av Granit

Granit
ons, 2019-04-10 - 11:48

Jag håller i skrivande stund på att ta mig ur ett mående som legat och grott sedan en tid. Rättare sagt försöker ta mig ur.
Ångest, stundtals deprimerad, irritation, trötthet, ja listan kan fyllas på men ni hajar.
Istället för att ta till alkoholen har jag aktivt sökt diverse köp och sälj-sidor på jakt efter något som ska fylla tomrummet inom mig. Gång på gång har jag handlat något som ska ge mig den kick jag tror att jag ska få. Svetsar (har aldrig svetsat i hela mitt liv så för säkerhets skull köpte jag två), verktyg, grejer, prylar och pinaler.
Detta gjorde jag även under tiden jag drack, men för att finansiera både drickande och shoppande så handlade jag ofta på kredit - allra helst på fyllan. Ett enormt berg av skulder växte, och istället för att ta tag i problemen så drack mig i form.
För en tid sedan när jag gjorde mitt femte steg, så lade jag alla korten på bordet inför min fru. Jag var så övertygad om att det skulle innebära slutet på vårt äktenskap, men så blev det inte. Snarare den raka motsatsen. Jag såg att jag faktiskt kunde vara helt ärlig mot henne, och tillsammans gjorde vi en plan. Vi fann en lösning.
Exakt när det började gå utför igen är jag osäker på, men det kom smygande och nu resulterar det i ännu ett smygande och smusslande med en trasig själ som följd.

Jag heter Fredrik och jag är alkoholist.
På tisdag den 16/4 har jag varit nykter i ett år.
Jag ser min ”comeback” på Alkoholhjälpen som ett viktigt steg för att fortsätta min nykterhet.

Li-Lo
ons, 2019-04-10 - 17:31

Här är du alltid välkommen. Din längtan till ro och din förmåga att söka den och stundtals få njuta av den inspirerar. Du bidrar verkligen till hopp och belyser vikten av ett "vi" och tillsammans. Vackert.

Varma hälsningar
Li-Lo

Granit
ons, 2019-04-10 - 20:43

Tack för ditt varma välkomnande, Li-Lo!

Det är inte så att jag enbart backar och faller djupare. Jag använder mig av de verktyg och strategier jag fått överräckta från andra.
Min enormt duktiga Birgitta som sedan maj varit min behandlare och terapeut. Min sponsor som vad det än gäller alltid får mig att skratta. Mina vänner som alltid finns ett telefonsamtal. Min älskade hustru som står ut med mig, trots mina inte alltid så genomtänkta idéer och infall.

Imorgon går jag för andra gången till en efterbehandlingsgrupp.
Det var lite så där jag trott att AA/CA skulle vara. Ett gäng likasinnade som pratar om sina erfarenheter, men lite mer som i filmer.
Det föll mig väl i smaken.

I morse lämnade jag tillbaka ett par motorsågskedjor. När jag var på väg från motorsågskedjeaffären såg jag att jag fått för mycket pengar tillbaka och vände tillbaka.
”Nä, de kostade 229kr styck, men tack för din ärlighet.”

Det är så jag vill leva och somna om kvällarna.

Babar
ons, 2019-04-10 - 21:15

har också stoppat som det kändes ett liv i fritt fall.
Jag använder mig också av proffshjälp i form av Länkarna och min otroligt duktiga drogrådgivare.
Sedan att man har sina jättefina arbetskamrater som inte känner till min sjukdom(tror jag). Har också återaktiverat mitt gymkort.
Funderar på att besöka ett AA möte för att se hur det är.
Är det någon som har testat AA?
Har en liten utmaning på fredag kväll. AW med jobbet. Som tur är det med bowling och inte bara krogen. Då hade jag tackat nej.
Vad ska man säga om någon frågar varför man som vanligt inte dricker massa öl?
Kommer nog att köra med raka puckar och säga att jag slutat dricka. Har ju fått min ranson genom åren med råge dessutom.
Man kanske inte behöver säga att man gått med i Länkarna. Inte på fredag i varje fall.
Men nu ska vi fortsätta kämpa mot A.

Ett stort tack även till dig Li-Lo och att du belyser det att "VI" kan hjälpas åt och att man inte behöver känna sig ensam.

Babar
ons, 2019-04-10 - 21:16

har också stoppat som det kändes ett liv i fritt fall.
Jag använder mig också av proffshjälp i form av Länkarna och min otroligt duktiga drogrådgivare.
Sedan att man har sina jättefina arbetskamrater som inte känner till min sjukdom(tror jag). Har också återaktiverat mitt gymkort.
Funderar på att besöka ett AA möte för att se hur det är.
Är det någon som har testat AA?
Har en liten utmaning på fredag kväll. AW med jobbet. Som tur är det med bowling och inte bara krogen. Då hade jag tackat nej.
Vad ska man säga om någon frågar varför man som vanligt inte dricker massa öl?
Kommer nog att köra med raka puckar och säga att jag slutat dricka. Har ju fått min ranson genom åren med råge dessutom.
Man kanske inte behöver säga att man gått med i Länkarna. Inte på fredag i varje fall.
Men nu ska vi fortsätta kämpa mot A.

Ett stort tack även till dig Li-Lo och att du belyser det att "VI" kan hjälpas åt och att man inte behöver känna sig ensam.

Granit
tors, 2019-04-11 - 08:44

Det här med öppenhet är något vi själva väljer, vem vi berättar för och anförtror oss åt.
Det dröjde väldigt länge innan jag talade om för mina kollegor att jag är alkoholist, men det var ytterligare en sten som lättade ur min ryggsäck. Jag kunde sluta bända på sanningen och ljuga på jobbet när jag skulle på möte. Det resulterade i ännu lite mer sinnesro.
AA har jag faktiskt aldrig varit på. Jag går på CA (Cocaine Anonymous), och där fann jag en gemenskap av värme och kärlek.
Tyvärr är vi en samling beroende, så en konflikt ledde till en så pass djup splittring j gruppen att vi sedan årsskiftet mer eller mindre varit samma få personer.
Jag törs inte svara på om detta bidragit till att jag börjat gå bakåt, men min sponsor har lite olika idéer om hur jag ska fortsätta för att hamna på rätt kurs igen.

Din AW kan du äga genom att säga att du valt att inte dricka. Jag trodde alltid att det skulle bli komplicerade följdfrågor i såna sammanhang, ofta för att jag alltid trodde att JAG var universums center. Folk struntade fullständigt i om jag sörplade på en Cola och det var mest mina egna rädslor som spökade som så allra oftast.

Tillsammans kan VI hjälpa varandra, med olika erfarenheter till en stabil och hållbar nykterhet.

Ellan
tors, 2019-04-11 - 21:33

Att söka belöningar i annat när vi inte har alkoholen kvar är nog ganska vanligt. Jakten på något utanför oss själva. Jag kan känna igen mig i det men har som tur var kunnat stoppa beteendet och jakten i hyfsat god tid. Men visst har det legat och grott i perioder och tar jag idå nte hand om det så mår jag sämre och sämre. Vi lär oss längs resan och att inte vara ensam i det är så viktigt.
Jag jobbar ganska mycket med att våga vara sårbar. Att våga prata om mina rädslor med bla min man. Jag har ett motstånd som jag bryter ner bit för bit. Men jag känner att jag och vår relation behöver det. Fint att su inkluderar din fru och vågar vara ärlig. Det är ingen självklarhet.
Jag fortsätter att följa dig här och skickar en tanke inför den 16/4. Din dag.
Kram
Ellan

Granit
fre, 2019-04-12 - 14:03

Dina svar och texter är alltid lika kloka och jag känner verkligen hopp när du skriver.
Innerst inne vet jag att jag inte är ensam, men ibland får jag för mig att så är fallet och då är det skönt att höra om hur andra fortfarande är nyktra och hur de gjort för att hålla sig på banan.

Gårdagens grupp var riktigt bra!
Vi pratade mycket om vikten att lära sig att vara med sig själva. Att klara av att ha tråkigt. Fixa vardagen. Känslor och beteenden.
Det är min sponsor som leder dessa grupper så med min tillåtelse fick han berätta för gruppen om ”min” situation.
Råden och tipsen var många, och jag ska testa ett nytt möte kommande vecka. Nytt blod, typ.

Träffade Birgitta en stund idag och hon ställde sina kloka frågor, lät mig begrunda och berätta.
OAS
HALT
Prata
Avslappning

Hon pratade även om den riktiga brist på dopaminer vi beroende kan få, så jag berättade stolt att jag låg steget före och har telefontid med sjukvården på tisdag. Inget att vara så stolt över direkt, men den bollen är också i rullning.
Vi ska gå igenom stegen, hon och jag. Det känns riktigt bra faktiskt. Göra dem utifrån en behandlares perspektiv.

Tryck över bröstet.
På gott humör.
Yngsta dottern fyller 5 år.

PS. Ska komma på något att sysselsätta mig med. Nåt att kicka på som inte leder till mer oro och stress. Birgitta.. Helt jävla fantastisk! DS.

Granit
lör, 2019-04-13 - 08:43

Jag saknar känslan som infann sig när jag gick på möte i min hemmagrupp. Lugn, värme, stressen blåstes bort, jag fick energi.
Med samma 2-3 deltagare som jag verkligen trivs med blir det dock inte samma sak. Vi delar om samma sak, och hur vi har det, men jag är rädd att vi inte längre ger varandra det vi behöver.
Därför ser jag fram emot onsdagens möte extra mycket. Nya människor. Nya erfarenheter. Ny energi.

Jag får ångest över pengar. Inte för att ekonomin har rasat, utan mer för att jag har handlat så fruktansvärt mycket skräp för att bli lycklig. Ingenting gav mig lycka mer än för stunden, och nu bara tar grejerna plats och skapar stress.

Vissa grejer var till barnen och dessa vill jag såklart göra till något bra, men resten ska nog väck.
För inte fan behöver jag två svetsar som exempel.

Granit
lör, 2019-04-13 - 10:59

En annan grej jag har väldigt svårt att skaka av mig är mitt tolvstegsarbete.
Steg 1 och 2 berörde vi knappt tillsammans, jag och min sponsor, annat än prata om att jag insett att jag var maktlös och att jag var villig att göra vad som krävdes för att komma vidare.
Resten hade också tendenser till att gå för snabbt. Jag hängde inte riktigt med, och var fortfarande i känslan att allt skulle bli bra till slut.
Jag känner mig långt ifrån redo att ta mig an någon annans nykterhet, och jag vet inte ens den verkliga innebörden av stegen då jag endast läst ur 12 steg och 12 traditioner, utan några anteckningar och utan att känna mig färdig.
Min sponsor tycker annorlunda, att jag har massor av erfarenheter att ge vidare och visst har jag det, men inte i frågan om att sponsra.

Naturligtvis kommer mina rädslor in i bilden här. Rädslan för att bli avvisad och / eller övergiven, men hur tar jag upp det här på ett schysst sätt med honom?

Mina veckor idag ser ut på följande sätt:
Arbete heltid varje vardag till 18 utom torsdagar (då är barnen lediga och hemma med mig).
Jobbar sedan till 14 två av tre lördagar.
Ledig varje söndag.
CA-möte måndag och fredag 18-19.
Nu ska jag visserligen prova nytt möte onsdagar 18-19 och ha efterbehandlingsgruppen torsdagar 16:30 till 18.
Här i mitt veckoschema ska jag också få tid att vara med min familj som betyder allt för mig, tid för mig själv och tid att inte låta min fru gå under av trötthet.
Det känns inte rättvist mot någon inblandad, allra helst mig själv eller min familj, att återigen sysselsätta mig med något som på samma sätt som när jag var aktiv gjorde att jag var frånvarande.

Tess45
sön, 2019-04-14 - 09:48

Jag går också på CA möten och AA. Det är samtalen och gemenskapen som räddade mig. Jag höll mig nykter över ett år innan jag tog mitt återfall som höll i sig i 6 veckor. Jag kunde alltså inte sluta att dricka utan att bli tvärsjuk. Jag drog ett djupt andetag och sa fuck it, nu ger jag upp. Jag ringde avgiftningen och blev inlagd med ett gravt förhöjt blodtryck och skenande puls. Abstinensens mindre trevliga sida. Det var så skönt i hjärtat att be om all hjälp som finns, JA, jag vill ha samtal, JA, jag vill ha hjälp med min besatthet.
Just att prata öppet med andra som förstår är en otrolig befrielse. Jag är öppen hemma om jag känner sug och känner irritation.
Jag blir arg när Alkohol-djävulen stör mina tankar inför en vacker skogspromenad. Jag är jävligt arg på mig själv när jag tänker på hur jag har hanterat ekonomi och tid pga alkohol.
Det är skönt att dela och samtala om i down perioder.
Jag vill inte gå in i en torrfylla och handla eller trycka i mig godis men en sak i taget

Granit
tis, 2019-04-16 - 12:58

Idag är det ett år sedan jag hade drämt i botten med hela kroppen före.
Gråtande, helt trasig inombords, ber jag om hjälp - hos alla instanser jag kunde komma på.
Och vilken hjälp jag fick!
Nu har jag haft vingliga skor under några veckors tid, men jag fortsätter be om hjälp hos dem som hjälpte mig då för ett år sedan.
Jag börjar få tillbaka framtidshoppet igen. Jag börjar trivas med min egen förmåga.
Jag vet vad jag ska göra, och jag ska fortsätta göra det.

Ta det lugnt.
En sak i sänder.
Det viktigaste först.
Gör det enkelt.
Lev och låt leva.

Jag heter Fredrik. Jag är alkoholist med beroendepersonlighet.

Ellan
tis, 2019-04-16 - 20:42

Grattis till ditt år Fredrik. Vilka val du gjort gjort för dig själv. Att våga be om hjälp kräver mod och det är också räddningen för många. För mig är det ett tecken på insikt och den vet jag att du har. Resan i nykterheten är knappast spikrak men oj vilka lärdomar vi kan få med oss på vägen. Att få möjligheten att lära känna sig själv på nytt. Att få möjligheten att skapa något nytt utifrån var vi står idag ser jag som en gåva. Så glad för din och även för din familjs skull.
Kram
Ellan

Babar
tis, 2019-04-16 - 21:29

till ditt år.
Fantastiskt starkt jobbat.
Jag blir så glad av läsa ditt inlägg eftersom jag är i samma situation.
Har också sökt så mycket hjälp jag kunde. Klarade inte av att lösa mina alkoholproblem på egen hand.
Det började med psykakuten och avgiftning för 40 dagar sedan. Sedan sökte jag upp min drogrådgivare som hjälpt mig tidigare.
Träffar henne varje måndag. Hur länge får vi se men åtminstone ett bra tag till.
Har dessutom hittat Länkarna som hjälpt och stöttat mig under dom här 40 dagarna.
Var på länkmöte ikväll och fick deras medlemsbok och den får man efter en månads prövotid och blir medlem på riktigt.
Kände mig så nöjd och stolt när jag fick ta emot boken.
Så det är samma sak här med att skynda långsamt och ta en dag i taget.
Det känns som att jag är på väg att ta tillbaka livet och ska ha ett fortsatt bra liv som nykter alkoholist.

Ha det bra så kämpar vi vidare!

Granit
tis, 2019-04-16 - 21:30

Tack kära du!

Jag fick ett blombud till jobbet från fru och ungar. Vid middagsbordet satt vi tillsammans och skrattade och hade en så himla fin och trevlig stund trots att det var efter läggdags för de minsta.
Är det fest så är det! ?

Babar
tis, 2019-04-16 - 21:43

Fint det med blommorna och att ni kunde ha en liten fest också.
När man är i vår situation måste man kunna hitta dom här ljuspunkterna och fira lite.
Det är vi värda och även våra nära & kära.
?
Ha en fortsatt bra kväll nu!

Granit
ons, 2019-04-17 - 10:27

Jag missade helt ditt inlägg igår. Jag läste Ellans, men såg ditt längre inlägg först idag.
Grymt med 40 dagars nykterhet! Det krävs verkligen mod att blotta sitt innersta och det ska du verkligen ha en eloge för!
Du ska verkligen vara stolt över din delaktighet i Länkarna. Jag är inte bekant med deras sätt att vara, men jag har gått in helt och hållet med ett nytt öppet sinne för allt som kan vara till hjälp.
Istället för antihistaminet Atarax som min alkoholsköterska ordnade till mig (har och ska inte ta ut dem) så anmälde jag mig till en föreläsning om avslappning där jag även ska få prova på mindfullness.
Som sagt: ALLT är jag villig att ge chansen om de eventuellt kan hjälpa mig att hantera livets med- och motgångar på ett sunt och kärleksfullt sätt.
Jag öppnade även upp mig för min bästa vän i måndags. Höll inte tillbaka ett smack. Det kändes så genuint och äkta, och det är en sådan relation jag vill ha med de människor jag umgås med. Inget överdrivet skämtande, inte vara någon bror duktig, inte prata illa om folk som inte är närvarande osv.
Nej, nu kan vi stolt gå rakryggade och nyktra en dag till. Vad som händer sen vet vi inte, men just nu ska jag vara den jag är ämnad att vara.

Ha en skön dag i vårsolen!

Granit
lör, 2019-04-27 - 06:52

Av olika anledningar är jag inte lika frekvent med mitt skrivande här.
Vad gör jag då som är så viktigt att jag inte längre skriver här?
Jag försöker i möjligaste mån låta telefonen vara. Inte impulsivt titta på något för att fly undan eller hindra mig från att delta i vad det än må vara.
Inget är viktigare än nuet, åtminstone inte när jag är tillsammans med min familj eller mina vänner.
Jag försöker hantera stressen i vardagen och på jobbet. Det är inte alldeles okomplicerat och enkelt i mitt stundtals stressande arbete, med kivande småbarn eller stora tonårsdottersproblem.
Men jag kan hantera det genom att, om det blir för mycket, gå iväg och sätta mig och bara andas lugnt och metodiskt.
Det är inget jag praktiserat någonsin tidigare, utan jag har bara låtit mina känslor styra fullt ut och jag har oftast sett mig själv som ett offer under andras omständigheter.
Jag försöker att prata om mina känslor, så gott jag förmår, i de situationer det behövs.
Det är inte alldeles enkelt då jag under 38 år inte ens kunnat skilja på lycka och alkoholfylla.

Intensivt själsligt fotarbete tillsammans med min fantastiska Birgitta, min kloke sponsor, min fru med hennes änglalika tålamod OCH mina möten.
Kändes som att det lossnade efter gårdagens möte, och jag börjar få tillbaka en liten balans utan ständig ångest.

En dag i taget.
Det är så mitt liv ser ut, och jag börjar acceptera att det handlar om just det.