Har inte varit inne här på flera månader, men känner att det är dags nu, dags att bli stark, dags att ta tag i livet och få mitt liv tillbaka.
Det brakade ihop totalt på nyårsnatten efter att vi kommit hem från ett par vänners middag. Med såklart alldeles för mycket alkohol till maten och som sällskap...både innan och undertiden vi var där. Jag tog min son och flydde, som jag så många ggr gjort förut...denna gången stannade jag en vecka där, lämnade honom i sin alkoholstinna värld för en stund.
Men som alltid går jag tillbaka när jag får höra de orden som jag vill ska hålla...jag ska försöka sluta dricka, denna gången menar jag det för jag vill inte förlora er, jag har bara er....jag blir så arg på mig själv för det.
Han hade inte druckit på 2 veckor innan han föll igår, dock inte mycket men tillräckligt för att jag ska vackla och vända taggarna utåt och min själ inåt.
Denna gång har jag som jag också sagt till honom ringt för att få hjälp och få börja prata, han ska följa med har han sagt. Sen om han gör det är en annan femma, men då vet han att jag lämnar och kommer att ta till alla medel för att göra det. För denna gång kommer jag ha stöd utifrån....

Jag vet inte vad jag vill med denna tråd egentligen mer än att skriva av mig och kanske få en peppning av mig själv genom att skriva. Att prata med min nära och kära runtomkring är som vanligt hopplöst. Jag har bett dem om att stötta mig men inte komma med några pekpinnar för det orkar jag inte och jag är så väl medveten om dom men ändå så kommer de så fort jag pratar med nån.
Fick även höra idag av en nära vän att det märks att min son håller på att påverkas negativt av detta (han är precis 2 år)...ja, vad ska jag säga? jag vet det, jag är medveten om det...jag håller på att försöka kämpa till att våga ta steget fullt ut, men just nu, just i detta nu är jag för svag....jag är en svag människa som behöver höra att vi fixar det, jag hjälper dig med vad DU än vill oavsett. Men jag får aldrig höra den frågan, vad vill DU? endast såhär vill JAG att du gör, såhär tycker JAG att du ska göra för jag hade aldrig accepterat det här beteendet. Men jag har bara lust att skrika till dom att nä, men DU är inte i detta, DU har aldrig varit mitt i en sån här situation. DU står utifrån och berättar vad JAG sa göra.....

Jag var på en föreläsning hos den gruppen som har hand om anhöriga igårkväll, det va så bra och så skönt att få mina bedömningar bekräftade. Den handlade om symtom och beteenden hos alkoholister...han stämmer överens på varenda punkt. Skillnaden var att jag inte blev bedömd utan mer en bekräftelse på att mina reaktioner är helt naturliga i en sån här situation och att man behöver hjälp för att reda ut det. Jag ska dit på måndag em, då har jag bestämt att göra detta fullt ut. Jag ska prata ut om ALLT som jag aldrig pratat med någon om, aldrig vågat eller erkänt ens för mig själv.

Jag bara undrar som jag alltid gjort, vågar jag verkligen? jag är så rädd för mitt egna liv, för jag har levt med detta i 10 år....det är ju såhär min värld och mitt liv ser ut. Kommer det nånsin se annorlunda ut? Kan det se annorlunda ut? För mig är detta så vanligt att jag t.om trott ibland att det ska se ut såhär och att det ser ut så hos alla....finns inga män som inte gör såhär (för jag har sett det så nära hela livet)!

Samtidigt som jag vet att jag ska att jag måste för mig men framförallt för min son.

InteMera

Skönt Nykteristen att han tog sitt förnuft till fånga och tänker fortsätta med antabus! Ändå verkar han väl inte helt förstått sitt problem om han tycker han ska lite ibland kunna låta bli pillren och dricka istället. Hoppas han börjar uppleva obehag själv när han druckit, att det nånstans skulle gå in vad illa det gör dig och barnen när han dricker. Även om det bara är ibland.

Hos oss är det en lång väntan på hur framtiden ska bli, mannen är ännu på sin jobbresa och jag undrar givetvis hur det ska gå när han är hemma till helgen. Blir det mer supas då eller kanske han tagit en strategi att dricka på sina utlandsresor? Kanske inte blir fler såna nu heller i dessa tider. När åker sen då flaskan fram i garaget igen, suget finns ju helt klart där ännu. Jag känner mig mest matt idag, ingen ide att ens fråga vad eller varför han drack för han kommer förneka alltihop ändå. Jag vet han druckit, och den informationen måste jag själv ta ställning till. En konfrontation leder ingen vart. Men ja en dag i taget...

Nykteristen

Ja, en dag i taget principen kör vi på här med!
Man ska väl inte va nojig i onödan men det är ett stressmoment det också...hur blir det om man bli satt i karantän? Tristessen som uppkommer en vecka tillsammans utan att kunna göra nåt, då är
Nog flaskan en ganska bra vän att spendera tid med!

Hoppas att din man inte kör järnet när han kommer hem nu utan tar d lugnt för er skull

Nykteristen

Det va startskottet förra veckan, nu klunkar han på sprit o Antabus som att det inte fanns en morgondag och jag har nu sökt 3 lägenheter o den jag får först tar jag! Det va det antar jag....orkar inte ens gråta, bara blir förbannad! Jvla egoist

Nykteristen

Även att d är långt mellan gångerna o att jag får gå in o läsa emellanåt så känns d skönt o skriva här, speciellt nu när barnen är småkrassliga o man inte kan röra sig härifrån huset. Det gör ju inte saken bättre med alkoholen direkt.
Har fått erbjudande om en liten tvåa inte så långt från där vi bor....ska försöka ta mig dit o titta på den, trots att jag accepterat erbjudandet.
Mannen är fortfarande full sen gårdagen o beter sig som ett riktigt rövhål. Snart får han bete sig så själv...skönt!

Lim

Vill skicka dig en peppande kram ? Du har kämpat i många år. Önskar dig en lättare tillvaro så snart som möjligt. Du har klarat dig hittills, så du klarar allt!

InteMera

Sitter i samma båt Nykteristen, hemma hela familjen i karantän och mannen väljer att nu andra dygnet på raken supa i garaget istället för att distansjobba eller hjälpa barnen med skolgång. Det är så man önskar sig långt långt härifrån...Hoppas du kan få till ett kontrakt för lägenheten så kanske han kan få sig en väckarklocka om du flyttar! Styrkekramar!

Så bra att du har lägenhet på gång. Hoppas att du tar klivet av från det slitsamma livet som partner till en beroende.
Karantän är jobbigt för alla men för de som lever med en alkoholist är det olidligt.
Jag sitter just nu i 2 veckors kära tom efter en resa men tack o lov är jag själv . Min man är inlåst under 6 månader på LVM och jag har huset för mig själv.
Ångesten finns dock för den dag han återkommer.
Stor kram och lycka till med lägenheten ?Azalea

Nykteristen

InteMera, hur har d gått? Åhh denna alkohol som styr...

Här har denna vecka kantats med barn som är sjuka o man som är full. Lägenheten blev inte min utan ytterligare en lgh som rann genom fingrarna o min ork börjar tryta. Jag vet ärligt talat inte när allt kommer vippa över....men jah måste måste försöka va stark o inte trilla för barnens skull. Jag får falla när det är över...när vi är på andra sidan. Dock känns allt så långt bort....som min terapeut sa, man känner sig fastbunden till både händer o fötter, d går inte att lossa ens för en liten sekund utan då stramar allt gill sig ännu mer. D va så hon förklarade mig o mitt liv just nu...hon satte pricken över i. Så jvla sjukt.

Azalea, jag förstår dina känslor...men hoppas ändå att du kan njuta o tillåta dig att njuta men samtidigt fundera på hur du vill ha det efter dessa 6 mån.

Therese77

Hej Nykteristen ❤️

Jag har inte varit här på ett tag, men jag har tänkt på dig. Undrat hur du har det.
Ser av de senaste inläggen att du fortfarande kämpar på, eller ja.. vad har du för val liksom.

Jag har slutat skriva upp konsumtionen är hemma och fokusera på hela eländet. Det fokuset blev inte ljusare direkt.

Jag har stått i bostadskö i 9 år i staden där jag bor. Jag anmälde mig till en lgh i veckan. Kom på 157:e plats. Suck!

Har pratade ut med hans mamma, skönt.

Vilken helg, vilken kväll. Han är svår att hantera. Lynnig från morgon till kväll. Kastade för en stund sedan mobilen i väggen. Varför vet jag inte. Jag bröt ihop, han bad om förlåt. Jag sa förlåt tillbaka, varför vet jag inte.. det finns inget som kan bli bättre, det är försent.

Nu gick han ut, i regnet, med några öl, till en kompis, undra när han kommer åter...

Vilken påsk afton.

Kram till dig

Jag är nyfiken hur era män har gjort med öppenheten? Har dom varit öppna mot vänner bekanta och släkt. Min har berättat om behandlingen för sina föräldrar, mina föräldrar, sina barn, ett syskon min syster och hennes man. Plus ett kompisgäng i hans hemstad som han inte umgås med. Sen ska locket ligga på, ingen annan ska få veta. I min lilla hemby där vi bor och har vårt umgänge och det allt kaos har pågått får ingen veta. Nu har jag flyttat (tagit time out) sen 3 dagar och det blir så konstigt, jag får ju inte berätta varför, till mina söner som är 11 och 13 har jag sagt att han inte mår bra, och att han måste ta ansvar för oss alla.

Nykteristen

Det va så länge sen jag skrev nu, 1,5 år senaste vad jag kan se. Det har varit lugnt den tiden. Jag har docknu inser jag, mått så fruktansvärt dåligt. Min mur runt omkring mig är skyhög där endast mina barn har tillträdde innanför….det börjar tära på mig.
Han har haft ett par återfall nu under hösten och jag har satt upp mig helt inför det. Han får inte ta i mig, han får inte sova i samma rum, han får knappt ha hand om barnen. Mitt sätt att skärma av antar jag i väntan på att jag ska reda ut alla känslor som jag har och som jag förlorat.
Mitt i allt detta träffar jag en gammal bekant (som jag dejtat för 100 år sen), det som inte får hända har hänt. Han har börjat nagga i hörnet av min mur och jag får bokstavligt talat PANIK! Jag vill inte att nån ska börja med det, vad händer när och om den faller? Kommer han finnas där utanför eller kommer han försvinna när den är nere och jag har blottat mig ner till fotknölarna.
Jag har sagt detta till honom då jag varit uppe en hel natt utan att sova just för detta, det tär på min inifrån. Jag behövde får ur mig det o jag tyckte han behövde höra det. Han ville fortsätta ses trots allt jag berättar men kanske på nåt fik så chansen inte finns till möjlighet för annat och jag vet inte. Kommer detta att göra mig ännu ondare? Vad är hans del i detta, finns det nån baktanke? Samtidigt sitter jag fortfarande i huset med sambon o barnen….
I denna takt är inte väggen långt borta…..men allt jag vill egentligen är att komma därifrån!
Känner mig mer ensam nu än nånsin och behövde skriva av mig till nån som förstår min frustration, ångest och skam. Jag är bara en person vill bli älskad av nån som vill bli älskad av mig. Hur svårt kan det vara?

Nykteristen

Det va så länge sen jag skrev nu, 1,5 år senaste vad jag kan se. Det har varit lugnt den tiden. Jag har docknu inser jag, mått så fruktansvärt dåligt. Min mur runt omkring mig är skyhög där endast mina barn har tillträdde innanför….det börjar tära på mig.
Han har haft ett par återfall nu under hösten och jag har satt upp mig helt inför det. Han får inte ta i mig, han får inte sova i samma rum, han får knappt ha hand om barnen. Mitt sätt att skärma av antar jag i väntan på att jag ska reda ut alla känslor som jag har och som jag förlorat.
Mitt i allt detta träffar jag en gammal bekant (som jag dejtat för 100 år sen), det som inte får hända har hänt. Han har börjat nagga i hörnet av min mur och jag får bokstavligt talat PANIK! Jag vill inte att nån ska börja med det, vad händer när och om den faller? Kommer han finnas där utanför eller kommer han försvinna när den är nere och jag har blottat mig ner till fotknölarna.
Jag har sagt detta till honom då jag varit uppe en hel natt utan att sova just för detta, det tär på min inifrån. Jag behövde får ur mig det o jag tyckte han behövde höra det. Han ville fortsätta ses trots allt jag berättar men kanske på nåt fik så chansen inte finns till möjlighet för annat och jag vet inte. Kommer detta att göra mig ännu ondare? Vad är hans del i detta, finns det nån baktanke? Samtidigt sitter jag fortfarande i huset med sambon o barnen….
I denna takt är inte väggen långt borta…..men allt jag vill egentligen är att komma därifrån!
Känner mig mer ensam nu än nånsin och behövde skriva av mig till nån som förstår min frustration, ångest och skam. Jag är bara en person vill bli älskad av nån som vill bli älskad av mig. Hur svårt kan det vara?