Hej där, jag vill minska mitt drickande som jag upplever är en kombination av att jag lätt entusiasmeras men också att jag har svårt att säga nej när någon insisterar. Alltså både att jag dricker när jag inte tänkt dricka och att jag dricker mot min vilja för att någon annan vill ta ett glas. Eftersom att jag kan få extrem ångest när jag är bakis så blir jag väldigt provocerad av att det alltid krävs en anledning för att man ska avstå alkohol och att den enda anledning som singel är att man redan är jättebakis.

Mina vänner är egentligen inte så hemska att de skulle lämna mig om jag säger nej tack, utan jag tror att mitt problem är att jag upplever pressen större än vad den är.

Detta ledde i helgen till att jag skadat knäet på dansgolvet för att jag drack så mycket och inte kunde säga nej när bruden på en möhippa skulle shotta och alla skulle med på fylletåget. Skojar ni att jag hatar mig själv just nu.

Jag vill ju fortfarande vara med och ha roligt men fattar att det är rätt många sammanhang där jag kommer behöva ta en första fight så att säga. Hur gör ni? Är ni ärliga eller försöker ni bara undvika att det kommer fram att ni är nyktra?

SkåneTösen

brukar det inte vara så dramatiskt att tacka nej till alkohol. Många oroar sig för detta i onödan.
Har läst många exempel här på forumet och det verkar som dom flesta accepterar att man avstår.
Det är nog som du är lite inne på att pressen du upplever är något du själv skapar.
Det är bra att du ifrågasätter ditt drickande och vill ändra på det, det är ett stort steg.
Man mår mycket bättre nykter även om det kan vara tufft, alkohol skapar då mycket ångest och självförakt det är inte värt det. Läs och skriv det har hjälp mig mycket.

bulln

Tack för svaret, det konstiga med alkohol upplever jag är att andra gärna vill "förminska" problemet tills dess att det har gått riktigt långt.
Att om man själv vill ändra sitt drickande med inte är full varje dag så vill andra istället vara snälla och säga att det inte är så farligt.
Den egna känslan av att alkoholen får för stor plats och att man mår dåligt av den räknas inte riktigt, så länge som man inte startar dagen med en vinare.
Jag ska i alla fall göra ett försök och se hur livet blir utan.

Alkoholist Javisst

Jag har tyckt att det har varit ganska svårt att förklara varför jag inte vill dricka.
Jag är 100% alkoholist - men nykter sedan snart 19 månader.
Jag är ung (32 år) och har varit partyprinsessa de sista 10 åren. Alltid festens mittpunkt och alltid den som glatt tackade ja/tog initiativ till AW, fördrink, fest en vardag, efterfest, fylleresor, vinmiddagar, weekends med "belöningar" osv...
Helt plötsligt slutade jag dricka och min omgivning fattade ingenting.
Till ett litet fåtal så har jag ärligt berättat att jag är alkoholist och går i AA men de flesta vet inte.

I starten så var det mycket ursäkter ala antibiotikakur som användes. Jag anmälde mig till och med till olika lopp och tävlingar de helgerna jag visste att det skulle vara stora fester för att kunna säga "jag måste upp i ottan imorgon coh tävla i bla bla bla" (amatörlopp i sporter jag inte ens gillar.. helt sjukt).

Numera säger jag bara att jag får brutal ångest efter jag har druckit och att jag bara ligger och kallsvettas och har panik hela dagen efter jag druckit och därför vill jag inte dricka längre. Också säger jag skämtsamt att jag har druckit mer än nog för en hel livstid. Väldigt få försöker att pusha dig då du nämner ordet ångest. Ångest är rätt känsligt och folk vågar ofta inte gå ut på det territoriet. Sen om de drar andra slutsatser utifrån min ångest-förklaring.. Det skiter jag högaktningsfullt i :)

Massa lycka till!

bulln

Tack, så himla bra tips. Jag har senaste året fått hjälp mot ångest inom psykiatrin och märkt redan då vilket känsligt ämne ångest är för de flesta, så det är nog ett bra kort att spela om man vill få slut på alkoholdiskussionen också :)