av Prinsessan på ärtan

Prinsessan på ärtan
ons, 2020-01-22 - 06:16

Allt började när jag och min sambo träffades och blev ett par.

Det blev en ganska turbulent start i vårt förhållande. Han kom som singel från en ganska trasiga bakgrund och jag som ensamstående med 4barn efter en jobbig skilsmässa. Men vi hade känt varandra sedan tidigare, ungdomskärlek.
Redan som tonåringar så hade vi hittat varandra och trodde då att det skulle bli VI, men livet ville annorlunda i våra unga år.

När vi nu i vuxen ålder hade fått kontakt med varandra igen via internet/Facebook, så sakta men säkert väcktes vår gamla kärlek på nytt och vi kände båda att det här är något värt att satsa på och äntligen hade vi hittat varandra igen efter alla dessa år! MEN hans bakgrund och min släkt ville annat?!

Det visade sig att hans tidigare liv hade inte varit så lätt. Han kom från en ganska kaotisk livsstil där det var mycket alkohol relaterade vardag för honom. Det visade sig ganska snart i vårt förhållande. Där vi gemensamt gick igenom problemen som uppstår med alkohol blandat med familj. Vi började kämpa tillsammans med att få bukt med ett missbruk som jag inte hade levt i tidigare förhållanden eller hade förståelse över och något som han nu förstod att var ett problem. Nu över till min släkts åsikt.

Min mamma upptäckte väl först av alla att något inte var som det skulle och började ifrågasätta om det verkligen var han som jag ville leva med. Och mitt svar var alltid JA. Fick många gånger sitta åh förklara för henne om vem han är och vad han gör för familjen m.m för hon kom ju inte ihåg honom från min ungdoms tid.
Många gånger blev det stora diskutioner för Hon tyckte inte han var bra för familjen och mig. men hon är inte den som kommer och hälsar på mig eller barnbarnen, hon är inte den typen av mormor som kommer över och umgås eller är barnvakt. Så hon vet inte så mycket om vår vardag. Många gånger gick jag då in i försvarsläge och kände mig tvungen att försöka få henne att förstå med att sitta och berätta ALLT i minsta detalj om hur vårt liv faktiskt ser ut och då både det positiva, men även insikten om problemet och hur vi försöker kämpa med det.

Det hände ju självklart att med ett missbruksproblem så blir det jobbiga stunder oxå och i början så vände jag mig gärna till min mamma för stöd och hjälp, för Hon hade ju erfarenhet om just alkohol problemet. Men det enda jag fick var att jag måste lämna honom, hitta någon ny, han är inge bra. Tänk va bra du skulle kunna ha det med någon annan?! Så Inet stöd inga goda råd så blev mindre och mindre att vända mig till henne. Vi sökte i stället andra vägar, beroendevårdskliniken. Och Gud vilken lättnad att äntligen få träffa andra vuxna som inte dömer utan faktiskt förstår och kommer med råd och tips på vad VI kan göra som faktiskt vill kämpa mot den här onda spiralen som "alkohol djävulen" besitter.

Och när hon insåg att JAG inte kommer att lämna mannen JAG har valt som JAG väljer att stå brevid. Trots att han har sina jobbiga perioder. Utan att JAG vill faktiskt stanna med honom och kämpa med honom i hans tillfrisknande från hans beroendesjukdom. Så då börjar helvetet!

Så då börjar pratet till släkt, nära bekanta, mina äldsta barn om hur illa den här mannen jag älskar gör mig. Och hur hemsk han är med sitt tidigare liv och hur hemskt det är med hans beroende av alkohol.
Vilket i sin tur leder till att de börjar ta avstånd från mig? Hon får till och med mina 2 äldsta barn att börja vända ryggen mot mig min sambo och deras 2 yngre syskon?

Nu hör till saken också att jag får ett akut diskbrott i ländryggen med alternativ till stel-operation där jag få valet operera eller komma tillbaka genom Fysträning och rehabilitering. Vilket blir det sen nämnda blir valet pga riskerna med operationen.
Och där blir det en kamp med sjukvården på orten jag bor på. Får inte sova ordentligt på över 3månade pga smärtan har konstant ont dagligen. Läkarna börjar skriva ut medicin på medicin för att försöka hitta vad som skulle passa till en nervskada? Och i allt detta så dör min pappa!
Min pappa?! Han som aldrig fanns där i min uppväxt, men som jag hade saknat. Han som jag hade tagit kontakt med i vuxen ålder och börjat bygga upp kontakten med. Han dör och jag hinner inte träffa honom en sista gång.

Jag faller in i en depression.

Nu får min mamma ännu mer att trycka på, för att jag är deprimerad det har ju med mannen jag älskar att göra med. Det är ju hans fel?!

Under min tid med skadan så var det bara han som fanns där för mig och barnen. Jag var i sängläge över 2veckor pga diskbråcket. Och inte en gång att någon från släkten kom förbi för att erbjuda någon typ av hjälp, för jag hade ju min karl i huset fortfarande, jag hade ju inte lämnat honom?!

"Ofrivilligt ensam"

Nu har det gått 5 år och och 5månader sedan vi träffades och vi kämpar än idag mot alkoholmissbruket. För att bli nykter alkoholist så är var dag en kamp, men vi gör det tillsammans med all den kärlek och vilja vi har för varandra. Vi vet inte hur morgondagen kommer att se ut vi kan bara ta dag för dag.
Och det där med ofrivilligt ensam hänger kvar som ett tungt moln speciellt vid jultiden eller andra högtider. När man annars alltid firade julen hos min mammas syster, men nu aldrig får en inbjudan eller barnens födelsedagar så alla de vuxna i släkten som inte ens kan svara på inbjudningar till barnkalaset att där försöka stå stolt och stark inför barnen och säga...ja ja kanske nästa år.

Hälsningar från en
"ofrivilligt ensam från släkten".

Espandrill
ons, 2020-01-22 - 08:34

Vad tufft du har det. Starkt av dig att vilja kämpa för att hjälpa din sambo när du har så många egna svårigheter att hantera.
Jag undrar lite kring varför din mamma tycker att din sambo är dålig för dig? Alltså vad menar hon att han gör mot dig? Du skriver att han är alkoholist och att ni hållit i ihop i mer än fem år, men inget om hur hans alkoholproblem påverkar dig och dina barn.

Varma hälsningar
E

Prinsessan på ärtan
ons, 2020-01-22 - 15:42

Varför min mamma inte tycker om honom. Är för att hon kom inte ihåg honom från min ungsomstid.

Till den saken hör att jag växte upp med min ensamstående mamma och där jag fick leva mitt liv och hon sitt när jag var i tonåren eller ja de började redan tidigare. Hon hade sina olika pojkvänner och fester med vänner. Och jag levde mitt liv med "gänget" Inte världens dröm uppväxt men jag tycker ändå helt ok. Jag hade mina vänner som blev min trygghet. Vi fanns alltid där för varandra. Anyway...
Pga att Min mamma inte kommer ihåg min karl från den tiden så börjar hon söka upp honom på nätet och där hittar hon att han har en dom som han fick för över 20år sedan och han fick sitta inne i 7år för den. Förstår hennes oro och hon konfronterar mig med den, vilket hon har skrivit ut så hon kan trycka den under näsan på mig.?!
Jag vet om den händelsen, jag vet vad som hände jag har redan all information om det. MEN hon vill inte ta åt sig hon vill fortsätta dömma honom, vilket hon gör med att säga att jag ljuger och jag har blivit manipulerad m.m och sen far hon med papperna som är 20år gamla och visar upp dem till allt och alla i vår bekantskapskrets och släkten och ojar sig. Hon tom ringer till min sambos chef för att kolla om han verkligen har varit på jobb eller om vi ljuger om det?!! Och vid det här laget är hennes oro obefogad förutom händelsen som var för 20år sedan.

Jag vet vem han är sedan tidigare, han berättade om vad som hänt och om fängelsetiden och tiden efter. Så jag har en viss förståelse över den tiden. Sen det här med alkoholproblematiken den började med starksprit i början av vårt förhållande vilket blev stora diskutioner där han lovade att sluta med den vilket han gjorde..gick ett bra tag bra med att dricka öl istället..mer kontollerbart. Men nu det senaste året så har det spårar ut och blivit oftare perioder och ohållbart.
Därför har han nu skrivit in sig självmant till ett behandlings hem för beroendebehandling. Sista chansen för att vi ska kunna funka som familj.

Espandrill
ons, 2020-01-22 - 16:22

om din mamma kör en "kampanj" i släkten mot din sambo. Men, du gick till din mamma en gång i början och bad om hjälp, på grund av hans alkoholproblem. Du kanske berättade saker då som gjorde henne orolig. Och eftersom hon antagligen är mer mån om dig och dina barn, än om din sambo så tycker hon att du borde lämna honom. Som mamma kan jag ju förstå din mamma lite grann i det, jag tror att hon vill dig väl i grund och botten.

Hoppas du och barnen inte far illa i alla fall, och att din sambo får hjälp.
Lycka till!

Prinsessan på ärtan
tors, 2020-01-23 - 07:42

Jag var 37år då?! Anser att jag kunde/trodde att som vuxen kvinna vända mig till min mor eller annan vuxen för råd och stöd i frågor angående alkoholproblematiken utan att bli dömd utskälld få höra hur dum i huvudet man var häxjakt. M.m.

Hon lyssnade ingenting på hur vi kämpade eller försökte med hjälp vi sökte från AA eller parterapi samt sökte jobb fick jobb började studera. Utan hon fortsatte helt maniskt med sin kampanj med att han skulle ut ur huset pga av att han hade haft sina perioder.
Hon började göra barnskyddsanmälningar så vi fick hembesök och kontakt med dem dör de träffade barnen. Där de kom fram till att vi faktiskt försöker kämpa och barnen inte hade tagit någon skada. Och när hon fick det svaret från barnskyddet så började hon skrämma upp min äldsta dotter som har sen tidigare egna svåra psykiska problem som hon går i terapi för, så min äldsta dotter fick börja göra anmälningar istället?! Både Barnskydd och djurskydd allt för att mormor skulle få som hon ville?!

Med alla anmälningar och hembesök så slutade med att det var ingen som for illa varken barn eller djur så tillslut sa de ifrån från barnskyddet att nu får det vara bra. De gav oss även rådet att göra en motanmälan för personangrepp. Men inget vi kände för. Vi hade nog med våra egna bekymmer som vi kämpade med.

Prinsessan på ärtan
tors, 2020-01-23 - 07:54

Nu säger jag ju inte heller att allt har varit enkelt alla gånger som han har haft sina perioder. Självklart har det varit fruktansvärt tungt och jobbigt! JAG har mått fruktansvärt dåligt under dessa. känt mig maktlös varit orolig stressad ledsen m.m
Och med dagens sanning och vetskap så har jag förstått att jag har och är väldigt medberoende. Och att med allt så självklart har barnen blivit berörda på ett eller annat sätt pga av vår livssituation.

Prinsessan på ärtan
fre, 2020-01-24 - 06:38

Min dotter hade ringt hem sin tremänning till oss igår medans jag var på fysrehabilitering för ryggen. Och när jag kom hem så frågade hon om hon fick följa med till simhallen med min kusin och hennes dotter. Ja men självklart!
Nu till saken, jag har börjar kolla aktiviteter med regelbundhet till mig och min dotter för 2dagar sedan satt jag och googlade på vad som skulle passa oss båda, sökte bl.a efter något som simhallen hade förra året. Det var terapi simning där de släcker ner hela simhallen och tänder ljus för man då får simma i egen takt. Tänkte då att det skulle passa att en timme före så får hon leka av sig och en timme så får vi varva ner tillsammans. Men hittade inget sådant program på deras hemsida? :(
När de kom tillbaka från simhallen så frågade kusinen vart sambon var och jag sa som det var att han var på kliniken för beroendebehandling.
Hon är väl enda från släkten som inte
(vad jag vet) dömt eller pratat om oss. Men däremot inte kommit på kalas och aldrig hört av sig om att göra något tillsammans bara hon och jag.
Hur som helst så frågade jag kusinen det här om terapisimningen och fick då reda på att tisdagar och torsdagar så har simhallen dom här kvällarna. Jippi!
MEN hon sa då, inte frågade, att "Vi kan ju fara tillsammans nästa torsdag."
Blev helt ställd! Öööhhh???
Och svaret blev automatiskt "Ja men visst" efteråt blev det en klump i magen. Ångest antar jag. Varför ska jag fara med henne och varför frågar hon nu? Är det för att gubben är där han är, så nu passar det att umgås. Och hur blir det då med det jag tänkte för mig och min dotter? Vår egentid tillsammans? Självklart skulle ju min dotter tycka det är jääätte kul att vi for allihopa. Men känner ju att jag tappar den där tiden som JAG hade tänkt skulle vara för mig och min dotter.? Snälla om nån har några kloka ord till min trasiga hjärna så vore jag tacksam.

Ullabulla
fre, 2020-01-24 - 07:13

Du behöver stöd.
Hon kanske har egna erfarenheter?
Tacka och ta emot och skapa andra aktiviteter som ger egentid med dottern?

Prinsessan på ärtan
lör, 2020-01-25 - 10:01

Vi var till en som skulle hjälpa oss i parterapi. Han vi träffade var fruktansvärt duktig enda fram tills vi kom in på det här med alkoholmissbruket?! Ja enligt mitt tycke nu vet jag inte om jag tycker fel men...

Han sa: "Om vi tänker oss så här...att Du älskar att åka slalom, det är ditt liv, något du älskar och alltid tyckt om att göra och du klarar det galant, men din man är helt värdelös på att åka.
Varje gång han följer med så bryter han ett ben eller arm och tillsist så börjar det bli så farligt för han så tillslut är det tom så att han riskerar sitt liv?! Kan inte du då sluta åka slalom för hans skull om du verkligen älskar honom?"

Min reaktion var..."MEN varför ska jag ge upp någonting som jag har gjort hela mitt liv och som jag älskar att göra bara för att HAN inte kan inse att han inte klarar av?? Är det mitt ansvar och mitt fel ifall han nu är så dum att han fortsätter?"
" Jo men , älskar du inte honom mer än så så att du skulle kunna offra den här saken för hans skull?"

Tänkt på den här liknelsen enda sen dess och det är över 2år sedan. Och idag när jag var ute med hunden så hittade jag något som ev skulle kunna vara en lösning. Jag får helt enkelt skaffa han en barnvakt medans jag far och "åker slalom" köpa något gott godis och chips nån bra film" så där som man fixar när man har barnvakt till sina barn. Och sedan försöka hitta något som vi båda kan göra tillsammans utan att han bryter några ben. Vad det nu skulle vara? Simma på simhallen kanske? ?

Vad tror ni om mitt tänk? Är det rätt eller fel? Eller har ni något tips?
Önskar er alla en trevlig helg! Och tack för att ni finns! ❤️

Prinsessan på ärtan
tis, 2020-01-28 - 08:16

Jahapp nu måste jag börja veta vad jag vill och vilka gränser VI ska göra gemensamt för framtiden?!

Han har nu varit på beroendekliniken i 15dagar med program och behandling varje dag från morgon till kväll. Och JAG har fått klara mig själv i huset med alla minnen all oro alla tankar utan att hitta någon att prata med ? hon som jag träffat 2ggr nu på beroendevårdskliniken här i stan så fick jag prata med 1h igår, där hon berättar att hon är utbildad i psykiatri men inte inriktad på medberoende utan bara allmän psykiatri? Jag fick själv börja fråga om Al-Anon grupper, något journummer som man kan ringa oavsett tid. Och nja hon visste om nån grupp men hade inte någon info på hur den funkar eller några kontaktuppgifter?!

Blir så less? vet inte vart jag ska vända mig. Jag behöver oxå stöd och hjälp men det verkar som det är omöjligt att få det här på orten jag bor på.

Har lånat böcker på biblioteket för att få mig en förståelse kopierat sidor ur Djävulsdansen' gjort dom övningar som kanske hjälper mig som medberoende att hitta någon tråd att följa, men sen kommer frågorna och tankarna som jag skulle vilja ställa till någon som vet något om beteende och gammalt tankesätt.

Trött och less! Vad är vitsen med allt?!
Han får hjälp dagligen! Men jag lider också och jag får klara mig själv med hus ungar och husdjur och alla måsten.

Djävla pissdag! ?

Skrållan
tis, 2020-01-28 - 13:45

Har du kollat anhörigstödjare som kommunen ska erbjuda dig? Vet inte om jag har gett förslag på det tidigare till dig.
För mig har det betytt allt. I vår kommun har dom också mindfulness man kan gå på. Och en em i veckan kan man bara gå dit utan att ha någon tid. Man kan fika med andra i samma situation eller prata med dom som jobbar där.
En ovärderlig hjälp.
Sök på din kommun, ”anhörigstöd”.
Hoppas du hittar något som passar dig.

Backen123
tis, 2020-01-28 - 18:41

Jag har känt som dig även där, han får behandlingen men det har skadat dig lika mycket, jag får ingen hjälp. All hjälp går ut på hur man ska finnas för honom, men vi ska blicka framåt för att vara ett stöd. Jag har pratat med många, läst på nätet ( här blir jag oftast lite nedstämd, för här är allt kört, jag behöver hopp för att orka) har träffat inom al-anon och kommunens beroendegrupp men hittade ingen att identifiera mig med, var mest föräldrar ( och dom har det värre tycker jag, men deras erfarenhet var inget jag kunde ta till mig) så jag vet vart du är. Kolla al-anon hemsida, dom har nån tfn grupp har jag för mig, sen finns det ställen man kan åka till för en weekend som anhörig. Det jag tycker är att det blir lite enklare med tiden, trodde att för en månad sedan när han "muckade" att nu blir det nog bra men det blev det inte han blev lägre... och dom hade i gruppen fått förklarat att det tar 3-6 mån efter sista alkoholintaget för receptorerna att läka, visa delar läkar aldrig. Ja så nu ska man vänta 3 månader till, fast jag skulle vilja slå en kastrull i huvudet på honom så han tycker upp sig. Men jag tycker att det går lättare för mig, tänker att problemet är hans, jag har inget behov att pimpla vin hemma och jag hittar på saker själv, och det är jätteskönt ❤

Prinsessan på ärtan
tis, 2020-01-28 - 19:34

Skrållan det finns inget sånt här tyvär?? Jo om jag är anhörig till någon med ätstörningar.

Helt sjukt! blir så arg imellanåt varför ska han få all proffisionella hjälpen. När det är jag som blivit utsatt för alla fyllesvängar som han inte ens kommer ihåg? Det han inte minns har inte hänt och när jag sitter med tårar och vill ha en förklaring så får man utskällning för att man kastar skit?!
Åh ja Jo jag veeet, han kanske inte minns alla gånger och hur ska jag då kunna begära en förklaring. Men ärren sitter kvar och nej jag älskar inte den mannen som är onykter eller försvarsläge för sina dumheter han gör i fyllan men jag älskar mannen som finns där nykter.

Ringde till kliniken som han är inskriven på och fick prata med en kvinna där. Hon hjälpte mig ganska bra på bara 20min i hur och vad jag ska göra under tiden han är där. Sen hittade jag nu idag på kyrkans hemsida ett journummer?!! Äntligen så har jag fått tag i ett nummer som jag kan ringa åh prata på kvällen när tankarna snurrar. Ska sen ringa och försöka få en tid till familjeterapi eller till vilken kategori de tycker att jag hör hemma, men stora förhoppningar för morgondagen.

Tack för att ni orkar läsa och svara, det betyder mycket! ❤️

Tråkigt men tyvärr ganska trevligt att få höra av dig backe123 att JAG inte är ensam om att känna sig lite utanför. När många och även det mesta jag läst bara säger hopplöst förhållande, det funkar inte enda utvägen är gör slut?!
Jag är inte där heller, jag vill tro att jag och min karl ska lyckas. Men självklart har jag en enorm oro..kommer jag klara en period/ misslyckande till efter den här förhoppningen? Efter senaste gången så sa min kropp ifrån och jag bröt ihop innan jag ens hann få ett minne. Satt mig ner i tvättstugan och bara grät och skakade hysteriskt. Tog över 30min innan jag var tillbaka och kunde komma upp för att säga till familjen att jag går åh lägger mig en stund. ? Jag behöver oxå lagas! Vet bara inte hur.

Självomhändertagande
tis, 2020-01-28 - 20:04

Hej,
Jag har följt din tråd och jag tänkte skriva några rader om det som kommit upp i mina tankar. Jag hade det väldigt jobbigt med att min mamma inte längre bjöd in mitt ex och det är egentligen anledningen att jag gick vidare med att söka hjälp för hur jag skulle bli av med han. Han ville aldrig flytta och han godtog inte heller de gånger jag gjorde slut. Eftersom han visste att jag älskade honom så sa han "rätt" saker men det blev aldrig någon skillnad på hans drickande. Jag förbjöd honom att dricka hemma och han gick ut och drack istället. På krogen och så köpte han sprit som han drack direkt ur flaskan.
I alla fall, jag märkte hur jag blev berörd när din mamma frågade om det verkligen var så att din man är den man som du vill leva med. Jag har inte fått den frågan av min mamma, men hon har alltid sagt att jag förtjänar det bästa och jag vet att hon menade att jag skulle ha det bättre med en annan man.
Idag lever jag ensam och har inte lust att träffa en ny man på en stund, men jag hoppas att den dagen kommer. Jag är så glad för att min mamma valde att inte bjuda in mitt ex till jul, att hon var så bestämd och hon sa att hon inte ville ha honom där när han lever på mig som han gjorde och förstås för att han alltid skulle ha alkohol.
Det kanske är något att tänka på, om det kan vara så att du skulle må bättre av att bo själv med dina barn, på sikt. Jag förstår att du har det jobbigt och jag förstår hur det är när det är han som ställer upp och fixar när du har haft ont osv. Om inte han fanns där, hade dina andra anhöriga kommit då tro?
Värt att tänka på.
Jag vill bara ställa dessa frågorna för att få dig att fundera. Du gör dina val. Jag vet bara att det är svårt för anhöriga att se på när en familjemedlem har att göra med en som dricker för mycket.
Idag är jag oerhört tacksam för att flera i min familj sa ifrån, de såg allt utifrån och jag behövde vara med om att de inte bjöd in mitt ex till födelsedagar osv. Det gjorde så ont och när jag började se på vad som är viktigast så insåg jag att min familj var viktigare än honom. Jag kunde ha fördärvat mitt liv helt och hållet om jag fortsatte med honom och jag fick en chans att göra en förändring när andra ifrågasatte.
Ville säga det, att det kanske är av kärlek som din mamma ställer dig den frågan.
Hur vill du att din relation till din mamma ska vara?
Med omtanke till dig och jag hoppas att du får stöd genom kyrkan och alanon.
En kram till dig!

Clara
tis, 2020-01-28 - 20:27

Du, Alkohollinjen (som driver den här sidan) har ju ett telefonnummer också. Har du provat att ringa dem? Jag har pratat med några olika vid några tillfällen under flera års tid. En gång fick jag till och med en uppföljning, hon ringde upp efter en tid som vi bestämt och kollade läget. Det kanske kan vara värt att testa, i väntan på "eget" stöd.

Det du skriver om att du älskar den nyktra men inte den fulla, förresten - så tror jag alla här inne har känt nån gång. Och alla får svaret att det tyvärr inte funkar så, man kan inte vara ihop med bara den ena sidan av en person - all skit kommer med på köpet. Är det värt att sitta och gråta okontrollerat över en man som inte ens minns att be om ursäkt efteråt? Det behöver du fundera på, eftersom det är det som är din verklighet. Jag förstår att du hoppas slippa ta ställning till det, att allt ska bli bra efter behandlingshemmet, men du behöver ändå vara beredd.

I all välmening
Clara

Skrållan
ons, 2020-01-29 - 16:21

Vill bara säga att kommunen är skyldig att ha anhörigstöd till anhöriga där det finns droger/alkohol/psykisk ohälsa inblandat. Det finns en lag på det.
Vet inte vad man gör om det inte finns, men ville bara tipsa?

Prinsessan på ärtan
ons, 2020-01-29 - 22:43

Tusen tack! Då ska jag ta upp det med henne nu på måndag! När jag ringde henne idag över telefon och funderade på att jag skulle försöka vända mig för att få en mer proffsig hjälp eftersom jag har fått ett "anfall" som liknar väldigt mycket till ptsd?! Det hände för ca 4månader sedan.

Var ut till husbilen och skulle hämta in några husgeråd när jag började skaka och få frossa..tänkte inte mycket mer på det men 5min efter så kom bilder "flashbacks" på saker som hänt för ett halvår sen och tom längre tillbaka. och då bröt jag ihop orkade inte stå benen vek sig och jag satte mig på golvet i tvättstugan och bara grät okontollerbart?! efter 30min kunde jag ställa mig upp åh sen gå till familjen åh säga att jag går och vilar.

Hennes svar att jag ska INTE söka mig någon annanstans , utan ge henne 5 samtal åtminstonde. Sen ska jag absolut inte börja med någon form av terapi i dagsläget eftersom jag redan är i en jobbig situation just nu?! För det blir bara jobbigare i vardagen om jag börjar med någon typ av behandling som t.ex. kbt eller trauma terapi?

Nu så vet jag inte riktigt....öööhh..medberoende terapi kbt jag anser väl rent personligt att OM jag och min karl ska kunna funka när han kommer hem så ska väl jag för f*n oxå få stöd och hjälp under tiden HAN är på behandling?! OCH då menar jag behandling inte bara träffa den här kvinnan 1gång i veckan 1h åt gången..och jo när jag suttit där så mitt i samtalet så "JA , nu måste vi avsluta för nu har timmen gått" och så avrundar hon med ny tid?! helt känslokall.

Trivs inte och jo då jag söker vidare. MEN jag ska ta upp det där med kommunens skyldighet till anhörighetstöd nästa måndag!

Självomhändertagande
tors, 2020-01-30 - 08:56

Det är tyvärr inte så i vården att en får hjälp serverat när en behöver det. Jag har förstått en del under mina år inom psykiatrin. Det akuta kommer alltid först. Jag har även gått en del privat och så har jag sökt mig till andra kommuner där vårdcentral har erbjudit psykologstöd när jag bett om det och jag var tvungen att be om det, för det var jag tvungen att förstå det och det tog en massa år innan jag förstod hur jag ska be om hjälp.
Om du inte upplever att personen var bra, så ska du lyssna på det och söka vidare. Det finns en del som verkligen är mindre lämpade att prata med. Jag vet av egen erfarenhet och det är människor som köper sina utbildningar på stan, men saknar kunskap om att möta en människa i kris.
Jag vet också av egen erfarenhet att när jag fick hjälp med ett trauma då krävdes det att jag jobbade stenhårt med det, för att klara att komma vidare. Det är jättetungt att gå in i den processen och det kan vara därför att de anser att du inte är redo för den idag. Nu behöver du stöd i din situation som anhörig till en missbrukare.
Jag hade en vårdgivare som jag upplevde så fräck, hon sa "han måste ut" och jag behöll han längre pga hennes kommentar. Jag har förstått mycket i efterhand. I mitt fall var det så att för att jag skulle få samtal och arbeta med mitt trauma, så behövde jag fullt fokus på mig och så länge jag hade en medberoende problematik så fick jag inte den hjälpen. Jag behövde först bli fri från mitt medberoende innan jag ens fick ställa mig på kö. Jag valde att söka vidare på andra vårdcentraler än tidigare tills jag fick hjälp. Idag är jag fri från mitt trauma. Det går att bli fri.

Det finns för få psykologer på våra vårdcentraler. När du är redo för att arbeta med ditt trauma så skulle jag uppmana dig att be om ett läkarmöte på vårdcentral och där säga att du vill bearbeta ditt trauma med psykolog. Får du inte gehör så går du vidare tills du får hjälp, om du verkligen vill arbeta med ditt trauma. Jag väntade i 11 år med mitt trauma och jag behövde göra en massa förändringar för att ens komma så långt att jag kunde få den hjälpen, som att bli symtomfri i min sjukdom. Bara det var en lång resa.

Bra att du står på dig med kommunen och anhörigstödet!

Ta hand om dig!

Prinsessan på ärtan
tors, 2020-02-06 - 11:43

Har nu sagt upp fortsättningen med samtal med kvinnan på beroendevårdskliniken.

Var ju som sagt 3:e gången till henne nu i måndags, och mådde 1000 resor värre än när jag kom dit. Jag fick näst intill utskällning av henne på de svar jag hade skrivit ner på ett a4.
" Ja men här ser du ju klart åh tydligt att alkoholen är ett problem för dig, det har ju blivit ett måste en oro en ångest för dig i ditt liv!" Man kan säga att du har ett beroende problem" ???!!!

JAG har inte ett beroende problem! Jag har en sambo som jag oroar mig för som inte kan sluta när han väl börjar!
Jag kan få ångest för att jag vill ha mina myskvällar för att vara i bastun med rädsla att han kommer att falla!
Det jag har problem med är min sömn! Och medveten om att ölen hjälper mig att få sova ut och vara utvilad. Får ingen hjälp från sjukvården mot mina sömnbesvär. Eller Jo de har skrivit ut 15 olika psykofarmaka mediciner som jag testat under 1,5 års tid och alla gett mig sådana bieffekter att barnen, familjelivet och vardagen tagit skada!

Så när hon ringde mig i onsdags så berättade jag att jag vill nu få byta kontakt för det ska väl omöjligt vara så att jag mår så mycket sämre efter ett möte att jag gråter resten av dagen i känslan av hjälplöshet??
Och hon fortsätter tugga om att jag ska fortsätta hos henne för det finns ingen annan. Tills jag säger åt henne att hennes överordnad som bokade in mig till först hade sagt till mig att jag får byta om det inte känns bra. Då först kunde hon säga att vara avslutar nu då.

Tack och lov!!

Prinsessan på ärtan
tors, 2020-02-06 - 11:58

Pratade med min sambo som fortfarande är kvar på kliniken samma kväll som jag sagt upp min kontaktperson på beroendevårdskliniken.

Och han berättar då att han fått ett "akutsamtal" här från vår ort från hon som är överhuvud till hon jag sagt upp tidigare idag.
Det samtalet var bara 20min efter mitt avslutade samtal?!
Hon ringer då min sambo åh frågar hur det är med mig i oro över vad den här andra kvinnan lagt fram?!
Hur är det med henne nu?
Har hon försökt få nån hjälp?
Har hon ens kommit åh hälsa på dig?
Bryr hon sig överhuvudtaget om er situation?

HERREGUD!! ?
Bara för att jag sa ifrån till den här kvinnan som absolut inte har hjälpt mig något i mitt medberoende utan det hon gjort är att få mig må sämre och gjort att jag känner skam osäkerhet och ännu mer hjälplöshet. Så då går hon direkt efter vårt samtal och pratar skit om mig till hennes överordnad. Istället för det hon sa till mig att hon skulle göra, be hennes överordnad ringa mig för att diskutera om min fortsättning för att få någon ny att prata med.
Som TUR är, är att jag och min sambo varit tidigare och pratat med den här andra kvinnan så jag antar att hon inte kunde ta in "skitsnacket" utan därför ringde min sambo först för att höra med honom innan hon kontaktar mig.

Hur som haver fick jag en tid till kyrkans familjerådgivning så har varit där idag och guuuuud så underbart att få träffa en som lyssnar och inte dömer och faktiskt fick mig att tänka positivt och ge mig själv energi till att fokusera på sånt som JAG gillar och tips på hur jag kanske ska tänka och göra för att hitta min sömn igen! ❤️

Ny dag nya möjligheter!