av HI

HI
ons, 2020-01-01 - 08:26

När min man envisades med att ta med sonen på dryga 2 år ut trots att han var fruktansvärt berusad. Det tog inte lång stund innan de kom hem med poliser i sällskap som var oroade.
Poliserna valde att göra en orosanmälan på händelsen och det är det bästa som hänt oss.
Jag hade inte styrkan och modet att själv göra den trots att jag själv känner oro för att lämna sonen själv med sin pappa.
I och med orosanmälan så är inte alkoholkonsumtionen något som finns som "elefanten i rummet" utan något som vi kan prata om dom två vuxna.
Jag säger inte att min mans alkoholvanor har förändrats nämnvärt eller att han tagit hjälp.
Men jag har fått en annan insikt och styrka. Och det är det bästa som hänt mig. Jag tar mitt ansvar på mycket större allvar och vet var jag kan hitta hjälp.
Att vara här på forumet och läsa om er andra är en sak. Att se till att jag får en promenad varje dag är en annan. Jag har bjudit in grannar och familj i vår problematik för att kunna säkra för sonens säkerhet för att jag ska kunna komma ut och rensa hjärnan med min promenad.
Gott nytt alla starka människor som finns här på forumet och vågar sätta ord på känslor och händelser.

gros19
ons, 2020-01-01 - 10:46

Jättebra! Skönt när det fungerar, du verkar ha gjort något konstruktivt av en förfärlig händelse. Fortsätt med det och lycka till med det nya året och de nya möjligheterna ❤

HI
ons, 2020-01-01 - 15:44

Gros19 tack!

Jo. Jag känner styrka i det här nya året av någon anledning.
För några timmar sedan skickade jag detta (nu lite redigerat här) till min mans föräldrar och kopia till min man.

"Hej!
Gott nytt 2020!
Vi har en bra början på första dagen på nya året men jag vet att ni känner oro för hur vi alla tre mår.
Jag delar er oro kring min mans mående och antar att han kommer bli upprörd, besviken och känna svek när jag skriver till er.
Vi hade en bra kväll igår med god mat och bra samtal. Ett riktigt bra slut på ett turbulent år. ❤️
Jag frågade min man hur vi skulle kunna hjälpas åt att stoppa upp att han hamnat i en period av alkoholintag då jag vet att han druckit sedan sin födelsedag (5 dagar). .
Han var då ärlig och berättade att han druckit 11 dagar i rad.
Idag är det den tolfte dagen i rad och jag frågade för en stund sedan hur jag kan hjälpa honom att bromsa upp. Hans svar var "skjut mig".

Jag skriver till er för att jag är ledsen och förtvivlad över hur fast X är i detta. Jag älskar verkligen den X som finns där inne. Den man som jag lärde känna. Den mannen han blir med mycket alkohol i kroppen är vidrig. Personlighetsförändrad. Aggressiv. Lättretad. Pratar högt. Skäller. Vinglar. Lynnig.

Jag känner oro över att jag missat att han druckit i en vecka utan att jag märkt det. I synnerhet eftersom vi valt att skriva oss här (vi är mitt i en flytt mellan två olika kommuner där den nya är hans hemkommun) för att X sagt till mig att han mår bättre i X och inte dricker i samma utsträckning här. Och när vi var på avslutningssamtalet på socialtjänsten i december (X har sagt till mig att han berättat allt för er så det borde inte komma som en överraskning att vi haft en orosanmälan kring vår son och X bedömning när han dricker alkohol) berättade X för dem att han känner sig trygg ned mig och att han inte kan dricka i hemlighet för mig eftersom jag alltid konfronterar honom när han druckit.
Nu förstår jag att jag inte alls har någon aning om när han dricker och det gör mig maktlös och rädd. Vår son ska inte behöva vara ensam med en människa som druckit. Även fast denna människa är hans pappa.

Jag älskar X och jag gör vad jag kan för att vi ska ha så bra vi kan tillsammans. Jag har sorterat vad som händer med psykolog som har utbildning och erfarenhet kring alkoholmissbruk. Han har fått mig att förstå att X gått från riskbruk till alkoholist.
Jag har gått på alanonmöten, läser litteratur, deltar i forum och läser om hur andra har det som är i liknande situation samt deltar i en forskningsstudie för anhöriga som har barn tillsammans med någon som har problematik kring alkohol.

Jag önskar att X hittar tillbaka till sig själv och finner mening med något annat än att dricka alkohol.
"Ta det lugnt. Det rättar till sig." Så svarar X mig. Jag vill verkligen att det ska bli så. ❤️

Nytt år och jag har bestämt att vår son inte ska vara något av de barn som växer upp i mörkertalet kring föräldrar och alkoholproblematik. Nittioåtta (98!!!) procent av barn i Sverige som lever med förälder/ föräldrar med alkoholproblematik uppmärksammas aldrig.

X vet om att jag skriver till er.

Stor kram och kärlek till er!
/Y"

Min man är naturligtvis inte glad men efter typ en timme frågade han mig och sonen om vi skulle bada tillsammans i bubbelbadkaret vilket vi gjorde och vi hade en mysig stund tillsammans.

HI
ons, 2020-01-01 - 15:56

Nu kom min man precis och sa hånfullt att mitt mail inte fått det bemötande som jag hoppats på.
(Hur han nu tror sig kunna veta var jag förväntar mig, men strunt i det.)

"Kanske åker du ut med huvudet före i natt."
Den som lever får se. Jag behöver få förändring så jag struntar ärligt i vilken.

Självomhändertagande
ons, 2020-01-01 - 16:42

Hej, jag läser dina rader och blir orolig. Jag är ny här och har ingen egen erfarenhet alls av hot eller våldsamt beteende. Har du någonstans att ta vägen med din son för att känna trygghet när din man dricker?
Om jag förstår det rätt säger han "Kanske åker du ut med huvudet före i natt." och du skriver i forumet "Den som lever får se. Jag behöver få förändring så jag struntar ärligt i vilken."
Jag tänker att du behöver nog ta dig därifrån, innan det blir en storm! Kan du vända dig till en granne och få stöd att ringa en vän eller anhörig till dig? Jag kanske överreagerar, men hellre det än att inte säga något alls.

HI
ons, 2020-01-01 - 17:42

Hej Själv omhändertagande! Tack för omtanke. ❤️
Det var klantigt skrivet av mig för jag förstår hur det landar. Min man har aldrig varit fysiskt våldsam och jag känner att jag har någon stans att ta vägen om det behövs.
Min erfarenhet är dock att vi brukar lösa våra konflikter och jag känner inte oro.
Tack! ❤️ ? ❤️

Självomhändertagande
fre, 2020-01-03 - 23:26

Hej! Jag läste ditt svar tidigare och skulle förstås ha svarat direkt, men fastnade på andra trådar och behövde logga ut. Jag är glad att du är tydlig med att du inte känner någon oro. Jag hoppas innerligt att du och din man får det stöd ni behöver och det låter som du lyssnar till vad du behöver, vilket är jättebra! Promenader är en bra hjälp att rensa och bearbeta tankar. Kanske du har möjlighet att öva på mindfulness. Jag sände en länk i en annan tråd och det finns ljudfiler där som du kanske är intresserad av att lyssna till. Jag har inte lyssnat på just dessa, så jag vet inte om de riktar sig till den som missbrukar, men jag är instruktör själv och de filer som spelas in brukar kunna användas av alla ändå. Vid eventuella ord som riktar sig till personen som missbrukar kan du pröva att bortse just från de orden. Du kan även gärna lyssna på dessa filer när du är ute och går, så vet du vilka du har lust att lyssna på igen. Den som heter kroppsskanning är väldigt fin att göra liggandes, innan en ska sova eller när som helst för en avslappning. ❤️
https://www.beroendecentrum.se/vard-hos-oss/magnus-huss-mottagningen/

HI
lör, 2020-01-04 - 08:58

Låter som en intressant fortsättning på det arbetet som jag har investerat i mig. Det ska jag absolut ta till mig och lyssna till och lära mig mera om.
Tack för din värdefulla input, Självomhändertagande.

Det har lugnat sig här och min man "tog tag i livet" igår. Jag vet att min man har en svår situation och jag hoppas att han tar den hjälp och de händer som erbjuds för att få lite rätsida i sitt eget. Den resan behöver han göra själv.
Jag har ansvar för min egen resa. ?

Självomhändertagande
tors, 2020-01-09 - 22:30

Jag tror inte att det finns något bättre än att investera i den egna hälsan. Vi har alla olika behov, men vi behöver alla god sömn, bra kost, röra på våra kroppar och hantera stress. Hur vi gör det är upp till var och en, att öva mindfulness är en sätt att upptäcka våra behov, att känna efter och notera hur vi har det just nu. När vi är medvetna hur vi har det kan vi börja ta hand om oss bättre, bara genom att lyssna på vilka behov vi har, just nu.

Ta hand om dig! ?

HI
fre, 2020-01-24 - 23:46

Hamnade på rätt prioritering i och med orosanmälan. Den hamnade på vår gemensamma son. Och jag tog kontakt med en psykolog som fick mig att förstå skillnad mellan riskbruk och missbruk. Och hur medberoende jag var trots att jag inte alls tyckte det själv.
Tack vare orosanmälan slutade jag vara medberoende.
Jag har slutat tjata.
Jag har slutat leta flaskor.
Jag har börjat skratta.
Kärleksfullt. Inte hånande.

Min man som var helt rabiat för några veckor sedan har börjat be om hjälp. Har börjat inse att han inte har alkoholen under kontroll.
För en vecka sen ringde vi alkoholhjälpen tillsammans med högtalarfunktion. Tyvärr ringde vi efter de hade stängt.
Nu säger min man att han tagit kontakt med socialtjänsten själv. Att han ska på möte. Att han bett om hjälp. Om det är ännu ett sätt till manipulation får framtiden utvisa.

gros19
lör, 2020-01-25 - 01:10

Vad som sägs är en sak, men det som räknas är vad man gör, speciellt när man har att göra med missnruks/berondepersoner. Förstår att det kan kännas skönt att lämna över till socialtjänsten. Nu är det deras ansvar att se till att han får den hjälp han behöver. Att barn ska växa upp med en missbrukande förälder godtar man inte, så du har gjort helt rätt. Fint brev du skrev sedan är frågan hur det tas emot. Om man är beredda att ta emot sanningen. Du har gjort vad du kan och helt rätt. Hoppas det känns skönt.?

HI
ons, 2020-01-29 - 22:58

Gros19. Är det något jag förstått efter att ha läst här på forumet så är det att de här individerna är så skickliga på att manipulera.
Jag tar allt min man säger som en nypa salt och det suger så sjukt mycket energi. Jag har bestämt mig för att kliva ur berg- och dalbanan och stå på backen bredvid. Jag ska inte upp i karusellen igen. Jag kommer säkert misslyckas både en och två gånger men förhoppningsvis märker jag det och kan kliva av igen.

Mina svärföräldrar är skilda sedan länge. Svärmor tog emot det som väntat och hon är ett stort stöd för mig. Jag kan prata med henne. Men hennes son, min man, tål henne inte.
Min svärfar tycker att min man ska slänga ut mig. Säger ju en del om var alkoholgenen kommer ifrån...

HI
tis, 2020-01-28 - 22:57

Just nu är vi på olika geografiska ställen. Och min man ringde. Är full. Jag har tröttnat. Sa att vi pratar imorgon när du är nykter.
Så skickar han något kryptiskt. Om att jag ska hjälpa honom som jag gjorde i fredags. I fredags blev det ambulanstur för honom efter att jag ringt 1177.
Jag ringer honom. Upptaget. Jag tänker att han nog ringer och "skrävlar" hos de som orkar lyssna, som han brukar göra. Ringer igen efter typ en halvtimme och ambulanspersonal svarar.
Han är på väg till akuten. Igen. Andra gången i ambulans på mindre än en vecka. Och fjärde gången på tre månader.
Jag är så avtrubbad och less. Denna förbannade alkohol. Nu tror han att han har hjärtinfarkt. Ja... Kanske det. Men jag tror dina organ säger ifrån!

Och mitt i allt får jag dåligt samvete. Jag kanske borde åka till honom. Trots att det är 30 mil bort.

...

HI
ons, 2020-01-29 - 02:26

Svärmor är på akuten och beskriver en cirkus hur hennes son/min man härjar med personal. Jag ser det framför mig. Varenda ord stämmer överens med alkoholisten han blir.
Enligt läkare är promillehalten 2,9.

Så ringer min man. Vill ha stöd och låter helt nykter. Hade jag inte pratat med honom tidigare ikväll eller hört om promillehalten hade jag trott att han var nykter.

Så förd bakom ljuset... Läskigt. Galet.

Självomhändertagande
ons, 2020-01-29 - 09:51

Fina du! Tack för att du skriver och berättar om hur det är. Jag vet inte helt vad jag ska skriva, bara att jag vet hur det känns att känna sig förd bakom ljuset, efter löften om att minska och stoppa drickandet, om att det ska blir bra.

Mitt ex har berättat om ambulansturen, som började sedan han flyttade hem till hans föräldrar. Han hade 3.0 i promille. Låtit nykter många gånger på telefon innan det plötsligt avslöjades. I första proverna fick han veta att levervärdena var ok, men efter regelbundna kontroller så har han fått besked att han måste stoppa drickandet omedelbart.

Jag hoppas att du och hans mamma kan stötta varandra i detta. Att ni också ser till att ta hand om er själva.

En dag i taget. Ta hand om dig!

Kram

HI
ons, 2020-01-29 - 11:01

Självomhändertagande! Tack!
Ja... Vi stöttar varandra. Min man, alkoholisten, har hotat min svärmor att hon inte får ha kontakt med mig.

Idag har jag ägnat lite tid i att efterforska. Min man bad mig för någon dag sen att ringa socialtjänsten för att kolla vilken tid han skulle dit. Idag ringde jag. Det stämmer att han varit i kontakt med dem och att han hade möte idag.

Jag ringde även "mr alibi" som min man säger sig ha varit med i går. De sa hejdå redan kl 17. De har alltså inte ätit middag ihop, det var inte "Mr alibi" som ringde ambulans osv. Jag kände hur trött jag är och bröt ihop ett tag. Började gråta. Han lät uppriktig förvånad. Erbjöd sig att åka till min man ikväll och kolla läget. Jag sa att jag sparar hans nummer och återkommer.

Nu väntar jag på att klockan ska bli 11. Tänker ta hjälp av er på alkohollinjen.

Tankarna maler. Ska jag åka till honom eller avvakta till helgen?

gros19
ons, 2020-01-29 - 14:04

Allt är möjligt inom sjukvården. I sådana här situationer blir man uppmärksam på det. Min son skickades hem dagen efter att han ställt sig på spåret, men tåget hann stanna. Det är en hemsk verklighet om man behöver anlita beroendevården och psykiatrin. Det jag har erfarenhet av. Tror inte det beror på dumhet, inkompetens, BRISTANDE RESURSER framför allt. Man är jätte rädd om dom fåtal platser som finns. Som anhörig gäller att förhålla sig till det så gott man kan.

Alla värden bra. "tyvärr" är det så för en del, medicinska under. Vad gör man är frågan - låta tiden gå så det blir värre känns ju inte bra. Se till att han få negativa konsekvenser av sitt missbruk. Det leder ofta till att man blir motiverad till förändring, men givetvus inte hos alla. Kan tänka mig desperationen, maktlösheten man känner som anhörig i den här situationen. ?