Här finns diskussioner som handlar om att vara anhörig till någon som har beroendeproblem. Här kan man läsa eller skriva om hur man kan uppleva sin situation, vad man kan göra för att själv må lite bättre eller för att hjälpa sin närstående.
Min historia
För ca tre år sedan fick jag och min man ett missfall. Detta resulterade i att jag konfronterade honom med hans alkoholism som då ännu inte hade framskridigt så radikalt. Efter missfallet flippade han totalt och drack konstant. Han har också en tendens att röka gräs i samband med alkoholen vilket också gjorde att han blev nästan psykotisk en tid.
Maken har nu på måndag ätit antabus i 8 veckor.
Förra veckan kom frågan kan vi inte ta ett glas vin tillsammans någon gång? Jag blev helt kall inombords. Prat om guldkant mmmm. Det blev diskussion om att alla andra dricker så tröttsamt. Tänk att just då minns han inte varför jag bad honom att flytta o söka hjälp.
Kommer det någon insikt, jag frågorna är många.
Hur gör ni andra för att orka vad säger ni?
Jag går o pratar o vet att jag ska ta ansvar för mig o att det är min make som ansvarar för sitt.
Hoppas att det finns andra som känner igen sig.
Hej!
Min sambo är nykter sedan drygt 1,5 månad och jag skulle vilja höra med flera som är i eller har varit i samma situation. Jag jobbar själv aktivt med mitt medberoende. Min man hade ett återfall efter ca 3 v. Hur har det gått för era nyktra alkoholister? Många återfall? Hur går det/har gått med erat arbete med medberoende ni som har stannat kvar i relationen.
Mvh, Sabina
Har läst och följt inläggen. Och är så tacksam att denna sida finns. Lever med en man sen 7 år som är alkohlist. Att man inte känner sig ensam och psykisk sjuk. Känner många gånger att jag orkar inge mer vill inte leva så här. Har hotat att skiljas. Men får aldrig riktigt mod till det. Vet att jag inte ska påbörja nåt jag inte klara av. Men man känner sig så stark ena dagen, sen svag ena o orkar inte lämna. Man våga knappt säga till nån för man är rädd att bli dömd.
Hej!
Jag skulle behöva lite tips och råd om hur jag ska gå tillväga gällande situationen som uppstått.
Min bror är gravt alkoholiserad. Detta har pågått och utvecklats under en period av ca) 8 år. Han har inget jobb, miljonskulder till kronofogden och nu har han blivit hemlös. Han tycker själv att hans drickande inte är något problem trots att han ett flertal tillfällen blivit inlagd på sjukhus för epilepsiliknande abstinenskramper. Han nekar till erbjudande om att bli inlagd på beroendekliniken.
Min man har valt mej framför flaskan. Jag har krävt att vi inte dricker hemma alls 0-tollerans. Men mina två flickor har berättat att han dricker i smyg hemma. Han är alkoholist sedan 2,5 år tillbaka. Han förnekar inget å nu ska vi skilja oss. Känns ändå helt otroligt värdelöst hans val. Det är ändå väldigt jobbigt att vars så stenhård. Nånting jsg inte är egentligen. Men jag står mitt kast. Han får göra som han vill?
Ny här, hittade hit för några månader sedan. Jag kände att jag hade fått nog på riktigt, gav ett ultimatum...Vad hände? Inte så mycket. Han förstod mig och försökte förbättra sig, även om han inte slutade dricka. Hans värsta utbrott har dock minskat. Men arg blir han fortfarande, på allt och alla.
Jag vänder mig hit eftersom jag inte har någon annan att fråga och hoppas få svar från kloka personer som förhoppningsvis har bättre koll på alkoholproblem än jag själv och var gränsen går.
Hej.
Hej, länge sen jag var här nu. Situationen med min sons alkoholiserade pappa fortfarande besvärlig. Jag lämnar inte sonen till hans papppa eftersom han varit onykter med honom, utan har varannan helg lämnat till hans farmor som lovat meddela om pappa är onykter när han är där. Sist jag åkte dit, möttes av pappan som luktade alkohol och talade/uppförde sig påverkat. Inte stupfull, men absolut inte környkter. Jag vågar inte lämna sonen längre för att jag inte litar på att farmor skyddar sonen från att träffa sin onyktra pappa. Jag ringde familjerätten för att få råd.
