en slags förmedlare i relationer, men även den har jag dragit mig ur så mycket mer. Jag är mycket av en fixare, men jag lyssnar nu även på mina egna behov vilket jag tidigare körde över. Det gjorde mig stressad och instängd. Det dricks knappt någon alkohol här och även det bidrar till ett lugn. Under åren har vi druckit mycket mer alkohol och det är inte en bra ingrediens i detta sammanhang. Nu får vi så mycket mer tid för bra samtal och är mer närvarande och tillgängliga för varandra. Vi skrattar, spelar spel, tränar, lagar mat, bastar och badar, lagar och fixar med det som behövs, åker på utflykter och trivs i varandras sällskap. Jag kommer alla så mycket närmare som nykter när jag inte drar mig undan för att dricka mitt vin och gå in i min alkoholbubbla. Jag stressar inte upp mig och troligen drar även jag över ett lugn som en slags brobyggare i olika relationer. Jag har fina samtal med mina barn nu när vi har mer tid för att umgås och jag känner så mycket kärlek i mitt hjärta.

Jag känner också en ny slags värme och kärlek till min mamma, jag ser henne på ett annat sätt och det tror jag gör henne lugn. Jag har inte känt varma känslor på många år, mer sorg över vår relation. Även hon har bidragit och gjort framsteg med sig själv och jag har dragit mig ur det medberoende jag satt fast i. Det har även hjälpt henne att gå vidare och må bättre. Det har tagit sina år och det har varit slitigt och kämpigt, men nu är vi här och det har gett resultat. Jag gav igår henne en kram och sade att hon ser så frisk och fräsch ut och att hon verkar må så bra. Det kom från hjärtat och hon sprack upp i ett leende och blev så glad❤️

Jag är så tacksam för min nykterhet och att få känna så mycket kärlek och värme som jag gör❤️

Och jo @vår2022 jag märker också att mina barn har långt mycket bättre tålamod med mormor än vad jag har med mamma. Låter som er vecka framskrider bra! Vi har också space att dra sig tillbaka men min mamma verkar ha väldigt lite behov av det… å andra sidan lever hon ensam så det är klart att hon vill umgås.
Ja ni hör ju, å ena och andra sidan… 😩😂

Hej @andrahalvlek
För mig (och min syster) handlar det om att vår mamma har brister i känslomässig mognad, det går utmärkt att leva livet så, men som barn blir man påmind om behov som man helt enkelt inte fått tillgodosedda. Det är smärtsamt och ilskan är nog sorg fast i annan kostym. Jag vet de här sakerna, ändå agerar/reagerar jag känslomässig när jag blir påmind.
Tänkte ändå de här dagarna, då vi var 3 generationer här av spridda slag, att det måste varit så mycket tryggare för just barn och gamla, när man levde mer så. Belastningen blir inte lika stor på bara en relation, det finns alltid någon till hands för barnen, tryggt på ett annat vis.
Mellangenerationen måste dock känt ett enormt ansvar och viss utmattning, så jag önskar inte den tiden tillbaka, bara konstaterar.
Idag regnar det. Skjutsat till bussen, de som ska in och jobba över dagen.
Jag ska ta fram lite sy- och måleriprojekt. Det sägs att nästa vecka är sista semesterveckan men jag kommer att börja jobba i väldigt maklig takt. Ser fram emot: frisören, tandläkaren, spa-dygn nästa vecka.
Och kanske kanske ett barnbarn om hon kommer på utsatt tid vilket jag har svårt att tro. 👶🏼
Kram på er ❤️

@Vinäger Tack Vinäger! Jo, jag är också här ibland, men vill ändå räknas in bland dem som lyckats sluta ifall jag försvinner. Inte för min egen del utan för att nykomna ska veta att det faktiskt går. Och att vi är många som klarat det.😉

@Se klart Känns igen 🤣 Ingen kan irritera mig så mycket som min mamma, bara genom att vara liksom. Tror det tillhör mamma-dotter-relationen. Mina döttrar kan bli väldigt irriterade på mig också. När jag ser min äldsta dotter bita ihop av irritation ler jag glatt mot henne, jag vet precis hur det känns. Det är därför det är bra att umgås i små portioner med sin mamma, max några timmar i taget.

Kram 🐘

@Se klart Skönt att få lite lugn och ro nu. Vi är alla samlade på landet på den femte dagen och det har verkligen gått så bra hittills. Min mamma känns så avslappnad och harmonisk och då går det bra. Nu lever vi inte inpå varandra hela tiden då vi har skilda hus och man kan dra sig undan en stund från alla, som just nu när jag dricker mitt em kaffe i sängen med mina hundar. När vi umgås vill hon gärna prata på om allt och man blir matt. Tänkte på ditt tidigare inlägg om att din mamma släppte er vind för våg från 15 års ålder och kanske det som gnager lite. När de pratar så mycket om sig själva eller grannar, släktingar, sjukdomar, utfrågningar så är det så självcentrerat och man dräneras. Även mina barn och syskonbarn är tålmodiga men sedan har de ju också en annan relation. Det är min mamma och man som äger detta ställe och jag är glad över att vi kan vistas här alla tillsammans och de är väldigt generösa. Jag tror också att det går bättre för mig och min mamma då jag är så mycket lugnare och dessutom nykter.

Ha det skönt nu i lugnet och passa på att göra sådant som du själv vill göra❤️

Skjutsat hem mamma.
Irritationen gick från 0% till 100 under tiden hon var här. Jag var så trött på henne och arg! 😡 Jag tänker att det är meningslöst att vara arg på någon som är snart 90 år, men jag känner SÅ starkt att jag behöver få vara arg. Jag är inte arg PÅ henne, men inombords. Hon är dessutom så ”snäll” så det går inte att vara arg. Hon gör inget dumt. Hon är bara jobbig, tröttande, tjatig, pratar om samma saker som hon gjort en triljard gånger.
Barnen är extremt tålmodiga och gulliga mot henne och i mig känns det till slut som om det brinner.
NU är det tyst och lugnt här några dagar.
Jag ska läsa, lyssna på regnet, och om uppehåll- plocka kantareller. Umgås med min man. Ta kvällsdopp.
Sen bär det av på en kort Sverige-tur, hälsa på vänner, det blir trevligt. Men om jag själv fick välja: dagar som den här. Lugnt och skönt. Läsa och vila. Vill aldrig att min ledighet ska ta slut.
Ha det fint! Kram.
Ps. Ska analysera den här ilskan en klart stund, sen hoppas jag den släpper

Tack för fina och kloka inlägg @amandaL @vinäger och @heh
Så tacksam över allt som lyssnas och funderas kring här på forumet. Alltid öppet. Oavsett vilket håll man kommer ifrån just för dagen.
@himmelelleehelvette såklart kan man få dopaminrusch av att hjälpa andra. Men jag upplever ju/ eller sanningen är/ att mina barn ju är väldans självständiga med jobb, egna boenden, relationer mm. Vi hjälper dem inte med något praktiskt. Men det här med att ha ett landställe är förstås en praktiskt hjälp.
Under min uppväxt var vi i princip ”föräldralösa” från 14-15 år. Det var ingen som brydde sig om vad vi gjorde på somrar eller för den delen fixade något för oss. Jag är arg på mina föräldrar över att de släppte taget om oss så tidigt!! Så ansvarslöst och icke-empatiskt.
Jag är så himla mån om att vara närvarande förälder, tillgänglig, finnas där för dem.
Jag kan inte föreställa mig hur man är ihopsatt mentalt om man tycker att barn får klara sig själv från 15 år, för man har så fullt upp med sitt eget.
@vinäger det är bra att bolla tankarna kring det här med arbete, hur läge och ev pension och vad får/kan det kosta. Att dra ner på saker det får man ju bara räkna med, å andra sidan spenderar jag väldigt lite pengar när jag inte håller mig uppdaterad med kläder och annat. (Livet i stan).
Ja, de där tankarna får gå några varv denna sommar. Som så här långt har varit en väldigt fin tid. Kram på er!

Känner mig nöjd. Nyss hemkommen från en cykeltur på 12 km ca 55 minuter. Min kondition är allt annat än bra men kan bara bli bättre👍🏻
Cykla är bra för mina knän och för min puls då får hjärtat jobba lite mera. Förra veckan la jag träningspassen för tätt pga att vi skulle åka iväg, fick känning lite av min artros. Idag när jag cyklade hade jag knäskydd på båda benen.
Om jag hade gjort så som min läkare sa t mig att gå ca en timma varje dag så hade jag tröttnat för länge sedan nu ser jag en större möjlighet att jag inte kommer ge upp. Efter ergonomens råd har jag trappat upp successivt och nu är jag uppe i det generella rådet t den vuxna befolkningen 150 min/vecka. Hennes råd är att dela upp det på tre pass.

I måndags gjorde jag granola för första gången, recept av #johannescullberg, ett försök för att minska på sockret. Han pratar om att inte titta sig blind på vikten utan mer på fettmassorna. Ja…det är en hel vetenskap…mitt mål är att minska på sockret iaf.

Ha en fin onsdag🌺

@Vinäger Hej och vad roligt att du kikar in i min tråd😁. Det är bara intressant att få ta del av dig och dina tankar i min tråd, då blir det mer av ett samtal och tack för dina fina ord❤️.

Tänker att samtal om olika saker oftast kommer när tiden är mogen eller när det liksom är ”dags”. Eller så kan det också vara så att det inte blir något samtal om det inte finns behov av det. Kanske har vi behov men inte barnen.

Jag kan ha börjat försöka prata om ”mina” saker för jag har tyckt att det är viktigt att de vet, men intressent har inte varit så stort. Som att de vet vad de behöver veta och sedan kan lite frågor komma om det vill veta mer. Jag tänker att jag ofta lagt för mycket fokus på hur jag kanske har ”skadat” dem istället för att rikta fokus på allt lyssna på dem och det som de genomgår. Det blir liksom så självcentrerat och lite offerkofta, typ kan jag ha medverkat till att hen mår så dåligt? Man har fullt upp med sig själv och sitt egna liv.

Vi visar ändå vägen ur något dåligt och de ser det hända och lär sig av det. Då behöver de heller inte lägga energi på att oroa sig över hur deras mamma mår och kan få möjlighet och plats att komma med sina egna problem istället. Så jag försöker att lyssna bättre och inte blanda ihop mina känslor med barnens känslor. Dras jag med i skuldkänslor om att det är mitt fel, så försöker jag tänka att jag är självcentrerad och att det faktiskt inte handlar om mig, utan om dem. Om saker jag gjort sitter som en tagg hos dem hoppas jag de känner sig trygga över att kunna komma till mig och prata om det. De har hört mig så många gånger prata om min mamma, och även sett, där jag inte kan säga saker som skulle kunna vara en kritik mot henne utan att hon blir offerkofta och hur viktigt det är att kunna ha olika åsikter och att jag välkomnar dem i det. Där är jag verkligen glad att jag kunnat bryta upp helt annan mark och riktning jämfört med min mamma. Vi är lika på många sätt men här är vi helt olika, i alla fall när det kommer till nära relationer och kunna uttrycka sina åsikter utan att bli en offerkofta.

Ha en fin fortsatt skön sommar!❤️

@Amanda L Tack! Skickar en kram tillbaka❤️

@Vinäger Tack för att du tittade in❤️

När vi var i Skåne förra veckan träffade jag några kusiner som jag informerade om den cancergen jag bär på. Gav dem en kopia på brevet som en överläkare skrivit gällande genen mm. Idag har jag skrivit brev till ytterligare några kusiner och en brorson (som jag inte har kontakt med), brev som jag ska posta imorgon. Jag behövde inte men jag har informerat kusiner på mammas sida om denna ärftliga cancergen.

Har läst om tankar kring pension här på forumet och även om att man skriver inte lika ofta här på forumet efter en tids nykterhet. Jag skriver ju tämligen regelbundet här på forumet, jobbar så sakteliga med tolvstegsprogrammet och går kanske ett par gånger i månaden på möten.

I januari är det 20 år sedan jag var färdig socionom. Jag har alltid tänkt att jag ska arbeta länge eftersom jag utbildade mig sent dessutom kände jag att behövde det för ekonomin. Jag vet att jag kommer inte få ngn hög pension med tanke på hur mitt liv har sett ut. Under våren har jag känt att ibland har jag velat gå i pension tidigare eller sluta direkt. Nu när jag mår bättre vet jag att jag vill inte sluta jobba nu el gå i pension att tankarna föddes berodde mycket på mitt jobb/min chef.
Jag känner att jag har mycket kvar att ge även om jag inte har det fullt ut nu. Om man får vara frisk så blir pensionärslivet väldigt långt. Jag tänker att det är skillnad på att vara pensionär och att vara ledig. Min man är 69 år och jobbar fortfarande. De två senaste åren har han jobbat fyra dagar/veckan och efter semestern blir det tre dagar/veckan. Han hade matstrupscancer när han var 60 år. Sjukskriven ca nio, tio månader efter det fick han ett nytt arbete inom ett nytt område. Vad jag vill säga med detta är att pensionärslivet kan säkert vara helt fantastiskt för många medan det för andra är mycket svårare. Jag tänker utan att veta att det handlar om vem man är, om man har familj och vänner, intresse och en god ekonomi. Jag ska t banken i augusti så då får jag veta lite mer hur det ser ut ekonomiskt.

Jag har ibland känt mig lite udda på forumet eftersom jag skrev under så lång tid utan att bli nykter. Jag har dessutom deltagit i en behandling med eftervård inom öppenvården som varade under ca ett år med tolvstegsprogrammet som grund. Jag har inte varit skeptisk till programmet i synnerhet inte när det används världen över och många blir nyktra genom programmet. För mig har inte programmet haft den betydelse som jag märker att det har för en del andra. Men nu när jag är på steg sju så så blir det mer hjälpsamt och jag är väldigt nyfiken på vad som kommer hända efter steg 12. Vad har programmet betytt för mig? Jag tänker att jag kommer nog fortsätta att ha kontakt med forumet samt gå på möten lite då och då. Tänker att det är viktigt att inte glömma samt ge vidare t nya. En av behandlarna hade varit nykter i 26 år men gick fortfarande på möten. Han hade sett många ta återfall. Jag har också mött personer som tagit återfall trots lång nykterhet därför tänker jag att det är viktigt med kontakten för mig. På söndag kommer jag gå på möte för då kommer jag få medalj (nyckelring).

Godnatt😴

@Sattva Har sällan skrivit hos dig, men nu läst en del angående dina familjerelationer. Måste ha varit en riktigt tuff tid. Är imponerad över hur du tar dig framåt i små men beslutsamma steg. Ditt kloka resonemang kring det hela har säkert hjälpt dig att komma så här långt.

Kände att jag ville säga det och önska dig lycka till i framtiden - vilka vägar du än väljer. 🥰

Kram

@Amanda L Ditt inlägg hade passat i min tråd, skrivet av mig då, förstås.
Vill dock helst inte lämna forumet helt - inte av oro för återfall, men för att ändå läsa alla kloka diskussioner i Det vidare livet. Jag gillar tankarna, men är här för sällan för att hinna vara med och bidra.

Var och en gör som det passar. Självklart. Lycka till framöver oavsett vilka val du gör i livet. 🥰

Kram kram

@aeromagnus Underbart med nykter semester. Så mycket mer man hinner uppleva. Älskar att bila söderöver, blir aldrig långtråkigt.

Ha en fortsatt fin semester! 🥰

Kram

@Blenda Finaste Blenda! ❤️

Mitt i allt det jobbiga resonerar du klokt och tar vad som verkar vara helt rätta beslut. Önskar att vi inte var anonyma, då hade jag visat att riktiga vänner finns kvar, trots några veckors tystnad.

Ser fram emot en uppdatering längre fram för att höra hur det gått.

Önskar sååå att du snart får må bättre och att livet blir lite snällare mot dig. ❤️

Många varma kramar till dig

@Amanda igen... ❤️ Det kommer att ordna sig. På något sätt. Det måste det.

Kramar i massor till dig

@vår2022 Intressanta tankar som alltid från dig, nu senast om barnen. Har en massa goa ungar som är vuxna för längesedan och vet ju att de sett mig berusad på fest då och då, främst från de yngres övre tonår. Inga skandaler, men ändå... Oftast glad och alldeles för högljudd. Jobbigt att tänka på, men går inte att göras ogjort. Vet också att de pratat om det sinsemellan, att jag druckit för mycket ibland.

Fick ofta alkohol i present när de kom så det tolkar jag som att det ändå inte var alltför hemskt - för dem alltså. Hur mycket jag än skäms av att tänka på det, hjälper det ju inte om jag inte pratar om det. Vilket jag inte gör.

De är dock imponerade av att vi närmar oss två års A-uppehåll. Självklart dricks det mindre vid alla våra sammankomster då vi inte håller oss längst fram och plockar fram eller fyller på.

Vi har en god kontakt och jag tänker att det kan ligga som en grund för att det aldrig blev en otrygghet. Just nu finns inget behov av att prata om det som varit, men vem vet hur det blir framöver. Ibland är jag sugen på att berätta hur det verkligen var, för det vet de inte ett dugg om.

Nu blev det mycket om mig även i din tråd, men orden bara kom.

Du är en härlig inspiratör och klok så det räcker och blir över. 🥰 Tack!

Kram kram