Skulle du släppa min hand
vid sängen om
jag var cancersjuk med.
Vända din blick bort och gå.

Jag gav min hand till
dig för alltid,
du gav din till
mig tills det vart jobbigt.

Du vänder dig om och går
utan att ens möta min blick
för att säga att du inte
Älskar mig mer.

Om jag trampat på dig,
så har du trampat
dubbelt tillbaka.

Du ger mig ingen
chans att bygga upp
det jag råkat riva ner
av misstag.

Om man är sjuk
och inte mår bra
river man lätt ner
det man älskar mest,

man utsätter lätt dem
man har som närmast
för sitt hat som
man möter i sin egen spegelbild

Lämna mig i sjuksängen
och glöm inte att trampa
sönder cellgiftsprutan när
du vänder bort din blick
och går din väg.

Mattias

Kan inte kontrollera mitt drickande, måste börja ta Antabus igen.
Blir så besviken på mig själv..
Ledsen?

Glöm inte bort att beroendet är en sjukdom. Man ska ha respekt för de mekanismer som styr, för det är inte du som "bestämmer". Att gå och vara besviken på sig själv blir snarare en belastning när man ska försöka bekämpa sjukdomen. Tror som "äntligen fri" att du kanske skulle må bra av lite stöd i det här. Särskilt som du känner dig ensam. Se tillbaka så ser du att du klarade att inte dricka. Ta fasta på det och på hur du gjorde då. Vi kanske kan ta varandra i hand nu. Jag har haft en något svart månad.

Mattias

Semestern är någorlunda avklarad, några fyllor vart det men inte allför farligt som jag fruktade.
Tyvärr är det så att min rastlöshet som kommer när man inte har sitt barn gör att man gärna drar sig till pubben där man får ett någorlunda socialt liv.
Försöker välja ut dem som inte sitter där varje dag efter jobbet, hänger med dem utan alkohol på vardagarna från och till.
Väljer ut dem som sitter i samma situation, frånskilda, ensamma.
Det är speciellt en ny vän som stärker mig som tränar mycket, dricker sig aldrig berusad och har ett barn som är jämnårig min.

Jag har insett själv att jag inte klarar avstå helt från alkoholen, min terapeut sa till mig att man kan jämföra det till en kärlek,
ett långt förhållande som man inte vill släppa för man är så otroligt kär i den.
Jag erkänner, jag vet om mitt problem.
Men mitt drickande har blivit mer kontrollerande och jag dricker alltid varannan vatten vilket gör att jag bara blir salongsberusad.

Jag känner mig starkare nu och ångesten av ensamheten har släppt någorlunda.
Jag ser människor som sitter varje dag på torget o dricker och har det alltid i bakhuvudet att där ska fan inte jag hamna.
Jag jobbar heltid + varannan helg för att få bort tankarna från alkohol och för mig funkar det.

Ska börja träna igen, inte för muskler utan för psykiska o fysiska känslan av välmående.

Livet börjar att vända sakta men säkert, jag älskar livet och vill inte
förstöra det genom alkoholen längre, sakta men säkra framsteg.

Må bäst alla❤️