Senaste kommentarerna i forumet

@Oxeyedaisy hej, jag skäms också, men vill knappt prata om de med någon man känner till. Fast ja dricker öl ist för vin.

Semestern har tagit ut sin beskärda del av alldeles för mycket alkohol men nu är jag på banan igen!

God morgon i Kaffestugan! Det är i början på augusti och det känns i luften att hösten är på gång inom kort. Ser att det är lite blek och tveksam sol utanför mitt köksfönster. Det är i skrivande stund 16 grader varmt säger termometern på fönsterbrädan. Sommaren har tuffat på och har hunnit att bjuda på en del fina och lagom varma dagar. Men även tidvis en otroligt jobbig och krävande värmebölja som fick en trött och utmattad dystymiker som en själv att väl tänka på allt annat än en kopp med varmt kaffe på balkongen. Kylda drinkar med med alkohol i olika procenttal och klirrande isbitar var väl rätt så ofta i tanken. Men man tog sig torrskodd så att säga igenom frestelserna vilken man då är tacksam för. Kör alltså mot väl alla odds alkoholfritt vidare, och ger alltså sjutton även denna dag i att mata bolaget med en massa pengar för nån flaska med nervgiftet alkohol i olika former. Nu är det alltså dags för en sittning på balkongen med starka droppar i form av en kopp med varmt vanligt kaffe känns det som.

Ha det gott allihopa!

@Himmelellerhelvette, du har rätt, absolut. Det är kanske detta som gör att det fungerar för mig? Att identifiera risksituationer och ta ett steg tillbaka INNAN jag börjar dricka mer? Det var extremt jobbigt att bearbeta sorgen när pappa gick bort och då visste jag direkt att jag inte vill tillåta mig själv att dricka alls under ett längre tid. Det blev ett år. Och det var inte det att jag ville hålla mig helt nykter då som var problemet. Kändes ganska naturligt ändå.

I dag är dagen jag bekänner för mig själv att det inte kan fortsätta. Nu behöver jag göra något på riktigt. Jag vill kort dela med mig, i hopp om att det ska finnas likasinnade.

Allt är så bra bra nu, livet är vackert. Tanken är enkel. En kväll på stan, några öl. Det ska vara ren harmoni, bara några kalla för att svalka oss och slappna av. Men efter några stycken blir det något annat. Jag tappar det. Och jag vet inte ens när det sker eller att det sker, det bara händer. Det är som att jag sugs in i ett ögonblick av nuet. Jag förlorar all känsla för konsekvenser och för framtiden. Jag förstår att risker och negativa konsekvenser finns om jag fortsätter drickandet, precis som de gjorde innan, men i stunden betyder de bara ingenting. Det finns bara här och nu.

Men detta var ju inte meningen. Jag skulle bara ta några. Ett par, och sen hem. Inget mer, det vet jag. Jag har ju ett fullt schema. Självklart minns jag också hur det har slutat förut, hur många gånger har det inte varit så här? Ett miserabelt tillstånd, kaoset jag vet att jag dras in i. Men allt detta har jag ju lärt mig nu.

Men istället blir det femton. Ännu mer. Narkotika, samtal till människor jag inte vill prata med, meddelanden jag ångrar. Ett hutlöst slöseri av pengar, letar desperat efter någon att vara med för natten. Och så slutar jag där jag inte ville vara. Helt och hållet ur karaktär. Listan på vad jag gjort skulle vara lång, men det finns detaljer som är jobbiga att påminna sig själv om. Jag vaknar i chock. Dagarna som följer känns som en dimma, all glädje är förlorad. Ångesten är så tung att jag knappt kan sova, äta, eller ens vara. Vad hände? Varför blev allt så grått? Nej. Detta vill jag inte uppleva igen. Jag skulle hellre dö än att gå igenom detta en gång till. Men… har jag inte sagt det här femtio gånger förut?

Men samtidigt, jag har ju inget problem. Det händer ju bara ibland. Emellanåt går det ju faktiskt att ta ett par glas vin till middagen också. Det är med den röstens säkerheten och självförtroendet kommer tillbaka. Där jag bekräftar för mig själv att jag bevisligen kan vara måttfull om omständigheterna kräver det. Eller hur är det egentligen? Döden framstår som något enkelt i jämförelse med att fortsätta bära denna skam, till följd av mina handlingar och beteenden.

Kan jag ta hjälp anonymt? Är min situation ens något att "lösa"? Hur klarar man av att förklara detta för delar av ens omgivningen som inte känner till min mörka sida?

Det har varit hoppfull läsning här på forumet, tack för det.

Hej! Jag dricker gärna alkohol på middag med vänner/partner, jobbfest, julbord, middag hemma, vin på altanen etc. Dricker aldrig ensam. Men jag dricker ganska snabbt när jag dricker och dricker många gånger för mycket. Förr när jag var yngre hade jag problem med att jag blev ibland våldsam och väldigt otrevlig. Nu är det bättre men jag spyr väldigt ofta och blir ofta så bakis att jag blir kvar i sängen dagen efter. Med ångest. Ibland minnesluckor och ibland bara ångest över saker jag sagt, eller kan ha sagt.. Jag fick nog för 1/2år sen då jag försökt att få bort dessa tillfällen och hålla mig till att dricka lagom och så mycket att jag inte blir så bakfull men misslyckats flera gånger. Jag drack sen inget på 6månader. Var inte jobbigt, bara socialt att inte dricka på fest och så. Under semestern ville jag testa igen. Gjorde upp några planer. 2 av 4 tillfällen gick det bra eller om det bara var tur. Men de andra 2 blev jag kvar i sängen bakfull efter att ha spytt hela natten.. Vissa säger att man kan bli ”lite bakis efter en kul kväll”. Hur mår de som dricker måttligt? När har man problem? Jag kan som sagt hantera det ibland men ibland spårar det. Jag vill kunna dricka måttligt med vin till mat, vara med på julfester etc men jag är så trött på att bli så bakfull och också rädd för de gångerna jag dricker mycket vad jag säger till andra och hur man betett sig. Jag ser inte att jag har jättestora problem med alkohol men ändå att det känns som ett problem. Hur tänker ni?

Söndags-glaset.

Består av iskaffe.

Jag uppdaterar min profilsida varje söndag med veckans glas som har varit. Utelämnandet hjälper mig lite med motivationen.
Förra veckan var jobbig dokumentation. Semester i sitt esse. Sociala event som jag inte riktigt orkade parera. Ångrar inget även om jag blev generad över summeringen. Så det blev desto viktigare att hålla nollan denna veckan.

Känner mig lite ömtålig och skör kring alkohol den här helgen. Vackra sommarkvällar på terrassen är en trigger. Precis som ”sensommar” på stan. Funderar hur vi ska göra med årets kräftskiva.

”Veckoplanerar” nästa vecka och har bara en kväll just nu som behöver ”en plan”.

Jag vinglar fortfarande med känslorna om ”måttligt” är bra nog?
Just nu lägger jag alls äna eventuella glas på restaurang eller när jag är bortbjuden. Dvs inga hemma.
Styr om en del sociala event till fika och brunch men blir istället frustrerad på allt socker! För mig är det nästan lika slitigt! Men landar nog i att nolltolerans blir för slitigt uppdrag för mig. Just nu. Men hoppas kanske lite att ett minimum intag är ett steg närmare.

Söndags-glaset.

Består av iskaffe.

Jag uppdaterar min profilsida varje söndag med veckans glas som har varit. Utelämnandet hjälper mig lite med motivationen.
Förra veckan var jobbig dokumentation. Semester i sitt esse. Sociala event som jag inte riktigt orkade parera. Ångrar inget även om jag blev generad över summeringen. Så det blev desto viktigare att hålla nollan denna veckan.

Känner mig lite ömtålig och skör kring alkohol den här helgen. Vackra sommarkvällar på terrassen är en trigger. Precis som ”sensommar” på stan. Funderar hur vi ska göra med årets kräftskiva.

”Veckoplanerar” nästa vecka och har bara en kväll just nu som behöver ”en plan”.

Jag vinglar fortfarande med känslorna om ”måttligt” är bra nog?
Just nu lägger jag alls äna eventuella glas på restaurang eller när jag är bortbjuden. Dvs inga hemma.
Styr om en del sociala event till fika och brunch men blir istället frustrerad på allt socker! För mig är det nästan lika slitigt! Men landar nog i att nolltolerans blir för slitigt uppdrag för mig. Just nu. Men hoppas kanske lite att ett minimum intag är ett steg närmare.

Så skönt för dig @rabbitgirl ❤️ Jag tror nog säkert att några få kanske kan klara av att lära sig efter ett destruktivt drickande men jag tror det är oerhört sällsynt! Ett råd du kan få som du inte bett om är att checka av med dig själv om ett år, två, fem år o.s.v. se om det fortfarande håller sig så stabilt som det gör nu, då har du hittat rätt för dig. Kram❤️

Skrev här för mycket länge sen. Idag vill jag reflektera över min historia och olika faser av beroendet. Det kan gå och fungera på så många olika sätt med ett beroende.
Fas 1
Drack mycket, 2016 var jag definitivt beroende. Smygdrickande, ett par gånger sjukskriven från jobbet pga bakfyllan, gjorde bort mig på flera fester, allmänt kaos. Drack i princip varje dag. 2 december fick jag panik och bestämde mig att sluta tvärt. Det gick.
Fas 2
Var helt alkoholfri under flera år. I början hade jag ganska starkt sug, mådde inte bra. Sedan gick suget över, men blev allmänt frustrerad av att inte kunna göra hur jag vill, leva som jag vill. Kunna äta god middag med ett glas vin.
Fas 3
Sen började jag dricka en del. Det var absolut inte lika mycket som förut, bara på helgerna, men det hände, kanske en gång per 3 månader att jag var bakfull morgonen därpå. Lite fel blev det ibland, men jag skulle kalla det för måttligt ändå. Kunde låta bli under 2-3 veckor, men som sagt, ibland blev det för mycket och det irriterade mig.
Fas 4
Pappa gick bort. Bestämde mig att lägga i bromsen. Drack ingenting under 1 år.
Fas 5 (nu)
Jag kan verkligen dricka måttligt. Sällan mer än 1 glas vin och en drink. Dricker oftast till maten, kanske 1 gång under helgen, ofta blir det alkoholfria helger . Jag blir mycket sällan påverkad, men maten smakar definitivt bättre. Jag anser att mitt drickande inte är ett problem längre. Det som övertygar mig själv är att jag har slutat tänka på vin hela tiden, planera, köpa, försöka gå ut bara för att dricka. Jag är inte besatt av de tankarna längre. Det har händ flera gånger nu att vinet i flaskan blir surt för att jag inte hade lust att dricka. Skulle aldrig fungera innan, ha ha. Ibland när andra tar ett glas känner jag bara, jag orkar inte idag.
Jag älskar känslan av att kunna leva som jag vill. Jag är försiktig för att jag vet hur min hjärna fungerar, har en typ av benägenhet till beroende. Men jag kan nu leva med det utan att behöva pressa mig för hårt, eller konstant kämpa med någonting. Det har liksom fallit på plats. Äntligen är jag avslappnad. Däremot det som är lite mystiskt är att jag inte vet riktigt hur jag har lyckats.

Hoppas du skriver igen. Vill gärna veta hur det går för dig och om du får hjälp.

Nu vet jag inte hur gammal du är, men tänker ändå att dina föräldrar kanske vill stötta dig om du berättar? ❤️

@Akilles hoppas du skriver igen ❤️ och bra gjort med dina 35 dagar. Jag har lättare med korta mål än de riktigt stora. Jag har en mental plan för hur jag ska undvika alkohol för kanske tre dagar framåt. Skriver ner mkt om mina utmaningar och vad som triggar dem. Skäms ibland för vad jag har formulerat
, men ju mer alkohol jag hoppar över, desto mindre stress får jag i kroppen .

Hej. Men kontakta dom som finns för dej här på Alkoholhjälpen. Du kan ju vara helt anonym, och att få prata av sej är oerhört viktigt och läkande. Önskar dej all lycka till 💪

Ändå 35 alkohol fria dagar när målet var en vit månad ,och jag klarade det . Minns att jag inte haft en fri månad sen tonåren och jag är 61 nu.
Jag köpte 4 mellan öl idag och det kommer bara bli dom, måste lära mig.
Men jag mår så jävla psykiskt dåligt av att inte ha ett jobb, man är liksom inte med i svängarna.
Skulderna stiger och snart går väl bilen sönder så det blir utgifter innan besiktning.
Det är slut med så kallad kärlek och jag bor i hus men det är mycket att berätta om det med, så mycket att jag kanske måste flytta,,, ja allt rasar!
Jag försöker hålla mig i form fysiskt och tränar mycket men psyket får jag ingen ordning på.
Dom som vet säger att det blir bättre psykiskt när man tränar, löper i skogen och gör en massa man tycker om och jag håller med om det, men det är bara för stunden.
Jag kan känna vissa dagar att jag mår ganska bra men det finns jämt illa visande självmordstankar och det har det funnits så länge jag minns, så det har varit några försök genom åren. Jag tror jag vet att jag inte är i stånd att fullborda ett mord på mig själv, men ändå tänker jag på det hela tiden.
Jag söker inte hjälp jag söker bara mening med livet i allt ras.
Skulle ändå vara skönt att prata med någon så jag slipper prata med mig själv.

Och ångesten. Även om jag inte minns så vet kroppen.

Missförstå mig inte, jag kan sköta mig. Men 1-2 gånger om året faller marken under mina fötter och jag hittar mig själv nyvaken, darrig och snustorr i munnen med ett fruktansvärt moln över och runt mig som gör att jag inte kan tänka på något - fast jag inget minns.

Jag vill så gärna så gärna tro att jag inte har något problem med alkohol. Alkohol är ju trots allt det vår kultur bygger broar på, eller i a f en ganska stor del av den. Att inte kunna dricka alkohol gör att jag känner mig funktionshindrad - kanske något jag själv egentligen inte berörs så mycket av men som omvärlden inte vet hur den ska hantera.

Min farfar var bänkalkis i några år tills han blev nykterist. Pappa träffade honom inte tills dess att hans far vänt sitt liv. Om jag hade berättat för mina föräldrar att jag tror att jag har ett problem med alkohol så hade de inte vetat vad de skulle göra. De skulle tro att det är deras fel - vilket det absolut inte är det. Det är faktiskt det jobbigaste.

Jag tror jag är född med en svaghet för alkohol. Sedan ung tonårig är det alltid jag som varit den som druckit för mycket, åkt till Maria, spytt och fått blackouts. Självklart vill jag tro att det händer alla andra. Sanningen är att det inte gör det. Jag har en enäggstvilling, hon är inte som jag. Därför vet jag. Jag är sjuk och jag behöver ändra mina val för att inte må för dåligt.

Jag har hamnat i situationer man inte önskar någon för att jag varit för full. Jag har glömt häften. Ibland har jag tänkt att det måste vara förträngning - att olyckan som skedde var anledningen till mitt bortfallna minne. Som ni redan förstår är det inte fallet. Självklart är det alkoholen och min otålighet till den att jag hamnat där i första hand. Att olyckan ens varit framme.

Att erkänna det känns fult. Det känns som att jag då måste ta ansvar för all den skit som har hänt mig.

Och vad skulle mina föräldrar säga?

Godmorgon!

Dricker morgonkaffe i regnet. Rätt mysigt. Kikar in och önskar en ny fin dag. Kram

@vår2022 Superfint svar, tack så mkt. ❤️

Du har så rätt i att alkoholen späder på ångesten & det dåliga måendet. Alkoholen har lätt till extrem viktuppgång & det har verkligen gjort mitt mående tusen ggr värre. Jag undviker folk & sociala sammankomster. Har fått social ångest & det känns som tillräcklig motivation, att faktiskt komma ifrån det & kunna börja leva mitt liv på RIKTIGT. Vill inte känna oro & ångest direkt det är något kul som händer, eller när kompisar/familjen vill ses. Vill inte känna skam & ångest över att inte kunna köra bil dagen efter. Det är så otroligt skönt nu att bara kunna köra på affären kl 8 på morgonen, bara en sån liten grej känns otroligt stor. 😳
Och sömnen har ju blivit tusen ggr bättre. Är sjukskriven 50% & har alltid innan sovit väldigt mkt på dagen. Men nu har jag bytt alkoholen & ångesten dagen efter till att göra sånt jag gillar, nämligen inredning & fixa till hemmet så det är min harmoniska plats, där jag vill må bra. ☺️

Du ställde mkt viktiga frågor, och de ska jag absolut ha i bakhuvudet när det blir tungt. Vad tillför egentligen alkoholen? Lista på den positiva sidan lär ju inte bli lång iaf, den negativa däremot. 😳

Tusen tack för all pepp & det är kul att du delar med dig av dina erfarenheter & känslor. Det hjälper mig. ❤️

@Carisie det är verkligen blandade känslor med dessa vackra sommarnätter. Det går ”bra” men jag känner mig lite hudlös. Jag kom precis in efter en sen kväll med vidunderlig havsutsikt. Har alltid gillat ”the nightcap”. MEN jag sover bättre utan alkohol. Så nu är det rooibos-te och nattmask. Nöter på nya rutiner.

@LillaTrollet Vad bra att svaret mottogs väl😁. Du skriver att du mått superbra under tiden med Antabus, härligt! Jag tänker att det är just pga att du inte druckit som du mår så bra som du gör. Börjar du dricka så kommer du garanterat att få börja på ruta 1 igen efter ett tag och det verkar du också ha tidigare erfarenhet av. Sedan blir det också allt svårare för varje gång att börja på ruta 1 igen. Motivationen och styrkan att ta tag i det, avtar och sviktar. Man dricker för att slappna av, men hjärnan blir stressad av alkohol i form av ångest och oro som istället ökar, den onda cirkeln startar, man dricker mer när ångesten ökar, hjärnan stressas…

Det är nu när du mår bra som du kan ta itu med ditt mående för att må bättre. Alkohol cementerar känslor, man stampar på samma ställe, stagnerar och högen av flykt växer, man kommer inte vidare. Det du kan göra är att ifrågasätta alkoholromantiken, varför ska man dricka när det leder till att man mår sämre? Varför förstöra för dig själv när du mår bra utan alkohol? Vad kan alkohol tillföra dig?

Jag mår så himla bra av att vara nykter vilket jag inte riktigt trodde var möjligt. Alkoholromantiken satt djupt rotat inom mig. Ett glas (flaska) för att fira allt möjligt eller för att jag var värd det. Fest och lite rus, zooma ut. Men med min sårbarhet för alkoholberoende så slutade det alltid med för mycket vin, ångest, skuld, skam och att dricka måttligt nästa gång (dag) som aldrig höll. När jag som du, till slut mådde så bra utan alkohol sjönk värdet med alkohol och romantiken kring det. Det var inte längre värt att dricka, få ångest och bli bakis, som det var tidigare. Jag insåg att det var som det var, jag kan inte dricka för jag är alkoholberoende. Sorgen över att inte kunna dricka försvann när jag började värdera om mitt liv och vad som var viktigt för mig. Alkoholens glans och guldkant falnade rejält. Alkohol stjälpte mig. Guldkanten och glansen kom med nykterheten i en annan form. I lugnet, i höjda självkänslan och självsäkerheten, i en gladare och tryggare jag, i närvaron och tillgången till mig själv, i psykisk balans, i tacksamhet och lycka i det lilla.

Ursäkta lång inlägg, jag drivs lätt iväg i viljan av att dela med mig om hur bra man kan må som nykter om man ger sig själv chansen till att få känna av det. Ge sig själv tid, för det kan ta sin tid, men den behövs för att kunna reflektera och hinna känna av förändringen som sker på djupet.

Ha det gott!❤️

@zalkin Tack så mkt för svar! Bra kämpat! 🥳💪 Jag ska absolut verkligen läsa in det & ta till mig. ☺️

@vår2022 Hej! Tusen tack för ditt utförliga svar. 🙏 Jag misstänkte att det är mer eller mindre ”kört”.
Jag har mått superbra under den här tiden med antabus & det är kanske dumt att bryta det. Det är inte första gången jag kör en antabuskur & det har gått bra ett tag efter att jag slutat medicinera, men sen har jag hamnat i drickandet igen. Har alltid tänkt att det är pga mitt mående & att det ska ordna upp sig bara jag börjar må bättre. Men jag kanske bara lurar mig själv. 🤔
Jag fick mig en ordentlig funderare. Tack så mkt. 🩷

@EbbaiHulu Hej! Ja, gärna! Jag skäms så mycket och har ingen jag vågar prata med.

Du formulerar detta såå bra och korrekt vår2022. Det bästa du/vi kan göra är att kapitulera/ge upp. När första glaset är taget är belöningssystemet kidnappat igen. Så lyssna och läs noggrannt om och om igen och fortsätt med antabus. Efter snart 8 mån nykterhet har suget klingat av mycket, men arbetet pågår ff varje dag. Kämpa på.