Forum för anhöriga

Min sambo har idag erkänt för mig att han är alkoholist. Jag vet att han har druckit mer eller mindre det senaste året och vi har bråkat/diskuterat det flera gånger. Men hur går vi vidare härifrån. Jag vill såklart hjälpa honom och göra allt jag kan. Men hur gör jag? Vem kontaktar vi?

Mitt ex eller vad jag nu ska kalla honom . Har supit bort 5 år av vår relation..från första dagen vi sågs tills nu. Jag har kämpat och kämpat och stått ut med så mycket, så man skulle kunna göra en skräckfilm av tiden med honom . Varför ?? !! frågar jag mig om och om igen. Rädd för ensamheten . Svar ja. Tappat all självresepkt och självförtoende : svar Ja.

Jag vet inte om det här är tillåtet. Jag känner att jag måste få sammanställa min vardag, mina känslor, och mina tankar - och ett forum för anhöriga ger mig dessutom chansen att få feedback, vilket jag knappast får om jag bara skriver dagbok privat.

Så; Hej!
Jag är egentligen en idiot - jag anade att han hade alkoholproblem redan innan. Men det var det vanliga; attraktion, personlig kompatibilitet, och slutligen kärlek. Han var full (alltså, plakat aspackad) dygnet runt de första två månaderna av vårt förhållande.

Hej! Min sambo och jag har varit ett par i ca 10 år och har ett barn ihop. För snart 7 år sedan hade han sin första "vända" med att dricka för mycket. Han använde även andra preparat och var full och obehaglig flera gånger. Han bestämde sig för att sluta dricka/ta droger och tog själv kontakt med vården och fick hjälp. Det var en jobbig tid och jag känner fortfarande obehag när jag tänker på alkoholen och hur jag letade efter flaskor, men jag bestämde mig för att fortsätta med honom.Tre år senare var det dags igen. Inte lika allvarligt som första gången, men ändå.

Hej! Jag upplever att en nära anhörig till mig dricker på tok för mycket, i mina ögon i alla fall.
Hon dricker i princip varje helg och blir full, även om de inte är någon tillställning. Hon kan dricka lite vin under veckan osv.

Till saken hör att hon är väldigt ojämn i humöret..
De är ett känsligt ämne i min familj men jag vet inte om man ska börja säga någonting, hur man upplever de liksom. Min funderingar är egentligen hur man märker om någon har alkoholproblem? Eller är de bara jag som är "konstig" och ser ett varningstecken...

Min pappa har varit periodare (mig veterligen) i över 20 år. Kanske längre men då var jag såpass ung att jag inte såg tecknen.
Han har haft perioder när han varit helt, eller nästan helt nykter men har alltid trillat tillbaka igen.
Nu är det sämre än någonsin, perioden han är inne i nu har varat i kanske 2 år. Det är svårt att säga eftersom jag bor 60 mil ifrån honom
och han är (som alla alkoholister) proffs på att ljuga.

Min sambos pappa är alkoholist och har druckit otroligt mycket i perioder och min svärmor är väldigt medberoende.

För 2,5 år sedan gav min sambo han ett ultimatum. Sök hjälp, gå ett 12 stegsprogram och bli medlem i AA och få kontroll på ditt drickande eller så säger jag upp kontakten. Han sökte inte hjälp och vi har inte pratat med svärfar sedan dess.

Han har gjort sitt val. Han valde alkoholen och drogerna. Egentligen så vann jag på lotto, eftersom jag är vinnaren. Men det kommer att bli en jobbig tid med en ev rättegång angående misshandel. Jag har inte träffat honom på 2 månader.
Jag vill bara få gå vidare och börja dejta. Konstigt nog så känns det rätt att göra det.

Hej,

Jag bestämde mig för när jag hittade min mamma deckad i soffan med en tallrik mat i handen som allt åkt ur i soffan att försöka googla hur man ska hantera sin ilska i dessa situationer, då hittade jag denna sida.

Våra behandlare skriver i sitt första inlägg i "Reflektioner & sånt" :
"I många fall kan man som anhörig få tipset (eller behovet av) att ”konfrontera” personen med beroendeproblem för att få till stånd en förändring... Men om konfrontation innebär att ställa någon mot väggen och tvinga dem till någon sorts insikt så brukar det sällan fungera. Snarare leder det till att personen känner behov av att försvara sig.
.... Att grunden för hela samtalet är att ”jag bryr mig om dig och jag vill dig väl”. Med ett medkännande förhållningssätt kommer vi mycket längre."