Ny här med egen tråd. Har dock läst många inlägg sedan jag hittade forumet för några veckor sedan.

Bestämde i tisdags morse att det får vara nog nu. Kände inte ens ett sug de första dagarna, ett par värktabletter mot huvudvärken bara. Efter att ha läst mångas berättelser förstod jag att lockelsen säkert kommer att dyka upp. I går längtade jag, men tack och lov infann sig aldrig tillfället.

Nu önskar jag lite pepp när suget sätter in. Har förstått att det finns många, många i samma situation som jag. Att det hjälper att läsa om andras erfarenheter och se responsen de får känns stort.

Hälsningar en lyckligt gift kvinna med ett bra jobb och flera fina (vuxna) barn. Så varför?

Blir så varm när jag läser dina två senaste inlägg. Riktigt myser å dina vägnar! Vad härligt att pirret kommer tillbaka! ??

Ha en jättefin kväll med dina vänner ❤️

Fibblan

Jag känner detsamma! Inte så uppåt och sprudlande som du och som jag kan vara. Men bara det att veta att nykterheten består och att jag fortsätter på den vägen, skänker mig åtminstone frid och lugn. Härligt att få följas åt på den nyktra stigen ???!
Njut av glädje och lycka nu Vinäger ?!
Det gör du helt rätt i.
Heja dig??!
Kram!
/Fibblan ?.

Allterbra

Härligt, men nykter söndagsgalej.
Så långt har inte jag kommit, håller mig undan allt sånt.
I lördags fick jag sms, kom och ta några bira på lokala puben.
Jag tackade nej utan att säga varför.
Då kom det ett nytt sms, jag bjuder på hela kvällen..
Då blev man lite extra sugen, men tackade även nej till det.. vem fan tackar nej till en gratis kväll på stan ?‍♂️
Jag tydligen och det är jag riktigt glad för idag ?

att läsa igenom din tråd. Ler vid borttagningen av gömman, har själv rensat mitt favoritskåp som kunde innehåll typ två flaskor, 5 burkar starköl och någon minitetra vin. Nu finns där enbart sladdar och laddare till diverse mobiler och annan elektronik. I dag är det två månader utan en droppe. och jag kan säga att de där ögonblicken av ren lycka inträffar flera gånger i veckan. Kan inte förstå att jag varje kväll hällde i mig alla denna alkohol, varför??? Nåväl, älskar mina nyktra mornar varje dag.

Du har så rätt i att man ska ta ut glädjen i förskott eller där man kan. Glädjas i nuet är det väl egentligen. Du mår bra och har gjort ett fantastiskt jobb. Att det sen kommer sug får man räkna med men det är inget man behöver agera på. Det är bara utmaningar.

Grattis också till Fenix! Med flera. Det går bra nu!

Först, vad fint med kommentarer, tack alla. Allterbra och Fenix, vad kul att ni också är på gång, självklart även Fibblan och Stormen lilla. Känns som om vi är många "gamla" forumvänner som har hittat hem nu. En sporre i sig.

Nu till rubriken...

Har känt mig lite nere och lättretlig ett par dagar och vet precis vad det handlar om. I helgen ska jag utsätta mig för en av de situationer som jag brukar få panikattacker i. Det var när det slog mig att jag inte kan, eller snarare inte vill, lugna mig med alkohol som oroskänslorna fick riktigt fäste.

I dag skickade jag ett sms till M och bedyrade min kärlek ? samtidigt som jag bad om ursäkt för att jag inte varit mig själv de senaste dagarna. Skrev också att jag inte mått så bra och haft det lite jobbigt. Direkt kom ett svar där han skriver att han är orolig och undrar om det är något speciellt som gör att jag känner så här. Jag hann inte ens svara innan han ringde för att höra hur jag mår. Sa att vi kan prata när han kommer hem samtidigt som jag kände hur känslorna åkte berg och dalbana inom mig.

Oron hann byggas på under em och mitt humör svajade betänkligt. Jag var som en damm på bristningsgränsen innan han var hemma. Det kändes som att jag klättrade på väggarna medan jag väntade. Visst hade alkohol lugnat för stunden, men jag längtade inte alls efter den falska vännen. Hade den funnits tillgänglig vet jag inte om jag orkat stå emot, men då den är inlåst slipper jag ju den förhandlingen.

M hann knappt innanför dörren förrän jag kastade mig om halsen på honom och började stortjuta. Ni vet, sådan där riktig fulgråt. Jag snörvlade och hickade samtidigt som han tröstade och vyssjade mig som ett litet barn: Såja, gumman, det blir bra, ska du se...

Och då...

Då berättade jag om det som varit, inte allt, men mycket mer än tidigare. Hur drickandet ännu en gång eskalerade och att jag inte druckit något på tre veckor. Jag hade ju avslöjat en del i slutet av förra året, att jag drack ibland i veckorna, men inte omfattningen. Det enda jag förmodligen aldrig vill berätta är detta med handspriten och hur jag druckit allsköns häxblandningar. Känner att det inte spelar någon roll i sammanhanget och att jag gärna behåller dessa två mest förnedrande minnen för mig själv. Men vilken lättnad det var att få släppa ut en del. Det går inte i ord att beskriva.

Efteråt klamrade vi oss fast vid varandra, förmådde inte släppa. Jag hulkandes och han tröstandes. Till slut var jag tvungen att släppa, fick knappt luft (hade just varit snyggt om jag kvävts till döds just när livet börjar bli vackert igen...). ?

Så nu sitter jag här alldeles urlakad, men på ett skönt sätt. Helgens utmaning känns fortfarande tuff, men inte riktigt lika som tidigare. Mitt humör känns mer stabilt, om än inte helt som vanligt. Men skillnaden mot eftermiddagen är enorm.

Det känns som om detta var ännu ett steg i min process mot det helnyktra livet. Lite som att jag har en checklista där jag bockar av de olika stegen. ✅ Kan inte fatta att det bara har gått drygt tre veckor sedan jag drack senast, det känns som minst tre månader.

Men...

Jag är fortfarande ödmjuk och har stor respekt för alkoholens kraft och makt. Det gäller att glädjas i nuet, som santorini så bra uttryckte det. Att jag inte tänkt på det, att säga att man tar ut glädje i förskott innebär ju faktiskt att man gläds i nuet. Smart!

Kram till er alla och, ännu en gång, tack för att ni finns och berikar forumet.

svagis

Det låter så skönt Vinäger....att ha en människa...partner....att prata med om det mörka. Det verkar ju också som om han står kvar och är så trygg i sig själv att han inte blir skrämd av din fulgråt :) Åh, särskilt med tanke på att du och jag, som du skrev i min tråd för ett tag sen, har en del gemensamt....så förstår jag att det inte var lätt att visa alla dessa känslor för honom. Men vad stark du är som gjorde det!!
Kram
svagis

Jag har sagt det förut och säger det igen, vad imponerad jag blir av alla dina handlingar av styrka. Du förstörde gömman och du har nu berättat allt för M. Förstår att det måste ha varit så otroligt mycket som har släppt och att du är urlakad men vad fantastiskt att du har vågat, att du har berättat om hur det har varit och det är något så fint i att kunna vara så ärlig.

Jag känner mig rörd efter att ha läst det här, tack för att du delade med dig. Jag är så väldigt glad för din skull att du har ett så fint stöd i honom och i dig själv för dig själv. Du är på ett framgångståg och där kommer du att stanna. Jag bara känner det.

Stor kram ❤️❤️

Det värmer att höra att du kan anförtro din partner, att vara sårbar är styrka och ett stort förtroende. Tror att det är en förlösande känsla att inte hålla dessa hemligheter och få vara ärligt inför den som man delar sitt liv med. Min övertygelse är att det stärker kärleken till varandra även fast det inte alltid är sina vackra sidor som man anförtror.
Kärlek till dig!

Kram.

Han stod där och tog emot sig med öppen famn, höll om dig och lät dig tömma allt som du hade att säga... det är KÄRLEK ❤️
Min partner vet fortfarande inte hur mycket och hur länge jag skadat mig själv, bara för att det inte märkts på mig. Jag blir rätt lugn av alkohol, lugn men känslig. Tydligheten att jag inte vill dricka nu är inget han ifrågasätter men senast i helgen sa han att du kan ju inte klassa dig som alkoholist för du har ju inte druckit varje dag och du är lättpåverkad och blir lullig på ett glas vin.
Där ljuger jag... ingen i min närhet vet att jag varje dag de senaste åren när jag varit i mina dryckesperioder hinkat i mig minst två flaskor vin varje dag. Min förhoppning att dammen brister för mig en dag också. Jag vill det, men vågar inte. ? Genom livet har diverse destruktiva beteenden avverkat varandra och jag tror att ingen i min närhet vet hur mycket jag faktiskt skadat mig själv. Känslan av att någon stått mig så nära har aldrig funnits.
Hoppas du fixar utmaningen i helgen! Håller tummar och tår och skänker dig en extra tanke ❤️

Kram PimPim?

Måste bara skriva en snabbis... Kan inte tro att det som hände i dag är sant.

Först körde jag ensam genom ett par tunnlar (sitter ju annars helst bredvid och blundar). Det i sig är stort.

Men sedan...

Jag åkte tunnelbana! Dessutom i rusningstrafik. Alltså, det har inte hänt på många, många år.

Och vet ni...

Ingen alkohol (förstås) i kroppen, men inte heller någon benso. Inget lugnande alls, nada.

Dessutom...

Jag hade ingen hjärtklappning (mer än den normala, förstås), ingen andnöd, inga svimningskänslor, inget susande och ringande i öronen.

Det här, mina vänner, det här är stort. Jättestort. Jag är så stolt över mig själv att jag nästan spricker. Om mitt plötsliga mod beror på alkostoppet eller inte, kan jag inte svara på. Har ju överlag haft mindre panikångest sedan jag slutade. Men just nu spelar det mindre roll vad det beror på. Åh, vad glad jag är.

Lovar att kommentera hos er andra så fort jag bara kan. Men tills dess: Wow, vad ni är bra, glöm inte det.

Trevlig helg och kram på er

svagis

men testade i december när jag var i Sthlm. Skulle åka från T-centralen till Stadion men gick av vid Östermalmstorg då jag kom ihåg att jag lovat mig själv att ALDRIG någonsin sätta mig i en tunnelbanevagn frivilligt några år tidigare, alltså inte för att jag egentligen mådde dåligt just den här gången utan för att jag fick ångest en gång för 3 år sen!!! Så istället fick jag halka runt på isbeklädda trottoarer och leta efter ett par olika busslinjer, byta och krångla men till slut kom jag fram. Väldigt nedmuntrande att det gick så för mig men men det är bara att testa igen.

Och DU fixade det!! Wow - vad häftigt och skönt Vinäger - grattis!! Jag fattar känslan av triumf - av att bara känna sig som "en av alla i folkmassan som gör detta utan att höja på ögonbrynen" - vad SKÖNT!

Jag började åka hiss igen i höstas (2019) efter att inte ha satt min fot i en hiss på nästan 10 år....plötsligt blev det möjligt bara och nu åker jag hiss varje dag på jobbet utan A utan benso , ja utan någon ångest alls - det känns bara praktiskt när man jobbar på vån 6 :)
Ha en fin helg!
Kram
svagis

Vinäger ?? shit vad bra gjort. Det ska du definitivt vara stolt över. Nästan känner din stolthet . Jag kämpar själv med min panikångest och har lyckats göra små framsteg. Längtar tills jag kan vara där du är. Att kunna visstas med så många nya människor utan en väg ut. Grymt? Nu blev jag taggad att utmana mig själv ännu mer. Kramar?

Känner bara wow vilken hjältinna du är för dig själv! Du går från styrka till styrka och det är så himla fint att få följa dig längs vägen ❤️❤️

Fibblan

Det kan inte sägas nog många gånger?!
Vilken seger??!
Glädjs såå med dig?!
Heja, heja?!
Inget stoppar dig nu! Härligt att få ta del av din fantastiska framgångsresa?!
Bamsekram!
/Fibblan ?.

Ville bara säga hej och önska dig en bra vecka ?
Jag läste om din bedrift om åkturen i tunnelbanan och det måste ha varit ett riktigt mentalt lyft! ?️
Härligt att man kan få en sådan häftig upplevelse bara så plötsligt ?
Och att du dessutom fick massa oförlösta känslor att flöda ut i din mans famn❣️
Ja, något är verkligen på gång med dig, Vinäger ? så spännande!

Man tänker ju att i vår 60+ålder så händer väl inte så mycket mer med den personliga utvecklingen förutom att man såklart lär sig nya saker intellektuellt.
Men just känslomässiga insikter om sig själv tänker jag är svårt att få nya...?
För egen del har jag hållt på att analyserat mig själv i snart 40 år...?
Men man vet aldrig, människans undermedvetna är väldigt gåtfullt.

Ha det fint Vinäger, nu är det inte långt kvar tills vi ses IRL!?
Kram ?

Tröttsamt tjatiga tankar...

Förbannade förhärligande, förenklande, förnedrande, förpestande, förringande, förvandlande förhandlande...

Fy f-n...

Förstod att det förbaskade förhandlandet och tankarna på tvivel skulle komma ifatt mig till slut. Som de alltid gjort, tydligen alltid gör.

Inget reellt sug dock, alltid något. Men den där tjatiga rösten går mig på nerverna. Den som viskar att det inte var så farligt, som hojtar om ett par glas, som tjoar om liiite fest, som ropar högt om ickeexisterande A-problem.

Visst känner jag igen den. Tyvärr. Det är den som till slut fått mig på fall efter förhållandevis lång nykterhet. Måste hitta strategier, ursäkter, motbud, vad som helst som hjälper.

Just nu funkar det. Inga problem.

Men jag litar inte på mig själv, inte ett dugg. Kaxiga jag, som när jag vill brukar kunna flytta berg. Nu sitter jag här med lite småsten framför mig och vet knappt om jag orkar ta mig förbi den.

Vad säger jag? Vad hände med målbilden? Den med den fräscha, nyktra, levnadsglada kvinnan.

Skärpning!

Det är klart att jag kan ta mig förbi skiten. Tala förstånd med A-hjärnan. Trotsa tvivlet. Förebygga förhandlandet. Tro på mig själv.

Tro-på-mig-själv!

Kram på er

-----

Har inte orkat kommentera hos er andra, därför inte skrivit något själv heller. Det där dåliga samvetet när man inte kan peppa andra... Men jag har ju själv varit drivande till att växeldragningen här på forumet är viktig. Så jag gör just det, hoppas ännu en gång på draghjälp, så ska jag nog vara i form för lite kommentarer och stöd hos er andra snart. Läser och trycker små hjärtan här och där i alla fall. Ni är så himla bra. Fel, Vi är så himla superbra. ?

Du har dåligt samvete för att du inte orkar peppa skriver du. Ha inte det. I missbrukets helande måste man ta hand om sej själv först. Det är fullt upp att ta hand om sej själv. Du hjälper alldeles tillräckligt bara genom att skriva här. Genom att andra kan känna igen sej. Skriv för din egen skull. Du är så bra, du genomskådar tankarna. Andas och ta dej igenom. Du kan.