Har inte varit inne här på flera månader, men känner att det är dags nu, dags att bli stark, dags att ta tag i livet och få mitt liv tillbaka.
Det brakade ihop totalt på nyårsnatten efter att vi kommit hem från ett par vänners middag. Med såklart alldeles för mycket alkohol till maten och som sällskap...både innan och undertiden vi var där. Jag tog min son och flydde, som jag så många ggr gjort förut...denna gången stannade jag en vecka där, lämnade honom i sin alkoholstinna värld för en stund.
Men som alltid går jag tillbaka när jag får höra de orden som jag vill ska hålla...jag ska försöka sluta dricka, denna gången menar jag det för jag vill inte förlora er, jag har bara er....jag blir så arg på mig själv för det.
Han hade inte druckit på 2 veckor innan han föll igår, dock inte mycket men tillräckligt för att jag ska vackla och vända taggarna utåt och min själ inåt.
Denna gång har jag som jag också sagt till honom ringt för att få hjälp och få börja prata, han ska följa med har han sagt. Sen om han gör det är en annan femma, men då vet han att jag lämnar och kommer att ta till alla medel för att göra det. För denna gång kommer jag ha stöd utifrån....

Jag vet inte vad jag vill med denna tråd egentligen mer än att skriva av mig och kanske få en peppning av mig själv genom att skriva. Att prata med min nära och kära runtomkring är som vanligt hopplöst. Jag har bett dem om att stötta mig men inte komma med några pekpinnar för det orkar jag inte och jag är så väl medveten om dom men ändå så kommer de så fort jag pratar med nån.
Fick även höra idag av en nära vän att det märks att min son håller på att påverkas negativt av detta (han är precis 2 år)...ja, vad ska jag säga? jag vet det, jag är medveten om det...jag håller på att försöka kämpa till att våga ta steget fullt ut, men just nu, just i detta nu är jag för svag....jag är en svag människa som behöver höra att vi fixar det, jag hjälper dig med vad DU än vill oavsett. Men jag får aldrig höra den frågan, vad vill DU? endast såhär vill JAG att du gör, såhär tycker JAG att du ska göra för jag hade aldrig accepterat det här beteendet. Men jag har bara lust att skrika till dom att nä, men DU är inte i detta, DU har aldrig varit mitt i en sån här situation. DU står utifrån och berättar vad JAG sa göra.....

Jag var på en föreläsning hos den gruppen som har hand om anhöriga igårkväll, det va så bra och så skönt att få mina bedömningar bekräftade. Den handlade om symtom och beteenden hos alkoholister...han stämmer överens på varenda punkt. Skillnaden var att jag inte blev bedömd utan mer en bekräftelse på att mina reaktioner är helt naturliga i en sån här situation och att man behöver hjälp för att reda ut det. Jag ska dit på måndag em, då har jag bestämt att göra detta fullt ut. Jag ska prata ut om ALLT som jag aldrig pratat med någon om, aldrig vågat eller erkänt ens för mig själv.

Jag bara undrar som jag alltid gjort, vågar jag verkligen? jag är så rädd för mitt egna liv, för jag har levt med detta i 10 år....det är ju såhär min värld och mitt liv ser ut. Kommer det nånsin se annorlunda ut? Kan det se annorlunda ut? För mig är detta så vanligt att jag t.om trott ibland att det ska se ut såhär och att det ser ut så hos alla....finns inga män som inte gör såhär (för jag har sett det så nära hela livet)!

Samtidigt som jag vet att jag ska att jag måste för mig men framförallt för min son.

Nykteristen

Men åhh va är d med dom där egentligen? Värre än barnungar? Dricker han i sitt instängda rum? Eller får du d lugnt?

Tänkte ta snacket efter helgen...då behöver jag inte vara hemma så mkt resten av veckan o barnen går på fsk....är lite rädd för att d kommer blir ett herrans liv efter pratet med mkt drickande!

Håller tummarna för att den blir din?
Och att samtalet med din man går så bra det kan. De brukar ju ha svårt för separation så förbered dig ordentligt.
Kram Azalea?

Therese77

Nykteristen, han kom ut efter ett tag och sa förlåt, men det satt långt inne. Så barnslig. Han drack nog inte under tiden som han var själv men resten av kvällen så det han slinka ner en hel del.
Så förbannat trött på hela skiten.

Håller tummarna för att nyheten du ska framföra går ok. Starkt och bra av dig. Du är en förebild!

Therese77

Nykteristen, han kom ut efter ett tag och sa förlåt, men det satt långt inne. Så barnslig. Han drack nog inte under tiden som han var själv men resten av kvällen så det han slinka ner en hel del.
Så förbannat trött på hela skiten.

Håller tummarna för att nyheten du ska framföra går ok. Starkt och bra av dig. Du är en förebild!

Nykteristen

Usch, hoppas kvällen blev helt okej ändå för er! Men irritationen i kroppen kryper upp direkt när man märker att drickandet är på besök!

Hoppas d går bra, har ju ändå flaggat för detta ett bra tag...kanske för länge så han inte tror att d faktiskt händer en dag ? men känner mig verkligen inte stark nånstans, känner mig ynklig, svag o skulle helst vilja gömma mig under en sten o va där tills dagarna blir bra igen!

Nykteristen

Idag känner jag att hela världen har rasat runt mig...Idag kände jag bara att jag behöver va själv, helt själv hemma! Mannen tog barnen o åkte till leos o ”kompisen” som bor här skulle följt med tills han väljer att stanna hemma o ockupera soffan för o halvtitta på nån serie och jag känner bara hur jag inom ord flippar ur! Kan jag bara få va själv nån jvla gång! Så nu ligger jag här ”som vanligt” i sovrummet o fick ta ipaden o stänga in mig med för o få va själv medans tårarna sprutar av denna ärligt talat förtvivlan över mitt jvla liv som alla andra förutom jag (verkar d som) styr över! Jag orkar inte mer att han bor här ovanpå alltihopa!

Inte säga till den där kompisen att han får flytta? Du är hårt psykiskt ansatt, utmattad. Då är det ofta svårt att se dom enkla lösningarna. Om du säger ifrån (även om det är jobbigt) så kanske han förstår? Vad är det för en människa som har mage att bara flytta in hos en familj!? Och stanna kvar vecka ut och vecka in... Håller tummarna för att det går vägen med lägenheten nu så du får lite lugn och ro.

Nykteristen

Känns ju inte schysst heller eftersom han kommer från portugal o inte har nånstans att bo om han inte bor här....men jag orkar inte mer! Just nu när de andra är iväg känner jag så knäckt! Känns som hela min värld rasat omkring mig o att alla bara säger vad som blir bra o vad som ska göras för barnens skull. Jag står bredvid som en nickedocka åt alla håll medans det enda jag skulle vilja ha är en varm kram som är på riktigt och där allt kommer ordna sig fast jag vet att d inte gör det ändå! För att det är jag som måste fixa det, styra upp för det är ingen annan som såklart kommer göra det åt mig. Just nu idag i min ensamhet vet jag inte vart jag ska ta vägen med alla dessa känslor som finns...

Förstår att du kämpar. En visuell kram får du av mig. Så där kände jag också när jag var mitt i. Just att varför måste jag fixa allt, varför måste jag säga dom rätta sakerna, varför?? En del dagar var värre än andra. Sedan tar man sig upp till ytan igen och kämpar vidare. Hoppas du kan hitta din lösning som passar för dig. För det är ju ditt liv det handlar om?

InteMera

Styrkekram från mig också Nykteristen! Jag hoppas så för din skull du snart får ett eget boende. Nej det är inte rättvist att du måste göra saker och ordna upp, så kände jag också länge. Sen blev jag arg, riktigt arg, och insåg att jag kommer ingenstans med att tycka världen är orättvist och skyldig mig något så jag samlade den sista kraften i mig och kavlade upp ärmarna och tog itu med skiten. Trött, utmattad, sjuk, ledsen, förtvivlad, känslostormar o ja men jag gjorde det ändå. En liten sak i taget! Skrev världens längsta att göra lista med stort o smått och började nånstans. Sakta gick det lite lättare, för varje sak blev man lite stärkt i tron att jag fixar dethär. Jag kan och jag orkar. Om så gråtande och med sista orken så kan man. Du också. Du har mycket superkrafter inom dig, låt dig inte brytas ner bara! Sänder dig en liten laserstråle med superkraft till dig, känns som jag börjat komma så långt så jag till och med har lite kraft att dela med mig till dig! Stor söndagskram till dig!

Nykteristen

Tack ni starka starka människor! Helt rätt sagt InteMera, superkrafter är det som besitts! O jag är så glad att höra att dina superkrafter börja ta ännu mer kraft inom dig o att du börjar må bra ❤️
Idag tillät jag mig själv att känna på riktigt tror jag, har liksom inte haft tid när barnen varit i närheten vilket dom är
Jämt..jag fick tokgråta konstant hela eftermiddagen o va helt rödsprängd när de kom hem framåt kvällen. Mannen va som ett frågetecken o frågade om det va pga honom och om han kunde göra nåt....nästan lite komiskt att han frågade det faktiskt nu när man fått lite distans till dagen, eller hur?
Jag sa att jag ville prata om det imorn...vilket ja, vi ska! Då känner jag mig nog lite starkare ändå....
Men denna dag såhär i efterhand behövdes nog! Bryta ihop o komma igen liksom...

Therese77

Vilken skitdag du haft. Hoppas som du skrev att styrkan kommer efter gråtfloden. Jag tror det iallafall, bra att du fick ur dig tårar och frustration. Usch jag känner hur ont det gör i hela kroppen av en sådan dag. Utmattade både fysiskt och psykiskt. Blev ju själv förvånad för ett tag sedan hur fysiskt ont det faktiskt kan göra att gråta. Och då var det du som skrev så fina, beskrivande och förstående ord som fick mig att må bättre.

Det är fan konstigt att de kan se ut som frågetecken och liksom undra, va?? Beror det på mig, öhhh jag har ju inte druckit dag..... Vill du prata om det... finns det något jag kan göra?
Håller med dig det blir liksom totalt IQ befriat att ens behöva svara på...

Kram, vi är många som vill ge dig en kram. Om en bara i skrift. ❤️

Nykteristen

Tack finaste Therese för de orden!
Ja, d gör verkligen fysiskt ont att få ur sig alla de känslorna genom gråten!

Hur är det med dig? Hur har din helg flutit på?

Idag gäller det, jag har sovit i omgångar i natt...legat o funderat o klurat på hur jag bäst ska lägga fram det. Finns inget bra sätt har jag kommit fram till!

Nykteristen

Jag kläckte d nu på morgonen, fick ingen större respons först egentligen...sen sjönk d in o vi har småpratat om d hela morgonen! Vi får se vart d leder med pratet. Men han har nog kört hela farangen redan. Först fly, sen gråt, sen försöka lappa, sen förhoppningar, sen ömkan o nu innan jag tog minsta för en promenad...början till ilska och skygglappar om drickandet! Vad kommer härnäst? Drickandet?

Modigt av dig. Du har tagit första steget. Om du tvekar, läs här vad du varit med om. Det gjorde jag, och då visste jag att jag inte kunde leva med min man.
Han kommer nog fortsätta att försöka ändra på ditt beslut. Jag tänkte, när jag lämnade min man, att detta var den största kärlekshandlingen. Jag lämnade för min skull men också för hans skull. Kanske kunde han bli frisk om han insåg vad han förlorar.
Styrkekramar till dig?

Nykteristen

Ok, nu behöver jag ett råd...hur skulle ni ställa er till att efter en hel dag småpratat om allt o nu kommer han o säger att han ändå tycker att d är bäst att jag o barnen stannar kvar i huset o han hittar nåt litet!
Ska jag tro på det här? Jag vet inte vad jag ska tro eller är d ytterligare en grej som gör att jag tillslut sitter här med en full gubbe?
O ja, nu dricker han...om än inte mkt!

Therese77

Förstår att detta vore en dröm att han tar en lite lgh och att du och barnen kan bo i huset. Men är det så troligt att han kan få en lgh? Har han jobb igen, så att han kan bli godkänd som hyresgäst?

Troligt att han också kommer komma hem till huset titt som tätt när andan faller på eller när han kommer på vad han gjort och förlorat. Då får du ändå ingen lugn och ro och kommer ha i bakhuvudet att han dyker upp när han kanske först ringt och tjatat om att få komma.
Ta lägenheten. Lätt för mig att skriva men det är nog det som gör dig bäst i längden.

Nykteristen

Han har fått jobb så i sig lär han kunna få en lägenhet: men d är ju d andra jag är mest rädd för att han tar sig hit o håller på när han är full för att d är ”hans” hus...

Jag får nog göra så ändå...för denna man sitter o dricker attans därnere nu, skiter fullständigt i vilket att han precis förlorat sin familj. Berättade för mig att då skiter han även i barnen så jag vet. Han sticker utomlands eller kommer va i Sverige i perioder. Det jag mest är
Rädd för i d hela när d kommer till d (för jag tvivlar inte på det) är att han går tillbaka dit o super ihjäl sig. Vi hade en vän som gjorde just det och han va långt ifrån att slå sambon i detta drickande men ändå tig d över ju längre tiden gick o sista tiden i hans liv va hemsk enligt de som va i hans närhet...d slår mig varje gång att d kommer att va hans öde tillslut.

Therese77

Ja det kan finnas en risk för det, du har nog tyvärr helt rätt i det. Men du vet ju att det inte är din uppgift eller ens möjligt för dig att råda över det. Så otroligt sorgligt.

Du gör rätt i att flytta till lgh. Huset kan ni alltid ta tag i sedan...

När det har varit som värst för min sambo så har han vänt och vridit på detta tema om vad drickandet kan komma att bli. Men han utrycker att innan han stutar dricka helt så måsta han nog förlora allt först, familj, jobb vänner allt. Det är inte upplyftande att höra men tyvärr är nog sanningen den..

Jag har det senaste inte riktigt orkat kolla hans drickande. Men inser ju att varenda droppe hemma är slut. Få se hur det blir denna veckan... han är ledigt med barnen och har inget att dricka, har lovat att inte dricka för nu ska nyårslöften om bättre hälsa infrias...

Löften gav mig tidigare hopp, hopp om ett bättre förhållande. Nu gör de mig bara mer nerslagen. En dröm som spelas upp som faller platt inom en vecka...

Nykteristen

Hej Therese, hur är det med dig?

Här går det upp o ner...känslorna känns så överväldigande så ibland vet man knappt vart man ska ta vägen.
Nåt som inte gick vägen var lägenheten....tror knappt längre att d är meningen eller? Får snart panik. Ska ta o kontakta Anhörigcentrum....få prata med nån!
Mannen i huset har nu sagt att han ska göra allt för att vår relation ska bli bra! Jag undrar varför?!