Hej. Jag har läst här i 1,5 år snart. Jag är runt trettio år och jag minns hur jag som yngre verkligen kämpade emot alkoholkulturen. Jag vägrade börja dricka och slutade umgås med de som drack i tonåren. Jag hatade när vuxna drack trots att inget allvarligt hände, men jag hatade personlighetsförändringen hos de vuxna när de drack. Åren gick och att vara nykterist i gymnasiet gjorde mig så utanför så i slutet av gymnasiet slutade jag kämpa emot och började dricka. Gick ut varje helg och drack måttligt. Kände mig äntligen normal fastän varje festhelg gav mig ångest. En kemisk ångest antar jag. För i övrigt gjorde mitt drickande att jag passade in och jag hade många vänner.

När jag gifte mig drack jag väldigt sällan men pga mycket ensamhet i relationen började jag dricka allt mer. Fastnade i en hemskt dålig ovana och drack för ofta och för mycket och var bakis på jobbet.

Sedan blev jag gravid. Jag minns hur jag upplevde det som att det räddade mitt liv. Jag drack inte på tre år och jag mådde så bra. Fick ett till barn och drack väldigt sällan.

Men de sista två- tre åren har något hänt. Jag har långa perioder då jag inte dricker men så faller jag in i ett dåligt beteende där jag dricker för ofta. Och jag hatar det!!! Hatar hur jag mår av det. För ett år sedan trodde jag att jag var deprimerad och jag slutade dricka. Ganska snabbt kände jag mig glad och nöjd och insåg att det var alkoholen som gjorde mig sjuk. Ändå dricker jag igen! Inga stora mängder (kanske) men ändå för mycket och för ofta periodvis.

Jag tror att min egen far är sk. periodare (inget han erkänner) och min farfar var alkoholist. Och jag tror det är därför jag varit så emot alkohol större delen av mitt liv. Men kanske är det också det jag "drabbats" av? Jag känner mig som en nykterist och alkoholist i samma kropp?!

Jag är så trött på att falla igen och igen och nu bara måste jag lyssna på mitt inre som säger åt mig att inte dricka- nånsin. Men jag vet inte om jag klarar det. Jo, jag klarar det alltid ett par månader när jag väl bestämmer mig, men faller alltid tillbaka igen. Och jag orkar inte mer. Jag och alkohol passar inte alls ihop och har aldrig gjort det. Jag får sådan ångest av det. Jag vet inte om jag dricker mkt jämfört med andra men egentligen spelar det väl ingen roll eftersom exakt varje glas får mig att må dåligt...

Nu tänkte jag i alla fall att det kanske hjälper mig om jag skriver här. För jag vill så gärna sluta dricka! :-( För alltid.

Lim

Tack ullabulla, finalisa, bo och strulan ❤️❤️ för allt ni skriver och har skrivit till mig genom min resa.

Jag läste i min tråd igen. 1,5 år tillbaka. Nu kunde jag läsa det utan att kastas tillbaka i känslorna för mycket. Däremot är det sjukt att inse vad han gjort mot mig och barnen. Och lite sjukt att jag går med på att ens ha honom i mitt liv, egentligen! Om man ser till faktan bara. Men som livet lär en så är det mer komplext än så.

Jag har varit mycket i mina egna känslor sedan vi flyttade isär. Bearbetat och gråtit och försökt komma ut stark. Men nu när jag läste min tråd påmindes jag om att jag lämnade honom för barnens skull. Det var där det började.

Jag är glad att jag kom till insikten att barnen inte skulle växa upp i ett alkoholiserat hem. Det spelade ingen roll i slutet hur mycket jag kämpade för husfriden och hur ofta jag tog med barnen ut på roliga aktiviteter. Det spelade ingen roll hur mycket jag ansträngde mig. Det gick inte att dölja sanningen för dem när mannen började blanda in dem i allt. Han kom till en punkt där han började se barnen som stora nog att blandas in. Och det var det som gjorde att jag tillslut lämnade honom. Det är ju lite läskigt att förstå att om barnen var yngre hade jag kanske stannat. För när de var så små räckte mina ansträngningar för att de skulle slippa påverkas av mannens drickande.

Nu är jag och barnen hemma mycket mer än förr. Ja förstås mer än nånsin nu när coronan har ändrat vårt sätt att leva. Men även innan. Förut var vi ute på saker hela tiden nästan för jag behövde fly hemmet och ångesten. Men nu. Jag har blivit en hemmaälskare. ÄLSKAR mitt hem. Jag njuter varje sekund nästan. Vardagsrummet är ljuvligt mysigt och köket är såååå fint. Jag har ett fint nytt köksbord som ingen man hackar sönder med en gaffel. Min matta i vardagsrummet ser fortfarande ut som ny.

Att få må bra hemma är verkligen något otroligt. Det känns som att jag fått tillbaka ett liv.

Min relation till mannen är bra och snäll. Det är skönt att inte känna hat och avsky.

Jag var förbi honom en sväng igår. Han städade. Satte mig på hans altan en stund och han sopade. Kändes märkligt. Hade jag bott där hade det varit han som satt ner och jag som sopade.

För några veckor sedan eller månader sedan hade det fått mig att gråta. Men nu fattar jag att det är ju inte mer än rätt att han som är vuxen kan sopa sitt eget altangolv. Det finns ju inget sorgligt eller rörande i det.

Jag vet att han fortfarande dricker. Häromdagen gömde han snabbt undan en tom bag in box. Han dricker inte vin egentligen men jag gissar att en kompis köpt det och i brist på annat delade de nog på boxen.

Jag vet att det verkar drygt av mig att ens fundera kring hans drickande nu. Jag gör det dock sällan eftersom jag inte bor med honom längre. Och barnen bor med mig. Tänk om jag vetat det förut? Att jag faktiskt skulle få ha barnen hos mig om vi skildes. Länge var det ju rädslan för att inte kunna se till att barnen hade det bra som gjorde att jag inte vågade separera.

Han hade barnen i två dagar en gång. Men efter den tiden gick han som på nålar. Han klarar det inte. Han älskar dem men han vill helst inte vara ensam ansvarig. Så jag behöver nog aldrig oroa mig för att han ska vilja ha dem boende hos sig. Han brukade skrämma mig med saker relaterat till dem förut men jag tror att det var tomma hot som han använde sig av eftersom han vet att barnen betyder allt för mig.

Han kommer säkert skrämmas och hota i framtiden också men han har inte samma makt över mig längre om det skulle hända. Jag tror att han vet det också. Och han bråkar inte med mig nånsin. Han vet väl att om han bråkar med mig så förstör han bara för sig själv.

Jag är glad att ha barnen hos mig. Jag kan önska ibland att de kunde bo hos honom ibland och att han klarade det för att ha två stundtals trotsiga preeteens själv är ibland tröttande ? Men när jag läser i min tråd så känner jag en enorm tacksamhet. Mina barn är harmoniska och trygga. De vaknar inte på natten med magont. De vädjar inte till mig om att inte bråka innan vi går och lägger oss.

De har vuxit så mycket. Halvåret det tagit från beslutet att separera till att genomföra det har gett mycket. Men jag tror att mycket har att göra med att de har en trygg punkt. Precis som jag upplever en harmoni hemma som gör att jag mår bättre så gör barnen det också. När man är trygg kan man utvecklas.

Jag får fortfarande overklighetskänslor. Och små sting av oro för framtiden. Men det är så fint att vara på rätt väg. Förut var jag på helt fel väg hela tiden varje dag. Vilse.

Kram till er alla ❤️

Sofia

Hej Lim! Så härligt att läsa din senaste uppdatering! Barnen mår bra och är trygga hos dig. Du trivs i ditt hem och mår bra hemma, du har fått tillbaka ett liv. Fint att läsa om din tacksamhet, även om det är förståeligt att det också kan vara tröttande att ha 100% ansvar för två tidvis trotsiga preteens. Härligt att du kan känna att du är på rätt väg, även om det kan komma en del orostankar om framtiden. Vilken otroligt viktig insats du har gjort för dina barns utveckling och mående! Och för dig själv och ditt eget mående. Tack för att du delar med dig och inspirerar andra!
Varma hälsningar,
Sofia, Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Lim

Tack snälla sofia för återkopplingen ♥️

Och tack miss lyckad och vinäger och finalisa ❤️❤️ varje litet ord och hjärta gör mig så glad.

Jag ligger i soffan med halsont. Känns så latmaskigt att vara hemma för så små saker men det är ju ens plikt nu. Jag försöker tänka att den här tiden av mycket vab (med till synes friska barn) oh sjukskrivningar för lite halsont är som min chans att landa i allt. Jag kände en period att jag var väldigt nära den berömda väggen som man säger. Men all den här tiden hemma blir som min återhämtning. Det är bättre att se det så än att få panik över de förlorade pengarna.

Jag fick ett sms av mannen runt klockan 1 inatt. Såg det dock inte förrän tidigt imorse. Jag vet att han drack igår för jag behövde gå hem en snabbis till honom igårkväll. Då såg han sådär suddig ut på ögonen och hade en öl i handen. Skyndade fort därifrån efter mitt ärende.

Sms:et gjorde mig orolig i sinnet men det kändes tryggt ändå. Hade han bott här hade han nog väckt mig med att klampa in i sovrummet då. Men nu blev det ett sms istället.

När jag läser lite på anhörigsidorna känner jag nästan att männen som håller kvinnorna som gisslan i ett alkoholiserat hem borde få fängelse! Att det ens är lagligt. Varje människa har så vitt vi vet ETT liv. Att använda det till att önska sig bort, må dåligt, bli utbränd, bli psykiskt eller fysiskt misshandlad, tippa på tå, gråta, oroa sig osv osv pga EN annan människa som vägrar inse sina problem??! Det är inte klokt.

Jag tycker att det är så skönt att jag slutat med att ständigt hyscha mina barn hemma. Förut gjorde jag det hela tiden nästan pga mannen som sov hela tiden på dagarna. Det är så skönt att låta dem leva fritt hemma.

Och så sover jag med öppen sovrumsdörr varje natt. I flera år har jag sovit instängd. Pga en enda människa! Det borde som sagt vara olagligt.

Har funderat mycket om mitt eget ”tidigare” liv..Vissa saker gjorde jag rätt, men acceptansen och att låta supandet eskalera för länge blev fel..Samtidigt ville jag inte vara osäker på mitt val..Huvudsaken är att vi bryter dåliga relationer..Vi är fanimej värd det bästa..Eller hur..????

Lim

Tack snälla Strulan ♥️?

Och ja miss lyckad, vi är värd det bästa!! Och jag är så glad för din skull ❤️ Du har kommit så långt och så rätt.

Jag mår inte bra ikväll. Känner mig nervös och nedstämd. Försöker andas och inte låta fantasin skena iväg.

Mannen skickade som sagt ett sms inatt. Närmare halv två på natten. Ett kort sms men ändå. Innehållet visade att han inte verkade förstå vad sent det var.

Jag svarade inte på det eftersom jag såg det några timmar för sent men jag skickade ett sms på eftermiddagen. Och han har helt ignorerat det. Det är så fånigt och litet men jag kan inte slappna av. Misstanken om att han är sur på mig och antagligen dricker nu ger mig vidriga flashbacks. När det knäpper i väggarna så som det gör i hus så tror jag att det är han som kommer hem från krogen som förr i tiden.

Jag fattar att han läst mitt sms och den enda anledningen för honom att inte svara är just om han är sur. Och jag är så trött på att hela min kväll kan förstöras av hans eventuella surhet. Så som det alltid varit mellan oss... Jag grubblar över saker jag inte ens kan rå på.

Man kan göra ALLT rätt med honom men så missar man nåt och då är det kört.

Såhär beter han sig däremot mot fler än mig så jag ska försöka att inte ta åt mig och börja föreställa mig massa problem.

Ska han sura över något kring barnen så kan jag bara berätta att de faktiskt var förbi honom ikväll men han var inte hemma.

Det enda han kan vara sur över är alltså ett sms mitt i natten som jag inte svarade på.

Herregud. Exakt sånhär relation har jag med en anhörig. Man gör allt rätt men ändå blir allt fel förr eller senare.

Idag när jag var ute på promenad med hunden slog det mig med sån full kraft att jag längtar till jag är fri på riktigt. För jag är inte det. Inte på långa vägar. Allt jag gör måste jag göra med en överdriven hänsyn till honom. Det är som att han äger en stor del av mig och mitt liv.

Han vill fortfarande ha kakan och äta den.

Nu känner jag som jag gjorde ofta förut: jag hoppas han blir kär i någon ny så att han släpper mig. Och så att jag kan börja processen till att släppa honom.

Han vill ha rätten till både mig och barnen men sanningen är att han inte ens vet om jag har pengar till mat. Han vet inte om barnen mår bra idag eller inte. Han tycker inte ens att han behöver berätta för dem att han inte är hemma trots att han har en ledig helg. Alla är skyldiga honom att upprätthålla relationen och jag ser till att barnen kommer dit osv. Gör jag det inte så blir han upprörd. Istället för att ta eget ansvar.

Jag inser att vi haft en så bra relation genom allt mycket pga mina ansträngningar. Och jag känner att det börjar göra mig trött redan.

Det som är dubbelt i allt är att imorgon kanske allt är bra igen. Det är som en ständig anpassning efter honom som pågår inom mig trots att vi inte bor ihop.

Jag gör knappt planer om dagarna för jag vill vara redo att serva honom. Förfarande! För att jag inte vill ha någon konflikt. Men såhär kan jag ju inte leva fram till barnen blir vuxna.

Känner mig tveksam till att ens publicera detta men det kan ju vara bra att ha nedskrivet... Min resa. Och det hjälpte lite att skriva av mig. Hälften är nog hjärnspöken och det är därför jag tvekar att trycka på spara. Känner mig elak och det känns som att jag pratar skit om honom.

Men samtidigt... Det är ju sant att jag fortfarande skräddarsyr mitt liv efter hans behov. Som betalning för att jag får ha barnen. Trots att jag inte nekar honom att träffa dem och trots att jag uppmuntrar dem att cykla dit. Trots att jag själv går dit regelbundet. Jag känner mig skyldig honom. Vilket är väldigt orättvist för jag sliter ganska hårt.

Vi får se vad morgondagen visar. Det är jobbigt att jag inte kan bestämma det utan att det är han som fortfarande har makt över mig.

Godnatt allihopa ❤️

Får du någon hjälp att bryta dig loss från honom, för medberoende är så starkt att det kan vara bra att ta hjälp.
Människor som din man vet exakt hur de skall fånga in andra. Kallas att fiska de slänger ut något och väntar på reaktion, vägrar svara osv och så sprattlar vi andra omkring för att åter bli infångade.
Förstår hur du tänker att hålla allt lugnt, men till vilket pris.
Så försök att få hjälp antingen via kommunen eller någon anhörighetsgrupp.
Skickar kraft och mod att ta hjälp// många kramar Strulan ?❤️?

Att sitta fast i det sega klister medberoende är,det är precis som du beskriver.
Jag fick försöka skapa en hinna,tunnare än en millimeter i början.
För vi satt ju ihop trots att han befann sig i annan bostad och drack allt han orkade.
Jag var ständigt redo och vägrade kapa navelsträngen.
Jag kände att jag var skyldig honom det efter alla år vi levt ihop.

Den tunna hinnan,staketet eller vad man nu vill kalla det kan skydda dig.
Påminna dig om dina gränser och så småningom känna när de passeras och kunna sätta stopp.
Jag rekommenderar dig att gå till alanon som hjälper dig att jobba med dig själv och vad du behöver.

Det är egentligen först nu som jobbet med ditt jag börjar på riktigt.

Viktig insikt Lim och då kan du jobba med det när du orkar. Det är ju lätt att tro att du är fri för att ni fysiskt flyttat isär. Allt måste kanske helller inte ske på en gång, var nöjd över de förändringar du faktiskt drivit igenom. Du har ju kapacitet att sättta gränser och nu när du ser vad du skulle behöva åtgärda så kan du ta det när du orkar.

Jag tycker att Lim har gjort en fantastisk resa och gjort en stor del av det praktiska jobbet.
Sen tar hon om hon vill tag i de andra bitarna. Blir bara glad när andra ser sina egna mönster och kan välja att stå kvar eller försöka tugga sig igenom dom.Den enda man kan förändra är ju sig själv som bekant :-)

Jag tror att du lim, bara kan flyta med vissa dagar, och andra dar sätta gränser..Du har gjort något jättestort 2 gånger. Först slutat dricka själv, med allt vad det innebär, sen lämnat en man som du varit tillsammans med länge..Som du dessutom kommer att ha kontakt med pga era barn..Tror att vissa dagar kan kännas övermäktiga..Vila då??..Sen kavlar du upp ärmarna igen när du är redo..Gör roliga saker, skaffa barnvakt och va med vänner, eller vad du får energi av..Njut när du kan..Var lite egoist ibland..Köp något gott att äta, och kolla på filmer, eller gör något endast för dig själv..Du är duktig, och värd det bästa..Varm kram???

Lim

Strulan, Ullabulla, sisyfos och miss lyckad, tack för era ord. Det hjälper så mycket att få input utanför sig själv. Ofta är jag bara i mina egna tankar och resonerar hit och dit med mig själv. Det är väldigt sällan jag pratar med någon i "verkliga" livet om just dessa ämnen.

Jag tänker att jag kanske ska försöka sänka kraven på mig själv i viss mån. Alltså sänka kraven på min egen personliga utveckling nästan. Jag vill framåt hela tiden, sätta gränser och gå vidare osv, men jag kanske måste ta det en dag i taget. Alltså jag kanske har stressat fram en del saker och vill att det ska gå snabbt. Men det kanske inte funkar så?

Jag sätter redan mycket fler gränser än tidigare. Vilket såklart är för att vi inte bor tillsammans.

Men en liten sak som ändå är stor för mig: jag var hemma hos mannen. Vi bor nära varandra och jag skulle gå med någonting till honom tror jag. Han bjöd in mig och jag var där ett tag. Lite senare skulle hans kompis komma och mannen tyckte jag kunde stanna tills kompisen skulle komma. Men då sa jag att jag ville gå hem till mig. Jag sa att jag inte tänker vara där och typ bli utbytt när kompisen kommer. Jag sa det utan att lägga nån värdering i det men jag sa det och jag gick hem. Detta hade kunnat vara en typisk situation då jag inte ens skulle vågat säga att jag vill gå hem. Jag vill alltid vara så artig och snäll och inte förolämpa (är så med de flesta, inte bara mannen). Men nu stod jag upp för att jag ville hem och jag ville inte utsätta mig själv för känslan jag skulle få om jag stannade tills vännen kom.

Sådana små saker gör ju att jag steg för steg börjar styra min egen tillvaro. Mysteg kanske men det känns skönt.

Jag skulle lägga in en sak i mitt städskåp. Då kom en glädje över mig för att jag insåg att det var MITT städskåp ? Sådana där små detaljer kan göra mig så glad ibland.

Det verkar helt enkelt som att det ofta är detaljerna som gör skillnaden. Och det är i dem jag hittar glädjen.

Kram till er alla ♥️

Ler

Blir så glad Lim över att höra att dina steg går åt rätt håll .. även om det är små små myrsteg .. och att kunna känna glädje i vardagen , även om det bara är över ett städskåp ;)) En riktigt Glad och lugn Påsk till dig och pojkarna ??? Stor Kram ?

gärna Marie på hennes sida "Bli mera du" ! Hon skriver lite om sånt du funderar på.

Lim

Tack snälla Ler. Glad påsk i efterskott om man kan säga så ❤️?

Tack för tipset Adde. Ska söka efter den tråden ??

Nu har det gått två månader sedan vi flyttade isär. Mina känslor svajar ibland men jag har kommit fram till att jag nog måste ge det ett år eller så. Som med nykterheten behövs det tid att leva med förändringen. Ibland är det som ett slag i magen av en plötslig chock/insikt om att vi inte lever ihop. Medan det andra gånger känns så otroligt naturligt och rätt. Jag är ju inte mer ensam nu än förut.

Det är väldigt skönt att inte ha koll på någon annans drickande längre. Jag vet att han drack igår dock för jag vet att han skulle grilla med sina kompisar. Men jag upplevde att jag släppte det på ett nytt sätt. Förut tänkte jag saker som att "tänk om han börjar sms:a mig inatt. Tänk om han knackar på dörren inatt" osv. Men igår tänkte jag inte så. Jag skötte mig själv.

Överlag går allt väldigt bra och jag boar fortfarande in mig i min nya version av mitt hem också. Rensar och fixar och trivs mer och mer för varje projekt jag gör klart.

Kram!!

Du gör det superbra..??..Ta vara på alla små guldkorn du hittar och känner..Rätt vad det är så blir det guldklimpar..Stor varm ?-ig Kram?????