av Linnea XX

Linnea XX
ons, 2020-01-15 - 20:29

Just nu sitter jag hemma höggravid och min sambo har precis åkt hemifrån för att dricka öl ensam på krogen. Jag trodde att vi skulle ha en lugn hemmakväll tillsammans, men när jag föreslog att vi skulle vänta med att montera spjälsängen till en annan kväll såg han sin chans att dricka istället. Det gör mig helt förtvivlad.

Jag och min sambo har träffats i åtta år och det tog ett par år innan jag insåg att han hade problem med alkoholen. Vi umgicks med vänner där alkohol var ett självklart inslag när vi sågs ute på stan eller hemma hos varandra på middagar. Min sambo dricker stora mängder men det märks oftast inte att han är påverkad (han har upparbetat en hög tolerans genom åren). Det dröjde därför innan jag insåg att min sambo använder även alkohol som självmedicinering mot ångest och depression, och att han dricker ofta ensam, både hemma och ute på krogen.

De två senaste åren har vi pratat mycket om hans alkoholvanor. Han vet att han dricker för mycket, för ofta och på grund av fel anledning - han har ett riskbeteende - och han vill bryta den cirkeln. (Om inte för sin egen skull så för mig.) För det mesta kan vi prata rationellt om hans drickande och han smyger inte med alkoholen inför mig, vilket jag är tacksam för, även om jag bett honom att inte dricka när han är hemma. Han har även sökt behandling och fått hjälp med alkoholen både via medicinering och kbt, och inser själv att han är i riskzonen för att utveckla ett större alkoholberoende (han har alkoholism i nära familj på båda sidor).

För det mesta är jag stolt och tacksam över att han tagit tag i sitt drickande, men ibland vänds allt upp och ner och han hävdar att det inte finns några problem alls med hans drickande. Han säger att han dricker inte mer än någon annan och varför ska han behöva begränsa sig? Vid dessa tillfällen blir han arg, defensiv, tycker att jag är orättvis, och börjar anklaga mig för en massa absurda saker som inte hör till diskussionen.

Hans mål är att dricka måttligt och han har fått hjälp av sin läkare att sätta upp gränser för vad ett måttligt drickande innebär, och hälften av tiden följer han det, vilket är fantastiskt. Men andra veckor kan han dricka hur mycket som helst utan att inse hur mycket eller hur ofta han konsumerar. Under en period där han skulle vara nykter i tre månader för att återställa biologiska funktioner och få nya vanor för att ersätta alkoholen fick han till exempel tre återfall och avbröt sedan perioden två veckor i förtid när han gick igenom en stor kris och inte kunde hantera den utan att dricka.

För honom var den "nyktra perioden" en stor vinst eftersom han drack mindre än någonsin, och det förstår jag, men samtidigt ser jag att han inte lyckades hålla sig helt nykter som ett misslyckande. Jag är stolt över att han begränsar sitt drickande och stöttar och peppar honom så gott jag kan, men att jag inte kan lita på att han håller sig till det han lovat sig själv, sina läkare och mig gör mig orolig. Om han inte kan vara helt nykter i tre månader, eller börjar tulla på sin veckoranson, tyder det på ett allvarligare missbruk och det får mig att bli besviken.

Nu har vi alltså snart vårt första barn på väg och han är hängiven föräldraskapet, men jag märker att han känner sig stressad över att inte kunna dricka som förut nu när vi ska få barn. De senaste veckorna har han druckit nästan varje kväll "för snart är det slut med det livet". Jag hoppas att han menar allvar med det, men samtidigt hade jag behövt honom hemma ikväll. Jag känner mig sviken och övergiven och är trött på att känna mig som en tjatmorsa och glädjedödare.

Jag älskar honom väldigt mycket och vi har stöttat varandra genom olika kriser tillsammans. Det har gjort oss starka tillsammans. Han får behandling för sin depression och jag hoppas att alkoholen kan bli vad han vill att det ska vara: en social och "god" del av livet som för de flesta andra.

Han känner nu att jag lägger mig i hans drickande för mycket - att jag är för kontrollerande och gör att han känner sig misslyckad. Samtidigt känner jag att jag måste ha rätt att få uttrycka min oro och besvikelse de perioder han överkonsumerar.

Jag vet inte längre hur jag ska förhålla mig till det här. Är det någon bland de anhöriga som känner igen sig?
Ska jag backa helt, låtsas som ingenting när han åker hemifrån för att dricka, trots att jag känner mig ledsen och ensam?
Jag vill inte att problemet ska bli mer laddat än vad det redan är, men jag är trött på att trösta honom när han vaknar bakfull och ångrar sig.

gros19
ons, 2020-01-15 - 21:39

Tycker absolut du ska säga vad du tycker - JAG känner mig ledsen och ensam när du åker hemifrån. Inte du tänker inte på mig, bryr dig inte om att jag sitter ensam här osv. Du förstår hoppas jag. Varför skulle du inte säga vad du tycker? Tror du det innebär att han kommer att dricka mer då? Du kan inte påverka hans drickande tyvärr. Läs lite här på forumet så förstår du säkert.

Han säger att han självmedicinerar men det är också så att ett missbruk gör att man får ångest och mår dåligt. I vilket fall som om han vill bli fri från sin depression och sin ångest behöver han vara nykter för att hjälpen ska fungera. Att dricka vad man kallar socialt verkar din sambo inte klara, det har han ju redan visat eller ? Kanske är det så att din sambo måste avstå från alkohol helt. Det finns inget annat alternativ för honom. Så är det ju ofta när man har missbruksproblem.

Tycker synd om dig, höggravid och sambon ute och dricker. Så ska det inte vara. Mitt förslag är att du letar reda på någon alanongrupp så du kan få stöd därifrån. Det handlar om att du och ert kommande barn ska må bra i första hand. ❤

Linnea XX
ons, 2020-01-15 - 22:41

Tack för att du läste och svarade! Betyder mkt.

Jag pratar nästan bara utifrån jagbudskap, tänker på det särskilt när det gäller detta. Han drabbas ofta av skuldkänslor, vilket spär på hans ångest, men jag känner att jag har rätt att uttrycka hur hans beteende påverkar mig.

Och vi pratar ofta om att ångest/alkohol är en dålig kombination som föder varandra, men han har svårt att ta bort alkoholen helt. Trots det tror jag att det är där han kommer landa i slutändan: att han själv kommer inse att han måste sluta dricka helt. Men det måste han inse själv.

Och tack för Alanon-tips, ska besöka ett möte! ❤️

Självomhändertagande
sön, 2020-01-19 - 22:35

Du har fått bra råd av gros19. Jag ville så gärna ha barn med mitt ex, tills jag insåg hur illa ställt det var med hans alkoholintag. Jag gick till Alanon och jag träffade unga kvinnor i din situation. Jag orkade inte gå dit mer, utan ville istället bli av med honom till varje pris, men jag visste inte hur. Så fick jag tips om att gå till psykolog och lära mig att sätta gränser. Du kan be om samtal hos psykolog utifrån dina behov. Ni ska bli föräldrar och din oro inför din sambos drickande är skäl nog att få samtal. Jag stod i kö länge på en vårdcentral och det är inte alla VC som erbjuder den hjälpen, men jag skulle säga att det är värt att ta reda på det. Om inte det finns en psykolog, så kanske andra samtal kan erbjudas genom kurator, som ett komplement till Alanon.
Ta hand om dig!

Ester123
mån, 2020-01-20 - 08:55

Jag är i en väldigt liknande situation och vill mest säga att du inte är ensam. Jag är gravid i v.38. Min sambo sökte hjälp hos en alkoholklinik i somras och skulle ha en nykter period på 3 månader i höstas. Men han hade en jobbig vecka/växande ångest på slutet och drack då vid 3 tillfällen, och en kort tid senare avslutade han den nyktra perioden ca 2 veckor för tidigt. Men som du också typ beskriver, så kände sig min sambo också nöjd, och påstår inför andra att han hade en nykter höst (han får det att låta mycket bättre än vad det var tycker jag).
Personalen på kliniken säger till honom att han gör stora framsteg och verkar ha inställningen att om han dricker 10 bärs en kväll då han tidigare skulle druckit 20 bärs, så är det toppen. De arbetar mot målet att han ska kunna dricka kontrollerat. Jag tycker att de känns mesiga och som att de vaggar in honom i en falsk trygghet - jag tror att hans beroende är alldeles för starkt för att han ska klara av kontrollerat drickande och han borde istället få hjälp mha mediciner och terapi att gå mot total nykterhet. Men jag vet också och förstår att det är bra att de inte går ut för hårt i början och då riskerar att skrämma bort honom...
Efter den nyktra perioden skrev han en plan över tex hur många enheter per tillfälle och hur många tillfällen per vecka som han skulle få dricka, men det har han inte hållit sig till överhuvudtaget. Nu i januari har han dessutom vid 3 tillfällen umgåtts och druckit alkohol med vänner/familj och efter de sagt hejdå har min sambo gått vidare och satt sig ensam på barer och druckit. Ensamdrickandet skrämmer mig väldigt mycket. Det visar så tydligt att han har ett så starkt sug och känner det sociala stigmat - inte skäms över att sitta ensam. Dessutom pratar han ofta med främlingar. Två av gångerna har han pratat om att han luktar tantparfym för att det var något gäng bredvid honom som började prata med honom - men jag kan tänka mig att det varit han som börjat prata med dem och att han ev varit klängig eller gett axelmassage för så vet jag att han kan göra på vänner osv när vi är ute (mina tankar går förstås till värre saker också så som otrohet, men jag tror inte han är benägen att vara det (än)).
Och när han varit full och kommit hem från dessa tillfällen så har han pratat om att han gör det för att han måste få en paus från allt, han måste ha ensamtid, han måste få må bra, måste få slappna av.
Han brukar först ljuga om vad han gjort och påstå att något annat tog tid och han därför kommer hem senare än vad han sagt tidigare under kvällen, men om jag står på mig/bråkar/själv säger vad jag tror mig veta vad han gjort, så kommer det fram. Och jag är så glad att han berättar i och med att jag då har större insyn och känner mig iaf någorlunda inkluderade. Det gör att det fortfarande känns som att det här har en chans.

Jag oroar mig för hur det ska bli när bebisen har kommit. Hur mycket får sambon dricka och ändå ta hand om bebisen? Hur mycket/hur ofta ska man acceptera att han dricker? Hur tänker du kring det?

gros19
tis, 2020-01-21 - 21:35

Har arbetat inom missbruksvården under 20 år och ofta hade jag klienter, egentligen de allra flesta, som ville kunna dricka kontrollerat. En del insåg att det inte var möjligt. Kan inte minnas att en enda kunnat dricka kontrollerat och det handlar om över 1500 personer jag träffat. En del hade jag ingen längre kontakt med så hur det gick för dom vet jag ju inte.

Brukade låta klienten pröva att bli nykter enligt deras egna önskemål, men samtidigt kanske frågat hur många gånger man ville pröva och även att dom är välkomna tillbaka om det inte fungerar. Egentligen var jag oftast övertygad om att det inte skulle gå, men som du säger det är viktigt att inte stöta bort människor. Det viktigaste är ju att man kommer tillbaka när man är motiverade till förändring.

Under normala omständigheter skulle du kunna be din sambo att vara nykter ett halvår t.ex. eftersom du är oroad och behöver hans stöd. Förmodar att detta inte är möjligt, men det är fullt rimligt. Svår situation eftersom du är gravid. Hur trist det än låter så hade jag nog planerat för att du tillsammans med ert gemensamma barn ska leva ensamma tills vidare om det är möjligt. Om din sambo sedan blir nykter så kan ju situationen förändras. Jättesvår situation, men det viktigaste är att du och ert kommande barn har det lugnt och bra. Ta emot det stöd du kan få.❤

Linnea XX
ons, 2020-01-22 - 23:44

Ester-jag börjar fundera på om vi väntar barn med samma man?!? Skämt åtsido- det är verkligen mkt som är lika i vår situation, förutom att min sambo aldrig är social med andra när han är ute och dricker själv. Han dricker ensam, koncentrerat, och tittar på mobilen eller läser en bok. Det gör det ännu mer sorgligt tycker jag...
Jag är också i v 38. Igår skulle han ha startat sin nyktra period på tre veckor innan bf som vi kommit överens om eftersom ingen av oss vill att han ska vara påverkad nu när bebisen kan komma när som helst. Men idag när jag åt middag med några vänner fick jag ett meddelande från honom om att han sitter och dricker igen och inte vet varför, bara att han mår dåligt och inte klarar av att låta bli.
Vi har bestämt nolltolerans av alkohol när han ska ta hand om barnet, och det lär han göra halva tiden eftersom jämställdhet är lika viktigt för oss båda. Men om han inte klarar av att hålla sig nykter på egen hand måste jag se till att han äter antabus. Och situationen som uppstod idag tyder ju på att det inte kommer gå bra...
Jag tänker inte riskera vårt barns säkerhet på grund av hans missbruk.
Vad känner du inför drickande och bebistiden?

Therese77
tors, 2020-01-23 - 09:22

Hej Linnea
Förstår att ni tänker jämställdhet och det är bra.
Min sambo drack inte så mkt när barnen var bebisar, som du beskriver att din man gör nu.
Men känslan av otillräckligt och ångest var det som gjorde att min sambo inte var den bästa på att ta hand om ett litet barn (11 månader).
Det var ren tortyr för mig att sitta på jobbet och få sms om hur dåligt han mådde hemma med barnet och att det var så jobbigt och krävande att ta hand om ett litet barn. Det var som att något gick sönder inom mig, det fina bandet som de skulle få blev inte alls som vi tänkt. Förutsättningarna fanns helt enkelt inte där hur mkt vi än ville båda två.

Vi lyckades få in barnet på en förskola deltid vid 14 månaders ålder och det var väldigt skönt ska jag säga. Min sambo kunde gå och ”vila upp sig på jobbet” och sen vara föräldraledig på deltid medan jag jobbade.
Sen har han, när barnen blivit lite större, kunnat ta större ansvar på heltid. Och han är definitivt den pappa som jag känner som tagit ut mest föräldraledighet. Jämställdhet för oss fick liksom komma lite senare.

Var tvungen att skriva till dig då min överlämning till pappan gick i kras.

Tänk på vad som är bäst för dig när det väl blir dags att bestämma sig, och lycka till.

Ester123
ons, 2020-01-29 - 20:01

Vad bra ändå att han smsar dig och berättar att han mår dåligt och dricker. Jobbigt förstås - men skönt att du får veta sanningen direkt.

Jag har nu berättat om min sambos alkoholproblem och min oro för bebistiden etc för min barnmorska på MVC och hon tog då först ett extramöte med oss (+skrev lite om det i journalen) och hon har sen kopplat ihop oss med en annan avdelning där de ska ha erfarenhet av exakt det här. Har inte träffat dom än, men det känns som ett bra steg att ta. De ska kunna prata mer på riktigt om vad som är okej, vilka gränser man ska sätta upp, göra en plan osv. Det kanske du också kan göra?

Ang vad jag tänker om bebistiden.. jag har bett honom vara nykter första tiden och han har sagt att han ska vara det. För folk som kan kontrollera sitt drickande tänker jag att man kan dricka typ 2 öl någon gång ibland och ändå vara en bra medförälder. Men jag kommer inte våga tillåta honom det för då kommer det säkert bli fler öl och/eller lögner om antalet öl och tillfällen. Om han inte är nykter när bebisen är här så ska jag försöka ha regler, typ att han inte får sköta henne och att om jag känner för det så åker jag hem till min mamma/annan person istället.

Jag vet inte riktigt hur man ska bete sig för att få bäst effekt. Har väl läst att man ska uppmuntra när han gör rätt och markera när han gör fel. Det kommer av sig själv nu för jag blir glad/lugn när han inte dricker å arg/orolig när han gör det. Men det måste väl bli ännu hårdare gränser och konsekvenser när bebisen är här..

Hur tänker du Linnea?

Linnea XX
lör, 2020-02-01 - 03:13

Ester123-så bra att MVC kan hjälpa! Hoppas ni får bra stöd och att ni får en kontakt som inte känns dömande. Man vill ju få hjälp med att sätta gränser, men om jag går för hårt ut och kraven blir för stora kan det ge motsatt effekt - ”Det är ingen idé att jag försöker, det är ju ändå aldrig gott nog”.

Vi har haft det lugnt sedan sista gången jag skrev. Min sambo hade tydligen slut på mediciner och när han började med dem igen känner han inte samma sug. Han säger att det inte har varit några problem alls att avstå de senaste tio dagarna. Hoppas att det håller i sig.

Vi har nu bara dagar kvar innan bebisen kommer och han är fast besluten att inte dricka alls den första tiden. Han var hos sin alkoholklinik idag och gjorde upp en ny plan för måttligt drickande som han ska följa senare. Jag tänker att när han vill dricka måste vi komma överens om innan att jag tar bebisen under kväll/natt/morgon därpå och att han håller sig till sina maxenheter. Och om jag vill ta ett glas vin eller två är det hans tur att vara nykter, åtminstone bebisens första halvår.

Jag lät honom faktiskt läsa den här tråden, både vad jag skrivit och allas svar. Vet inte om det var klokt (han blev upprörd över vissa saker som han tyckte var överdrivna) men tänker att jag vill vara så öppen och ärlig som möjligt med honom om detta. Så tack!

Självomhändertagande
sön, 2020-02-02 - 13:33

Hej Linnea, det låter som ni har kommit en bit på vägen med strategier och förbereder er för bebisens ankomst.

Vad stort att få barn!

Eftersom jag själv har självmedicinerat med alkohol (lever med en bipolaritet) och när jag tog Litium så var upplevde jag mitt liv helt tomt. Då använde jag alkohol en stund, tills jag fick hjälp och tog emot den hjälpen.

Alkohol kan aldrig vara ett bra sätt att medicinera ångest och depression på. Bättre att träna. Be din sambo läsa Hjärnstark av Anders Hansen och prova träna regelbundet istället.

Ni ska bli föräldrar. Om det finns en alkoholproblematik, varför ens pröva dricka måttligt? Jag förstår inte att vården erbjuder en sådan plan.
Gros19 som har arbetat inom missbruksvården i 20 år har erfarenhet av 1500 patienter som ville kunna dricka måttligt och inte en enda uppvisade det. Det säger en hel del.

Av min erfarenhet så väljer jag att avstå från alkohol sedan många år, eftersom jag vet att alkoholen i mitt fall skulle leda till min död, inte av mängd, utan av de risker jag utsatte mig för.

Bättre gå i terapi och möta sig själv. Det finns så mycket som är vackert i livet, som inte inkluderar alkohol.

Ta hand om dig och jag hoppas att ni får det bra med bebisen, alla tre.
Ta all hjälp du får som du kan behöva.