Igår var exakt 1 år sedan min äldre syster ringde och grät förkrossat av chock att 2 poliser varit hemma hos henne och meddelat att vår mamma hittats avliden i sin lägenhet.

En orolig vän hade kontaktat polisen. Hon hittades död på golvet i sovrummet. Sista livstecken från henne hittade vi via hennes telefon som var 10 dagar innan hon hittades :/ alltså låg hon död i 10 dagar....

Sådan extrem ångest och dåligt samvete har jag aldrig skådat i mitt liv. Min syster blev/är fortfarande sjukskriven.

Min syster är 6 år äldre och haft en helt annan relation och historia/ perspektiv med mamma. I efterhand det som kallas medberoende.

Jag klippte kontakten med mamma när jag blev tonåring och träffade henne ytligt och sporadiskt tills jag valde att bygga upp relationen när jag var lite över 20 år. Min mamma var en unik person, hjärta av guld, busig personlighet och otroligt vacker. Men hon har haft Så mkt problem och ställt till det så otroligt mkt I sitt liv. I efterhand förstår man att hon kan ha lidit av bipolär sjukdom och hade behövt hjälp. Hon förlorade vårdnad av oss när vi var små till vår fina pappa.

Kort sagt så har alkohol funnits så långt jag minns (sedan jag var 6 år) och hon kunde bli kraftigt berusad. Inte hela tiden utan i perioder. Vi kmr även från en annan kultur (persisk) och de väldigt ovanligt och tabubelagt så som vår mamma då gjorde. Släkt och familj gjorde allt de kunde (på deras sätt) men lyckades inte. Allt började med att hon var 2 barnsmamma, bott i sverige i ca 2 år och blev plötsligt olycklig i sitt liv med vår pappa och de bråkade och de gjorde ett tillfälligt uppehåll. Då lärde hon känna en man från en gammal bekant/vännina. Denna man var i helt fel umgänge. Jag var då 2 år. Han fick henne att börja röka och bli beroende av heroin, mannen och vänninan lurade henne då på flera 100 000 kr som gjorde henne skuldsatt föralltid på kronofogden och därefter började hennes liv att gå en helt annan väg från var det var innan. Den ända som kunde hålla henne i schack i livet var i princip min syster. Tills jag blev tidig tonåring så åkte vi mkt med mamma och besökte släkt i annan stad. Väldigt familjärt där släkt som bodde i andra länder oxå kom .. fina minnen men det rasade bort med tiden pga mamma på ett eller annat sätt ställde till det. Min moster (mammas tvilling) som är den ända som bor i Sverige (som vi alla åkte till) bröt kontakten helt med mamma och min mormor flyttade tillbaka till hemlandet och inga mer släktträffar eller besök från andra.

När mamma och jag tog upp kontakten blev vi väldigt nära och jag vet att det betydde så himla mkt för henne. Hon var väldigt mån om att berätts om hur mkt hon älskade mig och hur vi betydde allt för henne. Så jag, min syster och mamma blev väldigt nära därpå. När hon första gången blev mormor (syster dotter) så var hon överlycklig. Tyvärr föddes hon sjuk, i lika tillstånd som en cpskada. Detta tog jätte hårt på min mamma. Grät och sörjde mkt. Tog med mamma utomlands på resa och där smygköpte massa sprit, drack ur en lokaflaska under hela resan och på kvällarna hörde jag henne gråta av sorg.

Alkoholen fanns där i bakgrunden hela tiden. Ibland ställde hon till det fortfarande. Ett tag blev de så illa att jag ordnade så hon blev akut tvångsintagen på psyk via LPT. Efteråt fick hon ta antabus och följas upp via öppenvårdet. Det föll såklart. Man fick helt enkelt bara undvika hennes samtal när hon var i det skicket. Vilket är att hon ältar allt som hänt henne i livet, eller ringer och har panikångestattack, att hon vill dö. Detta kunde va på jobbet, med vänner
, närsom och hon ringde maniskt. Ibland fick jag åka från jobbet till henne och trösta henne då hon hade grova panikångestattacker.

Sedan fick jag mitt första barn och hon var med mkt I början men sen eskalerade det. Hennes märkliga beteende var väldigt ofta och inte i perioder. Ringde maniskt och opassande när jag var hemma med en 4 månaders. Fanns sällan någon självinsikt kvar. Det tog så mkt på krafterna så jag sa att hon fick ett ultimatum. Behandlingshem/hjälp och ett liv med oss eller akohol och inget liv med oss.

Hon förnekade problemet och att hon bara dricker ibland. Jag var beslutsam och flera omgångar Ringde hon och sa att hon ville utföra det men i sista sekund avbröt allt. Tiden gick och vardagen som småförälder tog över. De var mkt sms om hur mkt hon älskade och saknade oss, hur ledsen hon var. Ibland skicka jag bilder på barnbarnen. Månader gick, ett år gick.. Senast jag såg henne var när min syster var orolig för hur hon levde, vilket var befogat då de var misär när vi kom dit. Vi städade och bytte lakan etc. Sen gick tiden igen. Jag brukade titt som tätt kolla hennes aktivitet på Facebook men sen från ingenstans hade jag glömt göra det på ett tag.
Samtidigt ville min syster att vi skulle försöka på nått sätt återuppta kontakt med mamma men nu med kravlöshet och från mammas förutsättningar. 1 fika hos henne 1 gång i veckan, utan barnbarn.

Sen kom beskedet.....

Hemskt att veta att hennes 2 sista år var i total ensamhet. När hon tappade oss fanns inget syfte mer att upprätthålla något typ av liv. Hon bodde i sitt sovrum. Hade 1 "vän" som köpte och lämnade akhohol utanför hennes dörr. Hon släppte aldrig in honom men pratade på telefon och sms. Samma "vän" som ringde polisen när han inte fått tag på henne över 10 dagar.

Mitt största ånger är att jag valde ultimatum. Att jag aldrig kollade hur hon mådde under tiden. Svarade att jag älskar henne med:(

Obduktion visade metabol alkoholketoacidos. Ett skick när man ätit för dåligt och kroppen börjar producera för mkt ketoner. Detta kunde ha behandlats enkelt om hon hade fått sjukhusvård. Samma dag vi tror att hon dog hade hon sagt till "vännen" att hon mådde dåligt, kräkts och behövde ha lite frukt och yoghurt. Han hade handlat till henne och lagt det utanför dörren. Den påsen låg på golvet i sovrummet när vi var i lägenheten :(

Gör så ont. Hur kunde ett liv bli såhär tragiskt och illa och hur kunde det sluta så ovärdigt. Varje år ska vi behöva uppleva detta trauma tills vi själva dör. Jag ångrar idag att vi var så fokuserade på bara Alkoholen och inte det psykiska bakom....

Gör ont. Ville mest bara skriva av mig.

Nej hon dog 3 år efter att jag gav ultimatumet. Värsta av allt var oxå att jag var så trygg med att hon lämnade titt som tätt röstmeddelande. Tyckte de var så underligt att hon hade slutat med det de senaste halvåret. Insåg vid hennes död att jag hade glömt att blocka upp henne i telefonen (fick göra det när hon ringde maniskt) och sedan blocka upp. Då tänkte min syster att hon iaf intr försökt nå oss då hon kunde ha ringt till henne under all tid..till att min syster inser 2 veckor efter hennes död att hon RÅKAT blocka henne i telefonen i flera månader. Det var förkrossande...

Känns verkligen som vi övergav henne...

@rainbow så oerhört tungt för dig och din syster att bära allt detta! Det låter som att ni förlorade er mamma till sjukdomen långt innan hon till sist gick bort i sviterna av den. Jag tänker att ditt ultimatum var ett sätt att rädda dig själv och samtidigt försöka rädda din mamma. Få henne att komma till insikt, välja att söka hjälp och bli tillfriskna från sitt beroende.

Det gick inte ändå, sjukdomen hade för starkt grepp om henne.

Ditt ultimatum handlade egentligen inte om att du ville skjuta henne ifrån dig, utan om din önskan att ha henne nära. Kanske kan det vara en liten hjälp att påminna sig om det?❤️

@rainbow kärlek och värme till dig ❤️ Låter otroligt tufft och tungt. Har du professionellt stöd i detta, att gå hos någon och bolla alla jobbiga känslor och tankar? 💕 Känn inte skuld, det låter som att ni gjorde oerhört mycket för er mamma ❤️

@rainbow
Kära du, det är väldigt sorgligt. Men du och din syster gjorde vad som var rätt för er. I den stunden.
Sen hade ni fullt upp med små barn. Ni satte gränser för att ni behövde dem just då.
Er mamma var ansvarig för sin hälsa,som alla människor är.
Ni får absolut inte bära skuld. Det låter som att det funnits brister i hela vårdkedjan, där någon kunde pratat med er.
Men det är tyvärr så det kan vara. Jag har själv mycket erfarenhet av bipolär sjukdom, som egen erfaren och som vän till många.
Det kan vara en svår sjukdom innan man har fått behandling och sjukdomsinsikt. Och den resan kan vara lång i sig.
Tyvärr ett stort stigma i samhället som försvårar det för många, sjuka och anhöriga, att få rätt hjälp.
En sak man bör undvika med sjukdomen är alkohol. Men många självmedicinerar med den.
Det jag vill säga, är att ni får absolut inte belasta er med skuld.
Gå och bearbeta er sorg var och en eller tillsammans! Och nu ska landa i, att ni gjorde allt ni kunde, just då.
Samhällets medborgare kan alla visa medkänsla med varandra,
Men dit är det långt. Då jag själv såg hur min omgivning var under mina sjuka år. Nu har jag varit frisk i många år. Och jag kan tyvärr inte berätta för många om min erfarenhet. Men jag berättar för utvalda. Och då är det så läkande. Igår berättade en kollega om sina barn. Och det för att hon berättat för mig och jag för henne. Vi bearbetade båda tidigare sorger,genom det samtalet. Och jag trodde att jag hade bearbetat klart. Men visst sätter sjukdom och död spår.
Berätta för era barn hur fin deras .mormor var. Prata om henne. Om det som var friskt. Och ta hand om er!

Läst och tar in ❤️

Det kmr alltid vara som en olöst gåta.
Hur mycket man tänker tillbaka så snurrar allting bara runt. Men det som gör mest ont är att man tkr så synd om henne, trots att hon inte lever. Det är bara sorgligt. Hon var så himla ensam och missförstådd. Önskade jag bara fick 5 minuter med henne....inte säga något.. bara krama henne.

@rainbow
Jag har förlorat ett par vänner i suicid. Det går inte att jämföra. Men de levde båda med bipolär sjukdom. Tyvärr har den sjukdomen en hög suicidrisk och många dör av suicid. Att dricka och inte äta leder till döden.
Jag har hanterat sorger genom att skriva brev till mina vänner. Och skriva det som kommer. Det finns massor med möjligheter att bearbeta sorger genom skrivande. Kanske det kan vara något för dig.
Genom att skriva kan du närma dig just den där känslan av att krama din mamma. Det kan vara fruktansvärt jobbigt, men med stöd i form av samtal av en skrivlärare eller terapeut så är det en möjlighet att läka.
Det funkade för mig. Och för många jag känner. Men det är en process. Och det tar den tid det tar.
En varm kram