Jag är sambo med en man i 68 års ålder som har druckit ganska mycket i hela sitt liv men har väl hållit det på en nivå som varit ”acceptabel” inom hans arbetskretsar. Vi har varit sambo i 14 år och jag har flyttat till hans stad eftersom han har en släktgård. Min mor, mina bröder, barn och barnbarn bor ca 20 mil bort. De är ganska ofta hos oss. Han har sin mamma kvar i livet, sin syster och har barn och barn själv. Sedan han gick i pension så har hans supande på helger och ibland någon vardag ökat. Och så fort någon av våra barn är här och bor över så är det fest enligt honom. Och fastän ingen annan dricker så sätter han igång och pimplar vin och grogg.
Jag är själv sjuk och får i dialys och väntar på en transplantation så jag går igenom ganska mycket känslomässigt själv just nu. Ett otaliga gånger har han somnat på golvet på toa, haft sönder inredningen när han ramlat, slagit sönder sig i huvudet, armar och ben. Han är aldrig våldsam när han är fullmen han blir elak i ögonen när jag säger åt han. Hans barn, mina barn, hans mamma och hans syster har sagt till honom att minska ner drickandet men icke det blir bara mer och mer.
Igår kväll kulminerade allting då vi var på hans systers födelsedagskalas. Födelsedagskalaset hade en medelålder på 70 år så det var ett kafferep med smörgåstårta med lite vin och öl som började kl 16. Han drack och gapade och skulle överösta alla. till slut började folk gå hem. Hans mamma och farbröder åkte hem och jag sa att vi ska nog åka också. Då var han så full att han kunde inte resa sig utan föll över bordet och ramlade. Han satt på golvet och vi fick inte upp honom. Han kunde inte ställa sig upp och när han gjorde det så ramla han in i något. Hans syster var vansinnig att han förstörde saker och hur han kunnat bli sp full. Men han hade druckit upp allt rödvin själv och en liten flaska whiskey plus lite annat. Det hela slutade med att han fick en kudde och jag fick åka hem själv.
Han blev hemskjutsad av svågern kl 4 i natt
Alltså jag är så förbannad så jag vet inte vad jag ska ta vägen. Jag har ställt ett ultimatum att antingen kontaktar han vårdcentralen på måndag eller så flyttar jag. Han har ställt till det tillräckligt många gånger nu.
Jag läste att man skulle ta det lugnt och diskutera ned en alkoholist men jag blir galen och han förnekar att han dricker så mycket på helgerna. Men varenda helg går det minst 3 flaskor vin, en flaska gin och några öl och han säger att han inte blir full på det.
Om jag inte varit så sjuk så hade jag packat bilen igår kväll när jag kom hem och åkt hem Karl är ju genomsnäll och hur bra som helst när han är nykter. Och nu sitter jag här och känner dåligt samvete, hjälp!!!

@Anni00
Hej och välkommen hit!
Det låter fruktansvärt. Här är det många i liknande situationer. Jag har tagit mig ur mitt medberoende. Det tog mig flera år, som jag kämpade helt ensam. Hittade hit efter att han äntligen flyttade ut. Då jag fortsatte skicka pengar till honom. Idag har jag blockerat honom på alla kanaler. Det gick inte att kasta bort mer tid på att oroa mig att han skulle dö. Idag är han mycket sjuk och endast 50 år. Info i somras, som jag fick till en mejladress jag ännu inte hade blockerat. Det är så sorgligt.
Så sorgligt.
På livet som inte skulle bli som jag önskade, då.
Och på att hans organ är så körda.
Och på att det tog så lång tid innan jag satte gränser.
Men idag lever jag ett bra liv med en sund pojkvän som jag har en ljus framtid med.
Men resan är tung.
Man får vara snäll med sig själv.
På ALLA sätt.
Och ta hand om sig själv.
På ALLA sätt.
För det är det ingen annan som gör.
Dåligt samvete ska du inte ha.
Du känner det du känner.
Och att skriva av sig sina tankar är en början.
På en process där du får höra av andra, att du är inte ensam.
Och ett medberoende är inte lätt.
Men man får lära sig.
Det är det enda man kan göra.
Och göra det som känns bra.
Livet är nu.

Känner verkligen med dig.
Att tänka på tonen man pratar ....du reagerar helt adekvat. Man har rätt att uttrycka sig precis som man känner anser jag.
Jag blir ledsen när jag läser vad du går igenom med din egen hälsa utan stöd och istället med all denna belastning.
Finns det någon du ka få stöd av som du kan söka dig till?
Fortsätt skriva här, fantastisk stöd.