av Dee

Adde
fre, 2019-12-13 - 17:38

jag var liten (tänka sig det :-)) ) och vi var utomlands så ville jag alltid ha 7up för det fanns inte i Sverige <3

Massor av kramar för att jag får följa dina tankar !!!

Crna macka
fre, 2019-12-13 - 18:50

Lite intressant det där och jag har själv varit med om det. Att människor faktiskt kan välja att dricka något annat än alkohol. Inte för att jag gjorde det när jag drack. Men jag har i nykterheten projicerat hur jag drack på andra. I själva verket har jag inte haft en aning om hur "vanligt" folk hanterar alkohol.

Mvh

Vitutanvin
fre, 2019-12-20 - 06:58

...som jag använder som mentalt ankare för att hålla mig nykter!

Din tråd med dina välbeskrivna tankar, din öppenhet och din ärlighet är en av de viktigaste inspirationkällorna jag har i min nykterhet.

Snart firar jag 1 år och jag vill Tacka dig för att du delat med dig av din resa. Tack!

Hoppas du fortsätter skriva även nästa år, 2020!

Dee
fre, 2019-12-20 - 14:04

Wow! Oj, jag vet inte hur jag ska tacka för de fina orden!
Tack!!

1 år i nykterheten, det borde egentligen alla människor ta, med eller utan problem.
Personlig utveckling delux.
Mitt år har förändrat mig på så många plan.
Det är denna inre styrkan och tryggheten jag så länge undrat varför jag missat, men också inte fattat att jag inte haft.

Stor kram och glad vit jul,
Dee

Dee
mån, 2019-12-23 - 20:09

Någonting har börjat brinna i mig igen.
Hon, den jag var innan, verkar ha vaknat. Den där som vill göra något meningsfullt med sitt liv, kämpa för någon form av rättvisa och sprida ordet i någon form.
Såhär inför jul sitter jag tyst som en mussla och iaktar alla andras maniska julklappshandel.
I min familj har vi för länge sedan slutat med denna hemska överkonsumtion som bara förstör vår planet genom hemska utsläpp från fabriker, avverkning av skog och direkt nedskräpning av våra världshav.
Jag är så jävla tacksam att jag fått växa upp med en medveten mamma. Och jag är så tacksam att jag slipper handla pinaler till höger och vänster som kanske ändå inte alls uppskattas. Som bara handlas för att handlas. Som förstör våran planet.
Jag såg en dokumentär här om dagen som jag varmt kan rekomendera, Chasing coral på Netflix, som handlar om den globala uppvärmningen och vad det gör med jordens korallrev.
Sen dess har jag vandrat runt i någon form av panikkänsla.
Det finns så mycket platser jag vill åka till för att dyka på, det finns djur som jag ännu drömmer om att få se i sitt vilda tillstånd någonstans djupt under ytan. Det finns utsatta djurarter som är hotade och behöver hjälp av oss pga av vår värld just nu bokstavligt talat brinner upp (jag tänker då främst på koalorna ) och vad gör jag egentligen här?! I Sverige?!
Det är som ett inneboende monster som håller på att ta sig ut.
Jag har haft en grubblar-vecka. Jag har umgåtts en del med min barndomskamrat i helgen som precis har fått en bebis. Jättegulligt absolut, men jag förfasas över hur litet och detaljerat livet blir, nästintill inskränkt, när man får en bebis. Det kretsar kring vem som ska byta bajsblöjan, vilken barnmatsburk som ska provsmakas idag, vem som tar nattningen etc.
Jag vet inte om jag är så himla sugen på ett sånt liv.
Sen har jag tänkt att tänk om man skulle träffa en tråkmört till respektive. Som typ är livrädd för hajar. Då blir det till att foga sig. Göra ett avkall på det jag älskar mest i hela universum.
Jag vill inte stå tillbaka mer. När jag äntligen slagit mig fri från alkoholens boja ska jag fanimej inte fortsätta stå tillbaka för att jag skulle bli bunden till någonting igen. Aldrig i livet! Det kan inte vara det mitt liv ska gå ut på!

Adde
tis, 2019-12-24 - 07:28

hade du varit en halvmeter längre hade jag friat till dig !!!! Precis så är mitt liv idag ! Eller jag försöker leva så iaf !!
Friheten att få göra saker som bara jag bestämmer över...dä'du !!

Kram !!

Dee
tors, 2019-12-26 - 17:06

Det är en lång väg jag gått för att komma hit. När jag tog avsked och vände mig om så valde jag medvetet att inte kasta en blick över axeln, utan jag fäste blicken på vägen framför mig och började gå.
Benen kändes något darriga men jag stegade på. Tron gav mig kursen dit jag skulle, och det jag visste var att tvivel inte fick ta kommandot.
De första dagarna, den första veckan gick jag non stop. Som för att få ett försprång, ett lagom avstånd.
Min väg låg öde. Svart asfalt bredde ut sig som ett hav, de vita strecken som kom med jämna mellanrum längs med vägens körbana var som skummet på vågens topp. Det var varmt, gassande sol och jag var på väg genom ett ökenlandskap.
Efter någon veckas vandrande, mot ett ännu okänt mål, stannade jag till för att dricka lite vatten. Känslan jag hade var att packningen fortfarande kändes lätt och att tiden gick både långsammare men blev mer abstrakt.
När jag var mitt uppe i mitt beroende var tiden något jag ofta reflekterade över, och något jag ska reflektera många gånger om på min nyktra resa. Det var som att tiden bara försvann i takt med att jag drack. Tid, rum och person blev till en geggig sörja som var svår att urskilja. Det var så förargligt, för här var den tidigare så punktliga jag helt opunktligt plötsligt. Jag minns att varje avtalad tid visste jag exakt hur långt tid jag behövde avsätta för att hinna ta mig dit men det var som att jag inte kunde släppa glaset. Det gick bara inte. Varje gång jag skulle gå hemifrån på slutet så kunde jag inte förmå mig att sluta dricka, halsa i mig vinet, för jag var livrädd för att det skulle dröja så länge att jag hann nyktra till innan jag fick dricka mer. Jag ville inte ur ruset, för då var jag tvungen att känna efter.
Så jävla fruktansvärt rädd för att känna.
Tid nuförtiden är enkel att relatera och planera ihop. Min frihet är återvunnen och jag reflekterar ofta över att tid i nykterheten känns så mycket längre än tid tidigare. Jag har funderat över varför 1 timme känns så mycket längre nu än tidigare - kanske det har att göra med att jag nu är närvarande med alla mina sinnen och inte i monolog med mitt vinglas, trugande sippande på det trots att magen vill få ut innehållet jag tvingar i den?
Min frihet är enkel att bryta ner i nykterheten. Friheten för mig kan vara så enkelt som jag beskriver ovan - jag är inte längre fjättrad kring ruset.

Nu har jag vandrat 384 dagar. Landskapet skiftar, jag har för länge sedan lämnat den där asfalterade vägen med de vita strecken mitt i vägbanan. Vägens karaktär har förändrats otaliga gånger, ömsom stigande, ömsom sluttande. Till en början misstänkte jag att jag var på väg uppför ett stort berg, men jag har med tiden insett att ett berg vore orealistiskt att bestiga när man är kroniskt sjuk - det är ju inte så att jag klättrar upp för något för att möta Jesus och bli helad, så jag gjorde medvetet om mitt manus lite så att det skulle passa bättre in på en livshistoria.
Ett skiftande landskap, längs med trollska stigar och karga ökenlandskap, upp och ner i berget och fantastiska grönskande vidder.
Där jag äger tiden. Och mina känslor.

-

Gjorde en utvärdering på alkoholhjälpens självhjälpsprogram idag och det var nog första gången sedan jag blev nykter som jag verkligen såg hur jävla illa det var med mig - jag låg den 7/12 2018 på självskattningstestet 6 pinnhål ifrån botten på testet. Min färg var mörkröd. Hade jag inte ljugit i det där testet (som jag pinsamt nog gjorde för att jag tänkte att resultatet skulle bli lite bättre och då hade jag ju lite mindre problem) så hade min markör hamnat på bottenplattan för hur illa det kan va.
Det berörde mig innerligt.
Hur tid, tålamod och målmedvetenhet kan skapa ett fullgott och värdigt liv åt mig.
/Dee.

Adde
tis, 2020-01-14 - 11:45

lyfter din tråd och hoppas på ett inlägg igen <3
Kram !!

Dee
tis, 2020-01-28 - 19:39

Jag har befunnit mig på resande fot i en annan världsdel ett tag - en present till mig själv för att jag faktiskt lyckades överleva och ta mig upp på stranden igen när jag var skeppsbruten. Pengarna jag rest för och dykt för, har helt och hållit kommit från det sparande jag upprättade från dag 1 när jag valde att bli nykter.
Jag har under varje vecka lagt undan den summan jag skulle ha köpt alkohol för, på mitt sparkonto och när jag ser tillbaka på detta år av sparande och nykterhet är det ju helt sjukt att jag tog mig på dekispengarna till en annan världsdel, åt och bodde gott, dök så mycket jag ville och kunde uppleva det jag ville uppleva ovan ytan.
Jag har under denna period jag varit borta aktivt faktiskt valt att inte logga in här, annat än några enstaka gånger.
Det är inte forumet som håller mig nykter. Min nykterhet bottnar i den enorma tacksamhet jag känner i att kunna få leva fri, utan skuld och skam, utan lögner och undanflykter, i ärlighet och i det löfte jag varje dag avlägger till mig själv.
- Dee, aldrig först glaset. Aldrig någonsin, så ska du se att även den här dagen går bra.
Det var så länge sen jag kände ett sug, ett behov, men jag upprepar mitt löfte varje dag, tänker varje dag att det är en ynnest att få leva nykter. Livet har tagit sig vidare till en högre plattå dit bara ett fåtal individer får komma. Jag tänker nästan aldrig någonsin i termer som "varför just jag?" eller "det är synd om mig för att jag är sjuk" utan ser det som en gåva och är enormt tacksam - tänk att jag fått se livet ur ett jävligt mörkt perspektiv, jag VET hur illa det kan vara, och därför kan jag inte annat än att uppskatta varje minut jag får chans att fylla mina lungor med ett andetag och vila tryggt i att vad som än händer mig i livet, har jag tagit mig ur en av de svåraste sakerna man kan ta sig ur, helt själv och jävligt stark.
Saker jag tidigare varit rädd för och tänkt "tänk om det händer" har jag fått en annan approach till idag kan man väl säga.

Jag försöker göra val för min egen skull, som lyfter och bygger mig. På senaste tiden har jag inte känt den styrkan i forumet, utan snarare tvärt om funnit det tråkigt att läsa om hur andra trixar och fixar ibland om och om igen, jag har gått ifrån att känna att jag har kunnat ta, men också ge till andra, till att uppleva att jag står på en helt annan plats i livet, därför har jag gjort, under min resa, ett aktivt val att inte befinna mig på forumet.
Jag funderar på om jag ska gå på återträffen eller inte, om det kommer bygga mig eller om jag kommer känna att min plats där jag är i livet visar sig vara en annan planet.

Undrar vad den planeten skulle heta?

Adde
lör, 2020-02-01 - 04:01

vore riktig kul att få träffa en Dee som genomgått en total förändring! En rakt av social träff!

Dee
mån, 2020-02-03 - 20:46

Ibland har vi alla formsvackor.
Jag väljer oftast inte att skriva här under mina formsvackor pga att jag dels skulle bli förstelnad av skräck av att läsa orden som målar mina tankar, men också för att jag under dessa formsvackor inte orkar skriva helt enkelt.
För mig handlar det om belöningar - jag vill ha nått att hela tiden tänka att jag är värd att få välja, istället för alkoholen. När jag kom hem från min resa råkade jag på ett litet sidospår på den annars så stadiga vägen jag går. Jag har haft ångest. Jag har funderat på (under en mörk stund i helgen) varför det är värt att vara nykter när jag typ känner mig ensammast i hela universum även fast jag har skärpt till mig, Jag har varit extremt trött. Vi snackar extremt. Jag är sällan den som ens erkänner för mig själv att jag inte är på topp, men här snackar vi hjärntrött delux.
Allt det här kan jag felsöka, det beror dels på att min belöning jag strävat efter är avklarad och jag nu ska finna ett nytt mål, en ny belöning att sträva efter, men också på att jag hamnat på en ny position inom mitt jobb - där mitt förflutna krockar med mitt nuvarande liv, oron för hur det skulle bli och ångesten över de där mötena har varit extrem fram tills att det faktiskt blev så att vi sågs och det inte alls vilade några halta löss i våran yrkesmässiga eller vänskapliga relation, utan snarare tvärt om - en glädje i att se att jag mår bättre.
Jag har inte kunnat skött mina mat, sov och träningsrutiner efter att jag kom hem utan det har varit ett enda sammelsurium av rutiner som ruckats på - yetlag as f-u-c-k, något virus från landet jag vistades i med febertoppar varje kväll och ledsmärta har gjort att jag inte sprungit mina mil och lyft mitt skrot på gymmet, vilket är en stor självhjälp mot de flesta demoner i mitt huvud.

Jag har i alla fall tagit mig igenom, eller ska jag säga släpat sig igenom helgen, med nöd och näppe och nu är arbetsveckan igång igen och det känns en smula mer hoppfullt. (Jag har extremt svårt för att vara ledig på just helgerna, alla mina vänner har familj, det är bara jag som lever ensam, det blir bara extra påtagligt nu när min hund inte går bredvid mig här på detta jordeliv. Ensamhet är fruktansvärt att känna även för en självständig en som jag, som gärna umgås med mig själv och trivs med det oftast)
Jag räknar 423 dagar, och anledningen till att jag räknar 423 dagar är för att jag är sjuk i en kronisk sjukdom, som är progressiv om jag inte sköter om mig själv, jag får sån fruktansvärd ångest och förstör relationer och kan inte sköta mitt jobb, jag får en sån dålig ekonomi att jag knappt kan betala min hyra och riskerar att bli bostadslös, jag förstör min kropp och min mentala hälsa och kommer troligtvis att dö inom loppet utav bara ett par år om jag dricker igen.
Jag räknar 423 dagar för att jag är sjuk i en kronisk sjukdom, som är progressiv om jag inte sköter om mig själv. Om jag sköter om mig själv får jag dels behålla de ihoplappade relationer jag lyckats med under denna tid, det förtroende jag byggt upp hos andra människor som älskar mig, jag får behålla min friska och starka kropp, jag får behålla mitt jobb, min förmåga att felsöka orsakerna till att jag mår dåligt, utnyttja mitt certifikat som dykare, ha råd att resa och utöva min hobby, kanske få chansen att träffa en snäll respektive så småningom, känna friheten i att inte behöva kontrollera alkoholen och kunna delta i olika aktiviteter utan skuld och skam över att jag egentligen är pruttfull och försöker agera normalt och framför allt förmågan att våga känna känslor och vara närvarande när jag bemöter andra människor.

Viktigt att påminna sig själv om vad strävan är värd lite titt som tätt.

Dee
ons, 2020-02-05 - 17:31

Här om dagen deltog jag i en föreläsning rörande en massa olika ämnen som berör medmänsklighet och omtanke. Ett ämne som avhandlades var hur man ska agera vid misstanke eller vid det faktum en kollega är drog/alkoholpåverkad.
Så fort det ämnet togs upp sköljde en våg av skam och skuld men även sorg över mig.
Jag är idag oerhört tacksam över min tillryggalagda tid jag har i bagaget som nykter alkoholist, jag är stolt över mig själv men tycker det är otroligt pinsamt att berätta något så privat om mig själv till andra och väljer verkligen med omsorg vilka jag yppar min sjukdom och mitt tillfrisknande för.
Även om min tid som jag har nykter är flera hundratals dagar, blev jag plötsligt alkisen i rummet just där och då, som hade dubbla påsar med den starkaste mintsmaken på tuggummit i fickorna jämt, tuggandes på ibland 4 tuggummin samtidigt i käften, som hela tiden tänkte att jag måste ha en redig och klar skärpa i blicken och dölja att mina händer skakade genom att ha dom i fickorna, och den som smygdrack på toan ur PET-flaskan i väskan för att det var en överjävligt dålig dag och som såg sig själv i spegeln och hatade varenda atom av den spegelbilden som stirrade tillbaka på mig, med ett slitet ansiktsuttryck och allt annat än den där klara och rediga blicken.

Mitt hjärta bankade innanför, mina händer började skaka, paniken grep tag i mig och jag kände hur jag rodnade när föreläsaren tog upp ämnet - så skuldbelagd är jag att min kropp fysiskt reagerade med en ångest innan jag ens hann lyssna på vad som sades.
Sjukt.
Varför är det så mycket skuld och skam som ibland hindrar min tankebana av mod och styrka att flöda fritt i min hjärna?
Jag tänkte jag skulle gå i terapi detta år, hos en privat aktör eftersom jag inte vill ha något journalfört mot sjukvården - kanske jag kan komma loss i min ibland omedvetna skam med hjälp av terapi.
Skammen är inte alls så påtaglig som den var i början, men den ploppar upp när jag minst anar det och det är obehagligt att tappa kontrollen över känslorna ibland.

Alkoholism är ju en sjukdom, som vilken annan kronisk sjukdom som helst.

Dee
fre, 2020-02-07 - 22:05

- Utgång ikväll?
- För gammal för sånt.
- Inte då. Man måste ju äta OCH dricka!
- Förvisso.
- Kvällen är ung.
- Haha, och jag är gammal.
- Men skärpning! Du är en kvinna i bästa åldern.
- Okej.
- Första ölen.
Det går en timme.
- Andra!

Redan när han börjar messa så vet jag vad han vill. Han vet att det blir fest när Dee möter upp ute på stan, lite senare skulle han få följa med hem fast han har fru och barn. Men det blir mycket alkohol och fucking ferre, och han får smaka på ett liv som en medelålders man troligtvis för länge sedan varit tvungen att välja bort pga att när man stadgar sig var mitt tidigare jag en sån som är farlig att umgås med.
I mitt tidigare liv så hade jag tyckt han var jobbig, men jag hade gått ut och mött upp honom för att bara ha en orsak att dricka alkohol, eller så hade han tjatat sig blå och tillslut blivit insläppt för att jag troligtvis var lagom dragen för att inte kunna säga nej. Väl här hemma hos mej hade han tjatat sig till sex, eller så hade han haft sex med mig fast jag varit för full, sen hade jag sparkat ut honom för att jag antingen vart förbannad inte orkade ha någon annan här klängandes på mig när jag skulle sova.
Han blir alltid så jävla efterhängsen när jag dissar honom. Det slår aldrig fel. Förr tänkte jag att man behövde smida medans järnet var varmt, men idag känner jag genuint tack men nej tack.

Det är mycket i mitt liv som nuförtiden är genuint tack men nej tack. Det finns en sån jädra fin självrespekt jag aldrig har besuttit tidigare där jag ser på just sånna här situationer och tänker "Wtf Dee, plz - va händer?! Har du? Med den där? Gu bevare mig väl, usch! Urskiljningsförmåga tack!"
Den här självrespekten gillar jag. Och distansen. Filtret. Lugnet.
Jag hör hans desperation i orden. Han vill inte gå hem tidigt. Han vill dricka. Ligga. Göra galna saker.
Så var jag också en gång, för drygt ett år sen.

Det är så skönt att känna det där genuina tacket, men nej tacket. Jag känner det med vissa relationer jag kapat banden till efter att jag slutade dricka. Jag känner det med vissa livsval jag syltade in mig i medans jag drack. Jag känner det i en massa tankar och i min livsåskådning också. Och jag känner det med alkoholen också.
Det är så himla mycket jag bara kan vara tacksam över i mitt liv som Dee 2.0.
För det är en jävla skillnad på att inte vilja dricka och att hålla sig nykter.

Dee
mån, 2020-02-10 - 20:57

Vad skojsigt, nu jädrar ska det lubbas!
Jag satt ikväll och fnulade på om jag skulle springa 10 km eller 5 km på midnattsloppet i år, härligt att du tipsade om att anmälan var öppen, då har jag ju två lopp på agendan redan nu mao!

Flatenloppets arrangör, Running4serenity1 på insta och Flatenloppet på Fejan har öppna träningar på söndagarna runt Flaten för den som vill komma i form inför loppet, det brukar vara ett glatt och härligt gäng som deltar om man vill få lite nya kompisar!

Den här gången måste vi ju hitta varandra i vimlet tycker jag! Jag ska hoppa ljushopp så du ser mig!
/Dee