Jag har självmedicinerat i hela mitt liv. Jag kallar det så, för supit har jag minsann inte gjort. Jag har suttit i min soffhörna och druckit mitt vin. Inte förstått att mina barn ser sin mamma blir personlighetsförändrad. Med åren har jag fattat hur mycket de hatat, och hatar, när jag sitter med det där vinglaset. Häromdagen, för fyra dagar sedan, ringde dottern och märkte att jag druckit. Hon blev jättearg. Därefter startade en sms-konversation där jag försvarade mig och var elak. Dagen efter det bestämde jag mig. Nu får det vara nog.
Jag blir snart 60, jag har jobb, lägenhet osv, men vill jag ha kontakt med mina barn får jag lägga ner detta. Mitt självförakt är enormt, och frågan är om jag någonsin kommer få respekt för mig själv igen. Kommer jag det? Och kommer mina barn det? Varje gång jag lovat barnen att det är slut med krökandet så har jag svikit. Jag är den som för det mesta dricker mest på kalas. Ibland kommer jag inte ihåg vad som händer i slutet av kvällen. Ibland sitter jag hemma och dricker både en och två flaskor vin. Dagen efter ångest: vågar jag kika i mobilen? Har jag skrivit nåt dumt till nån? Ångesten är svår när jag ser vad och till vem jag skrivit. Lättnaden enorm om jag begriper att jag faktiskt skött mig den här gången.
Idag är det fjärde dagen i mitt nya liv.