av Rikard930

Rikard930
lör, 2024-02-24 - 08:23

Hej!
Jag är en man i 37års åldern som har tre fantastiska barn i åldern 6-9-12.
Min fru (barnens mamma) dricker i smyg för oss.
Det började i Oktober -23 då jag var iväg på jobb en lördag när mitt mellersta barn ringer til mig och säger att mamma är konstig.
Vi skulle ha gäster den kvällen (våra närmaste vänner)
När jag kommer hem vid 17-tiden så är min fru märkbart påverkad.
Våra vänner valde att lämna när jag kom hem då de inte trivdes i situationen (vi dricker inte alkohol när vi umgås) och.
Min fru erkände inte att hon hade druckit men det var super tydligt.
Till slut bröt hon ihop och erkände efter en massa väsen.
Hon har haft mycket på jobbet och blivit utbränd (hon är lärare). Hon blev sjukskriven efter denna gången.
Jag stöttar henne i detta fullt ut och försöker hjälpa henne med sitt mående angående jobbet men sen Oktober så har hon fortsatt att dricka i smyg.
Jag har inte kolla på alla gånger då jag jobbar skift med kvällar och nätter. Men de gånger jag vet har varit värst då mina barn har ringt till mig och sakt att mamma är konstig och att jag ska komma hem.
Jag har åkte hem och konfronterat min fru som total förnekar men det är återigen super tydligt att hon är påverkad. Tack för mina observanta barn som lyckats se vart hon gömt alkoholen. Därmed har jag fått det bekräftat och frågat henne om detta. Hon erkänner då vagt och lovar att det inte ska hända igen men det finns fler sådana här tillfällen och hon erkänner aldrig på egen hand utan det krävs att vi hittar någon flaska för att då få ett vacklande ”jaha”
De senaste gången var nu i veckan (v8) när jag och min tolvåring låg sjuka i feber/magsjuke. Då drack hon i smyg vilket både jag och han märkte tydligt. Det känns för jäävligt när det sker men ännu värre när vi är sjuka eller när jag jobbar och inte är hemma!
Denna gången hade hon snott sprit från sin far som hon sedan gömt i vårt garage. Erkände knappt men vill inte prata om det, jag upplever det som att hon heelt förnekar att hon har problem.

Tillägg: Vi har varit tillsammans i snart 22år, hon är ensambarn och själv uppväxt med en mamma som var grov alkolist så det hon utsätter sina barn för med smygande opålitliglighet och förnekelse har hon själv gått igenom. (Hennes mamma lever inte längre)
Jag veet inte vad jag ska göra………

has
lör, 2024-02-24 - 09:39

Vilken jobbig situation! Ja, vad gör man?!

Jag är gift med en mycket nyligen nykter alkoholist och har samma erfarenhet av smygdrickande, gömmande och lögner.

Har också pratat med min partner flertalet gånger då jag varit orolig för att han druckit för mycket, ibland med perioder då jag upplevt att han dragit ner. Men efter hans ”uppvaknande” har det visat sig att han alls inte drog ner utan bara ansträngde sig mer för att gömma och smyga. Drickandet har istället hela tiden eskalerat.

Jag lämnade till sist min man och en tid efteråt insåg han varför och valde att söka hjälp för sina problem.

Det går förstås inte att säga hur någon annan ska göra. Det jag kan säga är att han i våra samtal efter att han kom till insikt har sagt att det inte spelade någon roll vad jag sa eller gjorde under tiden vi levde tillsammans eftersom han inte kunde se att hans drickande faktiskt var problematiskt. Det fanns alla möjliga (egna) förklaringar till varför han behövde dricka, och den sista perioden innan jag flyttade gick också stora delar av hans energi till att planera sitt drickande så att jag/vi i familjen inte skulle märka det (vilket vi förstås ändå gjorde). Det enda som fick honom att vakna upp var att jag lämnade honom. Eftersom det är så nytt vet jag förstås inte om det kommer att hålla i sig på sikt.

Det som hjälpte mig var dels att jag av annan anledning hade kontakt med vården och där berättade om mina upplevelser och fick väldigt rak feedback om att det inte handlade om riskdrickande (som jag i min egen förnekelse tänkte) utan om ett beroende.

Dels att en barndomsvän, som tillfrisknat från grav alkoholism, när han blev frisk berättat att det enda som hjälpte honom att tillfriskna var att andra tog avstånd.

Kanske ett första steg kan vara att ta hjälp för egen del för att få hjälp att reda i dina funderingar? Alkoholhjälpen har ett nummer du kan ringa som du hittar här på sidan. Att läsa på om beroendeproblematik kan också vara till hjälp.

Den tuffa sanningen är att det inte går att få någon annan att sluta dricka om de inte själva vill.

Förstår att situationen måste vara väldigt tuff, speciellt med små barn och skiftarbete! Vänta inte med att söka hjälp för din egen del, jag tänker att det är första steget för att hitta rätt väg för dig och dina barn.

Tröttiz
lör, 2024-02-24 - 10:44

@Rikard930
Hej.
Så otroligt jobbigt det måste vara då det finns barn med i bilden.
All styrka och varma tankar till dig.
Jag har ju inte den erfarenheten med barn, men nog den erfarenheten att ha levt med en som drack, ännu dricker alltför mycket. Och han har barn, inte jag.

Jag har varit den som märkt av smygsupande, han kunde raggla, men nej, han hade minsann inte druckit. Och det fanns alltid anledning till att dricka. Och jag tänkte att han har ju barn, varför slutar han helt enkelt inte, hur svårt kan det vara sat ..#¤%&/!! Men, jag lärde ju mig allt eftersom att det hör till liksom till beroendet. Beroende kan sitta så djupt.

Efter att jag desperat ha letat efter olika sätt för min/vår situation kom jag att ha kontakt med numera nyktra alkoholister, andra anhöriga, och lyssnat på podd. Jag har nämnt det i annan tråd, att "2 fyllon och 1 sanning" tycker jag är bra, tar upp både anhöriga och de med beroende. I ett avsnitt är poddledarens fru med, och hon berättar om sin upplevelse som anhörig och mamma.

Då jag gick in på ditt inlägg hade jag nyss läst ett stycke på nätet om förnekelse:
" I grunden är förnekelse en mänsklig skyddsmekanism. Vi orkar inte med verkligheten och försöker uppfinna en egen. Där kan alkoholen utgöra en snabb men kortsiktig genväg. Tyvärr blir det lätt en ond spiral där drickandet gör verkligheten jobbigare och samtidigt är det enda som får dig att må bra. Det är mänskligt att klamra sig fast vid en sådan lösning."

Vad gäller barnen så är du just nu den förälder med förmågan att se till deras behov, att ge dem trygghet. Att finnas där för dem på ett sunt sätt.
Hon har inte den förmågan i alla lägen just nu vad jag läser av din text, tyvärr. Jag hoppas verkligen att hon inser att hon behöver hjälp, och att hon tar den.

Gällande barnen, kanske det vore klokt att ha "plan A, B", t ex "Om detta händer, gör vi så här ... ". Vad tänker du om det? Eller du har kanske gjort upp sådana strategier redan? Barnen är ju små och de mår ju inte bra av att se sin mamma i vissa tillstånd, att t ex kunna fara iväg någonstans vid behov?

KRAM.

has
lör, 2024-02-24 - 11:58

Jag tänker att det du framförallt behöver göra är att se till att barnen är trygga och säkra, jag förstår att allt måste känns ännu svårare när det är gemensamma och små barn inblandade! Instämmer med det som @Tröttiz skriver: du är högst troligt ensam förälder som kan se till barnens behov just nu.

Har du pratat med någon nära vän eller familjemedlem om problemen? Tänker att det kan underlätta att ha någon som finns där för dig och vet hur läget är. Och fortsätt skriva här, läs andras trådar - vi är tyvärr många med liknande upplevelser.

Rikard930
lör, 2024-02-24 - 12:37

Jag vill tro och hoppas att en separation är vad hon behöver för att komma på banan igen.
Vi har gått tillsammans för länge i det här för att hitta en lösning då hon inte är mottaglig.
Jag har alltid haft min fokus på barnens bästa och de vill ju såklart inte att vi separerar men situationen nu är inte bra för dom.
Jag hoppas att en separation är det bästa för alla

has
lör, 2024-02-24 - 13:12

Det låter som du redan är långt fram i din process och sedan tidigare tänkt på separation, hoppas verkligen din fru får insikt i sin problematik och söker hjälp!

Onkel F
lör, 2024-02-24 - 14:06

@Rikard930
Förlåt om jag blandar mig i! Jag kommer från "den mörka sidan", jag kämpar för att bli nykter.

Om du skriver här kommer du inte att sakna inlägg som förespråkar separation / skilsmässa.

Jag vet naturligtvis inte er relation ser ut, men om du, din hustru och era gemensamma barn vill ha ett fungerande liv tillsammans kanske du skall kontakta socialtjänsten i den kommun ni lever i?
Jag vet inte om det fungerar att göra en orosanmälan makar emellan, men om ni tar hjälp av socialtjänsten och vården kan ni få svart på vitt om huruvida din hustru dricker.

Vården kan lätt se om det finns ett missbruk genom ett test av CDT, som ger svar om långvarigt alkoholintag, och PeTH som visar den senaste tidens alkoholintag.

Eftersom din hustru arbetar som lärarinna (OBS! Genus) riskerar hennes eventuella missbruksproblem att drabba hennes elever, så det är av största vikt att ni reder ut detta.

Jag hoppas innerligt att ni skall kunna lösa era problem!

Gå med Gud!

Rikard930
lör, 2024-02-24 - 21:07

Min fru är redanninne i vård svängen gällande sin depression och utbrändhet, jag har varit med på möten med hennes läkare och lyft problematiken med alkoholen men det togs väldigt vagt på det från läkarens håll. Det för att han tyckte att mängden alkohol som konsumeras samt att det inte var så ”ofta” inte vara i farozonen.
Min fru sa att hon drack 2-3 glas vin per kväll med ca 3-veckors mellanrum.
Så var det kanske i början men jag tror det är oftare. Tror inte mängden är så mycket mer men det har gått över till saker som hon absolut inte gillar att dricka som öl och starksprit.
Jag sa att det är inte mängden jag är orolig över utan tillvägagångssättet.
Hon har har ju även ”snott” alkohol från både min far och hennes egen.
Det hela har bara eskalerat under de 6månaderna som hon varit sjukskriven.

Jag har sagt att jag vill separera för jag klarar inte mer att hon ljuger och dricker i smyg. Men när jag pratar om det och att det är den stora anledningen så stänger hon av sin hörsel för att sedan sätta på den och komma med att jag väljer att separera för en massa anledningar som inte är sanna.
Jag känner mig trygg i mitt beslut då jag sa det till mig själv nu sista gången (torsdags) att hon får en chans till att svara ärlogt när jag frågar henne om hon har gömt något mer hemma och om hon smyger med det ( jag hade då redan hittat det som hon gömt) men hon valde ju såklart att inte vara ärlig.

Gällande orosanmälan och socialen så finns det med i tankarna och jag har sagt att jag kommer göra en orosanmälan om hon är full med barnen någon mer gång.

Rikard930
lör, 2024-02-24 - 23:24

@has kag har berättat för våra bästa vänner (de som var här den där kvällen i Oktober) och för vår närmaste familj. Ingen tycker att hennes beteende är acceptabelt och att kag har fattat rätt beslut som lämnar.

Jag tycker bara det är så svårt då vi varit tillsammans i snart 22år, hon är ju min största kärlek som just nu är trasig……..vem är jag som lämnar henne? Jag vill ju hjälpa henne men det känns som att jag försökt med det på alla sätt och vis nu utan att lyckats. Jag vet inte vad jag ska göra mer……

has
lör, 2024-02-24 - 23:36

Jag förstår att det är svårt @Rikard930! 22 år är en lång tid. Det låter för mig som att du gjort allt du kan. Tilliten tar rejält med stryk när man lever nära en person med beroendeproblematik.

Fint att du har stöd från vänner och familj!

Tröttiz
sön, 2024-02-25 - 09:40

@Rikard930
Den där maktlösheten ja, som du skriver att du försökt hjälpa henne på alla sätt och vis.
I grund och botten är det ju de själva som ska söka hjälp, vi är ju deras partner. Som has skriver tycker också jag du har gjort allt du kan, som vi anhöriga ofta gör.
Då tänker jag att du har försökt hjälpa henne, att det nu låter som att du får sätta mer fokus på era barn och dig själv. Att sluta dricka och söka hjälp måste komma inifrån en annan, och är en annans arbete.

Ni har varit ett par länge, och där vid sidan av beroendet finns ju den där personen du en gång blev intresserad av och kär i, med alla kvaliteer - din största kärlek, men att du reagerar på det hon gör och vad det får för konsekvenser. 22 år är ju många år, så förstår mycket väl att du känner som du gör.

Åsa M
sön, 2024-02-25 - 10:47

@Rikard930 Det är jättejobbigt att hantera en anhörigs missbruk men det är ännu värre att inse att man inte kan göra så mycket åt det utom att ta hjälp. Kontakta socialtjänsten, hennes sjukdom gör att hon kanske inte är lämplig att hantera barnen själv innan hon mår bättre. Kanske är hon öppen för att prata med någon om hur hon mår - är hon redan i vårdsystemet kanske hon är mottaglig för det. Samtalsterapi kan också vara ett bra tillfälle att göra vissa tydliga budskap t.ex. att stöld accepteras inte, hon får inte dricka när hon är ensam med barnen, hon behöver fundera på orsaken till drickandet. Du behöver också vara tydlig mot dig själv. Vill hon inte, eller kan inte, sluta dricka måste du dra gränser för dig och för barnen. Det är du som är den friska vuxna i familjen.

Rikard930
sön, 2024-02-25 - 19:27

Jag tackar så mycket för alla kommentarer jag fått på min tråd!
Jag har beslutat för att göra ett sista krafttag med att tillsammans med henne kontakta rådgivningscentrum i vår kommun, det är till för personer med alkoholproblem.
Vi ska även prova familjerådgivningen. Hon är med på detta så vi gör ett försök.

Tack alla för att ni fått mig att känna mig mindre ensam i denna situation………

Sisyfos
sön, 2024-02-25 - 23:36

Jag kommer liksom OnkelF från andra sidan. Jag har smygdruckit och ljugit. Lögnerna kommer till viss del av att det är så oerhört pinsamt och skamfyllt att dricka i smyg. Jag menar inte att ursäkta beteendet, men att ge en förklaring. Jag kunde erkänna i efterhand, men inte där och då. Särskilt inte när jag var påverkad.
Jag tycker att det låter fint att du gör ett försök till. Om det går bra eller ej tror jag till viss del beror på om hon verkligen tar ansvar och vill sluta. Sen är det inte så enkelt i praktiken, men om hon inte vill erkänna är det ett större problem.
Sen blir jag rätt sur på läkaren ni berättade för. Det finns vissa regioner som tar alkoholtest vid sjukskrivning för utmattning och depression. Det borde nog alla göra. Det är troligt att hon medicinerar sitt mående och kanske troligt att hon mår ännu sämre av alkoholen. Kanske också troligt att hon dricker mer än du tror. Hon har allt att vinna på att sluta dricka. Egentligen borde du tipsa henne om beroendesidorna här. Då behöver hon inte känna sig så ensam och misslyckad. Här får man också tips som kan underlätta att ändra sina vanor (ovanor). Och läs på lite själv på beroendesidorna, så blir även det lite mer nyanserat. Det är så lätt att använda uttryck som ”inte acceptabelt”, men har du varit där i ”icke acceptabelt”, så skäms man så och just det uttrycket gagnar ingen.
Så länge det finns ett erkännande och ett ansvar och inga elakheter så finns det hopp tror jag. Du verkar för övrigt vara en fin man och pappa och jag förstår att det här är oerhört jobbigt för er alla. Jag hoppas det går bra för er! Det är positivt att hon vill försöka.

Rikard930
lör, 2024-03-02 - 14:21

@Tröttiz det har planat ut lite nu, vi ska till rådgivningscentrum nästan vecka samt familjerådgivningen.
Hoppas de kan ge oss verktyg i vår situation.
Jag hoppas verkligen att vi kan lösa det men det kommer ta tid för min oro att svalna gällande smygandet…….